Ingenting kommer frivilligt

Liberalernas Gulan Avci vill ju som bekant införa obligatorisk förskola, 30 timmar i veckan, för alla barn från det att de blir 3 år. Men inte nog med det. Förskolan ska också bli helt avgiftsfri. Gulan är ju samordnare för utanförskap och det är här förskolan kommer in i bilden. Det är barnen i utanförskapsområdena som ska botas från utanförskapet och komma in i innanförskapet. Och det finns i förskolan. För att åstadkomma detta finns det inget annat medel än tvång. De flesta föräldrar har redan böjt sig. Utan tvång skickar de glatt iväg sina barn till förskolan. De tror att de har valt det. 95 % av alla 3-åringar i Sverige går redan i förskola. 5 % av barnen i riket slinker undan. Och många av dem är barn som bor i utanförskapet.

Gulan vill inte vara elak förstås. Tvärtom. Hon vill att förskolan ska säkerställa att alla barn får en bra start i livet och får samma förutsättningar att lyckas i framtiden. Hon vill liksom att förskolan ska bli som skolan…ett ställe dit man helt naturligt skickar sina barn för att få utbildning. Det handlar inte bara om utbildning. Det handlar också om att barn som inte går i förskola känner att de inte är en del av Sverige.

På något sätt gillar jag Gulan. Hon pratar klarspråk till skillnad från många andra. Hon sticker inte under stol med hur det ligger till. Hon säger att ”när det svenska jämställdhetsarbetet pågått under snart hundra år har ingenting kommit frivilligt. Det måste man ha klart för sig.” Precis som modiga kvinnor förr visade vägen hur jämställdheten skulle drivas…och att till slut alla kvinnor tvingades ut ur hemmen för att bli fria ute i arbetslivet så måste man nu gå vidare…nu är det barnens tur.

Jag gillar också att Gulan tvingar folk att tänka. För fastän folk gärna skickar sina barn till förskolan så är det något som får dem att reagera när man pratar om OBLIGATORIUM…om tvång. Det gillar inte folk. Man vill leva i en illusion av att man har ett val. Trots att man inte kommer att välja något annat än det som det är meningen att man ska välja så vill man känna att det finns en öppning. Fast kanske hoppas jag på för mycket när jag inbillar mig att de protester som hörs mot Gulans förslag skulle kunna leda till att förskolesverige börjar skälva lite i sina grundvalar. Förmodligen är det nog som Gulan tror…att även om folk protesterar i början så vänjer de sig såsmåningom. Man måste ju ha klart för sig att man inte kommer någonstans med frivillighet. Tvång måste till.

 

Mer

 Det kommer (igen) rapporter om att barnen i Sverige har svaga kunskaper i matematik. Många blir inte behöriga till gymnasiet. Man famlar efter åtgärder som ska förbättra läget…screening för att upptäcka vilka elever som berörs. Extramatte. Intensivmatte. Mer fokus på problemlösning. Sveriges ingenjörer larmar om att konsekvenserna kan bli stora för landets välstånd om inte något görs. Liberalerna föreslår mer undervisning! En timmer mer undervisning om dagen ska barna få!

Lycka till säger jag…mitt mellanstadiebarn går redan 6 timmar i skolan var dag. Det är mycket när man är 11-12 år gammal. Och något som är konstigt är att många av de där timmarna i skolan mest går ut på underhållning och lek…det är filmer och kahout och en himla massa prat. Ordningen och studieron är det också lite si och så med. Men visst…mer tid kanske är lösningen…redan trötta och uttråkade och ofta för busiga barn kanske blir mer fokuserade av det. Vem vet. Ett annat knep kan ju vara att se över vad och hur man lär ut.

MER är inte alltid lösningen. HUR kan vara bra ibland också. 

Barnrättigheter

När jag var barn tyckte man lite synd om de klasskamrater som inte hade mamma hemma på eftermiddagarna. Man kallade dem nyckelbarn. De hade en nyckel i en snodd runt halsen. De fick själva låsa upp och ta hand om sig när de kom hem från skolan eftersom mamma inte var hemma. I min klass var det ett barn det gällde. Sen gick åren och fritidshemmen byggdes ut. När jag fick egna barn i skolan i början av 2000-talet gick nästan alla barn på fritids efter skolan. I samma veva började det bli allt vanligare att barn inte gick på fritids längre än till åk 3. Man började anse att barn klarar sig på egen hand på eftermiddagarna när de blev en 10 år. De barn som hade föräldralediga eller arbetslösa mammor/pappor fick inte gå. De hade ju liksom någon hemma. Och så ligger det fortfarande till.

Och det är tydligen problematiskt. Alla barn mellan 6 och 9 år borde ha rätt att gå på fritidshem. Det tycker den förra regeringen och de har lämnat in ett betänkande till skolminstern Lotta Edholm. Precis som alla småbarn har rätt att gå vissa gratistimmar på dagis borde nu alla barn mellan 6 och 9 år ha rätt att gå på fritids gratis. En forskare i pedagogik säger att man hade ju samma diskussion om förskolan för några år sen. Då såg man förskola som omsorg. Nu ser man förskola som en barnrättighet. Och den här barnrättigheten borde vara naturlig även för fritidshemmet. De stackarna som inte får gå kommer ju inte få ta del av fritidshemmets läroplan. Ett allmänt och gratis fritidshem är alltså av nöden för barna mellan 6 och 9, ca 10-12 timmar i veckan. 

Det jobbiga är att fler barn i fritids betyder att verksamheten skulle bli ännu mer pressad än vad den redan är. Ett allmänt fritids skulle innebära att verksamheten skulle växa med ca 10 200 elever. Och kalaset skulle kosta drygt en halv miljard kronor per år. Fler personal skulle också behöva anställas. Tyvärr är det personalbrist som det är. Men ingen fara på taket...det finns så mycket folk därute som skulle kunna ta hand om barnen. Det behöver inte vara utbildad personal utan barnskötare, fritidsledare och socialpedagoger (vad nu det är). 

Ja, så ligger det till. Det är viktigt att barn har rättigheter. Och den viktigaste rättigheten de ska ha verkar vara att slippa vara hemma. 

Här är två barn som efter skolans slut just den här dagen då det hände, passade på att gå ut i skogen och leka. Den rättigheten kunde de ta sig eftersom de slapp organiserad verksamhet efter skolans slut. De hade rättigheten att själva välja vad de ville göra. Rätt skönt om man tänker efter. 

Pandemibarn

Det har forskats om de sk pandemibarnen, alltså de som fötts under pandemin. De har skolats in, eller ska skolas in, i förskolan. Och det är inte lätt. Att skola in dem är ganska komplext. De har nämligen inte vant sig vid att lämnas bort, till exempel till barnvakter, redan innan förskolestarten. De har heller inte gått i öppna förskolan eller sett sina föräldrar interagera med väldigt många människor. Som en följd av detta har barnen blivit blyga och oroliga och håller sig nära föräldrarna vid inskolningen.

Ja, så konstigt har det blivit. Jag har svårt att sätta ord på det. Det har blivit ett problem att riktigt små barn är blyga och håller sig nära sina föräldrar. Det har blivit ett problem att riktigt små barn inte har tränats i att lämnas bort innan de tränas i att lämnas bort i och med inskolningen på förskolan. Det har blivit alldeles naturligt att riktigt små barn ska lämnas bort till förskolan istället för att vara med sin mamma på dagarna. Men som forskarna säger. Det är ingen fara. Barnen kan vara osäkra, blyga och hålla sig nära föräldrarna…men det går över. Det tar bara lite längre tid än det brukar.

Plikt

Första maj har kommit och gått! Arbetets dag. Och det passar bra att arbetets dag ligger just på våren för hu är det fullt upp nu på våren! Mycket ska ordnas och fixas! Man ska sköta om trädgården och göra den fin inför sommaren, få ner fröer i jorden, klippa och sopa och luckra. Och så ska man ju städa i ordning sitt hus inför sommaren också…kläder ska byta plats med varandra. Sommarkläder fram och vinterkläder ska plockas undan. En del behöver vädras. Garderober behöver torkas ut! Fönster putsas! Köksskåpen kanske behöver torkas ur! Och tavlorna på väggarna…de ska dammas (titta bakom dem…där blir dammet liggande) och putsas. Fönsterbleck och dörrar utomhus behöver torkas av. Man har att stå i! 

Och allt det andra som man alltid gör finns ju kvar!Tvätten, matlagningen, städningen... Och så närmar sig skolavslutningar och andra avslutningar. Nya kläder kanske behöver skaffas! Presenter kanske behöver köpas! Och så ska man iväg på olika evenemang! Roligt är det men det blir brått emellanåt!

Magdalena Andersson talade till oss på arbetets dag…första maj. Hon sa att ”alla som kan jobba – ska jobba Det är en plikt.” 

Och Magdalena menar förvärvsarbete när hon säger jobb. Annat jobb är inte jobb. Är inte det lite konstigt egentligen? När man tänker på det. Det där jag skriver om ovan…är inte det jobb? Är trädgårdstjänster bara jobb när man gör det i andras trädgårdar? Är städning bara jobb när man gör det i andras hem? Är omsorger om barnen och hemmet inte jobb alls? Är allt man gör hemma i jobbväg egentligen inte jobb utan bara fritid? Äh, det vet väl alla att det inte är så! Det är inget vi behöver prata om! Tanken är att vi ska dubbelarbeta. Först jobba borta och sen hemma. Själv är jag glad över att bara jobba på ett ställe. Och tänk…jag tycker att jag gör min plikt ändå. Jag tycker att min plikt gentemot min familj och mitt hem är större än min plikt mot staten.

Och vad jag har tyckt om att göra min plikt hemma. Jag har inte dragit mig för att jobba alls. Jag har skött om mitt hem trots att jag fått sex barn. Jag har städat och tvättat och lagat mat och läst sagor och läxor och lyssnat på fiol- och piano- och flöjtläxor. Och jag har skött min trädgård och grävt och rensat och klippt. Och jag har väntat barn och fött och ammat och burit och skött om sjuklingar. Jag har varit vaken på nätter och klarat av att ta mig igenom dagar med relativt gott humör trots sömnbrist. Och vad jag har tyckt om det! Jag har tyckt om det eftersom jag har fått ha mina barn omkring mig! Och jag tror att det har varit bra för barnen att vara med om arbete...sett en mamma göra sin plikt, sett hur det gått till att ta ansvar...och fått vara med och lära sig att både jobba och ta ansvar....och att se glädjen i det. Och det här tycker jag är att göra sin plikt mycket mer än att lämpa in ungarna på dagis och sen stressa livet ur sig själv, först på jobbet och sen därhemma. Det är inte att göra sin plikt. Det är att slita ut sig. Det är att bli tvingad att försumma sin plikt mot sitt hem, sina barn och sig själv. Jag är glad att jag har sluppit. 

Små barn satta i arbete med att städa badrummet medan ett ännu mindre barn kan få roa sig i badet (övervakad av sin moder).

Små barn får vara med och baka.

Små barn får piska mattor.

Ett litet barn får sätta fröer.

Ett litet barn får jobba med ved.

Detta är väl dilemmat. Att om alla vuxna jobbar på annan plats än barnen och barnen bara är utsatta för barnpassning och pedagogik hela barndomen...hur lär vi då ut arbetsmoral och pliktkänsla? Och hur ska vi vuxna orka med att dubbelarbeta oss genom alla barnaåren? Men politikerna litar på att vi ror det i land. De litar på att vi glömt bort det arbetarna kämpade för 8 timmars arbetsdag, 8 timmars vila och 8 timmars sömn. De litar på att vi är med på att låtsas att arbetet som ska ske i våra egna hem är fritidsnöjen. De borde fundera lite över vad ordet plikt innebär. Vad är deras plikt gentemot sitt folk. 

Kvinnor och barn

 Det har kommit en massa kvinnor och barn hit till vårt land från Ukraina. Det är hemskt att tänka på dem...vad de varit med om, beslutet att försöka lämna sitt land, våndan i att skiljas åt från sina män, äldre söner, fäder...Det går inte att föreställa sig. 

Jag funderar lite på det där...att det just är kvinnor och barn som kommit hit...att just män mellan 18 och 60 måste stanna kvar. Hur blir det med jämställdheten? Och varför pratar vi inte om det här i jämställdhetens Mecka? Tycker vi inte att det är konstigt på något sätt? 

För det är inte den vägen vi skulle välja här i Sverige. Här är vi jämställda. Även om det skulle bli krig. 

Jag läser på försvarets hemsida och tar reda på vad som gäller.

1. ALLA mellan 16 och 70 som är bosatta i Sverige är totalförsvarspliktiga. Alla måste alltså delta i den verksamhet som krävs för att förbereda Sverige för krig.

2. Svenska försvaret bygger på ett system av frivillighet och plikt och lagarna gäller lika för både kvinnor och män. Det år man fyller 18 ska man lämna uppgifter till plikt- och prövningsverkets mönstringsunderlag på webben.

Jag funderar på följande...vad händer med barnen om båda föräldrarna är upptagna med att förbereda inför krig, kriga eller arbeta med kriget på ett eller annat sätt. Jag hittar information på folkochförsvarspodden. Det är intressant lyssning. 

Först handlar det om själva förskoleverksamheten:

Det övergripande som gäller är att det är kommunen som har ansvar för barnen. De har det i fredstid och de har det om det blir förhöjd beredskap eller en väpnad konflikt. Eftersom alla föräldrar antas förvärvsarbeta blir det på det sättet. 

Om det blir förhöjd beredskap eller en väpnad konflikt ska kommunen tillhandahålla förskola och skola som vanligt. 

Föräldrarna krigsplaceras och det kan bli så att båda två kan placeras på annan ort. Kommuen kan då försöka utöka förskoleverksamheten så att den även fungerar hela dygnet. Men på det stora hela taget är det föräldrarnas ansvar att fixa ihop krigspusslet...deras egna föräldrar, eller grannar, eller några andra kan hjälpa till. Kommunen kan försöka fixa fler nattis...kanske i anslutning till sjukhusen för de föräldrar som jobbar där.

Om ett barn blir sjukt då och föräldrarna egentligen borde vabba? Vad händer då? Jo, i första hand måste föräldrarn komma och hämta sitt barn. Eller så får föräldrarna engagera sitt sociala nätverk...egna föräldrar, grannar, andra.

Man kan inte heller vara så väldigt noga med förskolan om det blir ökad beredskap eller krig. Man kan gå ner till ett mininum vad gäller utbildad personal. Man kan inte jobba med förskolekontroller under ett så här pressat läge. Man får gå över från pedagogik till omsorg istället. Den som pratar nu säger att barnen kommer att gilla det! Barnen kommer att leka och får mat...det blir jättekul!

Sen handlar det om personalen:

En studie har gjorts om personalens inställning och funderingar vad gäller höjd beredskap eller väpnad konflikt. 

Personalen är väldigt viktig om det blir krig. Förskolan funkar inte utan dem.

Om man stänger förskolorna då kommer många föräldrar att stanna hemma och då blir många andra viktiga samhällsfunktioner lidande.

Personal som tillfrågades om vad de tänkte på i frågan pratade om el och vatten. Om elen försvinner...var förvarar man vaccin funderade en skolsköterska på. Och någon annan undrade över vad som händer om vattnet försvinner. Hur ska barnen kunna gå på toaletten? Och någon tredje undrade över om det kan bli problem med att ta sig till jobbet. 

Och så handlade det om barnen själva:

Hur påverkas barn av krig? Någon auktoritet svarade att barnen reagerar med akut kris och det kan leda till traumatisering. Men mycket annat händer också...barnen kan drabbas av oro, nedstämdhet, rädsla, okoncentration och de kan få svårt med vänner och det kan leda till en tillbakahållan social utveckling. 

Det kan vara jobbigt att vara ifrån sina föräldrar. Men allt beror på hur ofta man träffar föräldrarna och hur separationen sker. Man måste fråga sig om barnen förstår syftet med separationen, om barnet får fortsätta att träffa sina föräldrar, om barnet är tillsammans med andra trygga vuxna? Och så vidare.

Auktoriteten säger att det finns en risk med separation mellan barn och förälder. Barnet kan uppleva att det blir övergivet. Men då måste det finnas andra trygga vuxna runt barnet och separationen måste bli trygg och bra. 

Förskolan och skolan har en viktig roll för barnen under en väpnad konflikt för det är viktigt att något är sig likt. Och kommunen har fortsatt ansvar. Det är skolan och förskolan som ska se till att barnen får sina rättigheter uppfyllda vad gäller utveckling och undervisning. Och när de vanliga vuxna är borta blir förskolan och skolan ännu viktigare...relationerna till lärarna blir oerhört viktiga. 

Ja, så så ligger det till i Sverige. Om vi blir utsatta för krig kommer ingen att fly. Allt flyter på som vanligt. Mamma och pappa går ut i krig och barnen är på förskola och i skolan. Om det skulle bli så hemskt som i Ukraina vet jag inte riktigt hur vi skulle ställa oss. Kanske kan man kvotera flyendet på något sätt så att det blir en jämn könsfördelning. En gång i tiden, och i Ukraina verkar det fortfarande vara samma tänk, pratade man om att skydda kvinnor och barn. Men det var då det. 

Kompetensförsörjning

 SKR (Sveriges kommuner och regioner) har en skolblogg. Där kunde man nyss läsa lite om förskolan och dess kompensatoriska uppdrag. Den vanliga litanian väller fram. Bloggaren skriver att "Som förskollärare har jag själv sett vilken skillnad förskolan kan göra; att rusta barn med självkänsla, trygghet, nyfikenhet och språk. Att ge barn goda förutsättningar inför skolan och senare i livet. Positiva effekter som - enligt studier - tycks kvarstå långt upp i åldrarna." Skillnad...alltså jämfört med om barnen hade varit hemma med mamma. För det kan man ju liksom se. Eller? Om man skickar alla barn i riket till förskolan så ser man att de blir bättre än de barn som...ja, just det...det finns ju inga barn hemma så man kan ju liksom inte jämföra. Egentligen. Ja, det är ju de där 6 %en som slunkit undan. De undermåliga barnen. Det är kanske de man jämför med. De barnen har inte självkänsla är otrygga onyfikna och har ett dåligt språk. Och eftersom det är så...ja, då vet man ju...att det är förskolan som har gjort det. Eller inte gjort det. De sex procenten som är hemma har utvecklats dåligt och alla de andra, de 94% är toppenbra. 

Fast det är ju inte riktigt så enkelt förstås. Jo, för det är så att forskningsstudier (så skriver bloggaren...forskningsstudier...) visar på att förskolan måste vara (surprise!) bra för att den ska få den här fantastiska effekten. Den viktigaste faktorn är medarbetarnas kompetens. Och det finns vissa problem med "kompetensförsörjningen". Synd. I vissa kommuner är det svårt att få tag i utbildat folk. "Rekryteringen" funkar inte riktigt. "Rekryteringsläget" är svårt. Och det är särskilt svårt i socioekonomiskt svaga områden. Shit! Och det är ju just där förskolan är så där extra viktig. Och det är också där flest barn flyger under radarn och inte sätts i förskola. Dubbelshit. Och det är värre än så. Det är dessutom svårt att få tag i personal som kan tala tillräckligt bra svenska för att arbeta med barns språkutveckling. 

Ja, så är det...och då inser bloggaren att det inte ger någon önskvärd effekt att fler barn erbjuds plats i förskolan. Suck. Staten måste träda in. Kompetensen måste stärkas. Kvaliteten bli bättre och likvärdigheten större. Staten måste se till att det utbildas fler förskollärare och se till att de sprids över hela landet och där behoven är som störst. 

Synd att det är så här...att liksom barn kan komma till världen...det finns mammor nog för att få fram alla dessa barn men det finns inte personal nog för dem. Så trist att mammorna som fött barnen bara liksom klarar att föda fram dem, rent biologiskt alltså, men inte fixar själva omvårdnaden och fostran av dem. Så trist. Hoppas staten träder in snart och fixar kompetensförsörjningen och att rekryteringsläget blir bättre snart så att det kan bli ordning på barnen så småningom. 

Kvinnans villkorliga frigivning

Jag fortsätter med min lilla exposé över den historiska utvecklingen av synen på kvinnor, män, familj och barn och förvärvsarbete.

I mitt förra inlägg skrev jag om Alva Myrdal och hennes idéer om att barnen behövde frigöras från föräldrarna. De borde gå i förskola för att utvecklas på ett bättre sätt. Kvinnorna behövde också utvecklas och slippa ifrån det trista hemarbetet.

Lite senare var Alva Myrdal med och skapade begreppet ”dubbla roller”. Hon och Viola Klein kom ut med boken Kvinnans två roller 1956. Det hela gick ut på att kvinnan först skulle kunna vara mamma på heltid några år och sedan gå ut i förvärvsarbetet.

Eva Moberg vände sig mot detta i sin skrift ”Kvinnans villkorliga frigivning” som kom 1961.

Moberg menar att uttrycket ”dubbla roller” är olyckligt. Uttrycket gör att man uppfattar att kvinnan hade en given huvuduppgift…att ta hand om barn och hem. Eva menar att det inte finns något som säger att kvinnan har denna huvuduppgift. Hon går med på att det finns en biologisk skillnad mellan män och kvinnor, förmågan att föda fram ett barn men utöver detta…ingen. Kvinnor har orättvist nog fått en massa annat på sin lott…städning, matlagning, barnafostran….och förmågan att polera golv, sy kläder, gå till mjölkaffären och massa krafs.

Vård och uppfostran av barn är inget som har med kvinnlighet att göra. Det är en mänsklig och moralisk angelägenhet. Det är inget som säger att det måste vara kvinnan som sköter om detta.

Begreppet ”kvinnans två roller” måste alltså bort. Män och kvinnor har en huvudroll: att vara människor. I människorollen ingår att ta väl hand om avkomman.

Moberg landar i att kvinnan har blivit villkorligt frigiven. Hon är fri endast om hon accepterar sin huvuduppgift som att vårda och fostra barnen. Om hon gör detta kan hon dessutom gå ut i förvärvslivet och göra vad hon vill.

Anledningarna till att kvinnan måste bli totalt frigjord är:

-        Ett liberalt krav. Individen har rätt att vara fri.

-        Samhällsnyttan – det är inte rationellt att det ena könet avdelas för att ta hand om hem- och barnkomplexet.

-        Människor blir lyckligare om kvinnan blir frigjord.

Moberg är besviken på kvinnorna. Hon ställer sig frågan varför är det så få kvinnor som aktivt arbetar på att emancipationen fullföljs.

Hon landar i att det finns tre huvudanledningar:

1.    Kvinnor föder barn och därför blir de periodvis beroende av andra för uppehälle och trygghet.

2.    Kvinnor konkurrerar om männen och då kan de inte ge upp sin ”kvinnlighet”.

3.    Äktenskap, hem och barn är förknippade med social prestige och det är relativt lätt för en kvinna att utan någon större ansträngning eller utveckling uppnå dessa saker.

Och här kommer det fina i kråksången…Moberg visar vägen mot tvåförsörjarfamiljen. Den modell vi har nu i riket.

Moberg slår fast att det inte längre ska gå att försörja sig på att vara gift. Äktenskapet ska inte kunna fungera som en social frestelse. Man har tidigare funderat på hur man ska se på den hårt arbetande hemmafrun och det har talats om någon slags hemmafrulön. Eva vänder sig mot den på det bestämdaste. En hemmafrulön skulle bara leda till att kvinnan skulle bli ännu mer beroende av mannen. Hon skulle bli anställd av sin egen man.

För att äkta jämställdhet ska kunna uppnås menar Eva att kvinnorna måste bli helt socialt och ekonomiskt oberoende av männen. En kvinna ska inte kunna bli försörjd av sin man och en man ska inte kunna försörja sin fru. Var och en ska sköta sin hälft av hemarbetet och försörja sig genom ett yrke.

Men barnen då?

Moberg förstår att kvinnor behöver hjälp och stöd så länge barnen är små. Hon lägger fram förslaget om en barntilläggskassa. En norsk kvinnokampskvinna vid namn Margarete Bonnevie har lagt fram ett sådant konkret förslag i Norge och det verkade vara på g att införas där. Det skulle funka på så sätt att av alla löner drogs en viss procentsats av och betalades in till en barntilläggskassa som kvinnan eller mannen som skulle vara hemma med barnen fick ut. Detta skulle möjliggöra att en av partnerna var hemma en tid eller att man köpte barnpassning för pengarna. Detta skulle ju vara nödvändigt i och med att en lön inte längre skulle räcka för att försörja en familj…tvåförsörjarsamhällets baksida alltså.

Moberg inser också att det inte räcker med att kvinnorna försörjer sig själva för att jämställdheten ska uppnås. Barnen finns ju där. Någon måste ta hand om dem. Om inte mamma gör det så måste någon annan rycka in. Ja, så daghemmen, barnträdgårdarna och förskolorna måste kraftigt byggas ut. Och …Eva är ett barn av sin tid…hon förstår att hemmet ändå kräver en hel del arbete…en utvecklad organisation av all slags hemhjälpsservice kommer att krävas. Hemmafrun skulle bytas ut alltså…av en stab av personal i daghemsinstitutionerna samt ambulerande hushållerskor.

Hur blev det då?

Jo, Eva fick rätt i allt. Utom det där med hemhjälpsservicen. Ja, vi har ju Rut. Men kom igen…löser Rut vardagspusslet? Blev kvinnan frigiven på riktigt? Eller är hon i själva verket fortfarande bara villkorligt frigiven? Och ...vad är det vi vill bli frigivna från egentligen? Är det våra barn? Var det så kvinnorna tyckte på 1960-talet och är det så vi tycker nu? 

Självklarheter

Jag lyssnar på Magdalena Gad i Söndagsintervjun. Det är intressant att höra om hennes arbete i Afghanistan. Det är också intressant att höra om hennes bakgrund. Hon talar om sin mamma och pappa. Reportern frågar om det inte känns ensamt att arbeta på egen hand. Magdalena svarar att hon trivs med att vara ensam. Har alltid gjort. Hon berättar att hon inte gått på dagis. Hon trivdes med att vara hemma...att läsa och drömma sig bort till fjärran platser...att lära sig. Jag tänker att det är skönt att höra en människa säga så...att det blir något slags erkännande på att förskola inte är av nöden. Det går att bli en smart, stark, kapabel och intelligent människa utan. 

 

Kissigt

I Göteborgsposten kan man läsa om att barn numera blir blöjfria väldigt sent jämfört med förr...för 50 år sen. Då blev barn blöjfria kring 2 års ålder. Nu är barna ca 3,5 år och hela 4 år för att bli blöjfria på natten. En uroterapeut och professor emeritia inom vårdvetenskap säger att det inte är bra för barnen. När barn kissar i blöjan ger det ingen bra tömning av urinblåsan utan det blir ett småskvättande! Detta ger en ökad risk för infektioner. Det är inte bara när det gäller kisseriet barnen har problem numera...det gäller även bajseriet. De har blivit mer förstoppade. Man tror att det beror på att barnen har blöja längre upp i åldrarna som orsakar detta. 

I BVC:s riktlinjer står det att man bör börja potträna barnen från 10 månaders ålder. Men enligt den här uroterapeuten finns det en gammal idé om att man ska invänta barnets mognad eller att det löser sig självt (lite konstigt egentligen i och med att barna blev blöjfria tidigare förr men...)

Varför har barn blöja så länge nu då? Det finns troligtvis flera orsaker bakom sägs det i artikeln:

-moderna blöjor är så bra att barnet inte känner att det är kiss och avföring i den. 

-föräldrar har en annan livsstil idag. Man åker på fler utflykter, går på café och så vidare...det är bekvämare om barnet har blöja på sig då.

- förskolan kan försena potträningen...många föräldrar säger att förskolan motarbetar potträningen genom att hävda att barnet inte är redo eller inte har tid att ta hand om olyckor. En senior docent i barn- och ungdomsvetenskap säger att hon tycker att detta låter konstigt eftersom hon själv jobbat inom förskolan och alltid sett potträningen som en naturlig del av jobbet. Majoriteten av tillfrågade förskollärare säger att förskolan ska medverka till potträningen men att man ändå väntar till barnet är redo...vid ca 2-3 års ålder. Förskollärarnas tidsbrist kan spela in. Förskolans lokaler kan också spela in...toaletterna är inte anpassade för potträning. 

Ja, dåligt är det i alla fall och nu ska en kampanj starta för att informera föräldrar och förskolor om hur viktigt det är med potträning och att barna blir blöjfria tidigare. Och det är ju inte bara för barnas skull...det är ju även för miljöns skull...ingen blir gladare av ett enormt blöjberg! 

Jag blir full i skratt när jag läser! Så korkat! Saken är väl hur enkel som helst! Barn blir blöjfria senare än förr eftersom de går i förskola! Ingen tror väl att ett stort gäng barn ska kunna pottränas effektivt av några få vuxna!? Hur ska det gå till!? Det är ju ett litet jobb för en föräldrar att få ett barn blöjfri! Det kräver närhet och kontakt...uppmärksamhet helt enkelt! Man måste vara tillsammans med barnet för att hålla koll på signalerna det sänder ut! Och olyckor blir det! Man måste ha tid att byta kläder och torka upp kiss! 

Förstoppningen...samma sak här! Det kräver kontakt för att någon ska uppfatta barnets signaler. Man kan inte ha en drös ungar kring sig och se när var och en verkar bajsnödig. Och så är det ju det där med integriteten! Alla barn trivs inte med att bajsa i andra vuxnas närvaro. Trivs inte med att bli torkade i rumpan av främlingar. Många barn håller sig. Och då hamnar magen i olag. Förstoppningen kommer som ett brev på posten!

I min egen mammakultur finns berättelser...det fördes vidare kunskap...jag hörde alltid att barn skulle bli blöjfria den sommar de skulle fylla 2...barnet blev alltså lite yngre än 2 år eller lite äldre än 2 år när det blev blöjfritt! Man skulle låta barnet gå utan blöja och utan byxor eller bara med små trosor. Man passade på att göra grovjobbet när man ändå var utomhus mycket. Olyckor spelade inte så stor roll. Jag har också fått lära mig att barn som har blöja ska luftas ofta...så att de inte fick röda rumpor eller sår...då kunde man passa på att ta barnet till toan...man skulle göra kissljud vid toastolen för att visa sammanhanget mellan ljud och kissandet...göra barnet medvetet om kissandet. Jag har lärt mig att hålla koll på när barnet är torrt på nätterna...för i motsats vad som sägs i artikeln händer det tidigare än vad barnet blir torrt på dagen. Mina barn har varit torra på natten vid 1-årsåldern och då kan man börja träna på allvar. Man kan utnyttja morgonen...om blöjan är torr när man vaknar...ta barnet snabbt till toan och kisset kommer som ett brev på posten! Visa att du blir glad och förstärk kissbeteendet! Ta barnet på toan på bestämda tider under dagen...Låt barnet gå utan blöja så ofta det går. För mina barn har det funkat...de har varit helt blöjfria kring 2-årsdagen. 

Ja, saken borde inte vara särskilt komplicerad. Fast det är den. Som jag ser det går det inte att bunta ihop en massa ungar som ska tas hand om av ett fåtal vuxna och tro att de ska bli blöjfria tidigt! Det är ett så kallat mission impossible. Fast det behöver man ju inte tala om. Man kan ju låtsas att allt är som det ska och att barn både kan vara institutionsbarn och att allt ska funka på det gamla sättet på samma gång. Lycka till. 

Arbetet

 I Borås tidning kunde man idag läsa en insändare med rubriken: "Att sköta ett hushåll är också ett arbete". Ja, det är ju inte ett så provocerande påstående om man tänker på det. Det är klart att det är ett arbete att sköta ett hushåll. Det vet media och politiker också...det är därför de pratar om dubbelarbetet. Fast det går bra att prata förstås. När det kommer till kritan är det ingen som vill erkänna att det är ett arbete att sköta ett hushåll. Man behöver inte se till att folk har chansen att få tid att utföra detta arbete. De som bestämmer håller sig till två linjer när det gäller inställningen till det där dubbelarbetet. Linje 1 går ut på att det är männen som är lat och elaka...de håller sig till den patriarkala strukturen och om de bara skulle börja hjälpa till mer i hushållet skulle allt bli bra. Plötsligt skulle dygnet få en massa mer timmar och de dubbelarbetande kvinnorna blir enkelarbetande. Yey! Det finns en mirakelkur för att komma dithän...och det är att se till att föräldradagarna delas absolut lika mellan mamma och pappa. För då kommer pappa att lära sig hushållsarbeta och när han är klar med sina...ja, vad kan det röra sig om...9 månader hemma med bäbis...då är han fullärd och hushållsjobbet går som en dans! Alla glada och utvilade. Linje 2 går ut på att köpa in hjälp...det är RUT som ska klara skivan liksom! Hon ska hjälpa till att fixa hushållsjobbet så föräldrarna slipper hushållsjobba när de kommer hem från jobbet. RUT själv vet man inte riktigt hur det blir med...hon kanske har en egen RUT. RUT-jobbet är i alla fall något helt annat än vanligt sketet hemmafrujobb...och skillnaden är pengarna. Om någon vill betala för ett jobb...ja, då är det ett jobb. Om man inte får lön. Då är det inget jobb. Fast på samma gång ett dubbeljobb. Outgrundliga äro ...ja, någons...vägar. 

Det är som det är och det får bli som det kan. Någon skillnad blir det nog hursomhelst inte även om någon smart och förnuftig person skriver en insändare. Strunt samma. Var och en sin egen lyckas smed...jag är glad över att bara behöva jobba hemma...jag gillar enkeljobb. Och jag säger som min mormor brukade säga om någon ville att hon skulle sy eller sticka något (för hon var bra på det) för betalning..."nä, jag, jag jobbar bara åt de mina." 

Äpplen och päron

Jag läser i Aftonbladet. Det är Annika Strandhäll som skriver. Hon skriver om mäns våld mot kvinnor. Hon skriver att med sossarnas politik blir allt bra. Det ÄR redan bra, vi har världens mest omfattande trygghetssystem för kvinnor, och vi har en fantastisk socialdemokratisk jämställdhetspolitik. Det är inte helt bra. Men det är bra nog. Och det ska bli bättre. 

Men det finns faror. Inte bara de våldsamma männen är farliga, utan också det högerkonservativa blocket, SD och KD. De vill förstöra för kvinnorna. De vill öppna nya vägar för männens våld mot kvinnor. Vad vill de då? Jo, bland annat vill de införa ett flerdubblat vårdnadsbidrag. Detta är inte bra. En viktig förutsättning för att kvinnor inte ska drabbas av mäns våld är nämligen att kvinnorna försörjer sig själva och sina barn. Kvinnorna måste skyddas från de högerkonservativa krafterna, de som vill att mammor själva ska få bestämma lite grand. Kvinnor förstår inte hur farligt det är att vara hemma med barnen. Är mammorna hemma minsta lilla mer än vad Partiet anser lämpligt, är de i fara. De riskerar att utsättas för mäns våld mot kvinnor. 

Jag tycker att det är fult att blanda äpplen och päron och låtsas att saker som inte har med varandra att göra hör ihop. Att mammor eventuellt skulle vilja ta hand om sina små i mer än cirka ett futtigt år ska inte blandas ihop med ett sjukt beteende vissa män har. Det är två olika saker. 

Jämställdhetsmyndigheten...

 ...informerar. Det är snudd på kris. Svenska föräldrar sköter sig inte. De delar inte lika på föräldraledigheten. Papporna har skärpt till sig lite och ökat på sitt uttag lite. Men det går långsamt. Takten har avtagit. Pappor tar bara ut 31.3 procent av dagarna. Mammorna roffar åt sig hela, eller tvingas att ta ut, beroende på hur man vill se det, hela 68,7 procent. 

Detta är katastrofalt. Inkomstutvecklingen för män och kvinnor påverkas. Kvinnornas löneutveckling blir dålig. Det kommer att dröja 20 år innan vårt land kan klassas som jämställt om det ska fortsätta i nuvarande takt. 

Det verkar som om mammorna ändå har fattat hur dumt det är att vara hemma med barn för de har minskat sin mammaledighet. Det är de där karluslingarna som måste skärpa till sig. De måste ta ut fler dagar. Det finns ju en gräns för hur mycket en mamma kan minska sin föräldraledighet. Kanske vore det en bra idé att införa spädbarnsdagis igen? Papporna har ingen lust att ta hand om småungar, och mammorna verkar också hålla på att tappa intresset. Tänk var mycket jobb som skulle skapas om barna kunde lämnas bort tidigare. Och vilken löneutveckling kvinnorna skulle få om de fick jobba ännu mer. Och, betänk hur mycket mer barnen skulle lära sig inför framtida skolprestationer om de fick ännu mer tid på sig att undervisas enligt en läroplan av proffs. 

Äh, det där är väl inget att hetsa upp sig för. Det är ju bara att lagstifta. Hälften av dagarna till mamma och hälften till pappa. Korta ner skiten rejält också när man ändå är igång. Det är ändå ingen som har lust att ta hand om småungar. De är bara till besvär. In med dem bara på arbetsmarknaden så att de gör lite nytta för sig och ger arbetstillfällen och möjlighet för kvinnorna att jobba på sinlöneutveckling, göra karriär och jobba ihop en toppenpension. 

Störningar...

 Idag läser jag om störningar...många barn har språkstörningar...och eftersom det inte finns nog med logopeder skapas störningar i skolan. 

Tydligen har mellan 7 och 10 % av alla barn någon form av språkstörning. Flera av Sveriges kommuner säger att de ser att elever med språkstörning inte når kunskapsmålen. De säger också att de inte har tillräcklig kunskap om hur man ska hjälpa de här barnen. De flesta av de här barnen upptäcks via screening på BVC och får behandling av logoped på sjukhus men när de börjar skolan skrivs många av barnen ut från logopedmottagningarna. Någon i skolan måste fånga upp detta och ge fortsatt stöd säger en specialistlogoped. Problemet är att en stor andel av landets skolor saknar tillgång till logopeder...och logopeder är de enda som kan sätta diagnosen språkstörning. 81 % av kommunerna säger att de har problem med att ge stöd till barn med språkstörning. Ungefär hälften av av kommunerna säger att elever med språkstörning har svårt att nå upp till kunskapskraven. Det mesta av inlärningen bygger på språk och därför behöver de här eleverna ett väldigt omfattande stöd av både pedagoger och logopeder. 

Jag tittar på en liten film på svt om språkstörningar. Man säger att språkstörningar ofta upptäcks tidigt och att de ofta yttrar sig i att barnet har dåligt uttal och ett litet ordförråd. 

Jag vet inte jag...men jag tänker...Språkstörningarna yttrar sig redan i unga år...det är uttalet och ordförrådet som är påverkat...om jag fattar det rätt. Man märker det på bvc. Jag funderar som vanligt på det där med förskola. Hur blir det när man sätter 1-åringar i förskola? Separerar dem från sina allra närmaste, med mamma, många timmar varje dag, i många år...alla år fram till skolan börjar? Kan det vara så att vissa barn inte riktigt tål det? Tål några barn det egentligen? Hur påverkas egentligen talutvecklingen av att fostras i grupp...många små jämnåriga barn och få vuxna? Är det bra för barnen? Kanske blir ordförrådet inte så stort när man inte får höra så många ord, inte har någon vuxen att prata med, få svar av, få respons och feedback ifrån? Kanske påverkas uttalet negativt när man inte hör tillräckligt mycket vuxenprat, inte har någon som korrigerar och försöker leka fram rätt uttal? Jag har ofta tänkt på det där med uttalet...att många barn som är förvånansvärt stora inte kan säga tex "r". Kanske har ingen hunnit med att vara hobbylogoped för sina egna barn...Jag var det för ett par av mina barn som inte kunde säga "r"...vi jobbade med "r:n"...och när barna var en 2 år var det fixat. 

Men ingen funderar på varför så många barn har språkstörningar...hela 7-10 %...det presenteras som en självklarhet...så är det bara. Och lösningen finns...inte att barn ska kunna vistas i en rikare språklig miljö...den som hemmet kan erbjuda. Lösningen är...logopeder. Först ställer man till det och sen får man plåstra. 

Var tionde barn...

Sverige är ett välfärdsland. Trots detta lever var 10:e barn i fattigdom. I Sverige alltså. Det tycker jag är konstigt. Hur kan det få vara så i ett välfärdsland...ett land där alla människor gör sin plikt och går till jobbet och betalar in sin skatt? Ett land som har världens högsta sysselsättningsgrad, bland de högsta pensionsåldrarna, där kvinnor jobbar mer än i något annat land...och som dessutom har ett bland de högsta skattetrycken i världen. 10 % är ändå ganska mycket. Var 10:e barn. Och så deras föräldrar också då förstås antar jag. Undrar vad man ska göra åt det. 

Kvinnorna i välfärden

Jag läser i det senaste numret av Ica Kuriren. Det är en trevlig tidning. Det är lite smått och gott. Och annat. I detta nummer intervjuas Britt-Marie Mattsson, pensionerad journalist. Britt-Marie har nämligen skrivit en bok...Boken heter Kvinnorna byggde välfärden. 

Britt-Marie berättar om sig själv och sin bok. Hon menar att det är det faktum att kvinnorna gick ut och jobbade då, på 60- och 70-talen, som byggde upp vårt moderna välfärdssamhälle. Här följder resonemanget:

-  I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet bröts hemmafrueran. 

- Om kvinnorna inte hade gått ut och arbetat hade det inte funnits tillräckligt mycket skattepengar för att bygga upp välfärden.

- Politikerna visste om detta...de förstod detta tidigt på 1960-talet...att utan kvinnligt arbete och skatteinbetalningar...ingen välfärd. Vanligt folk fattade inte det här. 

- De viktiga milstolparna för att få till den här välfärden var...bort med sambeskattningen, fri abort, delat ansvar för hem och barn, lika värde för gifta och ogifta kvinnor. 

- Utbyggnaden av dagis var helt avgörande för att kvinnorna skulle ta sig ut i arbetslivet.

- Vi är inte framme vid det jämställda samhället ännu. Det krävs att hemkunskapsundervisningen blir ett kärnämne under hela grundskolan för att folk ska bli jämställda. Och så måste folk få mer tid...kortare arbetstid. 

Britt-Marie får också frågan om huruvida barnen som växte upp på 70- och 80-talet fick tillräckligt med utrymme. Jag antar att intervjuaren tänker på hur det blev när mammorna lämnade hemmen. Britt-Marie säger att det bästa var att dagis byggdes ut. Där fick barnen lekkamrater och utbildade förskollärare. Detta gjorde att alla barn i hela riket fick möjlighet att utvecklas i grupp och med pedagogiskt inslag. Förr var det bara de rika som kunde lämna bort sina barn. De andra stackarna fick klara sig hemma med mamma och syskon och kompisar. Sen säger hon att barnen kanske också kunde hamna i kläm. Hennes egna barn fick gå långa dagar i förskolan och hon hade dåligt samvete. Men det gick ändå bra. 

 Ja, inte vet jag...jag kanske är lite dum i huvudet...men jag kan inte låta bli att fundera på en del saker...

Jag tänker på hur det är i andra länder...det finns en del länder där hemmafrun fortfarande existerar. Hon finns i Tyskland, Frankrike, Österrike, Schweiz, Spanien...Jag har för mig att de har en del välfärd där också. Jag har för mig att barna får gå i skolan, att det finns allmän sjukvård, att det finns ett ok vägnät, poliser, pensioner, a-kassa, sjukpenning, tandvård...och sånt där. Det finns kanske inte nästan gratis förskola förstås...

Förskolan förresten...den som är själva förutsättningen för att kvinnorna fick komma ut och jobba...Så är det ju förstås...utan förskola måste kvinnorna ta hand om ungarna själv, eller leja bort barnpassningen bäst de kan. Fast på samma gång som kvinnorna tack vare förskolan frigjordes...fångades de också...i förskolan och på andra ställen. Många, många kvinnor flyttade liksom bara ut ur hemmen och landade i en annan typ av hemmafruvärld...en där barnpassnignen blev den enda sysslan, eller städningen eller matlagningen eller annat omsorgsarbete. Så förskolan är liksom både frihet och fängelse på samma gång. 

Karriärkvinnorna kan förstås vara glada över att de har fått nästan gratis barnpassning...de som är barnpassarna kanske innerst inne inte riktigt är lika glada. Man vet inte...man de kunde tänkas kännas lite pyrt att få dealen att du får bli fri genom att passa andras barn och lämna bort dina egna ungar till någon annan som frigjorts på samma sätt...lite som en orm som biter sig själv i svansen. 

Man kan också fundera över hur det är ställt med välfärden. Förskolan är välfärd. Visst. Men  hur bra är den? Hur bra mår pedagogerna och barnen? Det verkar finnas en del problem. Det verkar som om skattepengarna inte riktigt räcker till för att få den där toppenvälfärden vi vill ha. Kvinnorna är redan utkörda eller frigjorda eller hur man vill se det...det finns inga fler att sjasa ut..förutom invandrarkvinnorna då förstås. Kanske är det de som ska rädda välfärden nu? Man får se. 

Nu är det gjort i alla fall. Vi har välfärd. Och det är kvinnorna som har gjort det! Och som har fått den. Tack. 

Jämställdhet über alles

Föräldraskapet har sina höjdpunkter. Så har det väl varit i alla tider. Det har varit 1-årsdagen, den första tappade tanden, skolstart, konfirmation och sånt där. Nu ingår inskolningen. Och inskolningen uppmärksammas ofta i de sociala medierna. "Nu är det dags...lillan ska inskolas"..."oj, vad tiden går fort...nu ska lillen inskolas." Och så följer en ström av hejarop...oj så jobbigt...klart mamma gråter när hon vinkat hej då och "gått runt hörnet"...men det går över...barna älskar det ju...i alla fall om ett tag..när de vant sig...och det är alltid värst för mamma. 

Nu ska i alla fall Annie Lööfs lilla dotter skolas in. Hon som föddes 3 månader för tidigt av Annie som nästan dog på kuppen. Nu är det dags och det uppmärksammas på instagram som sig bör. Annie är lite mer cool...det är inget gråtinlägg med lyckligt slut utan ett politiskt inlägg. Så klart (som alla numera säger)...hon är ju politiker och dotterns inskolning är inte bara en viktig milstolpe i hennes personliga liv utan också ett politiskt statement. 

Så här lyder det:

"Nyp mig i armen, vad tiden går fort! Nu skolas lilltjejen in på förskolan. 😍 Det betyder att föräldraledigheten snart är slut för både mig och min man, och det klassiska livspusslet tar vid på riktigt med planering kring hämtning, lämning, laga mat, leka, få egen tid och tvätta. Även om båda nu kommer jobba hemifrån.

Det är precis här som många viktiga jämställdhetsbeslut tas. Mellan tvätthögen, energifyllda barn och krävande jobb. För mig och min man var det självklart att vi skulle dela på föräldraledigheten. Det är viktigt att vi fattar medvetna beslut och att vi tillsammans tar ansvar för att skapa ett mer jämställt familjeliv - och samhälle. För det är just här i vardagen som mycket avgörs kring pension, psykisk hälsa och att både män och kvinnor lika självklart ska kunna förverkliga sina drömmar.

Jämställdhet kommer inte av sig själv, utan genom våra aktiva val. Tillsammans skapar vi ett mer jämställt samhälle för våra barn. 💪🏼"

Visst är det häftigt när politikerna riktigt visar var skåpet ska stå? När man får sig skrivet på näsan hur man ska tycka och hur man ska leva. Man får liksom receptet på hur man ska tänka och göra för att bli godkänd...vara rättroende. Ett credo för vår rätt nya religion. 

Man kan koka ner det:

1. Att vara förälder innebär inte i första hand att man tar hand om sina barn utan om att man levererar dem...lämna, hämta, tvätta, laga mat, få egentid och leka. Hon glömde visst vabba och vara sjukskriven, eventuellt bli utbränd.

2. Ovanstående krävs för att få till JÄMSTÄLLDHETEN och för att vi ska kunna lämna över ett JÄMSTÄLLT samhälle till våra barn så att de kan välja likadant när de blir föräldrar.

3. Ovanstående krävs för att män och kvinnor ska få lika pensioner, lika bra psykisk hälsa och att både män och kvinnor ska kunna förverkliga sina drömmar. 

Precis som inom religionen krävs det att man gör ett aktivt val...välj jämställdhet...välj Jesus. Hur tufft det än kan kännas är det det rätta valet...håll dig på den smala vägen...snegla inte åt sidorna. Hur lockande det än kan vara att springa runt på gröna ängar tillsammans med sina barn så är det inte värt det. Hur lockande det kan kännas att som mamma få vara med barnen, ta hand om dem, bära dem, prata med dem, klä dem, mata dem, se dem leka, skratta, promenera med dem, ha dem med i det hemarbetet (fy! hemskt! det skall icke utföras på dagtid och absolut inte av en mamma, kvinna...om hon inte heter Rut förstås)...så är det inte värt det. Tänk på pensionen, din psykiska hälsa...den blir så mycket bättre om du väljer bort dina barn. Män och kvinnor ska ha rätt att  förverkliga sina drömmar...så länge drömmarna inte är att ta hand om barnen. För då drömmer du fel. Det är underförstått. Det behöver inte Annie ens säga till oss. Vi ska drömma om att förvärvsarbeta, oavsett vilka jobb vi råkar ha. Drömmar om barn och familj...tid till ditt eget och dina små...det är felaktiga drömmar...rentav mardrömmar. 

Barnen...någon kanske undrar var barnen finns i resonemanget? I Annies fall ett litet barn som föddes 3 månader för tidigt. I andras fall helt vanliga 1-åringar som nyss lärt sig gå, kan säga några ord, har blöjor, nyss slutade ammas, som sover middag, som behöver sin mamma (fast sånt kan man inte säga...det är fult...som att svära i kyrkan)...ja var är barnen? De är inte med i ekvationen. De är bara en bricka i spelet...som man lämnar in på förvaring. Det finns ju förskolor liksom? Det är där barnen hör hemma...så självklart att det inte ens behöver kommenteras. 

Det är hårt, men så är det inom all religion...paradiset kommer man inte till så lätt. Det kräver aktiva val. Det vet Annie. Och nu vet vi. 

                                              

Ge och ta...

 Sossarna har bestämt att alla Sveriges familjer ska få en så kallad familjevecka. Det är nämligen så svårt att få livspusslet att gå ihop för folket. Det är tandläkarbesök och utvecklingssamtal och kvalitetstid och sånt där...sånt som måste hinnas med men som det är stört omöjligt att få tid till. Så en familjevecka är grejen liksom. 

Men det finns ett motstånd mot det här fina förslaget. Motståndet kommer från bla Moderaterna som tycker att det blir för dyrt. Moderaterna tycker också att det ska arbetas mer...inte mindre. Folk i arbetsför ålder ska inte gå och dra benen efter sig ens en enda vecka extra om året...inte ens om de ska försöka pressa in viktiga saker med sina barn. Vi har världens bästa föräldraförsäkring och den räcker gott. 

Själv blir jag lite full i skratt. Det fanns en tid när föräldrar hade tid för sina barn. Det fanns en tid när mammor kunde vara hemma med barnen. Sen tog man bort den möjligheten. Då blev det problem. Livspusslet vill inte riktigt gå ihop. Så först tar man allt och sen ger man tillbaka lite grand. Och då är man snäll. Jättesnäll. 

Fast det där med att man kunde försörja en familj på en lön och att mamma kunde vara hemma med barnen är bortglömt nu. Det tillhör en svunnen tid. En gammal ond saga. En slags legend eller myt från en fjärran dimmig forntid. Nu är verkligheten en annan. Man jobbar. Arbetsföra människor jobbar. Och de jobbar inte hemma. De jobbar borta. Hemmajobbet är inget jobb nämligen. Det är nåt man gör lite i smyg på kvällarna och helgerna. Det är fritid..ett nöje rentav. Om man inte är kvinna. För då är det dubbelarbete. Och om bara mannen tar skeden i vacker tass så försvinner hälften av dubbelarbetet och upplöses i intet...det blir fritid då. Fast man kan ju anlita rut förstås. De som inte vill ha familjeveckan brukar gilla rut i stället. För då blir det fler arbetade timmar i riket. Alla drar sitt strå till stacken och livspusslet går dessutom ihop sig. 

Det får bli som det kan...med eller utan familjevecka...så ligger nog planen fast. En förälders, båda föräldrarnas huvudsakliga uppgift är att arbeta. Det andra...arbetet hemma och med barnen...det är bara kryddan i livet. Det där man gör när man har lite tid över.

Tillkrånglat

Två saker ramlade på mig för ett par dagar sedan....

..först den här...den ovan alltså! 

Och sen ett inlägg från en förskollärare som ber om tips på hur hon kan undervisa 1-3-åringar i matte. 

Hon får råd av olika slag...barnen kan...

sortera

mäta

räkna

Någon vänder sig mot att sortera skulle vara matte. Det skulle kunna vara det men bara om...man som pedagog kan förklara vad barnens sortering av tex klossar i samma färg har för betydelse för barnens fortsatta lärande av abstrakt skolmatematik.

barnen kan vidare...

lägga mönster

man kan som pedagagog lägga duploklossar i olika korgar...en färg i varje korg. 

man kan också sätta upp olika former på väggarna...trianglar, rektanglar, cirklar osv.

Man kan l¨ta barnen hälla tex pasta från ett mått till ett annat. Då kan man se hur barnen riktigt tänker matte...vad får plats? 

Jag googlar runt lite...jag inser att det skrivs mycket om matte och småbarn. Det är skrivelser från skolverket, bloggare, böcker, tidningar för förskolepersonal...Det finns mycket. Det är teorier och tips och forskning. Barnen ska genom leken bli medvetna om matematiken runt omkring dem. Pedagogerna ska stimulera barnens matematiska tänkande. Barnen ska utveckla antalsuppfattning, lära sig jämföra, mäta, sätta ord på egna tankar. Man ska samtala och laborera. Förskolans läroplan visar vikten av 

att barnen tillsammans med pedagogerna samtalar om grundläggande matematiska begrepp. 

Det räcker inte med att jobba med barnen. Det ska också dokumenteras, följas upp, utvärderas och utvecklas. 

Det är mycket. Och förskolan är av nöden för att barn ska utveckla sitt matematiska tänkande tydligen. Samtidigt verkar det som om barna inte är så där bra på matte ute i skolorna. I alla fall inte i min kommun för det jobbar de ständigt på att förbättra resultaten. Funkar det inte på förskolan alltså? Borde barna sortera mer, samtala mer, ha fler rektanglar på väggarna? 

Är det förresten verkligen så att små barn måste följa någon slags läroplan för att lära sig matte? Är det krångligt för små barn att urveckla ett matematiskt tänkande...lära sig uppskatta länger och tyngder, sortera och sånt där? 

Inte vet jag. Mina barn är fostrade utan läroplan. De började lära sig matte i skolan. Innan dess var de bara barn. Fast när jag tänker på det...

Det sorterades en del...

...det undersöktes volymer...

...konsistenser...

...material förflyttades...

...det blandades, vägdes och mättes...vi kunde se att en temperaturökning kunde leda till att ett material förändrades. Eller vi kan kalla det att vi bakade. 

...temperaturer och kurvor undersöktes...eller vi  kan kalla det att vi vattnade...

...vi kollade vad som fick plast i olika behållare...konsekvenstänk och gravitation undersöktes...

Man kan kalla det att vi levde...och att jag som mamma måste få saker gjorda i hemmet samtidigt som jag passade barn...det ledde till olika manövrar för att sysselsätta barnet...det fick vara med, avleddes, fick distraherande uppgifter...ofta saker som skulle stoppas i andra saker...Vi levde. Tillsammans. Allt vi gjorde inbegrep prat och kontakt. Ibland dokumenterade jag. Jag utvärderade ibland när jag funderade lite på olika saker som rörde mina barn. Fast mest var vi bara. Tillsammans.

Det är krångligt när man tar barn från en naturlig miljö och stoppar in dem på institution. Man måste fundera mer...Blir det några samtal? Vad pratar man om? Ger man barnen tillräcklig stimulans? Räcker pedagogerna till? Har alla verkligen fått sortera, stoppa saker i andra, undersöka olika material...får de prata tillräckligt mycket, svarar någon tillräckligt ofta....

Jag tänker på bilden som startade mina tankar. När man tagit alla barn ur hemmen, från sina mammor, ja, då är det lätt att börja tro att helt naturliga saker kräver undervisning. Man har glömt bort att alla barn utvecklade sina matematiska förmågor genom att leva i ett hem tillsammans med de människor som lever där. Det är i det dagliga arbetet såna förmågor växer fram. Alldeles av sig själva, utan läroplan, processer, utvärderingar och dokumentation. Men den tiden är förbi. 

 

Utjämning

 Mina barn är ofta hungriga när de kommer hem från skolan. De säger ibland att de inte ätit något alls i matsalen eller att de ätit väldigt lite. Ofta kommenterar de att maten är dålig. Jag var likadan. Jag gillade inte skolmaten nåt särskilt. Jag var glad att det fanns hårt bröd och mjölk. I tidningen Yrkesläraren skrivs det om skolmaten. Det står att många elever klagar på skolmaten men att det kanske inte är maten det är fel på utan miljön som gör att maten känns mindre aptitlig. Det står också att internationella forskning visar att bra mat i skolan leder till förbättrad koncentration, ökad närvaro och ökat välbefinnande. Detta kan i förlängningen leda till att utjämna socioekonomiska skillnader. 

Man forskar ju om så mycket...och man har också forskat fram att barn som äter ensidig kost hemma lär sig äta mer varierat i skolan. Och detta är ju precis vad man vill i Sverige...skolan ska jämna ut både här och där...och maten är inget undantag. De som har det sämre hemma får det lite bättre och de som har det bättre hemma får det lite sämre...och så möts man på mitten liksom. 

Den internationella forskningen är ju lite märklig dock...i alla fall om man använder den för att jämföra med Sverige. För det verkar ju som om Sverige, tillsammans med Finland och Estland, är en aning unikt. Det är bara vi som har "gratis" skolmat nämligen. I de flesta andra länder får barnen ta med sig egen matsäck, gå hem och äta eller (hu!) får inget alls att äta under skoldagen! I Norge tar barnen med sig smörgåsar hemifrån. I Danmark har barnen med sig smörgåsar och frikadeller hemifrån. Just i Danmark har man haft diskussioner om att införa gemensam skollunch i förskolorna. Men föräldrarna tycker att det blir för dyrt...uppåt 1000 danska kr per barn i månaden. 

Ja, i Sverige får alla barn skolmat. Och forskningen visar att det är jättebra. Det både utjämnar och ser till att barna presterar bättre. Fast bara om barna äter maten förstås. Annars blir det kanske lite si och så både med utjämningen och koncentrationen. 28 ton skolmat slängs i alla fall. Varje dag. Kanske hade medhavda mackor varit bättre...både för barnens välbefinnande och för miljön. Men det är klart...det hade inte blivit så utjämnat...barna kunde ju ha fått olika pålägg.