Att fostra barn

Det skrivs så mycket om ouppfostrade barn igen. Joakim de la Motte, Alex Schulman och David Eberhard för fram att det måste bli hårdare, strängare...barnen måste fostras och bestraffas. Skolan och föräldrarna måste sätta ner foten och visa var skåpet ska stå.

Eberhard tycker att han ser ett samband mellan dagens barnuppfostran, ökad psykisk ohälsa hos unga och en stor osäkerhet hos föräldragenerationen. Han menar att föräldrarna är fråntagna sina verktyg när alla former av bestraffning är borta. Föräldrarna är bakbundna.

Tydligen deltar många föräldrar i sk föräldrastödsgrupper för att få vägledning i sitt föräldraskap men i dessa kurser ges budskapet att om man som förälder undviker konflikter med sina barn så blir det heller inga konflikter. Eberhard menar att det istället borde vara tvärtom. Om vi som föräldrar inte tar konflikter så är vi dåliga föräldrar.

Han menar också att det är svårt att skada sina barn. Men att den rådande ideologin har skadat föräldraskapet och gjort föräldrarna ängsliga. Det är i själva verket så att negativa konsekvenser kan ha positiv påverkan och att det är omöjligt att uppfostra barn utan bestraffning.

Barn som får höra att de har alla rättigheter i världen men inga skyldigheter riskerar att bli besvikna när de växer upp. Och den ökade psykiska ohälsan hos unga beror enligt Eberhard på konstiga förväntningar i livet.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Jag tycker att Eberhard har rätt i att man som förälder måste ta konflikter. Man måste visa vad man har för krav och förväntningar. Man måste våga vara obekväm och stå för vad man som förälder och vuxen vet är rätt.

Men jag tror inte att det i dagens samhälle är lätt att vara en förälder. Föräldrarna har inte fråntagits föräldrarätten av enbart en slapp föräldraideologi. Vi föräldrar har berövats rätten att fostra våra barn fullt ut genom att vi har berövats i princip all vår tid tillsammans med våra barn. Vi har berövats rätten att fostra våra barn på heltid, i våra hem. Detta tror jag är grundfelet. Och jag tror inte att man kan ställa allt tillrätta genom att bli hård och sträng. Om grunden är byggd på lösan sand hjälper det inte att rätta till ett av felen. Man måste bygga om grunden.

Föräldrar måste få bestämma över sina barn. Föräldrar måste få lov att ta ansvar för sina barn och deras fostran. Man kan inte förväntas utveckla sitt föräldraskap under ett år och sedan få några ynka timmar under dygnets alla sämsta timmar.

Föräldrar måste få tid. Tid att vara föräldrar. Om båda föräldrarna arbetar utanför hemmet, är borta 9, 10, 11 timmar om dagen är de trötta när de kommer hem. Ett hem och en familj kräver en massa kringarbete, sånt som inte har med själva barnen att göra...tvätt, städning, handling, matlagning, undanplockning, diskning...Detta måste göras och då blir det inte mycket tid över till barnen. Det är inte ens säkert att det uppstår några särskilda konflikter när man inte är tillsammans särskilt mycket. Det kanske bara blir praktiska saker som ska ordnas och inte några djupare diskussioner. Man kanske inte riktigt vet vad barnen har för sig när de blir äldre och är ensamma hemma på eftermiddagarna...och om man inte har insyn i barnens liv efter ordning...hur kan man då lägga sig i på rätt sätt, sätta stopp för sånt man inte gillar, diskutera och kompromissa sig fram, få veta hur barnet tänker, fundera ut vad som är rätt...?

Små barn innebär sällan några riktiga konflikter. Det handlar om enkla handfasta saker...att klä på sig, att borsta tänder, att inte slå katten eller lillebror, att sitta vid bordet när man äter, att gå och lägga sig på kvällen...Det är lätt att veta vad som bör göras och när...och man anpassar sin fostran efter barnets ålder...leker fram, lurar, avleder, skojar...senare säger till på ett mer "vuxet sätt", förklarar, förhandlar...allt detta svetsar en samman med barnet. Man lär sig bli förälder i processen, det är lustfyllt, små barn är härliga att vara med, söta, intagande...Allt detta leder en framåt...man har en fostringsstil...tonåren kommer. Konflikterna blir annorlunda, rör andra saker, kompisar, flick- och pojkvänner, tider för umgänge med vänner, mobilvanor, datorvanor...Har man lejt bort hela fostran under barnets tidiga år...hur ska man kunna börja sen, när barnet är nästan vuxet?

Sen lever inte familjer och föräldrar och barn isolerade. Det finns ett helt samhälle därute...kompisar, skola, lärare...Det sänder ut sina signaler...Skolan är slapp, kravlös...inga läxor, inga prov, lektioner som i mycket endast är tidsfördriv. Detta när barnet har blivit en ung vuxen är förödande. Ungdomen har krafter i massor, det sprudlar av liv och lust...är moget att arbeta, hugga i...med kroppen eller hjärnan...arbeta med något riktigt eller plugga hårt. Och så erbjuds inget. Oceaner av tid har barnet till sitt förfogande...den tiden ska fyllas...och det är upp till barnet vad det ska fyllas med...de vuxna är på sina arbeten...har inget att erbjuda. Det blir som det blir. Några fyller sitt liv med frivilligt plugg eller kompisar, idrott, ofog...det blir ett vågspel. Ingen vuxen finns som riktigt ser vad som pågår.

Så, att lägga hela skulden på föräldrarna är en alldeles för enkel lösning. Det är hela samhället som är snett. Ett samhälle där alla vuxna människor förväntas vara sysselsatta utanför hemmet har lagt grogrunden för att barnen inte längre fostras. Institutioner kan inte ersätta föräldrarna när det gäller fostran. Och så blir barnen fostrade av varandra, av andra barn. De vuxna är uttröttade av dubbelarbete. Skolan har blivit barnpasssning, långa dagar och luddigt innehåll och allmän kravlöshet har lett till att barnen inte lär sig arbeta och ligga i längre. Och detta blir paradoxen...ett arbetssamhälle leder till att barn och ungdomar lämnas åt sitt öde till åratal av förvaring i förskola, skola, fritids och ensamma hemma när föräldrarna är upptagna med att arbeta. Tömmer man samhället på mammor och de äldre generationerna blir det tomt...ett glapp där barn och ungdomar fostras lite hur som helst...det blir som det blir.

Men detta verkar debattörerna förstå på ett luddigt sätt...de vet att det är föräldrarna det hänger på. Men de ser inte att man inte kan nöja sig med att säga B. Någon gång måste man säga A. Att föräldrar måste vara ansvariga på riktigt för sina barn. Är vi inte det kan ingen heller komma och kräva något. Man kan inte både ha kakan och äta den. Och ingen saknar kon förrän båset är tomt. Och nu är det nog tomt. 

En enda trasslig härva

Jag läser en insändare skriven av Susanne Furugård. Den handlar om familjepolitik och om att föräldrar borde få göra ett fritt val när det gäller barnomsorg. Den är så bra den här insändaren! 

Furugård skriver om anknytningen och att det nog inte finns någon inom den vetenskapliga världen som inte ställer sig bakom de grundläggande teserna inom anknytning. Barn behöver en primär anknytningsperson under sin tidiga uppväxt - vilken är som mest känslig fram till 3 år. "En bruten anknytning förstör plattformen som är motståndskraften mot stress och psykisk ohälsa" skriver hon. 

Hon skriver också att vi i Sverige tillsammans med danskarna troligen har världsrekord i tidig institutionalisering. Svenska barn börjar ju oftast i förskola kring 1 års ålder - den allra sköraste tiden. Och att vi har den högsta psykiska ohälsan bland flickor i Europa och bland de högsta självmordstalen. 

I Sverige har vi snöat in på att barn behöver socialisering och pedagogik. Furugård berättar att forskare kommit fram till att barn under 3 år inte behöver socialisering mer än några sekunder/minuter åt gången med ett eller två barn. Däremot kan samvaron med  många barn under långa dagar orsaka skador. Små barn behöver stabil anknytning för att utvecklas till trygga och friska männniskor. 


Furugård tar upp det där med skolresultaten också. Det brukar ju heta att barn behöver förskola för att lyckas med skolan senare. Men för barn under 3 år finns det ingen pedagogisk vits med förskola. Däremot kan en bruten anknytning orsaka ångest, depression och självmordsförsök. 

Insändaren avslutas med uppmaningen att ersätta en gammalmodig, unken 30-talspolitik med en ny baserad på modern forskning och som tar utgångspunkt i barnens behov och tillåter vuxna människor att få vara vuxna och bestämma själva. 

Det är så vettigt skrivet. Och det är så bra att annan forskning än den som vanligtvis används, Bremberg brukar det väl vara fråga om, redovisas. Och det är fantastiskt att någon gör kopplingen mellan familjepolitiken och ungdomarnas ökande ohälsa. 

Jag kan inte låta bli att tänka lite till. Jag tänker att det där med 3 år är lite olyckligt. Att man hakar sig fast vid en ålder så där. Varför just 3? Kanske den första anknytningen är avklarad då men ändå...3 år är ett litet barn. Väldigt litet. Och även om den första anknytningen är avklarad så varför i hela friden ska någon annan än föräldrarna bestämma om barnet hör hemma i förskolan eller inte? 

Och så tänker jag ännu lite vidare. Forskning är bra. Jättebra. Men ändå...jag har inte fött mina barn som deltagare i ett vetenskapligt experiment. Jag har fött mina barn för att jag och min man ville ha barn. Vi längtade efter dem. Och min kropp har burit dem, givit dem näring nog för att bli färdiga människor, fött dem, ammat dem, burit dem, tagit hand om dem...det är MINA barn. Jag struntar i vad vetenskapen säger. Naturen har givit mig kraft och styrka och förmåga att få barn. Naturen måste ha menat att jag också skulle ha kraft, styrka och förmåga att ta hand om dem. Jag behöver ingen vetenskap för att berättiga det. 

Man borde backa till nollpunkten. Föräldrar får barn. Föräldrar är ansvariga för sina barn. Föräldrar har RÄTT att ta hand om sina barn. Det är DERAS barn. Samhället är beroende av föräldrars barn. Annars upphör samhället. Samhället bör se till att föräldrar kan ta hand om sina barn. Samhället bör inte lägga någon värdering i hur föräldrar vill ta hand om sina barn. That's it. Det räcker så. 

Om man vill ta hand om barnen själv så ...fine. Om man vill leja ut omsorgen så...fine. Men då kan man betala. För det kostar att ta hand om barn. Nu är det tvärtom. De som vill leja ut omsorgen får cashen. De som hellre tar hand om omsorgen själva är de som får punga ut. 

Sen måste man börja prata om familjer. Vilka åtaganden familjer har. Vilka plikter familjer har. Är den enda plikten att betala in skattepengar? Eller finns det andra åtaganden som är lika viktiga? Att sköta om familjen? Se till att den mår bra. Så att medlemmarna i den mår bra nog att kunna göra gott i det stora samhället också.  Allt hänger ihop. I en enda stor härva. Undrar om den går att reda ut.