6 månader

Undrar om det är nåt nytt på g? Eller något nygammalt. För när föräldraledigheten på 60-talet infördes var den 6 månader lång. Mamman, för det var ju hon som var hemma på den tiden, kunde vara ledig från sitt jobb i 6 månader med full betalning. Därefter kunde hon alltså återgå till jobbet eller säga upp sig. Nu är ju det där med uppsägningar bortglömt och föräldraledigheten har kommit att uppfattas som den tid mor och barn har tillsammans, eller ja…pappan ska ju ha sitt också förstås. Att återgå till arbetet efter avslutad föräldraledighet är den enda möjlighet som finns i folks medvetandevärld numera. När jag fick mitt första barn för 26 år sen var föräldraledighet ett vanligt förekommande samtalsämne…vi pratade om hur man skulle bära sig åt för att få den att räcka så länge som möjligt. Och alla jag kände skaffade barn med det rätta åldersavståndet…alltså ca 2 år…allt för att maximera tiden tillsammans med åtminstone det äldsta barnet. Nu verkar det röra på sig. Rejält. Man har forskat fram att barn inte behöver vara hemma längre än 6 månader. Bara om landet i fråga har riktigt dålig förskoleverksamhet kan det vara motiverat. Och i Sverige har vi väldigt bra barnomsorg. Säger de som forskar i alla fall. Det är inte dåligt för små barn att vara på förskola alltså. Det finns inget som motiverar att barn skulle behöva mer tid tillsammans med sin mamma (och/eller pappa) än 6 månader på heltid. När det gäller skolprestationer, hälsa och arbetsmarknadsresultat finns det ingen som helst fördel att ha varit hemma längre. Barnen blir lika bra arbetsenheter om de lämnas in i offentlig verksamhet vid 6 månaders ålder. Som om det är det man har i tankarna när man tar hand om sin lilla unge!

Det är spännande att leva! Man får uppleva så mycket! Det ska bli ”roligt” att följa den här utvecklingen! Vill ni läsa lite om den här forskningen finns det en blänkare om det här

På fotot…ett sexmånaders barn…och jag tror inte ett ögonblick att han skulle ha mått bra i en förskola vid den åldern! Jag tror inte att han skulle ha skrattat och med vidöppna ögon mött omvärlden så som hans ansiktsuttryck visar att han gör! Och jag tror att han hälsa hade påverkats negativt av att fraktas fram och tillbaka mellan förskola och hem, kläs av och på, matas av främmande eller försöka på egen hand kara i sig lite mat, dras upp på morgonen och så vidare och så vidare. Jag tror inte att hans kognitiva utveckling hade varit särskilt gynnsam av att inte ha ständig närkontakt med mig! Jag tror att han skulle ha varit sämre i skolan än han är nu. Och jag tror att han kommer att lyckas bra på arbetsmarknaden trots att han fick vara hemma i 7,5 år innan han mötte institutionvärlden. Och förresten…jag skiter i vilket…för en sån söt go underbar unge vill man väl ta hand om själv!? Eller? Vilken vettig mamma vill lämna bort en sån???

Saliga äro de som tro

 95 % av alla barn i Sverige mellan 3 och 5 år går i förskolan. Det är bra. Men inte bra nog. De där 5 % som har slunkit undan är nämligen helt avgörande för  hela Sveriges framtid. De barn som slunkit undan är nämligen barn som verkligen skulle behöva gå i förskolan. Barn med utländsk bakgrund och barn som bor i socioekonomiskt utsatta områden. Och så kanske det finns några svenska dissidenter gömda i den här lilla gruppen...alltså något fåtal föräldrar som tycker att små barn mår bäst av att uppfostras i hemmen eller ännu värre...som tycker att det är roligt att ta hand om sin egen avkomma. Äh, skämt å sido...men det är lätt att bli lite ironisk. För det hela är lite komiskt på något sätt. Tycker jag i alla fall. 

Förskola är liksom grejen. Medicinen mot allt. 

Hur som helst så måste man försöka få bukt med de där 5 procenten. Och det ska man göra genom uppsökande verksamhet. Föräldrar som inte har satt sina barn i förskola ska varje halvår från och med att barnet fyller 3 år uppsökas och informeras om hur bra förskolan är. Föräldrarna kan nämligen ha missat att förstå detta. Föräldrarna kan ha missat att deras barn faktiskt har rätt till utbildning. Små barn måste nämligen också utbildas och den utbildningen kan bara ges av proffs (eller outbildad personal...bara det är personal i en förskolelokal så funkar det också tror jag) i tillrättalagda lokaler. 

Man lutar sig på forskningen. Och forskningen visar att barn som gått i förskolan blir bättre i skolan senare. De blir bättre på språk och matte. Och förskolan är inte bara en utbildningsform utan också en social skyddsvall...barn som gått i förskola får en bättre psykisk hälsa än barn som varit hemma, de blir inte lika kriminella som barn som varit hemma och de kommer heller inte att missbruka droger på samma sätt som hemmabarnen. Förskolebarnen får jobb lättare. De kommer att tjäna mer pengar och få bättre pensioner. Ni hör ju. Förskolan är grejen liksom. Forskningen visar på det. 

I en rapport regeringen kommit med i detta ärende kan man läsa om att barnen får en enorm stimulans i förskolan. Personalen uppmuntrar och tar tillvara barnens nyfikenhet och intressen. Förskolemiljön är stimulerande och barnen får där lyssna på högläsning och samtala om litteratur och andra texter (sic!). Personalen lägger grunden för alla annan kunskap barnen kommer att behöva senare i livet. Barnen lär sig att kommunicera, söka ny kunskap och att samarbeta. Personalen ser till att barnen utvecklar ett nyanserat talspråk och ordförråd och de lär sig att leka med ord, berätta, uttrycka sina tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med ord. Och barnen lär sig allt detta på både sitt eget modersmål och på svenska. Tänk er! Vilken förälder kan tävla med allt detta? Föräldraomsorgen och föräldrakärleken står sig slätt. Det hör ju var och en. 

Och allt vad förskolan gör är i enlighet med barnkonventionen. För barnkonventionen slår fast att inget barn får diskrimineras...alltså alla barn måste gå i förskola för annars särbehandlas ju de som hamnat utanför. Barnets rättighet är att gå i förskola. För det har man bestämt i Sverige. Och då är det så. Man har bestämt att barn har rätt att bilda och uttrycka egna åsikter och att de har rätt till vila och fritid, lek och rekreation och att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet. Och om barnen inte skickas ut i arbete...hur ska de få utöva sin rätt till vila och fritid? Det går ju inte. Och barnet kan ju inte upplysa föräldrarna om sin rätt att att gå i förskola samt att bilda egna åsikter och att uttrycka dem...så då måste ju staten åta sig denna uppgift. Det förstår ju var och en. Uppsökande verksamhet är alltså på sin plats. 

Mmm, så är det. De svenska barnen är inget problem. Deras föräldrar har fattat. De behöver inte upplysas. De behöver inte ägna en tanke åt vad deras barn behöver eller hur de egentligen vill ta hand om sina barn. Det är de utländska barnen man vill åt. Vad det vränger sig om är det där med segregation, integration, sviktande skolresultat, kriminalitet och droganvändning. Man verkar på fullt allvar tro att allt kommer att lösa sig om man bara får tag i de där 5 procenten av alla barn och ser till att de fostras på förskola och inte av undermåliga mammor. Man får hoppas att de får in 100 % av ungarna i förskolan. För sen, när det är gjort, finns det ju inget mer att skylla på. Då kommer allt att bli bra. Människomaterialet kommer äntligen att kunna bli färdigformat intill perfektion. Allt i enlighet med forskning och konventioner. Halleluja! 

The Point of No Return

Jag tittar på Allt för Sverige! Det är ett småtrevligt program tycker jag och min man. Det är roligt att lära känna deltagarna lite grand, se var de kommer ifrån och få höra deras släkthistorier. 

Det är också roligt att ta del av de kulturskillnader som finns mellan våra länder. Något som är fascinerande är att det finns hemmafruar i Amerikat. Och ännu mer fascinerande är det när de presenteras...när bildtexten poppar fram med personens namn, ålder och titel. "Hemmafru". Det ordet poppar fram nästan i varje säsong. Varje gång blir jag glad. Jag är ju hemmafru...i ett land där hemmafruar inte finns! Där själva ordet är utraderat, eller åtminstone bara finns som något slags tillmäle, ett trist, sunkigt ord som vittnar om ett smutsigt och för alltid utdaterat förflutet. Och så poppar det fram...om livs levande, helt normala kvinnor. I ett annat land finns det fortfarande hemmafruar och i vårt land måste de presenteras som just hemmafruar...på bildskärmen lyser ordet fram som om det vore ett helt normalt ord. Programmet handlar om kulturkrockar...man pratar om skillnaderna mellan oss och dem. Men det där ordet "hemmafru", att man kan vara hemmafru i ett land medan fenomenet är utrotat hos oss...det kommer aldrig upp på tapeten. Bara ordet. 

Jag blir glad när 30-åriga Nicky presenterade sig! Hon är hemmafru. Hon har två barn som är way beyond the point of no return i Sverige. De är förskolemogna så att det står härliga till. Och ändå hänger de med sin mamma! Och mamman tycker att det är roligt! Roligt att vara mamma! Roligt att ha barn! Roligt att vara tillsammans med dem! Och hon bor i ett fint hus, i ett fint område, ser bra ut, är helt normal...glad och pigg på livet! Det gör mig glad! Glad att sånt här fortfarande finns. Om så bara i ett helt annat land, långt, långt bort! 

 

I Finland...

 ...rör det på sig. De vill bli som vi. De har länge haft ett sk hemvårdnadsbidrag så att mammor och pappor som vill kan vara hemma med sitt barn de första tre åren. Men nu verkar dess dagar vara räknade.

En forskargrupp...de forskar ju i Finland också...vid Arbets- och näringsministeriet (varför tänker jag alltid på dystopier när jag hör de där namnen på de där grupperna som finns?) har kommit fram till att hemvårdsstödet leder till sämre lön för mödrar och dessutom är en central orsak till Finlands låga sysselsättningsgrad. Stödet måste alltså bort. 

I Finland har man problem med sysselsättningen. Det är främst två grupper som jobbar för lite jämfört med i andra nordiska länder. Det är män över 50 och kvinnor i fertil ålder. 

Det har funnits ett motstånd mot att röra hemvårdsstödet, främst pga av att det skulle leda till ett ökat behov av dagisplatser och skulle kosta på kort sikt. Men långsiktigt skulle det vara lönsamt. Staten skulle få mer skattepengar om kvinnorna tjänade mer pengar. 

Nu inför man en familjereform som innebär att papporna måste ta ut fler dagar och att föräldrarna kan vara hemma med barnet i 14 månader varefter man kan ta ut vårdledighet tills barnet fyller 3 år med en ersättning på 342 euro plus möjliga tillägg. 

Professorn i den här forskargruppen skulle hellre vilja ta bort vårdbidraget och införa generösare familjeledigheter, tex som i Norge där familjerna får sammanlagt 6+6+6 månader inkomstbaserad ledighet. Detta skulle leda till att barnen började i dagis vid 1,5 års ålder. Och det finns ju mer forskning...det finns vetenskapliga bevis för att det är bra för barnen att komma i högklassig dagvård förhållandevis tidigt. Ja, för det ser man ju här i Sverige...hur bra det är att barnen går i dagis från ca 1 års ålder. Det är ju ren vetenskap. 

Äpplen och päron

Jag läser i Aftonbladet. Det är Annika Strandhäll som skriver. Hon skriver om mäns våld mot kvinnor. Hon skriver att med sossarnas politik blir allt bra. Det ÄR redan bra, vi har världens mest omfattande trygghetssystem för kvinnor, och vi har en fantastisk socialdemokratisk jämställdhetspolitik. Det är inte helt bra. Men det är bra nog. Och det ska bli bättre. 

Men det finns faror. Inte bara de våldsamma männen är farliga, utan också det högerkonservativa blocket, SD och KD. De vill förstöra för kvinnorna. De vill öppna nya vägar för männens våld mot kvinnor. Vad vill de då? Jo, bland annat vill de införa ett flerdubblat vårdnadsbidrag. Detta är inte bra. En viktig förutsättning för att kvinnor inte ska drabbas av mäns våld är nämligen att kvinnorna försörjer sig själva och sina barn. Kvinnorna måste skyddas från de högerkonservativa krafterna, de som vill att mammor själva ska få bestämma lite grand. Kvinnor förstår inte hur farligt det är att vara hemma med barnen. Är mammorna hemma minsta lilla mer än vad Partiet anser lämpligt, är de i fara. De riskerar att utsättas för mäns våld mot kvinnor. 

Jag tycker att det är fult att blanda äpplen och päron och låtsas att saker som inte har med varandra att göra hör ihop. Att mammor eventuellt skulle vilja ta hand om sina små i mer än cirka ett futtigt år ska inte blandas ihop med ett sjukt beteende vissa män har. Det är två olika saker. 

Kvinnorna i välfärden

Jag läser i det senaste numret av Ica Kuriren. Det är en trevlig tidning. Det är lite smått och gott. Och annat. I detta nummer intervjuas Britt-Marie Mattsson, pensionerad journalist. Britt-Marie har nämligen skrivit en bok...Boken heter Kvinnorna byggde välfärden. 

Britt-Marie berättar om sig själv och sin bok. Hon menar att det är det faktum att kvinnorna gick ut och jobbade då, på 60- och 70-talen, som byggde upp vårt moderna välfärdssamhälle. Här följder resonemanget:

-  I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet bröts hemmafrueran. 

- Om kvinnorna inte hade gått ut och arbetat hade det inte funnits tillräckligt mycket skattepengar för att bygga upp välfärden.

- Politikerna visste om detta...de förstod detta tidigt på 1960-talet...att utan kvinnligt arbete och skatteinbetalningar...ingen välfärd. Vanligt folk fattade inte det här. 

- De viktiga milstolparna för att få till den här välfärden var...bort med sambeskattningen, fri abort, delat ansvar för hem och barn, lika värde för gifta och ogifta kvinnor. 

- Utbyggnaden av dagis var helt avgörande för att kvinnorna skulle ta sig ut i arbetslivet.

- Vi är inte framme vid det jämställda samhället ännu. Det krävs att hemkunskapsundervisningen blir ett kärnämne under hela grundskolan för att folk ska bli jämställda. Och så måste folk få mer tid...kortare arbetstid. 

Britt-Marie får också frågan om huruvida barnen som växte upp på 70- och 80-talet fick tillräckligt med utrymme. Jag antar att intervjuaren tänker på hur det blev när mammorna lämnade hemmen. Britt-Marie säger att det bästa var att dagis byggdes ut. Där fick barnen lekkamrater och utbildade förskollärare. Detta gjorde att alla barn i hela riket fick möjlighet att utvecklas i grupp och med pedagogiskt inslag. Förr var det bara de rika som kunde lämna bort sina barn. De andra stackarna fick klara sig hemma med mamma och syskon och kompisar. Sen säger hon att barnen kanske också kunde hamna i kläm. Hennes egna barn fick gå långa dagar i förskolan och hon hade dåligt samvete. Men det gick ändå bra. 

 Ja, inte vet jag...jag kanske är lite dum i huvudet...men jag kan inte låta bli att fundera på en del saker...

Jag tänker på hur det är i andra länder...det finns en del länder där hemmafrun fortfarande existerar. Hon finns i Tyskland, Frankrike, Österrike, Schweiz, Spanien...Jag har för mig att de har en del välfärd där också. Jag har för mig att barna får gå i skolan, att det finns allmän sjukvård, att det finns ett ok vägnät, poliser, pensioner, a-kassa, sjukpenning, tandvård...och sånt där. Det finns kanske inte nästan gratis förskola förstås...

Förskolan förresten...den som är själva förutsättningen för att kvinnorna fick komma ut och jobba...Så är det ju förstås...utan förskola måste kvinnorna ta hand om ungarna själv, eller leja bort barnpassningen bäst de kan. Fast på samma gång som kvinnorna tack vare förskolan frigjordes...fångades de också...i förskolan och på andra ställen. Många, många kvinnor flyttade liksom bara ut ur hemmen och landade i en annan typ av hemmafruvärld...en där barnpassnignen blev den enda sysslan, eller städningen eller matlagningen eller annat omsorgsarbete. Så förskolan är liksom både frihet och fängelse på samma gång. 

Karriärkvinnorna kan förstås vara glada över att de har fått nästan gratis barnpassning...de som är barnpassarna kanske innerst inne inte riktigt är lika glada. Man vet inte...man de kunde tänkas kännas lite pyrt att få dealen att du får bli fri genom att passa andras barn och lämna bort dina egna ungar till någon annan som frigjorts på samma sätt...lite som en orm som biter sig själv i svansen. 

Man kan också fundera över hur det är ställt med välfärden. Förskolan är välfärd. Visst. Men  hur bra är den? Hur bra mår pedagogerna och barnen? Det verkar finnas en del problem. Det verkar som om skattepengarna inte riktigt räcker till för att få den där toppenvälfärden vi vill ha. Kvinnorna är redan utkörda eller frigjorda eller hur man vill se det...det finns inga fler att sjasa ut..förutom invandrarkvinnorna då förstås. Kanske är det de som ska rädda välfärden nu? Man får se. 

Nu är det gjort i alla fall. Vi har välfärd. Och det är kvinnorna som har gjort det! Och som har fått den. Tack. 

Ordning på torpet

S-kvinnorna är bekymrade. Det är ingen ordning på jämställdheten. Mammorna är hemma för länge. Det kan inte fortsätta på det här sättet. Det måste bli ordning och reda i riket. Sverige måste bli ett jämställt land både när det gäller familjeliv och arbetsliv och då är det bara en sak som gäller...mamma och pappa måste vara hemma precis lika många dagar med barnen. 

S-kvinnorna skriver att borgarna har varit naiva. Det är inget fel på deras åsikter...att det ska bli jämställt...men de har trott att man med lämpor och morötter ska kunna komma dit. Men...det funkar inte. Flexibilitet funkar heller inte. Det håller inte att pappor kan ge bort sina dagar hursomhelst. Papporna har nämligen gett bort för många dagar...resultatet? Svar: mammorna har hamnat i kvinnofällan.

Det går inte att bli jämställd om man inte delar lika. Det finns bara vinster med att individualisera föräldraförsäkringen på riktigt. Alla trista förväntningar på kvinnorna skulle försvinna i ett nafs...man skulle inte längre förvänta sig av kvinnorna att de skulle vara hemma längre än männen, vabba mer än männen. Alla skulle fatta att de är redo för arbete precis lika mycket som männen. Inga störande moment i form av barn skulle finnas där mer än de av staten utdelade tingade dagarna. Och papporna skulle också tjäna på det. De skulle få uppvärdera sin roll som pappor och få arbetsgivarna att fatta att pappa också ska va hemma lika mycket (litet) som mamma. Och papporna skulle komma sina bäbisar närmare. Och det är bra...framför allt när det är dags att separera. För då är barna lika vana pappa som mamma. 

Vi har kommit en bit på väg...tack vara de öronmärkta föräldradagarna. Men det går på tok för långsamt. 

Ja, det är ju synd om mammorna också förstås. De får packa för många gympapåsar, köpa för många strumpor och dessutom ordna utflykterna i familjen. De...vi...blir utslitna av detta. Men en tvångsdelning av föräldradagarna...så det blir väl en 7,5 månader hemma vardera...skulle få bukt med det här. Plötsligt skulle papporna packa gympapåsar för brinnande livet och det skulle välla in strumpor i hemmen medan mamma efter 7,5 månaders eländigt slavande i hemmet tillsammans med bäbis äntligen får komma ut och göra rätt för sig på arbetsmarknaden...riktigt vila upp sig och ändå få vuxenstimulans...och lugnt kunna släppa taget om hemmet och barnen och utflyktsplaneringarna. 

Ja, det blir nog bra på sikt. När man fostrat färdigt människomaterialet. Fått ordning på produktionsenheterna och minimerat störningarna barnen orsakar. Jag tror att det blir bra. På sikt. När det är klart. Halleluja! 

Eller nä, jag hoppas inte att det blir klart...eller jo, jag hoppas det. Jag hoppas att vi kan komma i mål snart...att de som bestämmer driver på in absurdum...pressar folket så hårt det går. Fortsätter sina övergrepp mot mammorna så mycket det går. Inte tar hänsyn till några av kostnaderna som följer...varken kostnaderna för barnomsorgen, sjukskrivningarna, den psykiska ohälsan hos både mammor och barn...fortsätter fortsätter...och så hoppas jag på att vi någon gång kan nå en tipping point. Kan vi komma dit? Eller går det att vandra den fastslagna vägen till slutet? Klarar vi det? Det gör vi kanske. Människor är så tåliga. Vi klarar att leva ledsna...hanka oss fram. Vi är bra på att lyda och foga oss. Det är vår styrka och svaghet. Sorgligt är det i alla fall...var det allt liksom? Ska det va så här att få barn? Livets mening reducerat till dagar som ska delas ut så att de så snabbt som möjligt ska passera förbi...så att vi så snart som möjligt kan återgå till vårt huvudsakliga syfte...arbetet. Och barnen så snart som möjligt kan slussas vidare till sitt huvudsakliga ändamål...att utbildas av "proffs" samtidigt som de utgör råmaterialet för ett av de största kvinnoyrkena i riket. Detta har det blivit av oss. Råvaror. I händerna på produktionsledarna, politikerna. Arbeit macht frei. 

Korrigering

Föräldraförsäkringen är ju på tapeten. Den är för lång. Det har ju som bekant Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, kommit fram till. Ledarskribenter är bekymrade. I Vestmanlands Läns Tidning skriver en ledarkvinna att föräldraförsäkringen måste individualiseras. Hon skriver att ”Föräldraförsäkringen där ”familjen bestämmer” vem som ska vara hemma är den sista resten av ett förlegat system där kvinnan inte är en egen individ utan en del av mannens hushåll.” Hon skriver vidare att eftersom sambeskattningen avskaffades redan 1971 så är det dags att den gemensamma föräldraförsäkringen går samma väg. Synen på kvinnans roll i samhället måste uppdateras.

Hoppas bara att mammorna själva har lust att uppdatera sin syn på sig själva. Vi har ju redan uppdaterat oss en hel del sen 1971 när själva fundamentet för att kunna ta hand om sina egna barn smulades sönder. Vi har uppdaterat oss gång efter gång och är nu nere på 15 månader av heltidsmoderskap. Om vi lyder det normen fastslår alltså. Tänk om det inte är mannen som bestämmer det där med om mamman ska vara hemma eller inte? Tänk om det faktiskt är staten som gör det? Tänk om individualiseringen bara är ett redskap för staten att få sin vilja fram när det gäller mammorna i Sverige? Tänk om förtryckaren inte är mannen utan själva riket? Men man får se. Den som lever får se. Hur det än blir och går är det spännande att va me. Det blir kul att se vad de ska hitta på nästa gång.

Sjukskrivningar

Det har forskats igen. Nu har man forskat om Sjukfrånvaro vid psykiatriska diagnoser. Det låter allvarligt...psykiatriska diagnoser...men det verkar som om man faktiskt menar stress...folk som blir utmattade av stress och därför blir sjukskrivna. Det finns då olika typer av stress...kortare stressreaktioner, sk akuta...och så utmattningssyndrom som resulterar i långvariga sjukskrivningar. 

Rapporten är lång men slutsatserna blir:

- kvinnor har en betydande överrisk för sjukfrånvaro i psykiatrisk diagnos. Särskilt stor risk har kvinnor att drabbas av stressrelaterad psykisk ohälsa...41 % större risk än för männen. 

- psykiatriska diagnoser dominerar bland yngre människor. Risken är som störst i åldrarna 25-39 år för både kvinnor och män. 

- om man har barn i förskole- och lågstadieåldern ökar risken för stressrelaterad psykisk ohälsa.

- om man är frånskild ökar risken för psykiatrisk diagnos.

- kvinnor och män som har många barn har större risk att bli sjukskrivna i för stressrelaterad ohälsa. 

- stressrelaterad psykisk ohälsa i form av utmattningssyndrom är vanligare bland individer med barn mellan 3-8 år. 

- det finns en tendens till högra sjukfrånvaro i psykiatriska diagnoser i pendlingskommuner samt i storstadsområdena. 

Vad beror detta då på?

- bristande balans mellan familjeliv och arbete har betydelse. Det har tidigare studier visat nämligen.

- kvinnor tar oftare ett större ansvar för barn och familj.

- dubbelarbetande män reagerar likadant som kvinnor på hög belastning.

Vad gör man åt det hela?

- ökad jämställdhet i både arbets- och familjeliv skulle minska könsskillnaderna i sjukfrånvaron och den stressrelaterade psykiska ohälsan.

- samhället kan arbeta hälsoförebyggande genom att skapa förutsättningar för goda uppväxt- och livsvillkor för barn och unga oavsett socioekonomisk bakgrund, tex genom utbildningssystemet.

- livsstil och levnadsvanor har stor betydelse för hälsa och sjukfrånvaro...tex alkoholkonsumtion, rökning, motion och matvanor. Individen kan alltså ta eget ansvar för att leva bättre och därmed bli friskare och inte bli sjukskriven i stress. 

- arbetsgivarna ska också ta ansvar för att stötta individernas hälsa. 

- vissa jobb är tyngre än andra...vård, skola, omsorg och offentlig förvaltning är riskbranscher. När det gäller psykiatriska diagnoser är det värst i offentlig förvaltning, utbildning samt vård och omsorg. Sjukfrånvaron är hög för personalen i förskolan. 

- sjukfrånvaron är högre bland dem med kortare utbildning men även bland högutbildade finns riskyrken. 

- man måste göra arbetsmiljöerna bättre. Man måste arbeta förebyggande. 

Jaha. Ja. Detta blev man väldigt mycket klokare av. Man forskar och undersöker. Man funderar och gnuggar geniknölarna. Men ingen fattar nåt. Är det så verkligen så svårt att förstå hur det hänger ihop? Är de dumma i huvudet eller låtsas de bara? 

Vad är det som är så svårt med att fatta? Man kan inte jobba hur mycket som helst. Ingen människa klarar det. Och faktum är att hem och barn är ett arbete. Småbarnsföräldrar, och föräldrar överhuvud taget har alltså hand om mer än 2 arbeten. Och pendlar man blir det värre. Har man ett krävande jobb blir det värre. Är man frånskild blir det värre. Har man många barn blir det värre. Hur svårt kan detta vara att fatta!? Och så lösningen...blir de inte lite trötta på sig själva ibland? Jämställdhet my ass...inte 17 hjälper det väl om karln dammsuger lite mer, packar gympaväskorna hälften av gångerna och köper hälften av presenterna och så vidare? Om själva mängden jobb är för stor för två personer är den ju det. Liksom. 

Men det är inget man vill låtsas om. För ska det gå så ska det. För så är det bestämt. Och då måste det gå. Vare sig det går eller inte. 

Pippi går till jobbet

Jag har fått en bunt av tidningen Land. Jag läser i dem när jag har en stund över...bläddrar lite efter maten, på toan, när jag lagar mat...Det är en rätt trevlig tidning...,mycket att läsa...inget brännande...

...men på ett ställe hajjar jag till. Jag stannar till vid en artikel om Pippi Långstrump...eller snarare förebilden för Pippi. Det handlar om en tant som i barndomen råkade bli hembjuden till Astrid Lindgren på barnkalas. Den här tanten och Astrids dotter Karin var klasskamrater nämligen. Astrid fascinerades av den här flickan...en rödhårig och vild flicka som inte satt och lekte stillsamma lekar utan hoppade omkring på egen hand! När Astrid senare började skriva om Pippi var det den här flickan hon tänkte på! 

Sen berättar tanten sitt liv...att hon är stark och självständig. 

Pippitanten säger att hon älskar Pippiböckerna Pippiboken är den bästa bok som någonsin skrivits för kvinnor! Innan Pippi

 fostrades alla tjejer till att vara hemma och sköta om hemmet. Men Pippi ändrade på allt det där och alla i hela tantens klass skaffade sig ett eget yrke.

Ja, jaha...det var ju roligt. Jag försöker se Pippi framför mig...på väg till jobbet...kanske som läkare, ingenjör, lärare..eller städerska, matbespisningspersonal, förskollärare...varje dag, iväg. Upp i ottan, packa på barnen kläder och in i bilen, overaller och ryggsäckar, iväg till dagis, skola, fritids...iväg till jobbet...hämta, handla, städa, laga mat, lägga barn, titta på tv. Skilsmässa kanske...vinkvällar med kompisarna. 

Hon som aldrig ville foga sig...hon som var fri...sprang iväg över taket när Prussiluskan ville ha in henne på barnhem...gick i skolan en enda dag för plutifikationstabellen var inte nåt för henne. 

Det är så jag vill se Pippi...för mitt inre öga ser jag Pippi totalvägra att foga sig i att gå till jobbet varje dag och strunta i sina små...jag ser henne greppa ungarna, hiva upp dem på axlarna och sätta fart över stock och sten...

 

Katastrof

I en debatt mellan Ebba Busch och Åsa Lindhagen...en jämställdhetsminster och en wannabe...handlar det om föräldraförsäkringen. Ebba och Kd vill att föräldrapenningsdagarna ska kunna fördelas så som föräldrarna själva vill utan statens inblandning medan Åsa säger att detta vore en katastrof. 

Varför?

Jo, för att då skulle fler kvinnor vara hemma längre.

Hemska tanke...

Föräldraförsäkringen är nämligen inte till för att mammor ska kunna ta hand om sina barn utan numera ett instrument för att aktivt förhindra mammor från just det. 

Varför?

Jo, för att ta hand om barn (egna då) är ett steg tillbaka. Mänskligheten har gått framåt...utvecklats och uppgraderats...mammor har fasats ut och ersatts med personal. Och så ska det vara. Något annat är ren katastrof. 

.

Responsibility

Ruth Bader Ginsburg är död. Jag vet inget om henne. Jag har inget att säga. Utom en sak...vilket rör ett citat av henne som svävar runt här och där. Jag läste det på Birgitta Olssons facebooksida.

"Women will only have true equalite when men share with them the responsibility of bringing up the next generation."

Det är ett bedrägligt konstaterande. Meningen är kort men innehåller ändå många oklarheter. Vad är äkta jämställdhet? Hur delar man ansvaret? Vad betyder uppfostran?

Allt hänger på dessa vad svaren på dessa frågor blir.

Äkta jämställdhet kan betyda att kvinnor och män gör samma saker. Både kvinnor och män gör karriär. Men går det att åstadkomma äkta jämställdhet? Någonsin? Kan alla kvinnor och alla män göra karriär? Vissa jobb är inte karriärjobb. De är bara jobb. Hur tänker man kring dem? Ska kvinnor vara avundsjuka på att män jobbar som asfaltsläggare? Sophämtare? Betongarbetare? Snickare? Rörmokare? Eller ska kvinnor bara vara avundsjuka på ingenjörer, jurister, läkare? Chefer? Det finns många kvinnor som inte strävar efter karriär. De strävar efter något annat...att sköta om en familj, ett hem...precis som en kvinna drömmer om att jobba på förskola för att hon älskar små söta barn finns det kvinnor som drömmer om egna barn...inte för att lämna bort dem, outsourca ansvaret till andra, utan att ta hand om dem själv. De drömmer inte om att bli domare. Äkta jämställdhet kan också betyda att kvinnor och män har samma chanser till att göra samma saker. Det betyder däremot inte att kvinnor och män måste göra samma saker...eller att alla kvinnor måste göra samma saker som alla andra kvinnor.

Vad betyder det att ta ansvar för att dra upp nästa generation? I Sverige betyder det att dela lika på föräldraledigheten och att sedan lämpa in ungarna på förskola. Det är själva fundamentet för att ta ansvar. Men ansvar är mycket mer än så. Ansvar är allt det praktiska som kommer med barnen. Det är också alla tankar som kommer med barnen. All planering, alla oro, alla funderingar, allt konsekvenstänk...Det är också allt som rör ekonomin kring barnen...att få in pengar som behövs för att garantera det som behövs för att ordna barnens materiella liv. Hur delar man på allt detta? Delar man upp allt i lika delar...alla ingredienser i två delar...eller tar man varsin pusselbit...varsin dag...varsitt barn...varsitt år...?

Det är svårt med barn. Barn måste tas om hand. I många år. På heltid de första åren...av någon...och är det inte av mamma och/eller pappa så blir det andra barns mammor (för det rör sig alltid om kvinnor)...förskollärare, barnsköterskor, kvinnliga vikarier, fritidspedagoger.

Jag undrar om Ruth Bader Ginsburg tänkte på det. Det gjorde hon nog inte. Hon tänkte nog bara på sig själv och de som gör karriär. Hon tänkte nog inte på att precis som förr när en hemmafru var själva förutsättningen för att en familj skulle fungera så är fortfarande kvinnor förutsättningen för att familjerna fungerar. Bara det att det är anställda kvinnor som driver runt markservicen. Äkta jämställdhet.

I Sverige betyder ett sånt här yttrande att både mamma och pappa ska ta hand om småbarn. Alltså turas om. Och då brukar det betyda att mamma tar hand om barnet första tiden och att pappa avlöser efter en lämplig tidsrymd. Sen brukar man lämna bort barnet till förskolan för kollektiv fostran under veckorna. Både mamma och pappa slipper då ta ansvar för uppfostran under många timmar varje dag. Men det blir timmar över. Och dessa timmar skall också fördelas lika. Både mamma och pappa ska tänka på barnet...på kläderna som ska införskaffas och tvättas och vikas, och på nattningen och på matintaget och på alla framtida gympapåsar som ska packas och alla läxor som ska förhöras och så där.

Kanske det säger jag. För det beror på vad man gör med ungarna

Städning...

Jag städar varje dag. Inte jättemycket, men ändå, jag städar varje dag. På fredagarna städar jag mer. Mer grundligt...jag dammar, dammsuger, torkar golv i kök och tvättstuga och på toaletterna. Jag städar toaletterna lite mer noggrant. Jag plockar av och torkar köksluckor och annat som behöver torkas av. Jag städar åt oss i familjen. Som kvinnor har gjort i alla tider tror jag. Jag tänker på kvinnor som gått före, i min egen släkt...min mamma tillhörde den första generationen i min egen släkt som gick ut i regelbundet och ordentligt lönearbete. Innan dess var kvinnorna i min släkt hemmafruar, precis som jag antar att de var i de flesta andra släkter. Några av hemmafruarna tog sig något extrajobb. Min farmor städade en period något kontor. Hon var också hemsamarit åt sin egen mamma en tid. Det var på den tiden samhället hade bestämt sig för att ta större ansvar men ändå respektera familjebanden. Någon annan kvinnlig släkting tog lite mer jobb utanför hemmet när barnen var äldre...hon var hemsamarit åt sin svärmor och åt någon annan äldre person. Hon städade några timmar mot betalning. Det var för att få in lite pengar att kunna köpa lite extra, få en guldkant...spara till något åtråvärt.

Idag läser jag i tidningen om städpersonalen här i kommunen. Den är sönderstressad. Arbetsbelastningen är hög och underbemanningen stor eftersom många är sjukskrivna. Alltså...många blir sjuka och då blir de som är kvar överbelastade...och de som blev sjuka kanske också var överbelastade...lite som att de går i en sån där evighetstrappa.

Jag ägnar dagen åt fredagsstädningen...på det där fåniga manéret...ni vet...det där man sade om, och ibland fortfarande säger om de forntida hemmafruarna...att de försökte göra sitt "jobb" märkvärdigare, eller försökte skapa legitimitet åt det, genom att ha någon slags veckoschema...Men ärligt...visst är det skönt att ha det rent när helgen börjar? Och visst är det bra att ägna en förmiddag åt bakning...ha rutiner för städning av garderober, köksskåp osv...Fredagen är som sagt städdag för mig. Medan jag dammsuger och torkar här och där och tappar upp vattnet till golvtorkningen...känner doften av såpa...funderar jag...hur skulle det vara att städa varje vardag, 8 timmar, varje vardag? Hur skulle jag må? Fysiskt? Själsligt? Inge vidare tror jag. Är det verkligen rimligt att städning har blivit en karriär, ett heltidsjobb...som man har när man har barn hemma, ett eget hem att sköta om? Är det detta som är den kvinnliga frigörelsen gick ut på? En sjuk frihet verkar det som. 

Makt...

Jag tänker på makt. Jämställdhetskampen skulle ge oss kvinnor makt. Vi skulle bli oberoende av männen...tjäna egna pengar, kunna bestämma över våra egna kroppar, befrias från tvånget att ta hand om barnen. Vi har fått allt detta. Vi har fått makt. Eller?

Jag vet inte.

Kvinnor kan numera utbilda sig till vad de vill.
Kvinnor kan arbeta med vad de vill.
Kvinnor får rösta.
Kvinnor får skilja sig om de vill det.
Kvinnor får använda sig av preventivmedel.
Kvinnor får ta abort.
Kvinnor, precis som män, särbeskattas, tjänar egna pengar och skattar för dem själva.
Kvinnor behöver inte ta hand om sina barn mer än circus ett år som mest.

Kvinnor har fått makt.

Eller?

Jag vet inte.

Vad händer om en kvinna skulle vilja ta hand om sina barn längre än det där året? Har vi makt att göra det?

Svaret är nej. Det har vi inte.

En ny slags kvinnofälla uppstod tack vare jämställdhetskampen.

Fällan är riggad av staten som effektivt hindrar varje kvinna med felaktiga idéer. Men staten har också givit männen ett maktmedel. Mannen kan bli statens redskap när det gäller att kväsa den eventuella lusten kvinnan har för hemmalivet.

Det är svårt att veta hur det ligger till i ett land där det bara finns en rak motorväg att köra på. Avfarterna är blockerade eller helt enkelt bara upprivna, icke-existerande. För några år sedan gjordes en undersökning av internetsajten Familjeliv. Det frågades om just det där med att vara hemma.  Hur många kvinnor ville vara hemma hos barnen. Ungefär 50 % av kvinnorna ville vara hemmafruar...om det hade funnits möjlighet. Men det finns det inte. Undersökningen viftades bort...de 10 000 som svarade var inte representativa. Och om de nu skulle ha varit det så var det ändå inte nåt att ta på allvar...kvinnorna var bara påverkade av den populära TV-såpan Svenska Hollywoodfruar...de hade en orealistisk bild av vad det var att vara hemmafru. De trodde väl att de skulle svassa omkring och dricka champagne hela dagarna. De fattade inte hur tråkigt de skulle få det.

Tillbaka till männen. När staten har gjort allt för att frånta mammor rätten att vara mammor på riktigt, alltså irl...blir vi kvinnor som känner så starkt att vi inte kan foga oss beroende av männens välvilja. Mannen har hälften av föräldradagarna. Vill han inte ge bort några dagar till mamman så får hon ta skeden i vacker tass och gå tillbaka till jobbet när hennes dagar är slut. Jag har hört flera gånger att män säger nej till kvinnor som vill vara hemma längre än föräldradagarna räcker till även om det skulle vara ekonomiskt möjligt. Man brukar säga att män förr hade för stor makt i relationen och kunde hindra sina kvinnor från att ta jobb utanför hemmet. Men nu har vi bara vänt på steken. Män kan hindra kvinnor från att vara mammor på heltid. Särbeskattningen gör att makarna blir potentiella fiender inom familjen. Mannen (och inte kvinnor heller) får inte ta försörjningsansvaret för sin familj ens om de vill det. Det ekonomiska avbräcket om en i familjen inte förvärvsarbetar blir så stort att det blir ett vansinnigt beslut att ta. Kvinnan står som förlorare. Alltså om det nu är så som den där undersökningen visar...att hälften av oss egentligen skulle vilja vara hemma hos våra barn om vi hade möjlighet. Kvinnan har gjorts maktlös. 

Rapport från kvinnofällan

Det är stressigt därute i Svea rike. Några ju veckor nu har man pratat om det på tv och radio...om kvinnorna som inte orkar som blir stressade, går in i väggen, blir utbrända. Det är strukturerna som gör’et. De säger inte så jättemycket om papporna längre. Det låter väl lite lamt kanske…det där med att det alltid är pappaledigheten som gör att kvinnorna blir sjuka längre. Kanske har nåt ljushuvud förstått att man inte blir friskare av att vara hemma med ungarna ännu kortare tid än vad vi svenska kvinns redan får. Inte vet jag. De ska forska i alla fall. I fem år ska de forska på oss kvinnor och försöka förstå vad det är som gör oss så sjuka. 


Det är onsdag och mitt emellan sommar och höst. Kylan är på väg. Hemmet är lite ankommet efter sommaren. Det behöver städas lite extra både här och där. Köksskåp och garderober. Och alla höstkläder och skor ska tas fram och ses över. Behöver det införskaffas något nytt? Vad är egentligen slitet? Urväxt? Och var ligger det? Man vill ju ändå vara miljövänlig och återanvända så mycket som går. Och om man är hemmafru som jag får man hålla lite i slantarna också…försöka att lägga dem som ska läggas ut på rätt saker och inte på sånt vi redan har. 


Dagen har gått undan. Ett sjukt barn har jag hemma. Jag slapp vabba. Jag är ju ändå hemma. Han fick vara hemma utan någon kostnad för samhället. Maken och jag slapp dividera om vem som skulle ta vabbet denna gång. Han kunde åka till jobbet som vanligt. Inga arbetskamrater behövde bli lidande av att hans barn var sjukt. Han fick sitt arbete gjort som vanligt. Inga störningar uppstod. 

Och sonen var inte så fruktansvärt sjuk att jag behövde sitta hos honom hela tiden. Han var inte ens sängliggande utan kunde bygga lego och titta på tv…halsen kunde värka på under tiden. Värre var det inte. Han kunde nog ha gått till skolan egentligen. Men det är ju skönt att kunna vara hemma om halsen värker och näsan är snorig…det är synd att köra på tills man är helsjuk. Och synd att smitta andra. 

Jag kunde sköta mitt hem som vanligt alltså. Och jag kunde dessutom ägna mig åt sonen. Vi kunde träna lite på stavning, tj-ljudet och mjukt k framför mjuk vokal. Sen orkade han inget mer. Inte förrän efter maten när vi tränade lite på gångertabellen. Vi kunde se en barnfilm tillsammans också. Han lutad mot mig och det var mysigt att gosa lite i vår ensamhet. Och jag kunde sticka lite också. Bara onödig hobbyverksamhet, förslösad kvinnokraft. Fast garnet har ju inbringat lite skattekronor till staten så nån nytta har en ju gjort. Och så har man varit med och bevarat kvinnoarvet. En kulturgärning nästan. I tysthet. Fast jag lägger nog upp den färdiga tröjan på insta sen så får andra se. 

Sen gjorde jag en massa saker som jag inte vet hur man ska se på. Tvätten? Är det giltigt arbete? Tvätta tre maskiner och hänga ut i friska luften…både för doftens skulle och för miljöns. Och så matlagningen till mig och maken och sonen. Omelett med grönsaker och ost. Sen var det höstkläderna. Ett par timmar spenderade jag på vinden…bland alla kläder och skor. Jag letade och tog fram, bar in i huset. Passade på att städa på vinden. Sorterade gamla skolböcker som hamnat fel. Blev sittande och bläddra. Log åt alla barnens olika handstilar och uppsatser, teckningar och annat. Lade allt i sina rätta lådor. Slängde sånt som inte behövde sparas. Sonen kom upp en stund. Han hittade en tomtedräkt och vips blev han jultomte. 

Och så kom storbarnen hem, en efter en. Fika och pratstund vid köksbordet, diskussioner om när skolarbetet skulle göras. En timme ledigt kom vi fram till…sen var det dags att sätta sig och få nåt gjort. Där är jag nu…och sen väntar matlagning och tvätten ska visst in och vikas och läggas in i skåpen. Middag och läsning för den yngste och så lite vila och stickning igen innan kvällen tar slut.


En bra dag blir det…som de flesta andra…men jag funderar lite på i mitt stilla sinne…hur hade jag orkat om jag hade förvärvsarbetat? Svaret är väl att jag inte hade gjort nåt hemma mer än kört in en tvätt innan jag rusat till jobbet och slängt in den i tumlaren när jag kom hem. Det andra hade fått vänta…och vänta…Jag hade fått glatt mig åt att vara jämställd och hoppats på att jag hade klarat av att hålla mig vid mina sinnens fulla bruk…inte gått in i en vägg eller så. Nä, jag klamrar mig nog fast i kvinnofällan…där är jag fri och frisk.

Vem ska göra allt om ingen längre orkar?

Svenskarna mår inte så bra. Särskilt inte kvinnorna. Sjukskrivningarna på grund av stress har ökat ordentligt. Häromdagen kunde man i Sydsvenskan läsa om en av de där mammorna, förskollärare och tvåbarnsmåmamma. Artikeln är låst men jag kan ju berätta vad den handlar om. Den här kvinnan som intervjuas gick in i väggen. 

Hon har två barn. 6 och 2 år gamla. Det yngsta är yngre än de barn kvinnan "undervisar" på förskolan. Innan själva sammanbrottet kom kände hon trötthet. Hon tänkte att det var normalt. Hon såg trötta småbarnsföräldrar dagligen på sitt jobb.

Innan hon gick in i väggen gick hon in i en lyktstolpe och fick hjärnskakning. Läkaren upptäckte att hon saknade periferseende - det hade med stressen att göra - och helt enkelt inte såg lyktstolpen. Hon kör på efter en veckas sjukskrivning men inget är som vanligt. Hon blir glömsk, hon kör vilse, ansiktet har börjat domna bort. Hon fortsätter att gå till de 20 barnen på förskolan varje dag och sen hem till de två egna.

Redan här skriker det i mig. Hur sjukt är inte detta. En mamma med två egna små barn. Går till 20 andra barn. Hennes eget yngsta barn är 2 - TVÅ - år gammalt. Ett så litet barn. För två år sen låg det i mammans mage. För ett år sen lärde det sig gå. Hur mycket kan det prata? Kan det äta efter ordning själv? Hur går nattningarna till? Hur sover det på natten? Hur mycket behöver det sin mamma?

Hon orkar i alla fall inte. Hon börjar skrika på sina barn. De skriker tillbaka. Hon känner sig misslyckad. Trots pedagogutbildning klarar hon inte av sina egna barn.

Här vrålar det i mig igen. Pedagogutbildning. Vad har det med saken att göra? en mamma kan i normalfallet ta hand om sina barn utan utbildning. Men en utsliten mamma kan det inte. 

Kvinnan tänkte i alla fall att det var just hennes förskola som gjorde henne sjuk och bytte arbetsplats. Det hjälpte inte. Trots att hon trivdes. En vacker dag kunde hon inte få ihop ett 12-bitarspussel. En kollega säger åt henne att söka hjälp och läkaren föreslår sjukskrivning. Då reagerar kvinnan med att "hell no!". Hon ville inte vara hemma. Det var ju hemmet som gjorde henne som mest stressad. 

Kvinnan konstaterar att det är dubbelarbetet som gjort henne sjuk. Hon vet att hon är utmattad av det men sen då...hon får råd som att sova mer. Hur gör man det när ens barn vaknar flera gånger varje natt? Andra råd känns lika sjuka...om att träna mer regelbundet och att äta bättre. När ska hon hinna? Hon hinner ju knappt kissa. Och så: MAN KAN JU INTE SJUKSKRIVA SIG FRÅN SINA EGNA BARN.

Nä, det kan man inte. Slutsatsen är rimlig. Men sorglig. Är det barnen som är problemet? Är det inte arbetet? Borde inte slutsatsen vara att en mamma med två små barn inte kan jobba som förskollärare? Det blir för mycket? Och är inte de egna barnen viktigast?

Nä, det är de inte. Det hela landar i att hon måste sänka förväntningarna på sig själv som mamma. Barnen får titta på skärmar för att mamman ska orka med dem. Hon får skala bort mycket annat också. Hon kan inte läsa böcker, inte hålla tråden i samtal, dra ner på det sociala. Mest av allt sörjer hon att relationen till barnen förändrats.

Varför blir det så här då? Att det är kvinnor...särskilt de med två barn som lever i heteroförhållanden...som drabbas?

Kvinnan funderar. Hon säger att innan de fick barn pratade de om att de skulle dela föräldraledigheten och leva jämställt. Det blev ändå kvinnan som tog merparten av nätterna och vabbet. Hon funderar vidare...som mamma har hon helt andra förväntningar på sig än vad pappan har. Och det är detta som gjort henne sjuk. DEN NORMEN MÅSTE FÖRÄNDRAS. Hennes make har i alla fall slutat jobba natt för att kunna dela på nätterna med barnen. Han gör också merparten av hushållssysslorna numera.

Kvinnan tänker mer...hela samhället ser mamman som ansvarig. Om barnet blir sjukt på förskolan ringer man automatiskt mamman. Hon summerar:

DET ÄR KLART ATT BARNET SER MAMMAN SOM PRIMÄR ANKNYTNINSPERSON NÄR HELA SAMHÄLLET GÖR DET.

Det är så man kan gråta. Och gråta kan man göra på många nivåer.

Det är sorgligt att småbarnsmammor, ja, kvinnor överhuvudtaget, har det så här.

Det är sorgligt att leva i ett land där det blivit normalt för mammor att lämna egna småbarn för att ta hand om andras. Barnpigan har en barnpiga alltså, typ...fast vi nu kallar det undervisning och skola.

Det är sorgligt att mammor blivit så hjärntvättade att de tror att det är det egna livet, de egna barnen, det egna hemmet som är problemet och att de tror att det är där de ska skära ner.

Det är sorgligt att mammor inte fattar att de faktiskt ÄR primära anknytningspersoner för att det så skall vara.

Det är sorgligt att leva i ett land där man inte fattar att människor inte tål hur mycket jobb som helst. Det är sorgligt att leva i ett land där man satt lögner i system. För vad är det inte annat än lögner...det som hamras in i oss gång efter gång. Som till exempel i systerartikeln till den jag skrivit om. I den delges vi expertisens syn på sjukskrivningarna.

Först får vi reda på att utmattning är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning i Sverige. Och att det har ökat dramatiskt. Och att 36 000 människor insjuknar varje år. 75 % av dem är kvinnor. Sjukskrivningarna ökar efter andra barnets födelse. Männen går opåverkade ur det.

En stressforskare säger att det är kvinnornas dubbelarbete som orsaker det här. Kvinnor arbetar fler timmar hemma, obetalt arbete alltså och tar ut längre föräldraledighet och fler vab-dagar. Ja, och då blir det ju jobbigt förstås...alla dessa krav och allt detta ansvar från alla håll och kanter. Så att, ja, typ, att om pappan börjar jobba mer hemma, eller kvinnan lägger sig på sofflocket och tittar på när karln jobbar, om mammorna slutar upp med att vara föräldralediga och går direkt på det roliga, förvärvsjobbet samt slutar vabba så infernaliskt mycket...då skulle alltså sjukskrivningarna kunna undvikas. Stressforskaren har studerat fram att kvinnor med jämställd arbetsfördelning i hemmet var mindre stressade.

En psykolog uttalar sig också. Hon säger att det faktum att kvinnor blir sjuka av stress är ett gigantiskt systemfel. Det är de strukturella skillnaderna som gör kvinnor sjuka. Jag antar att hon menar typ patriarkatet då eller? Kvinnor jobbar i alla fall i sämre arbetsmiljöer, de tar större ansvar för det obetalda arbetet (tugg tugg tugg) och de tar större ansvar för vård och omsorg av barn, gamla och sjuka. Såna där viktiga saker som gör att samhället går runt. (Fast de där viktiga sakerna räknas liksom inte ändå...inte när vi gör dem åt oss själva. För då blir de ett problem). Sen säger hon något viktigt. Nämligen att när män försöker leva mer jämställt...delar på bördorna under småbarnsåren samt jobbar i kvinnodominerade branscher, då blir de också sjuka. Därför måste vi förstå och förändra ojämställdheten som påverkar kvinnor från vaggan till graven. Jaha, alltså hur då liksom? Ojämställdheten? Det blir liksom en fråga om vem som ska bli sjuk då? Hon kunde ha berättat hela sanningen i sammanhanget kanske...det som Försäkringskassan kom fram till i en studie om jämställdhet och sjukfrånvaro för några år sen...alltså det faktum att föräldrapar som har en mer sk traditionell arbetsfördelning löper mindre risk för sjukfrånvaro än sk jämställda par.

Psykologen avslutar i alla fall med att ställa den avgörande frågan:

VI BEHÖVER FRÅGA OSS VEM SOM SKA GÖRA ALLT DET SOM BEHÖVER GÖRAS OM INGEN LÄNGRE ORKAR.

Ja, vem är det? RUT kanske. Eller så backar man bara och ställer ytterligare frågor.

VAD ÄR ARBETE?

HUR MÅNGA TIMMAR ÄR DET LÄMPLIGT ATT MAN ARBETAR VARJE DAG?

ÄR DET RIMLIGT ATT HA TVÅ ARBETEN?

ÄR DET RIMLIGT ATT FAMILJER UTFÖR TRE ARBETEN FÖRDELAT PÅ TVÅ PERSONER?

HUR MYCKET ÄR VI BEREDDA ATT OFFRA PÅ DEN SÅ KALLADE JÄMSTÄLLDHETEN?

NÄR ÄR DET NOG?

Stress

Just nu pågår en granskning av den stress många lider av. Det är framför allt kvinnor som drabbas av psykisk ohälsa på grund av stress.

Bland kvinnor mellan 25 och 29 år har antalet sjukskrivna med stressdiagnoser ökat med 370 % sedan 2011. Den största gruppen sjukskrivna är dock kvinnor mellan 45 och 49. Generaldirektören vet inte vad det här beror på. Och det tycker hon är intressant. Hon vet dock att det kommer att bli en stor samhällskostnad om vi inte gör något. Myndigheten kommer att försöka ta reda på vad det beror på. Lena Nyberg spekulerar lite. Hon tror att det är skolan, skolans arbetsmiljö, betygssystem, sociala medier och att unga tjejer har en press på sig att se bra ut och leva i bra miljöer. Trots att Lena inte vet vad det här beror på är hon hoppfull. Hon tror att väldigt många aktörer behöver vara med och motverka stress och psykisk ohälsa. Det är de officiella beslutande organen – kommun, region och nationellt som måste vara med och få ordning på det här. Ungdomskulturen måste förändras. Men det är också föräldrarna. De måste tänka på hur man stressar sina barn. 

Ja, det är intressant det här med stress. Vad kan det bero på? Varför drabbas just kvinnor? Det är väl konstigt. Det kan inte ha något att göra med att kvinnor har det här med barna att göra liksom...det där biologiska? Vi får se vad forskningen visar. Jag nöjer mig med att gissa. Jag gissar på att flickor mår dåligt eftersom de fått sina livsdrömmar kraftigt beskurna. De har bara kvar en tillåten dröm...den som gäller arbetslivet. De får drömma om att skaffa sig ett yrke. Det där andra...det som kroppen viskar och ropar om...barnen...det får stoppas undan långt inne i hjärtat...så långt in att det kanske aldrig tar sig uttryck i en medveten tanke. Normen står klar...bara att kliva in i den...gå i skola, skaffa jobb, skaffa barn, lämna in barn...återgå till det normala. Men nu med barn. Och när man har två barn. Då börjar cirkusen. Man ska i detta låta bli att stressa sina barn. Hur går det till? Barn som levereras varje vardag före arbetstid och avhämtas varje vardag efter arbetstid blir väl per automatik stressade? Barn som spenderar sina vardagar i överfulla barngrupper blir väl per automatik stressade? Redan innan de har börjat den riktiga skolan. Som vuxen förälder ska man räcka till för både jobbet, barnen, familjen, ta hand om huset...och så finns man själv där nånstans i röran också. Är det konstigt att kvinnor blir stressade? 

Att gå över ån efter vatten...

Det är intressant att läsa i tidningen Förskolan. Här finns allt möjligt som rör förskolans värld. Det är om inkludering, musikglädje, dokumentation, hur man tacklar barns utbrott med mera med mera.

Två artiklar fångar mitt intresse denna gång. Den ena handlar om en förskollärares funderingar om hur hon ska hålla för yrket. En kvinna (för det är ju oftast kvinnor som jobbar med barn ute i det offentliga - surprise.) som jobbat ett och ett halvt år älskar sitt jobb. Hon brinner för läraryrket. Hon älskar att se barnen växa upp. Hon älskar att blanda omsorg, undervisning och lärande. Lite som en mamma alltså. Fast till andras barn och under en lucka av barnens barndom...inte hela...som en mamma. 17 1-3-åringar har hon hand om i sin grupp. Också det lite annorlunda jämfört med hur det är att vara mamma. Hon hinner inte blanda omsorg, lärande och undervisning. Det blir bara omsorg. Och hon får riktigt tänja på sig, som ett gummiband, för att orka. Hon funderar på hur länge hon kommer att orka. Så här verkar det vara i stort sett överallt. Barngrupperna är för stora.

Den andra artikeln jag fastnar vid handlar om anknytning. En karl resonerar om det. Han skriver att anknytningen är så viktig i förskolan. En ettåring måste få känna sig bekräftad och sedd i den första kontakten med förskolan. Annars kan hen dra sig undan och misstrivas (heter det inte vantrivas - by the way?) Förskollärarna är jättebra på anknytning...det är en slags tyst yrkeskompetens. Men det måste lyftas till ytan...man måste diskutera sig fram till en gemensam tolkning av anknytning för att "kunna observera varje barn på ett systematiskt sätt" och därigenom höja professionaliteten ytterligare i förskolan.

Artiklarna ligger där...sida vid sida...som natt och dag...lika olika. Motsatser. Den ena utifrån en kvinnas perspektiv, den andra utifrån en mans, den ena inifrån verksamheten...den andra utifrån. Den ena beskriver en verksamhet i kris...den andra som något fantastiskt som bara behöver bli ytterligare proffsig. Det är inget som stämmer.

Hur är det nu då? Orkar personalen eller inte? Om de nu besitter en särskild fallenhet för att skapa anknytning till andras småbarn...hinner de? Orkar de?

Kanske måste man gyttra sig ner i botten av hela resonemanget...ställa de riktiga frågorna. Inte utgå från att förskolan är normen och det normala utan skärskåda situationen utan några förutfattade meningar.

Är det bra för småbarn att fostras i grupp, utanför hemmet, av ett fåtal pedagoger?
Kan småbarn anknyta på riktigt till ett par pedagoger som turas om att ta hand om många barn på en gång?
Varför ska småbarn behöva anknyta till främmande vuxna när de har egna föräldrar, en egen mamma?
Varför är det önskvärt?
Hur påverkas barn av att tillbringa många timmar i lokaler som har en enda funktion...barnpassning?
Är det bra för människor att ta hand om många barn varje dag under ett helt yrkesliv?
Om de vuxna inte orkar...hur är det då för barnen?
Hur känns det för kvinnor...mammor att lämna in sina egna barn i en verksamhet som de vet är sjuk och själva jobba med andras små barn i just en sån sjuk verksamhet? Vad gör det med den inre kompassen...med hjärtat?

Inte vet jag...men det känns märkligt alltsammans. Går vi inte lite över ån för att hämta det där vattnet ändå?

Styrkemätning

Jag tittar på nyheterna. Det är en debatt mellan Jimmie Åkesson och Nyamko Sabuni. De pratar mest invandring. Det halkar iväg mot kvinnofrågan. För kvinnorna, invandrarkvinnorna, utgör ett problem. Jimmie trycker på strukturerna. Patriarkatet som förbjuder kvinnor att komma ut i arbete. De måste bort. Och det finns metoder. Han säger hur det ska gå till. ”Det måste bli obligatoriskt med förskola, inte minst för invandrarbarn som bor i de här utsatta områdena. Så att de (kvinnorna alltså) får en chans att bryta strukturerna som råder i hemmet.” Så säger Jimmie. Han menar alltså att om man tar ungarna från mamman så har de inte längre nåt att skylla på. Om ungarna tas från hemmet med tvång kan man också få fatt i mammorna. Nyamko tar det lite på ett annat sätt. Hon vill ha enkla jobb med lägre löner. Jobb som passar de outbildade invandrarkvinnorna alltså. Och så måste man jobba med förväntningarna. ”Vi behöver ha samma förväntningar och samma krav på nyanlända kvinnor som vi alltid har haft på alla andra kvinnor i vårt land. Man ska arbeta. Den svenska jämställdhetens grundplåt är att kvinnan blir ekonomiskt självständig. Det är bara genom arbete man kan bli självständig.” Så säger Nyamko.

Lite olika approach på problemet alltså men resultatet blir det samma. Alla ska arbeta. Och då menar man inte arbeta i största allmänhet utan lönearbeta. Nyamko jiddrar lite med sanningen. Man har faktiskt inte alltid haft förväntningar och krav på att kvinnor skulle förvärvsarbeta här i landet. Man tyckte ända fram till ungefär 1970 att det var helt ok att kvinnor valde själva. Om de ville kunde de jobba. Men om de hellre tog hand om hem och barn var det också helt ok. Snarare hade man förväntningar och krav på att familjer tog hand om sina familjer…ekonomiskt och praktiskt. Det räckte med en lön för att dra runt en familj. En sån syn har man fortfarande i de flesta EU-länder. Men icke här. Här har vi ingen pardon. Här är man icke människa om man inte försörjer sig själv. Ensam är stark. Ut med kvinsen bara! Arbeit macht frei.

Hemmafruvarning

Invandrarna tar till sig svenska värderingar. Och i Sydsvenskan tycker ledarskribenten att det är roligt. Men det finns ett område där det går långsamt. Alldeles för långsamt.  Det är förstås det där med män och kvinnor och barn. Jämställdheten alltså. Och det blir ju så dumt i och med att jämställdhet mellan könen är ett prioriterat mål för politiken i detta land. Förmodligen kommer invandrarna att ändra på sig efter hand, om en kanske 2-3 generationer. Det är dock för långsamt. Den svenska familjepolitiken gör så att det kan fortsätta att gå så här långsamt. Det är nämligen så att barnbidraget premierar många barn. Ja, det gäller förstås bara om man är invandrare, eller en sån där toka som jag då, för vanliga svenskar lockas sällan av att vräka ur sig många ungar bara tack vare barnbidraget. 

I alla fall så ger barnbidraget 1250 kr för ett barn. Men om man skaffar hela 6 barn genererar varje barn 1957 kr. Det blir 11 740 kr i barnbidrag skattefritt varje månad. Detta i kombination med att man kan vara hemma i 16 månader per barn tack vare den generösa föräldraförsäkringen gör att kvinnor som föder många barn kan vara föräldralediga i många år! Och då hamnar man i fällan. Man kommer långt från arbetsmarknaden, språkträning och de svenska värderingarna. Det kan till och med gå så illa att kvinnorna blir hemmafruar. 

Ja, tänk vad hemskt...att en mamma som har många barn är hemma och tar hand om dem. Så kan vi inte ha det. Detta måste åtgärdas.