Frihet

Det är på g nu...en tredje pappamånad. Ett steg till på vägen mot den totala jämställdheten. Det är rätt tyst om det. Politiska tyckare i skriver att det är av nöden att tvinga fram en jämnare fördelning i uttaget av föräldradagarna. Det är ju viktigt för att kvinnor ska hinna jobba fler månader i sitt liv. Det påverkar ju livslönen. Men det är också viktigt för att få kvinnor att inte känna sig ansvariga för hem och barn. Om mamman inte är hemma mer än pappan så kommer hon inte vänja sig vid att ta ansvar och så kommer båda att ta lika mycket och likadant ansvar. Tja. och så är det anknytningen förstås. Papporna får bättre kontakt med sina barn om de tar hand om dem några månader på heltid när barnen är riktigt små. Ja, det är de där statssanningarna som rapas upp som ett mantra. 

Men så är det några få som skriver från en annan infallsvinkel om det. Frida Park skriver ett debattinlägg i Expressen om att hon och hennes man aldrig skulle dela lika på föräldraförsäkringen. Det har inte passat dem helt enkelt och därför har de inte gjort det. Om det hade passat dem att dela hade de gjort det. Poängen är att föräldrar själva ska få bestämma. Ingen annan. Hon skriver också i Dagen att om det förr var mannen som talade om för kvinnan att hon inte hade förmåga att hantera sin frihet och att därför mannen behövde bestämma så är det nu feministerna som har intagit den rollen. Feministerna menar att staten bör bestämma, tex genom kvoterade pappamånader, eftersom kvinnor inte klarar av att bestämma själva. De bestämmer nämligen fel. Frida Park skriver också att en framtvingad jämställdhet utan frihet inte är något värd. 

Jag håller med. En jämställdhet som måste piskas fram...är den något att ha? Men sen tänker jag...det är så futtigt. Diskussionerna. Från alla håll och kanter. Vad är det vi pratar om? 480 dagar. Som kanske ska bli färre. För det är ju så fruktansvärt farligt att föräldrar (särskilt då mammor) är hemma "länge" hos sina barn. Vi pratar om 480 dagar. Av en barndom. Detta har blivit föräldraskapet. Om mödraskapet ska då vara hälften av detta. De första 240 dagarna. För det bliv väl så...att mamman tar det första. Det är ju enklast så. Biologin och det där (ja det finns väl några små biologiska könsrester kvar i oss ändå...) Det är dessa dagar vi pratar om. Ska vi få bestämma över dem eller inte? Ska staten bestämma? Vems är dagarna? Föräldrarnas? Barnets? Statens? De är ju så "snälla" som i sin godhet delar ut dessa dagar. 

Det är sorgligt. Vi kräver så lite. Vi står där som tiggare med mössan i hand. Kan en få en skärv? Snälla herrn. Vi vågar inte klaga. Inte begära. Inte kräva. Inte ens prata. Det är farligt. De kan upptäcka att vi vill något. Bäst att vara tyst...så att vi inte märks...leta kryphål...eller anpassa oss. Bli hårda och starka på ytan och göra som vi blir tillsagda. Gilla läget. Vi har det ju så bra här i Sverige. Världens bästa föräldraförsäkring. Världens bästa förskola. Världens bästa jämställdhet. Och då kan man väl inte klaga. Väl?

Men jag skulle vilja klaga. Jag klagar. Det är inte rätt att föräldraskapet är reducerat till 480 dagar. Det är inte rätt att föräldraskapet är kopplat till en anställning. Det är INTE RÄTT. Vi har rätt att ta hand om våra barn. Hur länge vi vill. Vi borde ha rätt att kunna försörja en familj på en lön. Vi har rätt att i första hand värna vår egen familj. Våra lojaliteter ska i första hand finnas hos de våra.  Vi ska inte behöva nöja oss med 480 dagar. Vi borde vilja har mer. Vi borde vilja ha ALLT.  Det är VÅRA BARN. 

Frihet är det bästa ting, 

där sökas kan all världen omkring, 

den frihet kan väl bära. 

Vill du vara dig själver huld, 

du älska frihet mer än guld, 

ty frihet följer ära.