Dagmammor

Häromdagen var jag hemma hos min mamma och pappa och vi städade lite i deras förråd. Vi tittade på gamla tidningar..skulle något kastas? En bunt Femina från 1977 låg i en garderob och den bunten tog vi in för att se om det fortfarande var något att läsa. Det var det. Det var fascinerande läsning. Tidningen var påfallande politisk...inte alls som nu när det mest är kläder och reklam och kändisintervjuer...70-talsversionen handlade om kvinnans situation i samhället, om jämställdhet...men samtidigt presenterades stickmönster, sömnadstips, matlagningsartiklar...En kluven värld...en fot i det gamla och en i det nya. Jag skummade igenom hela bunten och fastnade för många artiklar som måste läsas ordentligt snart...en artikel kunde jag inte låta bli att läsa noga på en gång. Här är den! 

FEMINA NR 2, 16 januari, 1977

GUNILLA WIKÅKER, dagmamma

Man kan känna sig rätt ensam i barnens värld

Vi ser dem på väg till parken och affären. Med fullastade barnvagnar, barn runt benen. Med van hand slussar de flocken över gator, mellan bilar. Som ankmammor

De är dagmammor. Egentligen heter de dagbarnvårdare nu för tiden, men i folkmun lever det gamla namnet kvar.

De har funnits länge. En lapp i portuppgången eller affären förmedlade kontakterna då. Sedan 1970 anställer kommunen dagmammor.

-Vi är ett absolut nödvändigt alternativ till daghemmen, säger de själva. Men vi betraktas ofta som en nödlösning.

                                                                                                                                         

Av: Amelie Tham Foto: Amelie Tham

Det är en mörk och tidig morgon. Runt om i Husbys många fönster tänds ljusen. Föräldrar förbereder sej för ännu en dags arbete, barn ska till iväg till daghem och dagmammor.

Klockan är halv sju. Gunilla Wikåker har rastat hundarna och pustar ut innan för dörrn. Nu hör hon Jonas vagn rulla loftgången fram. Jonas (3,5) är hennes yngsta dagbarn och kommer först. Klockan sju kommer Tomas (5,5) med sin mamma. Då börjar dagen på allvar.

Gunilla och Göran Wikåker har tre egna barn mellan åtta och två år. De bor i fyra rum och kök i det nybyggda Husby, en förort norr om Stockholm. Familjen har två hundar, en collie och en cockerspaniel. Göran arbetar på posten och ger sig av hemifrån klockan fem varje morgon.

Nu vaknar Madeleine (2), Daniel (5) och Camilla (8). Alla barn ska ha frukost, alla barn ska kläs på. Ibland kommer Morgan (8) vid den här tiden, annars är han hos Gunilla på eftermiddagarna, när skolan är slut. Gunilla tar rätt på resterna av filmjölken och flingorna, diskar och bäddar medan barnen leker. Ljuset växer utanför fönstren och snart ska Morgan och Camilla gå till skolan. Tomas går själv till lekskolan, dit klarar han sej själv.

Den här veckan ska Gunilla skola in Jonas på daghem. Hon tar med sig Madeleine och Daniel. Så här i slutet av inskolningen börjar Jonas vänja sej och Gunilla och de andra barnen går hem efter en stund. Annars brukar hon handla i Husby centrum vid den här tiden.

Inflyttningen i Husby började 1974, men än råder byggkranar och grävskopor över området. Historien har just tagit sin början här och träden lutar sej klena mot sina 

stöttor.

Svartsjuka och isolering

I Husby bor mest unga barnfamiljer, invandrare och en del pensionärer. Här finns få arbetsplatser, flertalet pendlar till Stockholm varje dag. Det tar bortåt tre kvart med buss, väntetider och tunnelbana. Med bil går det betydligt fortare.

På andra sidan Järvafältet reser sig Rinkeby och Tenstas väldiga huskroppar. Det sena sextiotalets förorter.

Promenaden kan inte bli lång. Klockan halv tolv måste Gunilla vara tillbaka för att ta emot Tomas som kommer från lekskolan. Då ska alla ha lunch.

Gunilla har varit kommunal dagmamma sedan juli 1975. Hon arbetade tidigare som ekonomibiträde på sjukhus. Då var Camilla och Daniel på daghem.

-Men det gick inte. Den ena blev sängvätare och den andra blev alldeles hispig. Det var för mycket liv, de orkade inte med det.

Gunilla slutade sitt arbete och började som dagmamma. Först privat, men sedan sökte hon anställning hos kommunen eftersom det kändes säkrare.

-Jag gör det här för att tjäna pengar och för att kunna vara hemma hos mina barn. Jag tar så många jag orkar med, max tre. Gunilla tjänar 2500 kr i månaden före skatt på dagmammejobbet. Nu när Jonas ska sluta har hon anmält sej för ett barn till i ungefär samma ålder.

-Det är bra för barnen att leka med andra. Själv blir jag stimulerad av arbetet och av att det aldrig är tyst och tråkigt. Men det är inte alltid det känns lika bra. Gunillas största problem är att de tre minsta barnen är svartsjuka på varandra. Hon har svårt att räcka till för alla tre. En annan sak är isoleringen. Hon känner inga andra dagmammor i området. De har heller ingen lokal dit de kan gå, för att prata med varandra och leka med barnen.

- Det är psykiskt påfrestande att gå inom fyra väggar hela dagarna. Jag saknar kontakten med andra dagmammor.

Kommunerna vill att dagmammorna ska komma i kontakt med varandra. Assistenterna ordnar ”dagmammegträffar” i sina områden. Men det är inte bara för trivselns skull, de ska också kunna tycka in och hjälpa varandra om det är möjligt. Det kan gälla ett tandläkarbesök, eller annat som dagmamman inte kan förlägga på kvällstid. Gunilla var på en ”dagmammeträff” en gång.

-Jag tyckte inte att det gav mej någonting. De som brukar prata gjorde det och de andra satt tysta.

Kommunerna har en utbildning för sina dagmammor på 90 timmar. Det är nästan alltid på kvällstid och det är inte obligatoriskt. Den har Gunilla inte gått.

-Jag tror inte den kan lära mej något jag inte redan vet. Jag känner ju till vad barn i de här åldrarna behöver. Och jag skulle inte lära mej något, säger hon bestämt, skulle inte ändra mej ändå.  

Tid att prata

Gunilla är inte ensam om att vara ointresserad av kommunens utbildning. Intresset varierar starkt, men i hela landet är det bara cirka 10 procent som gått den. Många gör som Gunilla Wikåker, läser packen med information och anvisningar som kommunen ger varje anställd och nöjer sig med det.

Nu ställer facket (Kommunalanställdas Förbund) krav på en förbättrad och obligatorisk utbildning. Där säger man också att dagmammornas klena intresse för utbildning mycket beror på kommunernas bristfälliga information.

Vad innebär det att vara dagbarnvårdare? Vad vill du ge barnen?

Gunilla tar en klunk kaffe och funderar.
-Ja, som dagmamma vill jag främst ge dem trygghet. De ska inte vara rädda att berätta om det är något. De ska känna att: ”Till Gugge kan man gå”. Jag hinner inte syssla så mycket med pedagogik och lek som jag kanske borde. Det skulle bara gå om jag hade färre dagbarn.

Gunilla känner sig ganska ensam i barnens värld. Hon saknar andra vuxna i arbetet. Det gäller ansvaret också.
-Jag kan känna en rädsla för det här ansvaret. Ofta verkar det som om föräldrarna fullständigt vill lämna över det till mej. Och jag vågar inte säga vad jag tycker. Är rädd för att de ska ta illa upp. I sådana här situationer är det meningen att dagmamman ska kunna tala med assistenten. Men trots att Gunilla har god kontakt med henne, har hon valt att klara upp sina problem själv. Vid ett tillfälle såg hon ingen annan lösning än att säga upp ett dagbarn.

Dagmammornas arbetssituation är kritiserad av många. Främst av dem själva genom facket. Dagmammorna vill ha fler assistenter, gemensamma lokaler, god utbildning och en säker och rättmätig lön. Men allt detta kostar pengar. Och det är få kommuner som sätter barnomsorgen i första hand.

Nu sparar många kommuner pengar genom att anlita dagmammor i stället för att bygga daghem. Det blir billigare på kort sikt. Kräver mindre personal, inga lokaler. Det finns till och med kommuner som uppmuntrar föräldrar att anlita privata dagmammor. På det sättet slipper man ifrån hela ansvaret och får ändå ut föräldrarna i arbetslivet.

Skymningen faller in genom köksfönstret. Gunilla sitter vid bordet med en kopp kaffe och tar igen sej, runt henne kretsar Daniel, Madeleine och hundarna. Ur Camillas rum strömmar grammofonmusiken, ABBA:s ”Waterloo”.

När Morgan gått, mellan fem och halv sex, tar Göran hand om barnen. Då går Gunilla och städar i en förskola i två timmar. Hon gör det för att få en liten extraförtjänst.

Trivs du med att vara dagmamma? Kommer du fortsätta?
- Det är så olika hur dagarna går och hur man känner sej. Ibland när jag vaknar tänker jag: Ska jag gå igenom den här skiten nu igen? Men jag trivs med arbetet i alla fall och jag fortsätter, så länge barnen är små.

BIRGITTA LARSSON, förälder Det är bra hos Gugge, mer som ett riktigt hem

Birgitta Larsson, Tomas mamma, arbetar som vårdbiträde på Akalla bostadshotell. Akalla är också det en alldeles nybyggd förort som tar vid där Husby slutar. Birgitta har tidigare arbetat som kommunal dagmamma i ett och ett halvt år.
-Men när jag skilde mig behövde jag en säker inkomst, det går inte att vara ensam förälder och försörja sej som dagmamma. Det är för osäkert.

Birgitta kände Gunilla Wikåker sedan tidigare och ordnade så att hon blev Tomas dagmamma. Assistenten godkände arrangemanget. Den vanliga gången är annars att assistenten parar ihop barn och dagmammor. Det fanns fler fördelar med Gunillas familj. En var att Göran, Gunillas man, är hemma på eftermiddagarna. Det är viktigt för Tomas som inte längre bor hos sin pappa. Birgitta tycker att daghemmen är alldeles för bråkiga Barnen lär sej så mycket dåligt av varandra, säger hon. Det enda vore om det fanns syskongrupper och mer personal, då kunde hon tänka sej daghem också för Tomas del. Men nu är det bättre hos ”Gugge”, mer som ett riktigt hem.

-Jag gillar inte den där nya uppfostran på dagis heller. Personalen har läst sej till sina kunskaper och vet inte riktigt hur det är i verkligheten. Barn ska inte kunna göra hur som helst, säger Birgitta. De måste lära sej att lägga band på sina känslor.

Birgitta funderar aldrig över om Tomas far illa. Hon känner Gunilla och delar hennes värderingar om uppfostran. Det här förtroendet dem emellan gör att ingen av dem är rädd för att ta upp konflikter som kan dyka upp.

För en tid sedan började Tomas svära. Han gjorde det både hemma och hos Gunilla som reagerade starkast. Madeleine (2) som blivit Tomas följsamma lärjunge i konsten och det stämde inte alls med Gunillas värld. Hon tog upp saken med Birgitta som talade Tomas tillrätta. Konflikten löstes. Exemplet visar i sin enkelhet på något som snarare tycks vara undantag än regel. Relationen dagmammor – föräldrar är ofta helt beroende av deras egen vilja att ta kontakt, kommunen har inga organiserade former där de kan lära känna varandra.

Gunilla har inte god kontakt med någon av sina andra dagbarnsföräldrar. Assistenten är den förmedlande länken i bästa fall. Men många konfliktungar kan ligga orörda och växa, tills det blir för sent och svårt att lösa upp de.

Dagmammor blir inte sjuka i onödan. Många får skuldkänslor gentemot föräldrar som måste stanna hemma från jobbet. Birgitta har löst också den frågan. Skulle Gunilla eller hennes barn bli sjuka har hon tingat en extra dagmamma åt Tomas. Många föräldrar gör sådana privata överenskommelser för säkerhets kull. Det har blivit nödvändigt, kommunen hjälper inte till i sådana här frågor.

ROGER ELMIN, barnstugepsykolog. Kommunerna kräver att barntillsynen lönar sig

-Familjedaghem behövs och många är bra. Men som det nu är sköter många kommuner det här med vänster hand. Orden är Roger Elmins, barnstugepsykolog i Nacka kommun söder om Stockholm. I Nacka finns samma problem som i många andra förorter. Stora, nybyggda områden har befolkats med mest unga barnfamiljer. Det har skapat ett enormt tryck på kommunens barntillsyn. Och man har bara nödlösningar till hands.

Roger Elmin är kritisk.
-Kommunernas barntillsyn domineras helt av lönsamhetstänkande. Kostar det för mycket får kvinnorna vackert stanna hemma hos barnen. Det blir billigare för kommunen än att de kommer ut på arbetsmarknaden.
-Den här synen innebär också att diskussionen om familjedaghemmens kvalitet helt försvinner. På kommunkontoren räknar man antalet platser istället för att ta reda på hur platserna ser ut. Barn hos dagmammor kräver ju lika mycket som barn på daghem. Det borde vara en självklarhet, med är det inte.

Roger Elmin har hand om daghem, fritidshem och lekskolor, varav han hinner med en knapp tredjedel. Därutöver ska han ha tid för kommunens 270 dagmammor. Det hinner han inte alls. Kommunens assistenter är så få att de bara hinner med ett förstagångsbesök hos dagmammorna. Det gör att bilden av de kommunala dagmammorna blir oskarp. De privata vet man ingenting om. Det är som i andra kommuner.

-Det går ofta ganska bra så länge allt löper. Men de dagmammor som har problem, med föräldrar eller barn är utelämnade. Assistenten blir ofta en anonym person och då är det svårt att ta upp sådana här problem. De har heller inga när arbetskamrater att få hjälp av. Roger Elmin menar att dagmammor och daghemspersonal egentligen har mycket gemensamt. Dagmammorna kunde använda deras material och lokaler. Nu finns ett visst motstånd mot det här men det beror mest på daghemspersonalens pressade arbetssituation.

Dessutom borde kommunerna öppna de lekskolor som står tomma vissa timmar under dagen. Det skulle ge dagmammorna möjlighet att arbeta i lag.

Dagbarnvårdarna kallar sej själva dagmammor. Det är deras gamla namn. Dagpappor finns, men de är försvinnande få.

Det finns omkring 30 000 kommunala dagmammor i hela landet. De har hand om cirka 50 000 barn. Om den privata marknaden vet myndigheterna i stort sett ingenting! Det enda man vet är att den är stor och oumbärlig. För närvarande har privata dagmammor förmodligen hand om bortåt 200 000 barn. Om den siffran är riktig täcker kommunerna bara en fjärdedel av behovet av familjedaghem.

En kommunal dagmamma tjänar 5:50 kr per timme och barn. Den lönen beskattas. Därutöver får hon ett skattefritt tillägg på 12:40 kr per barn och dag. Det ska täcka slitage i hemmet och mat.

Kommunen håller i en utbildning på 90 timmar. Den är inte obligatorisk. I hela landet har cirka 10 procent av kommunens dagmammor gått kursen. Nu finns också en vidareutbildning, inte heller den är obligatorisk. Dessutom har AMS en så kallad bristutbildning på 16 veckor.

Kommunerna betalar en del av föräldrarnas avgifter för dagmammor liksom för daghem. De privata sätter pris efter överenskommelse.

Kommunala dagbarn är olycksfallsförsäkrade.

Kommunala dagmammor och deras föräldrar har två veckors uppsägningstid gentemot varandra. Hos privata dagmammor görs allt upp enskilt.

I vissa kommuner, till exempel Stockholm, får dagmammorna 60 kr per barn och termin till leksaker. Men den förmånen varierar starkt. I några kommuner får de använda brukat material från lekskolor och daghem, i andra får de inget alls.

Dagmammor får semesterersättning, ATP och sjukersättning. Men deras lön är osäker. Om dagbarnen är sjuka i mer än fem dagar får de ingen ersättning, samma sak gäller om barnen reser bort en längre tid.

Får dagmamman inga nya barn (om kommunen inte har råd) ska hon få arbetslöshetsersättning. Men det är inte ovanligt att hon själv måste ordna barnpassning till sina egna barn för att få ut den. Om kommunen minskar antalet barn hos dagmamman, men hon fortfarande har ett barn kvar får hon ingen ersättning för förlorad inkomst.

Deras fackförening är Kommunalanställdas förbund. 1974 var anslutningen bara 34 procent. Men på förbundet har man en känsla av att den stigit, sedan informationen om facket blivit bättre.

Ja, så här kunde det tydligen vara år 1977. Sju år efter att särbeskattningen infördes och kvinnorna hade börjat drivas ut ur hemmen pga ekonomiska skäl. Målet med att införa särbeskattning var just att se till att kvinnorna blev tvungna att börja förvärvsarbeta. Kvinnorna hade ju inte lyssnat på propagandan i tillräckligt hög grad...alltför många klängde sig fast i hemmen. Men om en lön inte längre räckte för att försörja en familj så fanns det ju inget att välja på längre. Kvinnorna blev tvungna att sluta upp med att vara hemmafruar. Och sju år efter att man infört särbeskattningen med syftet att driva ut mammorna så hade man inte ordnat med barnomsorg för alla dessa barn som stod utan omvårdnad när mamma inte längre fanns hemma. Sju år senare. Är det inte konstigt? 

Jag tycker ofta att man har en känsla av att daghemmen var bättre förr. Att det var god personaltäthet och få barn i grupperna. Men den här artikeln vittnar om att det inte var så. Man talar om att det är rörigt och stökigt i barngrupperna, om att det är för många barn och för få vuxna, om att arbetsbelastningen på personalen är för hög. Det låter ju som idag. 

Det är ledsamt att läsa om dessa mammor, där i förorterna, på 70-talet...hur de försöker så gott de kan...blir dagmammor för att värna om sina egna små...men får en arbetsbörda som är så tung, för tung. Och kvinnan som skulle bli fri, jämställd, lycklig, förverkliga sig själv...och så blir det så här...kvinnor som utnyttjas...till vilken nytta? Det var fult och onödigt och onyttigt att ta hand om hem och barn. Kvinnokampen skulle ändra på detta. Och så blir det på ett annat sätt...250 000 barn som tas om hand av dagmammor...30 000 kommunala och en armé av privata...ingen vet hur många. Och så daghem. Vilket lyckat resultat av kvinnokampen. Och den har gått vidare på samma spår. Bara att daghemmen bytt namn till förskolor...och blivit enormt många fler, att kommunerna blivit tvungna att ta ansvar...se till att varje barn som fyllt 1 år måste få en plats...och barngrupperna är för stora, och personalen för få, och lokalerna för få och kvinnorna för sjuka och så har det blivit nästan "gratis" att lämna in barnen som fått allt längre dagar på förskolan. 

Så bra det blev. Men nu skrivs det inga såna här artiklar om kvinnor och deras öden. Då trodde man att bara kommunerna hostade upp och fattade att det måste få kosta med dagis så skulle allt bli bra. Nu...vad tror man nu? Bryr nån sig. Nä, vi kör på bara. Vi öppnade portalen mot framtiden på 70-talet och än så länge är det i framtidsvärlden vi harvar runt. Än har vi inte hittat fram till målet. Än är det inte klart. Än är inte problemen som skapades 1971 lösta. 46 år senare.