Lite trött...

...det är fredag. Jag har varit "lärare" på förmiddagen så jag har inte hunnit städa något än. Jag startade med 13-åringen. Hjälpte honom med en fjärrlektion i svenska. Han hade glömt att skulle vara "ordletare" i dagens bokcirkel i skolan. Klassen läser en ungdomsroman "Simon och Sophie" under 5 veckors tid och ska diskutera med varandra i smågrupper. Eleverna har olika roller inför varje diskussion. Sonen hade glömt bort att leta ord så vi fick sitta och scanna av de typ 80 sidorna han hade läst för att hitta ord som var svåra eller intressanta eller viktiga. Det är en ungdomsbok...det vimlar inte precis av svåra ord men vi lyckades skrapa ihop 15 stycken. Det gick fort. Sen kunde man jobba med fördjupningsuppgifter...diskutera om ens föräldrar var pinsamma, hur man känner sig när man väntar på att någon man är kär i ska komma och inte gör det...Han lyckades få ihop några meningar om detta...Jag skulle nu vilja skriva om romanläsning, litteraturläsning i skolan...det bubblar av tankar i min hjärna men jag orkar inte. Det får bli en annan gång. I alla fall...han var snabb... vi hann göra lite tyska också innan han var tvungen att logga ut och dra. Vi repeterade verbböjning i presens, possessiva pronomen samt ackusativobjekt...gjorde översättningsmeningar i en gammal bok från 50-talet.

Sen tog jag itu med 9-åringen. Han var hemma och vi gjorde egen skola. Han räknade matte. Han dividerar nu...gör uppställning och har precis börjat dividera tresiffriga tal. Sen tränade vi på att använda stor bokstav och punkt...skrev meningar och en liten uppsats om ett par kycklingar. Och så spelade vi piano. Vi tränar på Bella Ciao som han älskar efter att vi sett LaCasa del Papel och en Menuett i G dur av Bach. Nu är det lunchrast. Sen ska vi ha teckning. Jag skulle vilja skriva om hur man tränar på stavning och uppsatsskrivning i skolan...det bubblar av tankar i min hjärna men jag orkar inte...det blir en annan gång.

Jag dricker kaffe. Jag läser tidningar. Jag skriver här. Jag läser en krönika i Expressen...den handlar om hur endimensionellt det är att vara hemmafru. Det bubblar i min hjärna av tankar. men jag orkar inte skriva något om det. Inte nu. Det får bli sen.

Jag läser en hyllningsartikel om förskolan...det var ju förskolans dag igår. Det handlar om att förskolan är starten på barnens lärande. Jag skulle vilja skriva om det. Det bubblar i min hjärna av tankar men jag orkar inte. Inte nu. Det blir sen.

Jag laddar in foton på datorn. Jag tar bort dåliga. Sorterar dem. Jag tittar på bilderna från igår. Vi gick en promenad till vår fågelsjö. Jag tittar på bilderna från i morse när jag gick en tur i trädgården och funderade lite. Jag blir lugn. Jag ska inte tänka på sånt som gör mig uppretad. Jag ska tänka på naturen, fåglarna, tulpaner och äppelblommor. Jag ska diska undan, vi ska rita...sen ska jag skynda mig...dammsuga, städa toaletterna, hänga tvätten, baka en kladdkaka, fika med barnen som kommer hem, hjälpa till med fjärrundervisningen och sen ska jag ut...ut i trädgården och greja en stund innan jag ska laga mat.

Det är vackert...allt som är i vardande...löften om sånt som kommer sen

 Här blir jag alltid lugn. Det är så vackert med allt som bara är. Naturen...tiden som bara går...utan åthävor...växtligheten som gradvis förändras...föräldrarna som står vid sina barns sida...vakar, äter, lever...

 En stare delar stigen med oss...han på jakt efter maskar, vi på jakt efter lugn...

 Vila...

Feedback

Fjärrskolningen fortsätter för högstadieungdomarna. Det funkar bra på det stora hela. Och det är också väldigt roligt att få lite insyn i skolans inre arbete. Helt plötsligt får jag höra och se vad undervisning kan innebära. Jag behöver inte gissa eller försöka tyda de ledtrådar som vindlar sig ut ur skolans lokaler. Jag ser med egna ögon.

Det fungerar bra säger jag. Och det gör det väl...lärare berättar saker och ger någon uppgift. Ibland är det bra uppgifter, ibland mindre bra. Och vissa saker är riktigt dåliga. Det senaste jag tänkte på var att i engelskan är den stående uppgiften att läsa en text och sedan sammanfatta texten på engelska. Det är en bra uppgift i sig. Men när läraren aldrig återkommer och kommenterar texten eleven skrev känns det så där. Vad lär man sig liksom? Tja, man lär sig väl nåt...man läser en text, man möter ord och uttryck som man kanske inte förstår och som man kanske lär sig. Man får träna på att skriva. Men sen då? Kommer orden hamna i långtidsminnet? Eller strömmar de bara igenom huvudet och har man tur så fastnar nåt? Lär man sig stava orden? Vet man att man konstruerat meningarna rätt? Växer den grammatiska förmågan? Utökar man sina grammatiska kunskaper? Och om man gör fel...hur får man reda på det?

Det känns rätt typiskt...ovanstående uppgift är ett tecken på skolans synsätt. Lärarna ser sig själva som något slags kontrollanter. Att ge ut uppgiften samt bedöma den står i fokus. Inte att ge feedback till eleverna om vad som var bra eller mindre bra. Inte att rätta uppgiften och se till att eleverna lär sig det de inte kunde. Inte att styra elevernas språk så att de tvingas att utöka sin språkliga förmåga.

Det tycker jag är trist.

Vår!

Igår var det en sån härlig dag! Idag också men idag har jag bara städat och jobbat så det har inte känts härligt på det där härliga sättet! Bara härligt att få rent och snyggt förstås! Men igår gick vi hem till mina föräldrar en stund på eftermiddagen...vi gick en promenix tillsammans...det vanliga stället...fågelsjön i närheten! Inget nytt under solen men ändå helt nytt! För det har hänt saker på de två veckor som gått sen jag var där sist! Maskrosor lyser gula längs vägkanten...yngste sonen kunde inte låta bli att plocka en härligt solgul bukett! 

Och grågässen var extra vaksamma...

...för flera par hade fått små underbara duniga ungar! När vi kom för nära samlade de ihop de sina och skyndade mot vattnet! 

Stigen ut mot fågeltornet var torrare och det börjar bli grönt! 

Naturen håller på att ändra färg! 

Ett knipandspar hade kommit dit! 

Och tofsviporna fladdrade runt med sina märkliga vingar...och lustiga kast och härliga dalande läten! 

Skrattmåsarna höll ihop två och två...kanske ligger de på ägg?

Och många småspovar hade dykt upp och vadade runt i vattenkanterna! 

När vi kom hem igen hade 13-åringen låst upp åt sig själv och loggat in på sin fjärrlektion och var nästan klar! Och så kunde vi fika lite tillsammans! En mysig eftermiddag fick vi! 

Coronaspecial 28 - helt okej

Idag kunde man läsa att vi har (återigen) lite andra riktlinjer än övriga världen. Här anser man att man kan gå tillbaka till jobbet 48 timmar efter att man haft symptom på halsont, snuva eller hosta. WHO:s riktlinjer säger 14 dagar. Så har alltså personal på vårdhem kunnat gå tillbaka till jobbet 2 dygn efter att de känt sig sjuka. WHO säger att en person kan bedömas vara smittfri först efter 14 dagar utan symtom om det inte finns tillgång till covidtester. Det finns rapporter som indikerar att personer utan symtom kan smitta. Och man vet att man kan utsöndra virus längre än 48 timmar efter att man haft symtom...och detta gäller även andra infektioner som vinterkräksjuka.

Vissa svenska experter håller på WHO:s linje men andra håller på Folkhälsomyndighetens linje...tex Jan Albert, professor i smittskydd som Folkhälsomyndigheten knutit till sig. Han tycker att WHO:s riktlinjer är för snäva. Det är orealistiskt länge att vara hemma så länge eftersom det är osannolikt (men alltså inte säkert) att man är smittsam så länge. Jan Albert säger själv att man inte vet den absoluta brytpunkten för när man upphör att vara smittsam men "två dagars symtomfrihet efter att man varit sjuk tror jag (Jan Albert) är helt okej..."

Anders Tegnell berättade förra veckan att det inte går att säga att en person är smittfri efter 48 timmar. Men en utvidgad tidsgräns är ändå inte aktuell. Det är nämligen lite komplicerat eftersom de som varit hemma inte har fått någon diagnos eller provtagits. Så ingen vet om de haft covid19 eller inte.

an ska vara hemma i två dagar efter det, för att vara säker på att man är frisk. Om vi nu börjar testa mer så kan det finnas skäl att nyansera detta. Olika länder har olika rekommendationer. Många anser att man ska ha varit sjuk i minst en vecka och symtomfri i två dagar. De allra flesta är sjuka mer än en vecka, men vi ser över om det finns skäl att nyansera rekommendationerna kring detta.

Inte vet jag...jag är ju bara hobbyepidemiolog...eller inte egentligen...jag är inte ett dugg intresserad av det där med att spekulera i hur det förhåller sig med smittan. Men jag är intresserad av hur man skriver om det och hur man förhåller sig till smittan. Och jag tror att man i Sverige alltid väljer den "snålaste" vägen. Arbetslinjen måste upprätthållas. Och då får man ta risker tänker jag...man får bortse från att personer som kanske fortfarande smittar andra tex går tillbaka till sitt arbete inom vården. Man får nöja sig med att experterna tror att det är helt okej helt enkelt.

Hemmafruspaning 3 - nya och gamla hemmafruar

Jag läser Svensk Damtidning igen. Det är en bra tidning. Den ger en stor inblick i dels den fina världen men också den allmänna uppfattningen om saker och ting. 

Nu är Agnes Wold på tapeten. Hon är ju det i och med Coronapandemin. Hon är med lite här och där och så också i Svensk Damtidning. Det handlar förstås om smittspridning och så där. Men också om hennes och makens äktenskap. Hur får man ett äktenskap att hålla. Jo, det grundläggande är att man låter varandra vara ifred. 

Men det är också:

"...jätteviktigt att båda har bra jobb och en bra ekonomi, genom forskning vet man att man absolut inte ska vara hemmafru och ta hand om allt. Vi har delat exakt lika på föräldraledigheten. Gör man inte det föds ju bitterhet och avundsjuka."

Nä, hemmafru ska man inte va! Och då är det ju jättebra att ingen är det! Eller hur? För här i riket finns det ju inga. Det finns i alla fall inga uppgifter om att det skulle finnas några. De som finns lever i lönndom. Dolda för samhällets ögon. Så Agnes kan slappna av...det är liksom ingen issue...ett icke-ämne. Hon behöver inte vara rädd. Hemmafrun är död. Så det är lite konstigt att hon så påfallande ofta spökar i karriärkvinnornas medvetanden...kanske är de lite rädda för henne. Kanske är de rädda för att vanliga kvinns ska tuffa till sig och inte längre ha sån lust att serva karriärkvinnorna med barnpassning och städning och annat. För kom igen Agnes...utan förskolepersonalens...de moderna hemmafruarna...de som är anställda av staten...ja, då hade tvåkarriäristfamiljerna inte haft det fullt lika lätt att ordna sitt perfekta jämställdhetsäktenskap.  

Valborgsmässoafton- och första majhelgen är över! Tre lediga dagar hela familjen var trevligt! 

Det blev inte riktigt som vanligt denna helg...på valborgsmässoafton brukar vi ju ge oss ut och lyssna på vårsånger och titta på majbrasa! I år blev det inte så förstås! Vi var hemma...grillade lite och åt tillsammans och tittade på tv. Det var trevligt det också! 

Helgen inleddes med en promenad tillsammans med min mamma! Ingen annan hade lust att följa med! Det duggregnade och var grått men härligt ändå...så fint i skogen nu när vitsipporna lyser överallt och ljuset är så milt och fint och trots bleka färger varslar om vår!

De lediga dagarna användes till arbete och vila. Maken bygger på vår altan och får emellanåt hjälp av någon son eller min pappa. Det går framåt och nu är regelverket för golvet klart.

Jag skötte om det praktiska med mat och sånt där och hann jobba en del i trädgården också! Lannet är förberett för sådd...det är lite för kallt i jorden fortfarande men i slutet av den här veckan kanske? 

Det växer och står i...påskliljor och pingstliljor och pärlhyacinter blommar...tulpanerna är på g! 

En promenad i skogen hanns med...bara hemmavid men det är fint där också! 

 Och det finns kuliga stenar att klättra på! 

En kompis till ett högstadiebarn kom och skejtade/kickbikade en kväll! 

Vi grillade en gång till! 

En på det hela taget trevlig vårhelg fick vi tillsammans! 

Coronaspecial 27 - sann trygghet

När saker händer som orsakar oro...då drabbas alla förstås...familjer påverkas...vårdnadshavare (barn utrustas numera med en vårdnadshavare istället för föräldrar) påverkas, ekonomin påverkas...osv osv. 

När sånt händer...då finns det något att lita på och söka trygghet hos...nej, inte Gud, inte religionen...och inte sin mamma eller pappa (de är upptagna eller bör åtminstone vara upptagna) utan...

förskolan.

Som en fyr i mörkret står den stark och kastar ut sitt ledljus.

Som en klippa skjuter den upp ur avgrunden och erbjuder något fast att hålla sig vid. 

Som en modersfamn...nej...inte något så enkelt och banalt... utan som en pedagogs professionella men ändå varma och empatiska famn breder den ut sig för att ta emot de små...trots att famnen är utsatt för faror i form av smitta och snor och tårar och aerosoliska droppar vacklar den inte...den håller ut...den sviktar aldrig. 

Hallelulja