Normaliteter

 SmåBarn i Lund finns det nåt som heter…det är någon slags kursverksamhet och informationskanal som drivs av en leg förskollärare, tillika en av de första diplomerade småbarnspedagogerna i Sverige. Hon håller föreläsningar, kurser och en Småbarnspedagogikutbildning.

På hemsidan kan man läsa att i Sverige finns idag ca 500 000 barn inskrivna. Drygt häften av dem är under 3 år. ”Vi har aldrig tidigare haft så många små barn, i så stora grupper, under så långa dagar – det ställer krav!”

Och då erbjuder SmåBarn i Lund kurser och en ettårig Småbarnspedagogikutbildningen  - allt med inriktning på de livsvikta åren 0-3 år.

På Facebook-sidan kan man läsa att…”de yngsta barnen lever idag en stor del av sitt vardagsliv i förskolan. Pedagogerna får därmed stor betydelse för deras fortsatta liv. Anknytningen till pedagogerna är grundläggande för trygghet och tillit till både sig själva och andra. Pedagogerna är barnens förebilder och deras förhållningssätt är avgörande för förskolans kvalitet.” För att klara av det här har SmåBarn i Lund skrivit ihop en läroplan för småbarnen…SmåBarnens egen läroplan heter den.

Det är fint och det är bra. Ska vi ha drygt 250 000 småbarn (och 250 000 större småbarn) i verksamhet allt fler timmar i allt större grupper ska det ju va bra! Det är förstås jätteviktigt att veta hur man ska ta hand om dessa små och också hur man ska utbilda dem på bästa sätt. Det är superduperviktigt att man jobbar med anknytning i förskolan så att de små blir trygga med förskollärarna…de som är förebilder för barnen och fostrar dem den största delen av deras vakna tid under de första åren av deras liv.

Här kan man bli lite ledsen tycker jag. För hur bra och hur fint det än är så…ärligt…är det inte lite lite (eller mycket) konstigt att alla Sveriges småbarn lever en stor del av sitt vardagsliv på institution? Är det inte lite lite (eller mycket) deprimerande på något sätt? Är det inte lite lite (eller jättejättmycket) fasansfullt att förskollärare…personal…har stor betydelse för barnens fortsatta liv? Och är det inte jättejättehemskt att man i princip kräver att föräldrar går med på det och ännu hemskare att vi (de flesta) faktiskt går med på det?