Äpplen!

Det är så mycket äpplen i år! Och de är så fina! Större än vanligt och med fina skal och inte mycket insektsangrepp. Vårt stora gamla maglemerträd bär alltid mycket frukt men äpplena brukar vara små och svartprickiga. Men inte i år! De är rätt stora och med fina perfekta skal! Och vårt transparent blancheträd har också fått så många äpplen. Stora och fina och så vackra med sina ljust, ljust, gulgröna tunna skal. 

Jag tänker på äpplen. Jag har så mycket minnen med äpplen. På något sätt var äpplen viktigt när jag var barn. Man pratade om sina äppleträd och sina äpplen. Man gav bort. Vi flyttade när jag var 8 år...till nybyggt hus och där fanns förstås inga äpplen. Vi satte träd året därpå men det dröjer ju innan man får någon frukt. Men vi fick kassar med äpplen av mormor och morfar. Olika sorter. De där namnen på träden väcker något inom mig. Jag känner doften och smaken av att höra namnen. Minnen vaknar. Transparent blanche...finns det ett vackrare namn? Genomskinlig vit. Känslan att bita i ett sånt...syrligt och fräscht...kanske med såna där partier av genomskinligt fruktkött fullt av äpplesaft. Risäter...namnet inte så fint...tjockare skal och fruktkött...men gott...syrligt. Astrakan gyllenkrok...älskade det namnet...som en fläkt av främmande länder något extra...adligt rentav. Lobo...det stora trädet mitt bakom mormors och morfars hus. Stort och kraftigt och med stora lite platta röda äpplen med alldeles vitt fruktkött. Vinterfrukt som vi tyckte var godare sent på sommaren. När äpplena fortfarande var hårda och syrliga. Sura sa mormor. Säfstaholm...tror det satt ett sånt i mormors och morfars stora trädgårdsland. Med röda strimmor på ljusgrönt skal. Mjälla och söta. Och Katja hemma hos farmor och farfar. Farfars stolthet. Lysande röda med helt vitt sött fruktkött. Kring vårt villakvarter fanns minnen av gamla tider...gamla torp som funnits där förut...husen borta men äppelträden fanns...finns fortfarande kvar. Där klättrade vi barn. Försökte komma tillräckligt högt upp i de klena åldrande äppelträden...så vi kunde nå de små förvildade äpplena. Röda och strimmiga med svartprickiga skal. Sura men ändå så goda. Som skatter...förtrollade äpplen med budskap från en annan tid. Nu har jag mina egna äppelträd. Maglemer, Transparent Blanche, Aroma och James Grieve. Det två sista är så unga än att vi ännu inte fått smaka på deras äpplen. Vi väntar tålmodigt. Det är lite magi över barndomens äpplen. Hoppas våra äpplen också ska komma att kännas lite magiska när någon tänker tillbaka på dem någongång i framtiden.