Om små barn

Jag läser en artikel om för tidigt födda barn i SvD. Det är rörande läsning. Jag ryser och fryser när jag tänker på de små barnen som ligger i kuvöser alldeles ensamma. Det står att föräldrarna alltid är bäst, bättre än någon kuvös. En förälder kan reglera barnets kroppstemperatur mycket bättre än en kuvös och barnet känner igen mammans hjärtslag, röst, rörelser...För barnet är det bra och viktigt både ur emotionella och medicinska aspekter. Närvaron är viktig. När vi inte hade några tekniska hjälpmedel var den livsnödvändig. Utan närvaro var barnet dömt att dö. Det står så här: "... människan är ett däggdjur och genetiskt programmerad att omedelbart efter födseln ta sig till bröstet och vara fysiskt nära föräldern. Alternativet har evolutionärt varit död. Utebliven kroppskontakt utlöser en genetiskt betingad stressrespons och har således inte bara emotionella aspekter, utan även medicinska."

Vi är alltså däggdjur och våra behov och våra reaktioner är ett däggdjurs. Barn behöver sina föräldrar. De blir stressade av utebliven kontakt. Jag funderar på hur länge behoven av närvaro och kontakt finns? Är de slut när barnet är 1 år? Är det ok att vara åtskild från föräldrarna på heltid då? Från 2 år? Från 3? Hur länge behöver barnen sina föräldrar för välbefinnande och för sin hälsas och psykiska utvecklings skull? Och det där med förälder - är det inte mamma man menar under i alla fall den första tiden? Söker sig inte barnet till mammans bröst? Det finns ju inget att äta i pappans? Kan man inte få upprätta mammans status lite grand? Utan att nedvärdera pappan. Kanske är det så att den där relationen som har inletts långt innan barnet kommer ut i världen måste respekteras och anses viktig. Mamman kanske borde få känna efter vad som känns bra och rätt. Kanske känner man rätt om man får lov att lyssna på sitt hjärta?

I artikeln står det så här också: "Att vara nära föräldern är inte bara viktigt eftersom det är så som barnet får hjälp att hålla sin kroppstemperatur. Det är först nära föräldern som barnet får de specifika sinnesintryck som är avgörande för den växande hjärnan: ljudet av förälderns hjärtslag, ögonkontakt på ett tittvänligt avstånd, en annan människas kroppsrörelser och doften av den som barnet känner igen." Och mer: "Tidigt i livet som hjärnan är som allra rikast på nervceller. Just under denna period sker en snabb omstrukturering från mängd till smidig funktionalitet. De nervceller som stimuleras kopplas samman i nätverk, de som inte används, rensas ut och dör genom celldöd. De celler som stimuleras kan signalera stress, smärta och överlevnad, eller närhet, trygghet och utforskande. Nu finns fantastiska möjligheter att med förhållandevis små medel påverka människors framtida liv på helt avgörande sätt." Tänk så viktiga föräldrarna är! Tänk att de med sin närvaro hjälper till att koppla upp barnets hjärna! Undrar när processen är färdig? Gäller detta bara förtidigt födda barn eller "vanliga" spädbarn också? Och är det klart när barnet är 1 år, 2 år, 3 år osv? Kan det vara utan sin vuxna anknytningsperson på heltid då? Är det optimalt? Vad är bäst för barnet egentligen? Vet vi det? Vill någon veta? Vad känner och tror vi själva?

Artikeln avslutas med detta: "Tiden när vi lämnade våra sjuka fyra- och åttaåringar ensamma på sjukhus är förbi. Tiden när vi slutar göra detta mot våra nyfödda barn är inne nu. Ingen intervention, inget läkemedel i världen kan eller kommer någonsin ersätta det som föräldern och som barnets familj kan ge." Tänk vad bra att någon berättar om detta! Att de riktigt små barnen faktiskt också mår allra bäst tillsammans med sina föräldrar. Och tänk vad bra att vi slutat lämna våra lite större barn ensamma på sjukhus. Men ändå! Om man jämför - att lämna en 4-åring ensam på sjukhus under en kortare period eller att lämna en 4-åring utan någon av sina närmaste anknytningspersoner på heltid varje dag? Vad är egentligen värst? Vi har ju bara vänt på det. Förr kunde man lämna barn ensamma på sjukhus, det kan man inte nu. Men förr hade man sina barn hos sig ända tills de blev 7 år och sen kom de hem till mamma efter skolan. Nu lämnar vi dem ifrån oss varje dag, många timmar från 1 års ålder och sedan resten av deras barndom. Vad är egentligen "värst"? När ska vi börja prata om hela vår moderna syn på våra barn, våra friska barn och deras barndom. När ska vi börja prata om hur vi föräldrar egentligen känner det när vi tvingas lämna våra små ifrån oss under deras första barndomsår och hur vi upplever det att inte kunna finnas där för våra äldre barn när de kommer hem från skolan? När ska vi kräva rätten att ta hand om de barn som vi fört till världen? När ska vi börja lyssna på däggdjuret inom oss och vad det har att säga oss om vad vi själva och våra barn mår bra av?