Då var det dags igen! En ny artikel där man kan läsa om att föräldrarna måste fostra sina barn! vaga-bestraffa-barnen-for-deras-egen-skull Barnen uppför sig inte i skolan och det är föräldrarnas fel! Lärarna ska inte behöva fostra barn. De ska ägna sig åt undervisning. Föräldrarna ska fostra!
Precis som jag skrivit förut tycker jag också att föräldrarna ska fostra barnen! Självklart! Men varför ställer ingen någonsin frågan om NÄR och HUR fostran ska gå till. Vad är fostran förresten? Just den här artikeln och en massa andra också verkar vara inne på att man kan separera fostran från andra aktiviteter. Det tror jag inte på. Fostran pågår hela tiden. Varje vaken minut av barnets (och den vuxnes med för den delen) pågår fostran. Jag tycker fostran är ett märkligt ord egentligen. Man är tillsammans och då uppstår ständigt situationer där man inte vill göra riktigt likadant. Det uppstår bråk och konflikter. Någon blir ledsen och behöver tröst. Någon är dum mot någon och något måste ställas tillrätta. Alla besvärligheter som inträffar i livet är hoptvinnade med själva närvaron - invävda i det harmoniska normaltillståndet. Fostran eller vad man ska säga sker liksom hela tiden.
Fostran kan inte ske utan närvaro. Och om barnet inte är helt isolerat så ingår det ju i en närvaro nästan hela sin vakna tid. Ju mindre barnet är desto mer ingår det i en närvaro tillsammans med andra personer eftersom små barn inte kan vara ensamma. Den närvaron kommer förmodligen att prägla barnet, i den närvaron kommer fostran ske. Om föräldrarna inte ingår i den närvaron mer än några få timmar om dagen då kan inte föräldrarna fostra barnen. För fostran kommer ur närvaro. Om barnet är i förskolan många timmar om dagen, förmodligen fler vakna timmar än hemma - då är det där fostran sker. Om barnet är i skolan och därefter fritids många timmar om dagen, kanske fler vakna timmar där än hemma - då är det där fostran kommer att ske. De som är tillsammans med barnen kommer per automatik att fostra dem. Det finns liksom inget annat sätt.
Därför är såna här artiklar som alla gillar så mycket rent ut sagt korkade. Föräldrar ska fostra barnen, något annat är också korkat. Det är väl klart att de som har bestämt sig för att skaffa barn till den här världen ska och bör ta hand om sin avkomma!? Vem skulle göra det annars? Och varför skulle någon annan göra det i stället? Jo, i Sverige är svaret enkelt. Staten ska ta hand om barnen därför att barnens föräldrar ska kunna jobba och bli jämlika och förverkliga sig själva och göra mer meningsfulla saker än att ta hand om barn (egna alltså) och öka landets bnp, tjäna in pensionspoäng och allt det där andra. Men staten kan inte fostra barn. Staten är ingen person nämligen. Det blir då förskollärare, lärare och fritidspedagoger som fostrar barnen. Eller ska fostra barnen. Problemen är flera. Förskollärare är inte barnens föräldrar. De kan kanske få någon slags anknytning med varandra men relationen är ändå märklig. Relationen är nämligen villkorad. Den ska vara i max 5 år för att sedan brytas. Ofta bryts den tidigare i och med att man ofta byter barngrupp när man fyllt 3. Då är det dags för andra vuxna personer. Relationen är också underlig i och med att den vuxne och barnet bara ses på den här institutionen, deras "riktiga" liv pågår någon annanstans och de vet inget om varandras andra verkligheter. Sen är det flera olika vuxna som kommer och går, de är sjuka (förskollärare är den sjukaste yrkesgruppen i Sverige) och då kommer vikarier. Och slutligen är det få vuxna och många barn. De vuxna kan omöjligt hinna ge barnen den närvaro som barn behöver och skulle ha fått om de varit hemma hos en förälder. Men fortfarande ingår barnen i ett sammanhang - och i alla sammanhang sker fostran. Barnen är mest tillsammans med andra jämnåriga barn och det är i den gruppen fostran kommer att ske. Barn fostras alltså av andra barn till största delen.
Och nu kommer vi fram till problemet som alla de här artiklarna tar upp. Att barn inte sköter sig i skolan. Men tänk om barnen inte har intresse av att sköta sig? De kanske struntar i om de får en tillsägelse eller blir utskällda. Det kanske inte är det som är viktigt för dem. Kanske är kompisarna viktigare? Om det funkar så som jag skrivit ovan och som Gordon Neufeldt skriver om i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv då spelar det ingen roll vad lärare och föräldrar tycker om sina barns uppförande. Det som spelar roll är att uppfattas rätt av kompisarna. För att bli mottaglig för fostran måste man vara anknuten. Om föräldrarna är frånvarande de flesta av barnets vakna timmar från ca 1 års ålder kan det kanske bli lite svårt med anknytningen.
Så, om vi ska hävda att föräldrarna ska fostra barnen och att det är de som har ansvar för att barnen lär sig att uppföra sig, respektera vuxenvärlden och lär sig att anpassa sig efter olika situationer då får vi nog börja prata om HUR och NÄR föräldrarna ska kunna fostra sina barn. Och om vi föräldrar är intresserade av att fostra våra barn ska vi nog börja kräva tillbaka rätten att få göra just det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar