Helgen...

...är slut och det är måndag...milt och grått därute. Jag får fundera för att få ihop det...ser på fotona med helgens datum på och det känns som om det är något som hände för flera veckor sedan...maken är bortrest sedan flera veckor och tiden blir skev...det är ingen riktig ordning på något och allt känns utdraget och långt. Vi har haft det bra ändå...en fin och vilsam helg...men det är ändå lite märkligt. 

Vi  åkte en liten sväng till våra kyrkogårdar på fredagen...det var vackert i skymningen. Vi hade fått låna äldste sonens hund och det gjorde det hela ännu trevligare. 

Den där hunden har vi myst med...alla gillar att gosa och kela och promenera med den. 

Puss!

Spanar på fåglar! 

9-åringen byggde en liten koja till den!

Vi promenerade i skogen...bland stock och sten! 

Vi gjorde läxor...9-åringen är nu färdig med tredje årets mattebok i 1957 års tappning. Många tal har han räknat...mer än 1000 stycken. 

Vi har tittat på konst och inspirerats av Hilma af Klint.

Vi har gjort farsdagskort...

Mina föräldrar var här och åt tillsammans med oss på lördagskvällen...scampi fritti med ris och rhode islandsås...en 70-tals klassiker jag älskade som barn. Gott nu också! 

Vi gick till mina föräldrar på söndagen för att fira far! Barnens egen far fick nöja sig med sms och fotografier på teckningar och några samtal! 

Jag gjorde en Oscar II tårta som present! Den var god! 

Ja, sen har vi glott på tv och så förstås...jag och yngste sonen fortsätter vårt Star Wars-tema...serien The Mandalorian följer vi och några fler filmer...själv har jag sett En lämplig ung man...en indisk serie som var helt fantastisk! 

 

Normaliteter

 SmåBarn i Lund finns det nåt som heter…det är någon slags kursverksamhet och informationskanal som drivs av en leg förskollärare, tillika en av de första diplomerade småbarnspedagogerna i Sverige. Hon håller föreläsningar, kurser och en Småbarnspedagogikutbildning.

På hemsidan kan man läsa att i Sverige finns idag ca 500 000 barn inskrivna. Drygt häften av dem är under 3 år. ”Vi har aldrig tidigare haft så många små barn, i så stora grupper, under så långa dagar – det ställer krav!”

Och då erbjuder SmåBarn i Lund kurser och en ettårig Småbarnspedagogikutbildningen  - allt med inriktning på de livsvikta åren 0-3 år.

På Facebook-sidan kan man läsa att…”de yngsta barnen lever idag en stor del av sitt vardagsliv i förskolan. Pedagogerna får därmed stor betydelse för deras fortsatta liv. Anknytningen till pedagogerna är grundläggande för trygghet och tillit till både sig själva och andra. Pedagogerna är barnens förebilder och deras förhållningssätt är avgörande för förskolans kvalitet.” För att klara av det här har SmåBarn i Lund skrivit ihop en läroplan för småbarnen…SmåBarnens egen läroplan heter den.

Det är fint och det är bra. Ska vi ha drygt 250 000 småbarn (och 250 000 större småbarn) i verksamhet allt fler timmar i allt större grupper ska det ju va bra! Det är förstås jätteviktigt att veta hur man ska ta hand om dessa små och också hur man ska utbilda dem på bästa sätt. Det är superduperviktigt att man jobbar med anknytning i förskolan så att de små blir trygga med förskollärarna…de som är förebilder för barnen och fostrar dem den största delen av deras vakna tid under de första åren av deras liv.

Här kan man bli lite ledsen tycker jag. För hur bra och hur fint det än är så…ärligt…är det inte lite lite (eller mycket) konstigt att alla Sveriges småbarn lever en stor del av sitt vardagsliv på institution? Är det inte lite lite (eller mycket) deprimerande på något sätt? Är det inte lite lite (eller jättejättmycket) fasansfullt att förskollärare…personal…har stor betydelse för barnens fortsatta liv? Och är det inte jättejättehemskt att man i princip kräver att föräldrar går med på det och ännu hemskare att vi (de flesta) faktiskt går med på det?

 

Höstlovet...

...är slut och novembervardagen är här. Lovet var helt ok...maken var bortrest hela veckan och ett par veckor innan det också och det börjar kännas lite...det är lite ensamt och alla de sysslor han vanligtvis gör faller på mig...det blir lite tyngre. Jag är ändå glad...jag är ju hemmafru och har kan lägga dygnets vakna timmar på hemmet och barnen och på mig själv. Orkar jag inte städa så mycket som behövs är det bara vi som ser det...och vi bryr oss inte så mycket. Det kommer fler städdagar. Jag är också glad över att ha mina föräldrar nära...både för sällskap och hjälp. 

Vi har gjort lite av varje...

...promenerat i våra egna omgivningar...glatt oss åt höstens färger och dofter...

Vi har varit ute i naturen och promenerat och druckit kaffe och hämtat granris (från ett hygge) till rosorna...

Vi drack kaffe vid en sjö...

Vi såg himlen bjuda på ett fantastiskt skådespel när solen gick ner bakom skogen...

Vi hälsade på äldsta barnet...åt lunch på finrestaurang, köpte kaffebröd, fikade hemma hos honom, promenerade och lekte med hans hund...

Jag har bakat...kaffebröd som fick följa med på utflykten...resten hamnade i frysen och blir bra att ha när fikalusten faller på!

Jag har lagat en massa mat...till familjen och till mina föräldrar som kom och åt ett par gånger! 

När uppsalasonen kom hem lagade jag fisktacos för att gläda honom! 

Vi har varit till våra kyrkogårdar och tänt ljus...för barnens farfar, min mormor och morfar och farmor och farfar och deras föräldrar...

Vi promenerade runt en så vacker herrgård som ligger precis vid den ena kyrkan...

...dimman och skymningsljuset gjorde det hela snudd på magiskt...

Vi har fikat...för många gånger...

Vi har jobbat med skolarbete...och vi har tittat på för många Star Wars-filmer så att yngste sonen växlar mellan att vara Darth Vader och Luke Skywalker...

Och idag var lovet slut...och alla gick till skola och jobb...och jag skjutsade sonen som skulle hem till sig igen till tåget. Det är vemodigt att skiljas men mest glädje ändå...när man ser att ens barn mår bra och trivs och utvecklas...växer av sina egna erfarenheter. Mina föräldrar följde med och när vi hade vinkat hej då gick vi på stan, unnade oss varsin god räkbagel och läcker konditoribit på vårt favoritkondis. Vi hann med en promenad i en vacker park innan vi fick vända hemåt lagom till yngste sonen slutade skolan för dagen. 

Ett fint lov fick vi! 

 

Uselt

Förskoleupproret har kämpat i åratal för att åstadkomma några förbättringar. De har inte lyckats. Nu verkar de ha tröttnat…eller så var det det där förslaget om obligatorisk förskola från 2 år som fick dem att ilskna till ordentligt. De har i alla fall skrivit en debattartikel nu…som är riktigt tuff i tonen och inte skräder orden när det gäller kvaliteten på förskolan i Sverige.  

Förskoleupproret skriver att de nu äntligen förstår hur det hänger ihop…att politikerna som röstats fram inte är framröstade för att de kan något om det de pratar om eller har meriter från den verksamhet de representerar…utan för att de är bra retoriker.

Förskoleupproret säger att de som jobbar i förskolan måste få vara delaktiga i de beslut som rör undervisning och omsorg…men framför allt i besluten som påverkar barnen…”mottagarna högst upp i kedjan.”

Förskoleupproret kommenterar att Anna Ekström och riksdagen är stolta över svensk förskola…men att detta en falsk stolthet…

”Det är bortom allt tvivel att kvaliteten i svensk förskola bokstavligt talat är usel och långt ifrån jämlik.”

Visst är det skrämmande? Att de som jobbar inom förskolan tycker att svensk förskola är usel och att politikerna, de som bestämmer, inte vet om det…eller ännu värre…vet om det men fortsätter ändå.

En sak funderar jag dock på…Förskoleupproret säger att de som jobbar i verksamheten måste få vara delaktiga i de beslut som fram för allt rör barnen…”mottagarna i kedjan högst upp”…(blir man inte lite ledsen över att våra barn har blivit ”mottagare” i en kedja?) …visst, jag är med på det…förskollärarna och andra som jobbar i själva verksamheten måste lyssnas på…de vet hur det ser ut i ”verksamheten”. Men det är sorgligt ändå tycker jag…var är föräldrarna? Ska vi också få vara med och säga till om hur vi tycker att våra barn ska ha det? Duger vår omsorg?  Om förskolan är usel…ska vi verkligen vara tvungna att skicka dit våra små? Ska vi inte själva kunna ta hand om våra egna barn? Och detta borde väl gälla även om vi nu hade en toppenförskola? Förskola är förskola. Föräldrar är något helt annat. Ett land där man helt har tänkt bort föräldrarna…skilt föräldrar och barn åt både i praktiken och teorin…ett land där förskola är norm och föräldrarna osynliga leverantörer av barn till en ”verksamhet”…vad är det för land? För mig är svaret enkelt…ett uselt land. Och usla land får usla ”verksamheter”. Tror jag.