Psykisk ohälsa

Det verkar som om det är något galet med barna i landet. Eller om det bara är så att det rapporteras mer nu än tidigare. Kanske har barn alltid mått dåligt. Ingen vet väl det. Men det rapporteras ändå om att det inte står så bra till med barnen. Samhällets tjänster räcker inte till för att ta hand om och hjälpa alla barn som mår dåligt.

Chefen för BUP rapporterade 2019 om att det blivit ännu sämre. Han skriver att Barn- och ungdomspsykiatrin inte räcker till för att ta ansvar för barn och ungdomar som lider av psykisk ohälsa. Om andelen barn och unga med psykisk ohälsa ökar uppstår också ett ökat behov av insatser. Barnpsykiatrin kan inte ensamt lösa det. Nu vill ju regeringen skapa en köfri barn- och ungdomspsykiatri…men vet inte riktigt hur det ska gå till. Vad barnpsykiatrin vill är att hela samhället ska engageras och att en förstärkning görs på de ställen där de har störst effekt.

De som arbetar inom BUP jämför den här ökningen av psykisk ohälsa med andra sjukdomar. De menar att om en smittsam infektion sprids och det finns en risk för epidemi så kraftsamlar samhället. Det är inte infektionskliniken som ensamt ansvara för att ta hand om sjukdomen eller mobilisera resurser. Man informerar i skolor och förskolor och i samhället om vikten av handhygien. Man erbjuder vaccinering. Primärvården tar hand om flest insjuknade. Endast de svårast sjuka vårdas på infektionsklinik. Så här måste man tänka också kring psykisk ohälsa. Fler än BUP måste ha kunskap om och arbeta med psykisk ohälsa.

Representanterna för BUP skriver om skolan. De verkar mena att mycket av den psykiska ohälsa som uppstår kommer ur situationen i skolan. Och då menar de att det har blivit så att bara de barn som har en diagnos kan få anpassningar i skolgången. Men det finns många fler barn som skulle behöva anpassningar men som inte kan få det eftersom de inte har den där diagnosen. Detta menar man är olyckligt. Om skolan är så tuff att kraven blir för höga är barnens reaktioner normala och ska inte behandlas som ett psykiskt problem. Personalen i skolan måste i stället hjälpa barnen att få verktyg för att hantera sin krävande vardag.

Ja, det låter ju rimligt och rätt. Men ändå…borde inte själva startpunkten i diskussionen vara VARFÖR barnen mår dåligt. VI har ju skapat det samhälle man drömde om på 60-talet och 70-talet. Ett samhälle där de vuxna arbetar utanför hemmen på lika villkor och där barnen tas om hand av proffs från ca 1 års ålder tills de går ut skolan vid 19 års ålder. Så vad är problemet? Varför ökar de psykiska problemen hos barn och unga?

BUP vill att hela samhället ska engageras kring barn och unga. En fin tanke. Men hur går det till? Hur engagerar man ett helt samhälle som redan är engagerat kring barnen och de unga? Statens, politikernas uttalade önskan är att alla vuxna människor ska förvärvsarbeta heltid. Barnen ska gå på förskola, skola, fritids samt ta ansvar för sig själva i hemmen från ca 12 års ålder (i många fall mycket, mycket tidigare). Det är vad staten vill. BUP:s önskan om ett samhälleligt engagemang får nog förbli en önskan. Det finns ingen hemma.

Och ännu allvarligare. I takt med att familjen utarmats och nedmonterats har andra krafter tagit över. Barn fostras inte i ett vacuum. ÄR de inte hemma så är de borta. Och de är i barngrupper. Från tidig ålder. Långt innan de formats av en mamma och en pappa, av en familj. Barnen formas i institutionsmiljö. Det är en fysisk miljö, där mänskor befinner sig. Pedagoger. Barn. Få pedagoger. Många barn. De vuxna är där i egenskap av personal. De personliga banden finns inte mellan de vuxna och barnen. Banden är lösa och ska knipsas av när tiden på avdelningen är slut. Och barnen…hur fungerar det när många jämnåriga små barn tillbringar timme efter timme tillsammans. En hel barndom. Vad gör det med barnens inre liv? Hur påverkas deras beteende? Vilka tankar formas under alla dessa timmar av samvaro med jämnåriga barn? Hur formas språket? Hur påverkas känslolivet? Ingen vet. Och psykologerna verkar inte vara intresserade av att rota i det heller.