Alla vi barn i Bullerbyn

 I går kväll var det rena Alla vi barn i Bullerbyn på tv. Det var Anna och Lotta som stod för underhållningen. Fast så värst underhållande var det nu inte. Det var allvarsord som yttrandes. Tunga föll orden...förskolan är viktig viktig viktig...det är där barnen lär sig svenska. Om de inte går i förskola blir det rena rama katastrofen på sikt. Och det är ju invandrarbarnen som detta gäller förstås. Invandrarföräldrarna skickar inte sina barn till förskolan i lika hög grad som svenska föräldrar. Snittet för invandrarbarnens deltagande i förskolan är bara 83 procent jämfört med de svenska barnens 95. Och så har det till på köpte visat sig att i vissa områden, tex Järva, har ungefär hälften av sexåringarna bristande språkkunskaper. Hur går detta ihop sig? 17 procent av barnen går inte i förskola...alltså 83 procent går...MEN 50 procent av barnen kan inte svenska tillräckligt bra. Detta betyder väl att förskolan inte är en garanti för att barna lär sig ordentlig svenska. Men detta pratade varken Anna eller Lotta om. Konstigt. Fast det kanske inte är så konstigt ändå...hur ska barn lära sig svenska om alla andra barn i förskolan pratar något annat språk än svenska? Och är barn verkligen bra språklärare? Och ännu värre...hur ska barn lära sig svenska om personalen inte kan ordentlig, eller ens alls, svenska? Förskola kanske inte är en mirakelkur. Det kanske inte räcker att bara sätta in ett barn i förskola och förvänta sig under. Men vad vet jag...Kanske är det så att om man får in de där 17 procenten som fattas av invandrarbarnen i verksamheten så lär sig 50 procent av barnen bättre svenska. I Bullerbyn kan Anna och Lotta leka skola och låtsas att det är på det viset. 

Det hann inte gå mer än 2 år...

 ...innan det var dags igen! Nya obligatorier. Det räckte inte med skolplikt från 6 års ålder. Det måste bli från 5. Det har regeringens utredare Lotta Edholm kommit fram till. Och då får jag lust att säga...vad var det jag sa. De är rätt genomskinliga de där politikerna ändå. Tidigare i höstas slängde nån sossegrupp fram ett förslag om obligatorisk förskola från 2 år. Och då blev det rabalder. Förmodligen ville man sondera lite...peta lite på folk. Se hur de skulle reagera. Och folk reagerade. Men så kommer det här förslaget...obligatorium från 5 år. Och det känns väl rätt snällt. Om man jämför. Kanske passerar det bara obemärkt förbi. Man får se. Alla ungar går ju ändå. Bara några ynkliga små stackare kvar att få fatt i. Och det vill man förstås gärna. Fritänkare tolereras icke. 

Nu ska det alltså bli skolplikt från 5 år. Men det ska inte vara riktig skola. Det är sista året i förskolan som ska vara obligatoriskt. Häftigt va! Det är 22 000 barn som slunkit undan radarn. Och av dem har 11 000 utländsk bakgrund. Huva! De svenska föräldrarna är nästan helt färdigfostrade. Hela 95 % av de svenska barnen har redan tagit skeden i vacker tass medan bara 83 % av de utländska barnen har gjort det. Icke bra. Och man har nu sett att fler barn där båda föräldrarna arbetar i högre utsträckning går i förskolan än barn där föräldrarna inte gör det. Surprise! Konstigt va! Att folk som jobbar har sina ungar i förskola medan folk (mammor) som är hemma kanske inte har lust att ha det. Vad beror det på då...att folk/mammor inte jobbar som de ska...jo det är de där traditionella könsrollerna som ställer till det. Man säger att i vissa kulturer är det självklart att mamman ska vara hemma med de små barnen. Detta vet man genom forskning. I Norge har man forskat om detta. Hemskt va! 

Men nu ska det alltså bli ordning på torpet. Nu ska det snart bli fason på rikets alla femåringar. Alla ska med! 

Korrigering

Föräldraförsäkringen är ju på tapeten. Den är för lång. Det har ju som bekant Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, kommit fram till. Ledarskribenter är bekymrade. I Vestmanlands Läns Tidning skriver en ledarkvinna att föräldraförsäkringen måste individualiseras. Hon skriver att ”Föräldraförsäkringen där ”familjen bestämmer” vem som ska vara hemma är den sista resten av ett förlegat system där kvinnan inte är en egen individ utan en del av mannens hushåll.” Hon skriver vidare att eftersom sambeskattningen avskaffades redan 1971 så är det dags att den gemensamma föräldraförsäkringen går samma väg. Synen på kvinnans roll i samhället måste uppdateras.

Hoppas bara att mammorna själva har lust att uppdatera sin syn på sig själva. Vi har ju redan uppdaterat oss en hel del sen 1971 när själva fundamentet för att kunna ta hand om sina egna barn smulades sönder. Vi har uppdaterat oss gång efter gång och är nu nere på 15 månader av heltidsmoderskap. Om vi lyder det normen fastslår alltså. Tänk om det inte är mannen som bestämmer det där med om mamman ska vara hemma eller inte? Tänk om det faktiskt är staten som gör det? Tänk om individualiseringen bara är ett redskap för staten att få sin vilja fram när det gäller mammorna i Sverige? Tänk om förtryckaren inte är mannen utan själva riket? Men man får se. Den som lever får se. Hur det än blir och går är det spännande att va me. Det blir kul att se vad de ska hitta på nästa gång.

Humankapitalet

Det har forskats igen. Nu har man forskat om föräldraförsäkringen. Och vad tror ni att man har kommit fram till? 

Jag tror att ni gissar rätt.

Föräldraförsäkringen är för lång. Man använder sig av en beviskedja där den outsagda tesen är:

föräldraförsäkringen är inte till för att föräldrar (särskilt inte mammor) ska kunna vara hemma med sina barn. 

föräldraförsäkringen är nämligen till för att skapa jämställdhet på arbetsmarknaden. 

Och nu är det så olyckligt här i riket att mammorna har fått för sig dumheter. Och det började de få år 1989. För då förlängdes föräldraförsäkringen med 3 månader. Och de där 3 månaderna lade mammorna rabarber på. Nästan alla av de där dagarna tog de. Och från och med år 1989 har mammorna i Sverige varit hemma alltför länge. 

I Sverige har en lång och fin föräldraförsäkring och en offentligt finansierad barnomsorg. Dessa två fina saker utgör själva fundamentet för den svenska modellen...att föräldrar ska kunna kombinera familjeliv med karriär. Så föräldraförsäkringen är väldigt viktig. Kvinnor ska inte behöva välja...barn eller karriär. Vi ska få båda. Denna modell gäller även i övriga Norden. De nordiska länderna har långa föräldraförsäkringar. Men inte alls så långa som i Sverige där den är 15 månader (om man tar ut alla dagarna i ett svep). I Norge är den 12 månader. Och på Island bara 9. Forskarna frågar sig alltså...är föräldraledigheten onödigt lång i Sverige? 

Och det tycker de nog att den är. Den är ett problem. För mammorna. För de är hemma för länge och det blir för dyrt för företagen. Och kvinnornas löner påverkas negativt. Företagen litar inte på mammorna...de räknar med att de ska vara hemma länge och då satsar de inte på deras löner på samma sätt som på pappornas löner. Och det hela är ännu allvarligare. Det är så allvarligt att de här 3 extra månaderna som infördes 1989 har föranlett att löneskillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade yrken har ökat. 

Så ni förstår allvaret. Det finns nog bara en sak att göra. Korta föräldraförsäkringen. Se till att hindra mammorna från att vara hemma onödigt länge. För ni fattar väl...3 månader...av en barndom...ett mammaliv...det är inga småsaker inte. Det är ett rejält ofog som skapar stor oreda i rikets finanser...för att inte tala om JÄMSTÄLLDHETEN. Den drabbas hårt. Och det är därför rapportskrivarnas slutsats blir:

Kanske är den svenska föräldraförsäkringen längre än nödvändigt?

Kanske borde den förkortas för att bättre värna jämställdhet på arbetsmarknaden? 

Ja, så kan det vara...att bli mamma handlar inte om att ta hand om sina små...det handlar om att bli jämställd på arbetsmarknaden. Humankapitalet måste hållas i schack. Det gäller att varje liten människokugge snurrar på som den ska och inte orsakar något stopp i maskineriet. Barnen...ja, de har sitt eget maskineri att fogas in i. De är viktiga kuggar i jämställdhetssituationen på arbetsmarknaden...som råmaterial för kvinnlig frigörelse. 

Sekterism

Ett par knutbymänniskor har skrivit varsin bok om sina upplevelser i en sekt. Jag läser en recension om de här två böckerna. Böckerna verkar bra...intressanta, skrämmande...

Jag fastnar vid en passage i recensionen: "Ett nyfött barn skickas runt bland församlingsmedlemmarna som bär och vaggar. Det visar att kärleken inom gemenskapen inte bara gäller de egna utan allas barn. men när bebisen börjar gråta lämnas det inte tillbaka till föräldrarna förrän det slutar. "Familjeband verkar vara något fult. Spädbarn ska lära sig att kunna vara ifrån sina föräldrar." konstaterar Kuling. Gemenskapen inom sekten ska trumfa naturliga familjeband." 

Hemskt. Otäckt. Fel. 

Jag känner igen det. Det här tänkandet finns i andra sekter än Knutbysekten. Själva essensen i tankegodset är bekant. Det förekommer också i dagissekten vi alla lever i. 

Vi lämnar inte bort bäbisar under 1 år (utom i Borås - för det finns förskola från 6 månader om man så önskar) men från och med 1-årsdagen är det fritt fram. Från den dagen är det helt i sin ordning att lämna över barnet till främmande vuxna...ett gäng pedagoger och ett okänt antal vikarier som rycker in när pedagogerna är sjuka eller utslitna. Det är helt normalt att barn gråter när de lämnas och föräldrarna kallas inte in för att trösta. Tvärtom...föräldrar uppmanas att visa lugn, visa att de litar på personalen...att vänligt men bestämt vinka hej då och gå...och då blir det bättre. Barnen slutar gråta. Barnen lär sig känna tillit till andra vuxna. 

Gemenskapen är allt...den övertrumfar familjebanden. Det är viktigt för småbarn att knyta an till andra vuxna, och att leka med jämnåriga barn. 

Det är helt normalt att barn tillbringar merparten av sin vakna vardagstid ifrån sin mamma och ifrån sitt hem. 

Vi kallar inte detta för sekterism. Vi kallar det för...ingenting...det är helt enkelt ett normaltillstånd. 

När jag hade...

 ...många små barn...alltså typ en 1-åring, en 3-åring, en 5-åring, en 7-åring och en 9-åring...ja, då fick jag ofta höra av andra att..."oj, vad jobbigt!" eller "oj, här var det full rulle!" eller "hur orkar du..." Det var jobbigt ibland...särskilt med på- och avklädningar när det var blött, kallt, snöigt och så där på höstar och vintrar och tidiga vårar. Det var emellanåt jobbigt att det blev mycket spring och ljud och att det hände oförutsedda saker hipp som happ! Men så väldigt jobbigt var det väl inte direkt...barna var ju lite olika gamla och framför allt...det var mina egna små sötnosar! Sammantaget var det roligt...underbart faktiskt! I alla fall...det var inte riktigt vad jag skulle skriva om egentligen...jag tänkte på det där att om nån har egna barn och de råkar vara många säger och tänker folk ofta att detta ser väldigt jobbigt ut. Frågan är om man tänker samma sak om förskollärarnas situation? Tänker föräldrar när de lämnar in sina barn på att förskollärarna har det jobbigt? Att det är full rulle? (Just det uttrycket är jag smått allergisk mot...jag har hört det alldeles för många gånger av förnumstigt folk som inte kunde låta bli att kommentera mig och mina barn då när det begav sig!) 

Jag tror inte att folk tänker på det i alla fall...jag tror inte att folk funderar över hur barna och personalen har det i förskolan direkt. Jag tror att många tror att förskola är något liksom överjordiskt...nåt som lyder under andra lagar än vanliga livet. Ibland tror jag det extra mycket...som när jag ramlar på en fråga från en förskollärare på nätet...Hen skriver att på deras avdelning är de tre pedagoger. De har hand om 14 barn. Av dessa 14 barn kan inte 7 gå själva. De övriga 7 behöver hålla hand när pedagogerna är ute och promenerar. Hur ska de klara av det här? Har de två vagnar är alltså två pedagoger upptagna med själva vagnsdragandet och den tredje har ju bara två händer. Hur bär man sig åt liksom? Frågan är praktisk. Hur ska de göra? Vilka vagnar ska de ha? 

Jag ser det mer filosofiskt. Och jag vill inte använda uttrycket "full rulle" här. Jag funderar på hur det är för barnen...att vara ett av de där 7 som inte kan gå och inte ha en egen famn, inte mamma där, inte sitta i en ombonad vagn och se sin mamma i ögonen på promenaden, inte höra hennes röst, inte fråga få svar peka skratta inte somna bli nedbäddad bäras in efter promenaden ligga i famnen...och allt det där man...en mamma...gör med sina småbarn. Hur känns det att vara en av de där 7 som inte har en egen hand, en mammas hand, att hålla i på promenaden...får hålla i ett rep...tulta på led...inte har en vagn att sitta i när benen är så korta och orken tryter...Är det här bra för barn? Är det bra för mammor att överge sina små...förväntas göra det utan en tanke på hur barna har det och vad det gör med dem? Barnets århundrade är nog slut. 

Skolranking...

 Jag läser om skolrankingen...den som sker varje år i Sverige. Min kommun ligger lågt. Det går åt fel håll dessutom. Nedåt istället för uppåt. Fast det är ju lite konstigt med den där listan...alla barn i Sverige ska väl få lika bra kvalitet på sin skolgång? Ska det ens finnas en lista? Borde inte kvaliteten vara likvärdig på nåt sätt? Samma innehåll på undervisningen, lika mycket läromedel, alla lärare behöriga och så vidare. 

Men nu är det inte så. Det finns bra skolor och dåliga. Och såna mitt emellan. 

Man har i alla fall förändrat sättet att räkna sen förra året. Man har nu färre kriterier. Man har tagit bort de kriterier som starkast styrs av socioekonomiska faktorer:

1. betygsresultat, genomsnittligt meritvärde i åk 9

2. andel elever som är godkända i alla ämnen i åk 9.

3. andel elever som uppnår grundläggande behörighet för högskolestudier. 

Vad mäter man då? 

- resurser till undervisningen

- löner

- kommunen som huvudman

- lärartäthet

- andel pedagogiskt utbildade lärare

- barn i förskola

- hur friska lärarna är

- betygsresultat i åk 9 i förhållande till förutsättningarna enligt ett Likvärdighetsindex

- andel elever godkända i alla ämnen i förhållande till Likvärdighetsindex

- andel elever som fullföljer gymnasieutbildningen inom 3 år

- andel inskrivna barn i förskolan

Varför har man då ändrat mätningen?

Jo för att den enskilt viktigaste faktorn för betyg är föräldrarnas utbildningsbakgrund. Barn som har föräldrar med god utbildningsnivå har större chans att lyckas i skolan alltså. Därför blir det orättvist att mäta hur bra det går för barnen i skolan alltså. Fast man mäter det liksom ändå...utifrån ett Likvärdighetsindex. 

Man frågar Lärarförbunden om vad som definierar en bra skolkommun. En bra skolkommun:

- ger elever och lärare rätt och likvärdiga förutsättningar i arbetsmiljö, arbetsbelastning, lön, lärartäthet och elevers rätt att undervisas av behöriga lärare och ger lika stora resurser till utbildningen. Innehållet i undervisningen? Kvaliteten? Inga frågor. Inga svar. 

Sen kommer det där märkliga...att andel inskrivna barn i förskolan räknas med. Varför?

Jo, för att utbildningsresan börjar i förskolan. Det finns till och med en Nobelpristagare som har visat att satsningar i förskolan är mer lönsamma än andra satsningar. Och så kommer floskeln, statssanningen..."Forskning visar tydligt att barn som gått i förskola har bättre förutsättningar att lyckas bra i grundskolan." 

Hm, tillbaka till min kommun...Vi har en superplacering vad gäller andel inskrivna barn i förskola. Men det hjälps inte...vi ligger väldigt lågt när det gäller det viktiga...andel behöriga elever och låga meritvärden i åk 9. Trots att man nu alltså jobbar efter ett Likvärdighetsindex ligger vi lågt. Man har tagit hänsyn till förutsättningarna och man har sett till att väldigt många barn går i förskola. Ändå hjälper det inte. Det spelar ingen roll vad forskningen säger.