Att nysta upp en härva...

...är inte lätt. Jag tänker på Eberhard igen. Jag har svårt att formulera vad jag tycker om hans resonemang. Jag nystar och nystar. Jag tänker att han identifierar grundproblemet - tidsbristen - men nystar upp tråden och hamnar i att om bara föräldrarna blir strängare och börjar ställa krav på barnen så blir allt bra. Jag tänker att jag hellre nystar upp tråden och hamnar i att om tidsbristen försvinner så kommer föräldrarna få mer tid att upptäcka vad de vill ha ut av sitt föräldraskap. Komma på hur de vill ha det tillsammans med sina barn. Hinna komma underfund med vad det är som ska gälla i deras familj.Tiden ger material till att ställa krav. Man vet vad man är ute efter liksom. Lättare i alla fall kanske. Men jag vet inte. Det bottnar väl lite i att...föräldrar behövs liksom. De är ansvariga för sina barn. Fysiskt, psykiskt. Och för att ta ansvar måste man få lov att ta ansvar. Blir man fråntagen ansvaret så kan man ju inte göra det heller...ta ansvar alltså. Det går ju liksom inte. Och är man inte där så uppstår inte heller några konflikter. Man ser liksom inte vad det är som behöver styras upp. Ett hem kan liksom inte bara vara ett ställe där man äter och går och lägger sig. Det måste vara mer. Och i detta mer etableras rutiner, ett fortlöpande samtal får chansen att föras där man får möjligheter att fostra barnen - föra vidare sin syn på saker och ting, genomdriva det man vet är bäst för barnen och samtidigt finnas där och visa att man är på deras sida, även om man tycker olika. Föräldraskap är så mycket. Det är mycket, mycket mer än de där rutinerna. Rutinerna är ramverket inom vilket allt det andra växer och tar form. Och trots att jag tänkte att jag skulle nysta upp mina tankar och göra tråden rak och fin har jag nystat in mig igen märker jag! Trasselsudd!

Äpplen!

Det är så mycket äpplen i år! Och de är så fina! Större än vanligt och med fina skal och inte mycket insektsangrepp. Vårt stora gamla maglemerträd bär alltid mycket frukt men äpplena brukar vara små och svartprickiga. Men inte i år! De är rätt stora och med fina perfekta skal! Och vårt transparent blancheträd har också fått så många äpplen. Stora och fina och så vackra med sina ljust, ljust, gulgröna tunna skal. 

Jag tänker på äpplen. Jag har så mycket minnen med äpplen. På något sätt var äpplen viktigt när jag var barn. Man pratade om sina äppleträd och sina äpplen. Man gav bort. Vi flyttade när jag var 8 år...till nybyggt hus och där fanns förstås inga äpplen. Vi satte träd året därpå men det dröjer ju innan man får någon frukt. Men vi fick kassar med äpplen av mormor och morfar. Olika sorter. De där namnen på träden väcker något inom mig. Jag känner doften och smaken av att höra namnen. Minnen vaknar. Transparent blanche...finns det ett vackrare namn? Genomskinlig vit. Känslan att bita i ett sånt...syrligt och fräscht...kanske med såna där partier av genomskinligt fruktkött fullt av äpplesaft. Risäter...namnet inte så fint...tjockare skal och fruktkött...men gott...syrligt. Astrakan gyllenkrok...älskade det namnet...som en fläkt av främmande länder något extra...adligt rentav. Lobo...det stora trädet mitt bakom mormors och morfars hus. Stort och kraftigt och med stora lite platta röda äpplen med alldeles vitt fruktkött. Vinterfrukt som vi tyckte var godare sent på sommaren. När äpplena fortfarande var hårda och syrliga. Sura sa mormor. Säfstaholm...tror det satt ett sånt i mormors och morfars stora trädgårdsland. Med röda strimmor på ljusgrönt skal. Mjälla och söta. Och Katja hemma hos farmor och farfar. Farfars stolthet. Lysande röda med helt vitt sött fruktkött. Kring vårt villakvarter fanns minnen av gamla tider...gamla torp som funnits där förut...husen borta men äppelträden fanns...finns fortfarande kvar. Där klättrade vi barn. Försökte komma tillräckligt högt upp i de klena åldrande äppelträden...så vi kunde nå de små förvildade äpplena. Röda och strimmiga med svartprickiga skal. Sura men ändå så goda. Som skatter...förtrollade äpplen med budskap från en annan tid. Nu har jag mina egna äppelträd. Maglemer, Transparent Blanche, Aroma och James Grieve. Det två sista är så unga än att vi ännu inte fått smaka på deras äpplen. Vi väntar tålmodigt. Det är lite magi över barndomens äpplen. Hoppas våra äpplen också ska komma att kännas lite magiska när någon tänker tillbaka på dem någongång i framtiden. 

Kravlöshet förstör relationer?

David Eberhard skriver om hur föräldrarnas brist på fostran gör barnen till "monster". De tar makten över de vuxna. Och de till och med ser till att de stackars föräldrarna skiljer sig. Man kan läsa om det här: https://www.gp.se/ledare/eberhard-kravl%C3%B6sheten-f%C3%B6rst%C3%B6r-relationer-1.3736339

Det här är resonemangskedjan:

Uppfostran har blivit liktydigt med kompisskap.
Kravställande ses som maktmissbruk.

Detta leder till en allmän förslappning av rutiner.

Föräldrarna jobbar oftast och är trötta när de kommer hem från jobbet och då blir det svårt att uppfostra barnen.

Barnen ska alltid stå i centrum.
Föräldrarna förväntas möta barnen på deras nivå.
Barnen dikterar villkoren för vuxenvärlden.
Istället för att höra på tjatet ger man efter. Man vill hellre ha glada och nöjda barn.
Det är obehagligt att styra upp ett ilsket barn när man är trött och sliten.
Mammor och pappor slår knut på sig själva för att roa barnen och leka med dem.
Barnen får vara uppe för länge och blir övertrötta och griniga.

Allt detta leder till att föräldrarna inte längre orkar ägna sig åt sex. De måste vila och vara tysta framför datorn.Om de skulle få lust så ligger barnen i föräldrarnas säng så det går ändå inte.

Och så slutar nästan hälften av alla giftermål i skilsmässa. Det blir så när uppfostran är lika med kravlöshet.

Det låter logiskt. Och Eberhard är inne på det...den som jag tror springande punkten. Att när båda föräldrarna jobbar så blir man för trött för att orka med att fostra barnen, sätta gränser, styra upp och få ordning på saker och ting. Men sen kommer det vanliga...att man inte ska sätta barnen i centrum, vara fast, ha regler, bestämma...Om man bara gjorde det skulle äktenskapen hålla. Fast om man leker med tanken...man kommer hem ca klockan 5. Man ska laga mat. Städa undan. Sköta tvätten. Ta hand om barnen. Umgås lite med dem kanske. För om man inte träffar sina barn på hela dagarna kanske de ska vara lite i centrum en stund. Och så ska barnen läggas. Det ska förberedas inför morgondagen. Man ska röja undan efter kvällsbestyren. Man ska vila. På ungefär 3 timmar. Går det? Tveksamt. Det blir nog inte så värst kul. Inte om barnen är små i alla fall. Tar man sig förbi de där småbarnsåren så går det nog bättre sen. Fast då kanske man vill hjälpa till med läxor och prov. Övningsköra. Sköta fritidsaktiviteterna. Jag vet, det är fult att ha fritidsaktiviteter numera. Fast barnen ska ju röra på sig förstås. Nja, man vet inte riktig. I alla fall...dygnet har bara 24 timmar. Lägger man ca 10 på jobbet är det 14 kvar. Och så ska det sovas. Helst 8 timmar. Men kanske att det kan räcka med 7? Eller 6? Då blir det 7 timmar kvar. Eller 8 rentav. Och en timme för att utrusta sig för att komma till jobbet och ta sig dit. Inte direkt tid som används till familjen eller återhämtningen. Och en timme för matlagningen. Och städningen kräver väl  lite tid kanske. Det blir snålt.

Så beviskedjan borde kanske vara.
Föräldrar jobbar heltid.
Det blir för lite tid över till familjen.
Man blir trött och irriterad och grinig.
Man orkar inte.
Man orkar inte ta hand om barnen på ett så bra sätt som möjligt.
Man orkar inte umgås med sin partner tillräckligt mycket.
En utväg kan vara att skilja sig.
Man får vila varannan vecka.

Eller så kan det vara att man helt enkelt inte har fått utveckla sitt föräldraskap tillräckligt mycket. Precis som med allt annat tar det tid att lära sig. Man måste få prova, försöka, tänka...Det tar tid.

Eller så kan det vara att det numera finns en allmän lealöshet i samhället. Paradoxen är att ju mer de vuxna förvärvsarbetar, är borta från hemmen och barnen, desto lösare blir ramarna kring barnen. Det finns ingen som styr upp, ingen som bryr sig, ingen som vet...det umgås i gäng, det drivs hit och dit. Skolan är slapp. Där finns en kravlöshet som ger ungdomarna osunt mycket fritid. Krafter som inte tas tillvara. Detta leder till en ungdomskultur som inte alltid är så trevlig.

Man kanske kan konstatera att familjeklimatet i detta land inte är optimalt. Och Eberhard verkar förstå det men hans lösning är att föräldrarna blir strängare. Så kan man tänka förstås. Eller så kan man fundera över om saker och ting kanske borde ändras i andra änden av beviskedjan.

Helgen...

...har kommit och gått. Den var ganska bra. Inget särskilt hände. Vi vilade, åt gott, jobbade i trädgården, var på en loppisdag ute på landet, tittade på tv. Äldste sonen kom hem från en semesterresa till Rhodos. Han hade varit där en vecka tillsammans med sin flickvän. Det var härligt att få hem honom igen! Han hade haft det roligt och var brun och fin.

Nu är det måndag. Det är tyst här hemma. Tvättmaskinen surrar. Legorassel hörs från övervåningen. Kaffet är fortfarande varmt i koppen. Små havrebaguetter är på jäsning. Snart ska de in i ugnen. Vi ska snart gå ut. Gräva lite i trädgården medan bröden är i ugnen hade jag tänkt. Sedan ska vi gå en promenad. Kanske slänga skräp. Eller gå i skogen. Vi får se vad det blir.

Jag tänker på det där med barn. Jag läser en rolig krönika från någon snitsig bloggerska. Hon får utrymme i Femina. Hon berättar om en vanlig morgon. Hon är hemma med bäbis och ett större barn. Hon visar den osminkade sanningen med bajsblöjor och kladd och spill och en storasyster som inte vill gå på dagis men måste gå ändå. Trots att mamman är hemma. Varför får man ingen klarhet i. Jag tänker att hon är så lurad. Så berövad. Bäbisar bajsar. De kladdar. Det kan vara lite omak med det. Men ändå. De är väl så underbara att man struntar i det där med bajsandet. Att få stryka över den runda magen och de goa låren och pussa lite och blåsa och skratta...det tvättar väl bort allt det besvärliga? Och dagislämningen....den kan man ju strunta i. Så blir det inte så stressigt och det stora barnet kan få vara hemma hos mamma som det ville. Jag tänker att det är så lätt med småbarn. Det är inte mycket att prata om. Bekymren är lika små som barnen själva. Sova, äta, kläder, små törnar...det går bra om man struntar i att göra så stor sak av det. Sen tänker jag på stora barn. De som ska klara sig själva. Först utan mammanärvaro under de flesta av de vakna timmarna när de är så där små och okomplicerade. Och sedan blir det skola och fritids och sen bara skola och hemma ensamma. Och kompisar och datorer som sällskap. Då är det inte riktigt lika lätt alltid. Törnarna kan vara värre. Kompisar och kärlek och skola och inte snubbel på en mattkant eller bajsblöjor. Man skulle vilja ta dem i sin famn och vyssa och säga att allt blir bra. För det mesta blir ju bra om man hjälps åt. Om man finns där. Jag tänker att trådarna man tvinnar mellan sig i närvaron kanske hjälper lite. Att det finns starka band som håller en på plats, förankrar en i tillvaron, försäkrar om att man alltid kommer att finnas där.

Äppellängder!

Träden är fulla av äpplen nu och vi kan inte äta upp alla! Det är roligt att låta dem komma till nytta på andra sätt också och igår gjorde vi äppellängder! Det är så gott! 

Till 2 längder:

25 g jäst

100 g mjukt smör

1,5 dl mjölk

0,5 dl socker

0,5 tsk salt

1 ägg

6 dl vetemjöl

Blanda jästen med fingervarm mjölk.
Tillsätt smör, socker, salt, ägg och mjöl.

Knåda till en smidig deg och jäs i 30 min.

Dela degen i 2 delar och kavla ut till plåtlånga plattor.

Bred ut mjukt smör.

Skiva äpplen och lägg i en sträng i mitten. Ett äpple per längd är lagom.

Strö över socker och kanel och finmald mandel.

Vik ihop i tre delar. 

Skär skåror tvärsöver.

Jäs i  30 min.

Pensla med ägg och strö över pärlsocker.

Grädda i 225 grader i ca 10 min. 

Vardagarna...

...rullar vidare! Vi gör våra sysslor. Barnen går i skolan. Maken till sitt arbete. Jag och N grejar med vårt. Det vanliga. Städar, tvättar, lagar mat, plockar undan...och lite roligheter insprängda då och då. Man brukar säga att det är trist att bara gå hemma, att man hamnar utanför, långt från arbetsmarknaden, att man blir insnöad...Men så är det inte, inte för mig i alla fall. Visst är jag långt från arbetsmarknaden men i gengäld väldigt nära arbetet! Och visst är det mycket samma, samma...men det är det ju på ett jobb också. Och även om det är samma sysslor så är det mina sysslor. De angår mig. Om jag inte gör dem så blir det så eländigt för oss...bo i ett lortigt hem utan rena kläder och ingen god mat...Det vore trist. Trist att stressa efter jobbet och jobba vidare istället för att varva ner. Och insnöad det blir jag inte! Välden pågår här också...barnen, maken rapporterar om vad de är med om, kompisar kommer hem, tidningar och böcker finns det tillgång till...Tiden går så fort bara, det är så mycket som ska göras och så mycket jag vill göra som jag aldrig hinner. Jag växlar mellan det monotona och det som ger mig mer glädje...aktiviteter med barnen, läsning, skrivning, teckning, trädgård, fotografipyssel...

Vardagen är härlig tycker jag och helgerna också. Jag tycker om alla veckans dagar. Ibland gör man något extra roligt. Igår åkte vi till exempel till mataffären. Jag gör det inte jätteofta för det är min mans veckouppgift! Så när vi väl åker känns det roligt. Först skrev vi en handlingslista. N ville ha en egen lista och skriva sina saker själv. Han orkade två ord - "rån", och "banan" och han skrev dem faktiskt helt själv! 

I affären letade vi saker tillsammans och pratade om vad vi såg. Bestämde tillsammans angående vissa varor. Riskex fick följa med hem fast jag inte hade tänkt det. Plommon också och de var riktigt goda. Och så hittade han en skylt där det stod "20" och "extrapris". N stod och läste och funderade och frågade om det var billigt. Och de svarta oliverna som var på extrapris var ju rätt billiga så de tog vi också och N var stolt över att ha hittat en så bra vara! 

När vi kom hem blev det lite trädgårdsjobb! Perennerna har börjat vissna ner och det fanns lite att klippa bort! 

 Sen bar det av till mormor och morfar som ringde och frågade om vi ville ha lunch! 

 Sen blev det eftermiddag och skolbarnen kom hem. Fiolundervisning, pianoträning, fika...och så dags för att förbereda kvällsmat och dra igång kvällsbestyren. 

Och idag är det fredag! Härligt! Snart är alla hemma från skola och jobb och helgen kan börja! Jag och N har städat hela förmiddagen! Bytt sängkläder på alla sängar, dammat, dammsugit, städat badrummen, plockat undan...

N hjälpte till länge och väl men tröttnade till slut och gick över till att bygga lego. Vi hann precis klart innan det var dags att fixa lite snabb lunch. Vi hade inte mycket tid på oss så det var tur jag hade köttbullar kvar sen i går kväll! Lite pasta, tsatsiki och rödbetor med fetaost på hann jag svänga i hop på 25 minuter innan far i huset kom hem för att få med lite av lunchmaten!  

Onsdagsförmiddag!

Igår åkte jag och 5-åringen till biblioteket på förmiddagen! Det är alltid trevligt! Nu är N så stor att han kan klara sig själv lite mer. Han hittar bra också och när jag letade efter en bok på vuxenavdelningen gick han över till barnavdelningen och började leta efter sånt som han gillade där. Han hittade lite allt möjligt. Böcker om bilar och om djur och en Felixbok av Jan Lööf. Jag tänker på hur mitt liv har förändrats under de drygt 18 år jag varit förälder. Ett barn...och så ett litet och en bäbis...fler bäbisar...halvstora barn och bäbis...stora barn och bäbis...många barn och livligt och mycket att hålla reda på. När jag var på biblioteket förr om åren gick jag inte direkt och letade böcker till mig själv...jag var med och passade, ställde tillbaka böcker, hyssjade när det blev för högljutt, såg till att de där leksaksbilarna barnen kan köra runt i inte körde för fort, att man turades om...Det var en härlig tid...men så annorlunda mot nu. Nu är det bara jag och 5-åringen flera timmar varje dag. Det är lugnt och stilla, samtal och hålla hand...Helt annorlunda men en lika härlig tid. Det är skönt att få färdas med i föräldraskapet, följa med i förändringarna och få vara med på heltid...glida med i skiftningarna och tyngdspunktsförändringarna...

På biblioteket var det ganska tomt. På barnavdelningen fanns bara ett barn...mitt. Det är lugnt och tyst. Den öppna förskolan som fanns på bibblan förr är borta. Där fanns åtminstone lite bäbisar att se bakom glasrutorna förr. Nu ska öppna förskolan in i en familjecentral...där ska allt som rör familjerna i stan samlas. Kanske en bra idé...men barnen kommer allt längre från verkligheten. De försvinner mer och mer ur synfält. Sen gick vi på stan. Tomt där också. Pensionärer, stressade människor på väg någonstans...och vi. Vi såg ett par bäbisar i vagn. Men inga barn. Det känns lite märkligt. Men jag njuter av att kunna gå hand i hand med mitt barn. Kunna prata med honom. Kunna låta honom vara med i min vuxenvärld.