Anknytning...

Jag lyssnar på ett radioprogram om anknytning. Det börjar med Bowlby och Ainsworth och deras forskning. Bowlby ville införa naturvetenskapliga metoder i studiet av barns utveckling. Han utvecklade en hypotes om att tidig mamma-barn-separation var negativt för barnens utveckling. Han intresserade sig också för ungdomsbrottslighet och såg att tidig mamma-barn-separation fanns med som en faktor. I Sverige finns två sidor bland psykologerna - arvsidan mot miljösidan. I Sverige var man emot Bowlby. Det var institutionerna som ska sköta om fostran av barn där familjerna inte fungerar. Den offentliga vården skulle stärkas istället för att försöka se till att familjerna blev mer funktionella. På 70-talet ändras det...intresset för relationer blir starkare. Och idag är anknytningsteorin en etablerad teori. Teorin har utökats och gäller inte bara mamma-barn-relationen längre. Ja, sen handlar det om föräldrar och barn och om att resa bort och så där och att barnet inte bara anknyter till mamman utan till fler människor.

Och sen landar det i dagislämningarna. Den frågan måste ju komma upp eftersom det är just en sån där tidig separation från mamman...ja från pappan också...och från hemmet där barnet hör hemma...fast det pratar inte psykologerna om. Reportern börjar med att slänga fram frågan...om dagislämnandet...om att många småbarnsföräldrar kommer mosiga i ansiktet till jobbet efter att barnet slitits ur deras famn. Men psykologen rycker ut direkt...Barn kan anknyta till flera vuxna. Det behöver inte bara vara mamma. Det kan knyta an till sina pedagoger...eller till sin pedagog då...eftersom det är bäst om det finns EN tydlig pedagog för barnet på förskolan. Ja, och så kommer då föräldern till förskolan...landar i hallen...och där överlämnar föräldern barnet och säger att...nu ska du ha det så kul här idag och så kommer jag och hämtar dig i eftermiddag. Problemet är dock att barnet har en rangordningslista...mamma eller pappa är överst och pedagogen kommer lite längre ner. Och så länge den med högst rang finns kvar kommer barnet inte att acceptera den ställföreträdande personen. Så föräldern måste säga att den ska gå och visa att den är glad och trygg och står för sitt val. Om föräldern gör det kommer barnet att ta pedagogen i handen och vandra in på avdelningen pigg och glad.

Enkelt. Smidigt. Självklart.

Jag tänker att vi har inte rört oss långt från den tiden vi var negativa till Bowlbys teorier. Vi har bara låtsas köpa kittet och snott runt idéerna så att de passar vår syn på saken. Tidig mamma-barn-separation är inget problem. För nu har vi ju anknytning. Och barn kan anknyta till vem som helst. Problem solved.

Igår rapporterades också om att ungdomsbrottsligheten ökar. Det är råa, grova, hemska brott som unga gäng begår mot ensamma barn. A la Clockwork Orange. Lord of the Flies.

För några dagar sedan rapporterades (igen) om att barn och unga mår dåligt och lider av stress, depression och ångest. Det senaste decenniet har köerna till BUP ökat. Januaripartierna vill stärka institutionerna...skolan och vården och föreningslivet...mer pengar dit alltså. Kvar på 50-talet...institutionerna ska stärkas.

Småbarn lider tydligen också av ohälsa. En utredning gjordes förra året...om Tidiga insatser vid psykisk ohälsa 0-5 år. Barnen ska få hjälp redan på BVC. Slussas vidare till psykolog eller psykoterapeut. Hur kan ens så små barn ha psykiska besvär. Men...så kan det vara och då är det institutionerna som ska rycka in.

Nä, vi har inte rört oss långt från 50-talet. Bara snott ihop teorierna till en snara där början och slut möts. Vi tror inte på anknytningsteorierna. Vi bara låtsas. Vi löser problemet med att påstå att barn kan anknyta till de som finns där staten anser att de ska vara. På institution. På dagis. Förskola. Där målar vi upp bilder för oss av små söta barn som knallar in hand i hand med en av sina anknytningspersoner...in på en avdelning designad för undervisning och fostran av barn.

Utanför pågår världen. Och den styrs efter sina egna outgrundliga lagar.