Att få vara med barnen och beröras av dem

En förskollärare skriver ärligt och öppet om hur det är i förskolan...om hur lite tid personalen har för barnen eftersom de pressas av krav på dokumentation. Artikeln får beröm. Överallt där man tänker lite mer fritt om förskolan och om barn berömmer man pedagogen för de sanningar som presenteras. Man landar i att...det är klart att barn inte behöver dokumentation och undervisning...barn behöver bara närvaro och anknytning och snälla vuxna som bryr sig om dem och låter dem leka och ha det bra. Och visst är det så. Barn behöver faktiskt ingen dokumentation, inga funderingar på om varenda fras man som vuxen säger utvecklar barnens språkförmåga eller matematiska färdigheter eller genustänk eller hållbarhetskunskaper eller nåt annat som kommer att se till att barnen blir bättre i skolan så småningom. Barn behöver tas om hand liksom.

Förskolläraren berättar om drösar av ungar på gården...där pedagogerna "bakom gråten och snoret" försöker trösta sig med att: "Anknytning är ur mode nu. 'Lärande' är det som gäller." Hon berättar om hur hon lusläser reflektionsdokument för att luska ut hur barnen konstruerar sin förståelse medan barnen istället bara springer iväg och leker. Hon berättar om hur hon springer runt med kameran för att "synliggöra" barnens lek och bevisa att "lärandet" finns där. Hon skriver att pedagogerna säger till varandra: "Om föräldrarna visste, ur mycket jobb vi lägger ner på att inte vara med deras barn." Och så skriver hon att hon inte vill mer...inte synliggöra mer, inte jobba med ipads och styrdokument. Hon vill vara med barnen, beröras av dem.

Ja, det är fint. Men samtidigt...tankar far...hur ska det va då? Pappa staten har ju bestämt att barn ska vara på dagis. Eller förskola då. Det är den uttalade åsikten och hela vår struktur är byggd kring att barn inte ska tas om hand i hemmen. Skattesystemet är utformat så att var och en försörjer sig själv...vi har den så kallade tvåförsörjarmodellen...det ska inte gå att försörja en familj på en lön...det är inte meningen. Samtidigt är förskolan kraftigt subventionerad...staten betalar nästan allt av vad en förskoleplats kostar. Tre timmar om dan är gratis om barnet är över 3 år. Syskon har rätt att gå på dagis när småsyskonet kommer. Barn till arbetslösa har rätt att gå på förskola. Mer nattis ska det finnas tycker man...så mammorna kan jobba natt och kväll. Kvinnor uppmanas att tänka på pensionen...och jobba mer istället för att ta hand om sina små några månader extra. Föräldraförsäkringen är kvoterad och många vill ha den ännu mer kvoterad...allt för att hindra mammor från att vara hemma med de egna barnen. Förskolan är en egen skolform med läroplan och mål och alla säger att utan förskola går det åt skogen för barna...de blir sämre i skolan senare och blir dessutom inte socialiserade. Allt, precis allt, går ut på att vi ska ha våra barn i förskola och inte hemma.

Om man leker med tanken på att förskolan skulle bli en sån där gullig verksamhet där pedagogerna bara passade barn och var snälla och rara mot dem...hur skulle det uppfattas? Hur blir det med seriositeten då? Förskollärarna skulle ju uppfattas som vanliga...ja, något slags mammor, väl? Fast på något sätt liksom ännu värdelösare...mammor i institutionsmiljö...en miljö som inte innehåller något liv på samma sätt som ett hem...en miljö konstruerad enkom för barnpassning...kan man fortfarande hävda att barnen bör fostras där och inte hemma? Varför liksom? Vad blir vinningen förutom stordriftstanken? Och den funkar ju inte heller verkar det som...för trots en förskola som kostar ca 140 000 kr per barn och år är ju inte kvaliteten särskilt hög...eller man säger att den är det men verkligen...varför har vi ett förskoleuppror? Är inte grupperna för stora, lokalerna för slitna, personalen för få, för sjuk och för outbildad?

Nä, hur fint det än låter...att barn ska bara få tas om hand och knyta an till personalen och inte utsättas för "lärande" och "dokumentation" så går det inte...hela idén med förskolesverige skulle falla. För att kunna tvinga in (för det är vad man gör) alla barn i förskola måste man vidmakthålla att förskolan är en akademisk verksamhet, en skolform som är av nöden för barnens intellektuella, emotionella och sociala utveckling. Förskollärarna får inte likna vanliga mammor.

Jag avslutar med en stilla undran...den aktuella pedagogen säger att hon vill vara med barnen och beröras av dem. Fint. Jättefint. Men jag undrar ofta...är det ingen annan som vill vara med barnen och beröras av dem? Är det verkligen ett jobb för pedagoger? Är inte det en mammas uppgift? Kanske längtar pedagogen egentligen efter att få vara mamma?

.