Cirklar

På KIT:s hemsida hemsida kan man läsa om det där med att lämna på dagis...äh, förlåt...förskola...när man är ledig. Reglerna är ju lite olika i olika kommuner. I vissa kommuner får man ha barnen på förskola hur mycket man vill...oavsett vad man själva har för sig. Men i de flesta kommuner har man bara rätt att ha barnen 15, eller ibland 30, timmar i veckan (från det att barnen är 3 år) utan att behöva redovisa vad man håller på med. Det är den där allmänna förskolan, den som alla barn har rätt till enligt lag. Annars är det tänkt att man ska vara på jobbet när barnen är på förskolan och ta hand om dem själv när man är ledig.

Fast det verkar som om många gör lite som de vill. En pappa säger att:

"Jag har ingen aning om det är mot reglerna att stanna och handla innan jag hämtar barnen på kommunen. Om det är så, så tycker jag att det är korkat. Det skulle kännas som slöseri av både min och mina barns tid om jag skulle gå förbi Ica, hämta barnen och sen gå tillbaka för att handla. Det är ologiskt."

Ja, det är det ju verkligen. Det verkar korkat att släpa med sig trötta barn till affären. Det måste ju vara bättre att rusta undan praktiska sysslor utan barn. Om det inte är något slags handlingsnöje det är fråga om. Fast sånt sker väl inte mellan jobbet och kvällsmaten kanske. Så det verkar logiskt att ha kvar barnen på förskolan när man tex handlar. Men ändå...är det inte något som skaver lite? Kan det verkligen vara rätt att man använder förskolan som någon slags barnpassning när man själv inte är på jobbet? Var det inte meningen att förskolan skulle vara en pedagogisk inrättning där barnen skulle utvecklas och bli smarta? Och var det inte tänkt att förskolan skulle se till att mammorna kom ut ur de sunkiga hemmen och fick pyssla med självförverkligande, tjäna pengar, bli oberoende...? Och var det inte tänkt att förskolorna skulle hjälpa mammor och pappor att bli så där härligt jämställda...se till att mammor och pappor var på jobbet lika mycket, delade lika på allt...hemarbete, handling, barn...?

Fast det blev liksom inte så. Jag tänker på mig själv. Jag som är hemmafru. En anomalitet, en anakronism, en livs levande dinosaurie. Jag håller ställningarna här hemma. Jag är bunden och ofri...fast jag börjar bli friare i takt med att barnen blir större...men jag är liksom stationerad i hemmet...tar med mig minstingen när jag ska fixa med saker...åker och handlar...på dagtid (det är ju kul vet ja! Jag hinner släpa med barnet och till på köpet njuta av det!)...tar med honom om jag åker till tandläkaren eller någon sällsynt gång vårdcentralen....han får hänga med på utvecklingssamtal och andra ärenden. Men så kan maken inte göra. Han är ju på jobbet. Han behöver en barnvakt när han åker till frisören, tandläkaren...och det är han som sköter storhandlingen...inte har han tagit med sig några barn på sånt...det är inte kul för varken dem eller honom. Han har åkt själv, direkt efter jobbet eller efter kvällsmaten...när jag har varit "barnvakt."

Och det är ju detta som är det lustiga...eller olustiga...Nu har vi inga hemmafruar som håller ställningarna. Nu har vi FÖRSKOLAN. Där finns de nya hemmafruarna. Bortafruarna. De statligt avlönade hemmafruarna. Det är de som får hålla ställningarna när föräldrarna fixar med sina privatsaker efter arbetets slut. Skillnaden är bara att de håller ställningarna inte i sitt eget hem, med alla de egna sysslorna som måste utföras runt sig, och inte tillsammans med sina egna älskade barn. De håller ställningarna på institutionerna. Tillsammans med andras barn. Och när de gjort det färdigt åker de hem till sina hem och barn. Och fortsätter jobba där.

Ja, tänk vad fria vi blivit. Nu när vi alla är jämställda. Det blev ju toppen det här. En hel armé av självförverkligande karriäristförskolehemmafruar har vuxit fram. Same same fast ändå helt different.