Om amning

I går läste jag en artikel om bröstmjölk. Den var spännande! I artikeln kan man läsa att vi människor kan ha den mest komplexa bröstmjölk av alla däggdjur. Den innehåller mer än 200 olika typer av sockerarter medan genomsnittet för andra djur som kor och möss är 30 till 50. Man vet inte riktigt vad alla olika sockermolekyler behövs för men man tror att de bygger upp immunförsvaret och utvecklar kroppens bakterieflora. Direkt efter födseln är mjölken rik på antikroppar och molekyler som saktar ner tillväxten av bakterier som kan skada oss. Modersmjölken hjälper alltså till att bygga grunden för barnets immunförsvar. Vi människor verkar vara lite mer känsliga än andra däggdjur. En kalv har nästan ett helt färdigt immunförsvar när det föds men immunförsvaret hos ett människobarn är inte klart förrän barnet är ungefär fem år gammalt.

Ja, det verkar alltså vara bra att amma sina barn.

Men idag kunde man få reda på att mammor ammar sina barn i allt mindre utsträckning. Och anledningen till det är att föräldrar vill ha en jämställd relation. Föräldrarna vill kunna dela på ansvaret för barnet. Och mammorna, ja de vill leva som förut. Och amning begränsar en ju lite...man blir bunden till själva barnet.

Bilden är alltså kluven. Å andra sidan är det bra att amma sina barn. Det är tydligen bra för barnets själva organism. Sen kan man ju fundera på om det kanske är bra med amning ur rent känslomässig synpunkt också. Det blir ju en närhet, kropp mot kropp, andetag, hjärtslag...värme...ett lite långsammare sätt att äta än flaskmatning, lite mer irrationellt, lite mer tidskrävande, ständig tillgång till både mat och omfamning...Men det är väl en annan sak som inte hör hit. Men hursomhelst, amning är bra hälsomässigt. Fast ur jämställdhetssynpunkt är det ju kass. Biologin ställer ju till det i och med att det bara är mamman som kan amma. Och amningen knyter mamman hårt till barnet...det blir starka band...det blir svårare att separera mor och barn. Och staten och media har gjort sitt bästa för att påverka, styra, propagera för att mamma och pappa är lika...barnet behöver båda lika mycket, på samma sätt...man ska dela, helst precis lika...barnet ska lämnas till förskolan tidigt, så tidigt som möjligt. Och nu börjar det bli full kraft i resultatet av statens signaler. Mammor har fattat. Man ska dela lika. Man vill leva som vanligt. Vi har snart uppnått äkta jämställdhet. Barnet har blivit en parentes. Ett litet besvär man helst inte vill ska påverka livet i någon större utsträckning. Man vill leva som vanligt.

Det är intressant ändå...man kan aldrig både ha kakan och äta den. Endera vill man amma...och allt som medföljer...bli bunden till barnet...både kroppsligt och mentalt. Detta kan innebära hälsofördelar för barnet...förmodligen också för mamman. Eller så vill man leva som vanligt. Dela lika. Och då blir det ingen amning. Hur ska man se på detta nu då? Vad väger tyngst? Barnets väl och ve eller jämställdheten?