Har vi råd med fruar?

Jag är så nyfiken på hur man pratade då innan samhället förändrades. Innan skiftet från i de flesta fall enförsörjarfamiljerna till två försörjarfamiljerna ägde rum. Hur tyckte man? Vad sa man? Varför ville man ha en förändring? Vilka var det som ville ha det? Alla? Jag försöker hitta litteratur som berättar om allt detta.

På Bokbörsen hittade jag en gammal bok av Monica Boëtius. Har vi råd med fruar  - skriven 1967.

Monica skriver om det förlegade hemmafrusystemet och att det måste bort. Hon tar avstamp i att det är olönsamt att så många kvinnor är hemmafruar. Samhället har helt enkelt inte råd med det. Hon berättar att i dåtidens Sverige fanns det 800 000 arbetsföra människor som inte arbetade. Av dem var 700 000 kvinnor. Så berättar hon att detta är dyrt för samhället. Om alla kvinnor skulle gå ut och jobba skulle BNP öka med 25 % och om man införde likalön skulle BNP öka med 30-35 miljarder kronor. Känns det igen? Det är så här man pratar nu med. Man pratar om att om de europeiska hemmafruarna gick ut och arbetade skulle EU:s BNP öka. Man pratar om att om svenska kvinnor skulle arbeta mer, alltså välja bort deltid i högre grad, så skulle BNP öka. Redan här fanns synen på att allt måste vara lönsamt. Att en människas liv mäts i ekonomiska termer. Och ingenstans diskuteras VAD det ska vara bra för. VEM är det som ska skörda frukterna av den ökade BNP:n? Och om den enskilda individen är den som får skörda frukterna - vad är det för frukter? Jo, det är saker, resor, städhjälp...och är det det vi vill ha? Eller är det vi förlorar, förlorade också en frukt vi skulle vilja äta - nämligen frukten TID.

Så går Monica igenom varför hemmafrun har blivit onödig och måste bort. Samhället har förändrats. Förr jobbade kvinnor och män tillsammans på gården. De arbetade på lika villkor. Men så kom industrialismen och männen lämnade hemmen. Kvar blev kvinnorna och deras arbetsuppgifter har stadigt krympt. Det enda som finns kvar av den gamla kvinnorollen är förmågan att föda barn.

Monica skriver att familjen har blivit Sveriges orationellaste företag och hon jämför hemmafrutillvaron med ren hobbyverksamhet. Hon beskriver hur kvinnorna dammar varje dag, bakar leverpastej, servar ungdomar som är fullt kapabla att serva sig själva, bakar bullar och småbröd, manglar lakan och stärker skjortor. Allt detta är onödigt. Det kan skötas av industrin. Man kan köpa sina bullar och köttbullar. Man behöver inte handla varje dag. Man behöver inte damma särskilt ofta osv.  Monica skriver att det kan vara någon vits med att laga mat och städa om man passar barn på samma gång. Då blir det lite mer lönsamt. Och det är ju bra för barnen att se hur det går till i ett hem.

Monica var förvånande nog lite förstående inför att vissa kvinnor kanske hade så stor arbetsbörda att det enligt henne var ok att de var hemmafruar. Mammor (fast varför inte pappor förresten?) med fyra eller fler barn (1967 var det 48 000 såna familjer i Sverige) hade så mycket att göra att de kunde få stanna hemma. Och de kunde gott få gå i pension när yngsta barnet var ungefär 10 år eftersom hon haft så stor arbetsbörda. Hon hade så att säga jobbat övertid innan och kunde nu ta ut sina övertidstimmar. Ja, det är ju något som ingen tänker på längre så hon var ju lite mer medkännande än dagens politiker i alla fall.

Ett samhälle ska inte stötta hobbyverksamhet utan med alla medel försöka få ut kvinnorna i arbete. På den här tiden fanns sambeskattning vilket innebar att män som var gifta (alltså hade försörjningsbörda) fick skatta lägre, i en annan skatteskala. Om detta skulle tas bort skulle kvinnorna tvingas ut. Detta hände ju bara några år senare också så Monica fick rätt…

Monica skriver att ett av de största problemen är kvinnorna själva. De gör motstånd och förstår inte att det är bättre för dem att lämna hemmafrutillvaron. De gömmer sig bakom barnen. Myten om mamman finns där. Att barnen måste ha en mamma som ger sina omsorger annars blir barnen oharmoniska. Men i själva verket är det mammorna som har behov av barnen. De använder barnen som argument när de i själva verket strävar efter att behålla sin makt över hemmen, fortsätta spela huvudrollen i hemmet.

Sedan lämnar Monica lönsamhetstanken och glider över på vad som är bäst för människor. Hon menar att vi måste öppna upp familjen. Den lilla kärnfamiljen med en arbetande pappa och en hemmavarande mamma hoppas hon ska försvinna och dö ut. Hon vill att familjen blir öppen och att de börjar arbeta efter hälftenbruket – både mamma och pappa ska kunna få BÅDE familjeliv och yrkesliv. Och det för att det är bäst för dem. Mammorna mår inte bra av att inte få använda sin fulla potential. De kan inte bara vara mammor utan måste få vara hela människor. Barnen mår inte bra av att kvävas av moderns omsorger. Barnen får för torftiga liv om de bara ska vara hemma. Det kan vara ok i ett år och kanske ända upp till tre. Men sedan är det inte ok. Upp till 5 (när lekskolan började) var alldeles för länge. Då var skadan redan gjord och kunde inte repareras. Alla visste, skriver Monica, att det finns ett direkt samband mellan social tillhörighet och framgång in skolan och senare i utvecklingen. Skolan måste kompensera för barn som fått en torftig start i livet. Det går inte ta igen om man börjar för sent. Ja, allt känns igen. Det är samma argument som skvalpar runt nu, 50 år senare. Man ska kombinera familjeliv och arbetsliv. Få båda. Fast vad hände? Blev det inte mer arbetsliv än familjeliv. Mamman försvann från hemmen och pappan fortsatte som innan. Kvar blev barnen och hemmet. Familjerna vann liksom ingenting. De förlorade 8-10 timmars tid till hem och barn. Arbetslivet gick segrande. Föräldrarna fick nöja sig med timmarna kring arbetet. Och dagisargumenten finns fortfarande kvar. Dagis är inte bara barnpassning. Det är viktig pedagogik och socialisering. Helt livsavgörande för barnens framtid, för deras skolkunskaper. 

Ja, det är en fascinerande bok. Så naiv. En kvinna som fantiserar om en framtid där allt är rationellt och rättvist. Där människor inte är beroende av varandra. Inte fruar av sina män. Inte män av sina fruar. Inte barn av sina föräldrar. En framtid där alla utvecklas efter sin fulla potential. Ett samhälle där alla kan få allt. Där allt är baserat på kärlek och gemenskap och inte på försörjningsberoenden. Och hon fick som hon ville. Det blev som hon fantiserade om. Och hur blev det då? Tja, vi är fortfarande beroende. Fast inte av varandra men av staten. Och vi behöver fortfarande vår försörjning men nu är vi "on our own". Ingen make kan hjälpa den kvinna som har önskan och drift att ta hand om barn och hem och det spelar ingen roll hur många barn som ska tas om hand. Hon måste fixa sina egna pengar. Och barnen. De har frigjorts från sina kvävande mammor. De fostras på förskola. Av proffs. Och det verkar inte gå så bra. Skolresultat sjunker. Psykisk ohälsa ökar. Och familjerna som numera får både och - både arbetsliv och familjeliv - får betala priset för sin frihet - 10 timmars förlorad tid till det gemensamma hushållet. Undrar om det var så här Monica tänkte sig framtiden.