Klart föräldrarna ska fostra barnen!

Det cirkulerar titt som tätt artiklar och blogginlägg som framhåller att det är föräldrarna som fostrar barnen, som är ansvariga för hur barnen uppför sig. Alla gillar såna artiklar. Och det är ju så självklart. Vilka andra ska fostra barnen, kan fostra barnen? Det är väl helt uppenbart att det är föräldrarna som ska fostra sina barn!?

Men kan man nöja sig med att konstatera detta utan att fundera vidare lite? Visst, föräldrarna ska fostra barnen. Så långt är jag med. Men hur går det till då? När och var och hur ska fostran ske? Dessa frågor måste komma med i diskussionen. De allra flesta barn lämnas till förskolan när de är någonstans mellan 12 och 18 månader. Det finns ingen statistik på hur långa dagar barnen har i genomsnitt men när man läser på olika sajter där förskollärare diskuterar så förstår man att många barn har riktigt långa dagar. Upp till 10 timmar om dagen verkar vara ganska vanligt. Hur går det då till med fostran? Kan föräldrar fostra sina barn en liten stund på morgonen och någon enstaka timme på kvällen? Är det ens möjligt?

Barnen tillbringar en stor del av sin vakna tid på förskolan från det att de är ca 1 år tills de börjar skolan. Hela den långa första barndomen tillbringas på en institution tillsammans med många barn och få vuxna. Personer barnet inte har någon riktig relation med. Det är personer som råkar befinna sig på samma plats eftersom de vuxna behöver ett jobb och barnen behöver vara någonstans när deras föräldrar arbetar. När förskoletiden är slut bryts relationerna och nya inleds. I bästa fall är det kanske så att förskollärarna fostrar barnen men jag är tveksam till om det är möjligt på riktigt. Kan 2-3 vuxna klara av att fostra 17-20 barn? Är det fysiskt möjligt? Och även om de hinner ingripa för att ställa till rätta, medla, reda ut...så räcker det? Kräver inte fostran något mer? Närvaro, prat, ögonkontakt, kroppskontakt, en ständig kommunikation...?

Om jag ska gissa så är det inte vuxna människor som fostrar våra barn. Det är andra barn. Barn befinner sig i stora grupper med andra barn och där ska de försöka samexistera. Jag tror att de inordnar sig, hittar sin position i hierarkin...Frågan är om det är bra för små barn att ha det på det sättet alltför lång tid varje dag? Frågan är om det alls är bra att vara med om detta utan den riktiga anknytningspersonen närvarande som skydd och tolk?

Och sen då? Efter förskolan. Då börjar skolan. Nya stora grupper och fritids för de allra flesta efter dagens slut med ännu större barngrupper. Jag tror att barn är mogna för att börja skolan när de är 7 och jag tror att de klarar av att vara i en normalstor klass med en lärare. Men jag tror inte att de klarar av det riktigt bra när inte grunden är lagd. Det finns liksom ingen plattform att stå på. Grundfostran är inte riktigt gjord. Den är utlagd på entreprenad till folk som inte riktigt klarar av att genomföra sin uppgift.

När barnen är för stora för fritids vid ca 10 års ålder är det dags att klara sig själv efter skolans slut. Då är många, många barn ensamma hemma några timmar om dagen. Eller tillsammans med andra lika ensamma barn. Ingen vet på riktigt hur de mår, vad de gör, vad som händer. Ingen tar emot, pratar om dagen, sitter ner och fikar tillsammans, hjälper till med läxor på dagtid.

Jag tänker ofta att vi har skapat ett samhälle där barn är ensammare än någonsin. Vi har skapat ett samhälle där barn fostras av andra barn och är mycket övergivna av vuxenvärlden. Och precis som författarna till såna där artiklar skriver så är det föräldrarna som borde finnas där. Men då måste de också få möjlighet till det. Annars går det inte. Om man inte finns på plats då kan man inte göra sitt jobb. Förälder kan man inte vara på distans. Det kräver fysisk närvaro. Det är det som borde diskuteras.