Mors Dag!

I går var det Mors Dag! Jag var i Göteborg över helgen tillsammans med hela min familj och mina föräldrar! Det var en fin Mors Dagspresent! Alla var glada och trevliga och vi hade det roligt tillsammans! Ett fin helg och ett fint minne!

För egen del tycker jag inte Mors Dag känns så där jätteviktigt men det är klart att när barnen har flyttat hemifrån kommer jag nog säkert att uppskatta om de hälsar på mig eller visar sin uppskattning på något sätt. Hittade den här texten på facebook och först är det lätt att skratta lite åt den men en mening fäste jag mig vid. Jag blev till och med lite rörd av den.

 

",,,ett hjärtats tack bringas Mor, som är hemmets sammanhållande kraft." Den meningen tyckte jag var fin och jag tycker att det ligger mycket i den. Jag har känslan av att det ofta är mamman som är navet i familjen, hon som håller i allt och tänker på allt och alla.

Nu förtiden tycker jag att det finns en hel del förvirring i det där med att vara mamma. I Amelia fanns ett kåseri över Mors Dag skrivet av Åsa Lundegård. Det handlade om bilden av mamman och hur vi ser på mamman nu. Det var en förvirrad text och jag har svårt att hänga med i svängarna. Den börjar med att vi längtar tillbaka till mamman som fanns när våra mormödrar var mammor. Vi längtar efter en mamma som gör storkok och syltar och knypplar och sånt. De där idealen tycks mer eftertraktade än de som våra mammor gick i bräschen för och som vi har fått förmånen att ta del av - rätten till dagis, rätten till arbete och försörjning.

Våra egna mammor, 40-talisterna, hade inte tid att koka kalops då och det har de inte nu heller - de går hellre på pedikyr om de skulle ha den där tiden förresten. De mammorna vill inte vara med barnbarnen onödigt mycket och vi blir ledsna förstås och drömmer om mormor.

Men den där drömmen är orimlig att drömma om och den är mycket orättvis säger Åsa Lundegård.

Det verkar alltså som vi mammor nu förtiden slits mellan två ideal. Mormor som har tid och mamman som fått frihet. En omöjlig ekvation. Vad är lösningen då? Jo, att med full kraft återupprätta mormor och hennes fondkok och tänka med tacksamhet på allt hon orkade och valde bort för att finnas till hands för alla. Sen ska vi älska våra mammor mer och lyfta fram burkmatens förträfflighet.  De är värda det eftersom de har visat oss allt som är möjligt. För att de vågade det som ingen vågat före dem och för att de gjorde det för vår skull!

Jaha, vad menas med detta då? Mormor är bra men bara som en slags omöjlig och orättvis bakgrund. Något fint att tänka på men hur omodernt som helst? Våra mammor är jobbiga eftersom de inte har tid eller lust att vara tillsammans med sina barnbarn men de är ändå fantastiska eftersom de vågade kämpa för rätten att slippa ta hand om sina barn och rätten att arbeta utanför hemmet? Jag får inte riktigt ihop det!

Jag är förresten glad över att jag har en mamma som inte är så där! Jag har en mamma som finns där och som tycker om att vara tillsammans med sina barnbarn! Hon fanns där för mig när jag var liten också! Det är jag tacksam för och jag hoppas att jag kan finnas där för mina barn när de blir vuxna! Det handlar inte om att avstå från saker för att finnas där för andra - det handlar om att leva - att ta hand om de sina - det som är mitt!