Äta, jobba, sova, dö...

Jag tycker så synd om oss ibland! Synd om oss människor menar jag. Vi begär så lite av livet. Tänker på en textrad av Per Gessle: äta, jobba, sova, dö... Det är väl så vi har det. Fast det är klart, monotonin är fint förpackad. För många människor finns det utrymme för lite guldkant - all inclusiveresor, skidsemestrar, märkeskläder, heminredningsprylar.... Men priset är högt. Hela familjen måste lämna sitt hem på dagarna. Vi måste lämna våra barn ifrån oss när de är små. I ur och skur, måste vi släpa iväg våra små på morgnarna. Vi måste slita rätt hårt för den där guldkanten och många kanske inte ens har den.

På dagarna står de där genomtänkta hemmen tomma. Ingen är i dem. Gator och villatomter är tomma och tysta. Dagis och fritids ekar av barnaröster. Hemma sitter halvstora barn och tonåringar framför datorerna. De fikar i ensamhet eller med kompisar. När de vuxna kommer hem ska det handlas och lagas mat, städas och tvättas. Läggas barn och tittas på tv.

Vi skaffar våra små barn. De hör ju till på något sätt. Vi längtar efter dem. Vi väntar dem och föder dem. Ammar dem ett tag, gosar med dem och vyssar och vaggar och kånkar och bär. Älskar dem. Men en sak ska vi ha klart för oss - de tillhör inte oss. De tillhör samhället. De måste offras på något altare - jämlikhetens, ideologins, tillväxtens?