Igår var det...

 ...begravning för Drottning Elizabeth II och jag blev bjuden hem till mina föräldrar på lunch. Vi åt framför tvn och tittade på tvutsändningen från Westminster Abbey. Det var mäktigt, vackert, fint...ett minne att bära med sig även om jag bara deltog från tvsoffan. 

När mellanstadiebarnet kom hem frågade jag vad de hade gjort i skolan. Som vanligt. De hade haft alla möjliga ämnen. Precis som vanligt. De hade haft engelska. De hade inte pratat om begravningen. Inte sett några bilder eller en stunds tvutsändning från begivenheten. Inte läst något om drottningen. Inte pratat något om det alls. Det tycker jag är konstigt. Man har livs levande engelska historia serverat på fat. Gör inget av det. De hade haft so. Inget om begravningen då heller. De hade jobbat med demokrati. Precis som de gjort alla so-lektioner sedan de började skolan i augusti. Ibland står mig demokrati upp i halsen. Inte utövad demokrati alltså. Men det där ständiga pratet om demokrati som småbarn måste ägna stora delar av sin skolgång åt. Hjärntvätt på något sätt. Fattigdom och torftighet. När man kan fylla barnen med mäktig orgelmusik, körsång, poesi, underbara byggnader, spännande historia...Men det är vad jag tycker. 

Jag har inte...

 ...brytt mig särskilt mycket om valet som nyss var. Och jag är glad att jag inte gjorde det. Brydde mig alltså. Det kräver mycket träning att göra det. Inte bry sig. Det kräver att man låter det man tycker är fel och jobbigt rinna av sig. Höra orden och låta dem passera förbi. Eller ännu bättre. Inte lyssna alls. Bara koncentrera sig på sitt eget liv. Så det har jag tränat på. Och jag blir bättre på det. 

Jag har det bra. Jag har knagglat mig fram i livet på mitt sätt och har haft turen att ha en make som litar på mig och är lyhörd för mina drömmar. Och jag gör detsamma för honom. 

Vi har haft fina dagar. Vi njuter av hösten som är i antågande. Njuter av färger och dofter och av allt långsamt förändras och går mot ett lugn som känns skönt efter sommaren. 

Förra helgen åkte vi till Lars Lerinmuseet i Karlstad. Det var jag och min make, vårt yngsta barn och mina föräldrar. Ingen annan ville följa med...de valde plugg. Det var riktigt mysigt att bara ha den yngst med...han gick inte och snackade med någon storebror utan gick med sin far, morfar, mig eller mormor och funderade på konsten...eller kollade prisuppgifter på mer eller mindre dyra mattor...för det vi egentligen skulle göra i Karlstad var att lämna in mattor för lagning på Monséns mattor. Själva mattaffären är ett museum i sig...full av underbara mattor av alla de mönster och storlekar. Travar av mattor, mattor på väggarna, mattor som hänger över räcken på övervåningen...Så vackra. Jag drömmer om fler såna här mattor men är så glad över de fyra vi har i vår ägo! Nu låter jag som Ture Sventon eller Omar. Men orientaliska mattor är ju såna...lite magiska på något sätt. 

Ja, sen åkte vi till själva museet, Lars Lerins museum, och det var precis lika fantastiskt som förra gången. Det är härligt att spankulera runt och beundra tavlorna, studera hur han får ljuset att bli liksom alltdeles...ljust, genomskinligt, magiskt och hur mörkret blir fullt av skimmer och hemligheter. Och 11-åringen tyckte om hur några hundar var målade och hur människorna såg ut att bara vara färgkluddar på nära håll men blev så mänskliga på längre håll. Och så var där en gästutställare...Ragnar Sandberg som gjorde underbara färgrika naivitiska tavlor.

Det enda trista med museet var cafét. Allt är perfekt...stolar, bord, omgivningar och de underbara kaffekopparna...men så är kaffebrödet nästan slut...fast det knappt ens är kaffedags...och som lök på laxen eller vad man ska säga...var kaffebrödet rätt trist. Det tycker jag är så synd när allt det andra är fantastiskt. 

Men spela roll egentligen...människan lever icke endast av bröd...andlig spis är viktigare. Och när vi betraktar Lerins och Sandbergs tavlor känner vi oss upplyfta. 

Sommaren...

 ...är definitivt slut. Skolan är inne på sin tredje vecka, plommonen börjar mogna, luften är mättad av fukt på morgonarna, en kall ton lurar bakom solvärmen. 

Sommaren har varit bra! Lång och härlig! Vi har inte gjort några storslagna saker men allt vi gjort har varit trevligt. Det allra bästa har varit att alla våra barn har varit hemma hela sommaren (förutom några små semesterturer några av dem tagit på egen hand..ja, utan oss andra i familjen alltså). Vi har också haft äldste sonens två söta hundar här nästan hela tiden, och hans flickvän har också bott här mycket. Bara detta har gjort att vi fått en härlig semesterkänsla!

Vi har varit på västkusten två gånger. 

Första gången i hyrd stuga med tre barn, mina föräldrar och ett par barn som hälsade på några dagar.

Andra gången hälsade vi på släktingar.

Vi har lagat en massa mat!

Vi har badat

Vi har spelat discgolf, minigolf, åkt gokart, badminton...

Vi har läst och lyssnat på musik

Vi har umgåtts och promenerat, plockat bär och svamp...

Vi har hjälpt en son att flytta hemifrån...och mellan flyttbestyr hunnit sajtseea i hans nya hemstad...

Vi har haft det bra! 

Hundar

Det senaste året har man pratat en del om att man ångrar att man skaffat barn. Folk har kommit ut, ja, det är mest mammor som har kommit ut och berättat om hur de ångrat sig. Men det är inte bara barn man kan ångra. Man kan också ångra att man skaffat hund. Detta är något som blivit ett problem efter corona. För folk har skaffat hundar under coronan. Många hundar. 60 000 nya hundar per år har registrerats under pandemin.  Drygt hälften av hur många barn som föds per år. Många ångrar sig. Folk tröttnar. De vill lämna tillbaka sina hundar. En hundpsykolog tror att folk har tagit sig vatten över huvudet. De har inte förstått hur mycket arbete det är. Folk har valt hundar efter utseende. De har inte fattat hur dyrt det kan bli. Vad händer med hundarna? Många blir omhändertagna. Men många blir också avlivade. Ibland undrar man lite. I alla fall jag. Vad är det med folk? Hur står det till med konsekvenstänket egentligen?

Nedåtgående trend

Svenska kvinnor föder allt färre barn. Under pandemin skaffade de fler barn men nu går det nedåt! Hela 6,7 % nedåt tydligen. I Stockholms stad är nedgången ännu större…hela 14 %. Fast det hela verkar inte vara någon tillfällig trend utan under de senaste 10 åren har antalet barn varje svensk kvinna fått sjunkit. En nedåtgående trend alltså.

Vad kan det bero på? I media presenteras följande orsaker:

😶Slumpmässiga variationer (fast den långsiktiga trenden talar mot det)

😶Insikten om att corona tog slut i och med massvaccinationen. Folk fattade att de inte längre kunde sitta hemma och skaffa barn och ta hand om småbarn. Det normala livet kom ikapp.

😶Oro inför framtiden.

😶Globala osäkerhetsfaktorer.

😶Bostadsmarknaden.

Nu är vi i alla fall nere på 1,5 barn per kvinna. Det lägsta på 20 år.

Fast egentligen borde den här utvecklingen vara bra. För kvinnorna alltså. För om kvinnor skaffar färre barn blir de ju lite mer som karlar. De behöver inte ta ut föräldraledighet, behöver inte vabba, inte jobba deltid. Deras löner kommer att öka, deras karriärer kommer att ta fart. Deras dubbelarbete kommer att minska.

Och frågan är till och med ännu rörigare. För på samma gång som man är bekymrad över att svenska kvinnor skaffar färre barn så blir man också ännu mer bekymrad över att invandrarkvinnor skaffar för många barn. Det rapporteras om att man nu i vissa städer vill lära invandrarkvinnor om familjeplanering så att de förstår att de inte ska skaffa för många barn utan istället börja arbeta utanför hemmet. Eller både och. Både ha många barn och jobba utanför hemmet.

Socialdemokraterna vill få bukt med kvinnor som har för många barn genom att ta bort flerbarnstillägget. Skaffar man många barn måste man på egen hand kunna försörja dem. (Fast det är ingen som tycker att de som bara skaffar ett eller två barn och lämpar in dem på dagis ska betala vad det kostar. Inkonsekvent? Ja, förstås, men på rätt sätt.) Liberalerna vill gå ännu längre. Familjerna ska få mindre pengar i barnbidrag för varje barn de skaffar.

Ja, så bilden är splittrad. Ska vi ha många eller få barn? Borde vi vara glada över att nativiteten verkar gå nedåt? Eller är det egentligen någon slags etnisk fråga? Vi vill att svenska kvinnor ska ha lagom många barn, fler än 1,5…och invandrarkvinnor färre?

Jag grubblar för mig själv…Nativiteten går nedåt…och orsakerna till det verkar svåra att utröna…Personligen tror jag att förklaringen är rätt enkel. Varför ska man egentligen skaffa barn alls? Vad är det bra för? För en kvinna är insatsen stor…längtan, förväntan, graviditet, förlossning, amning, anknytning…en himla massa känslor aktivieras…och sen är allt över. Pappa ska ha sin del, barnet ska överlämnas…själv ska man ut i arbete. Och så är det dagis tur. Lämningar och hämtningar och separationsångest och vabbande tar vid. Och så ska man göra om allt en gång till om man ska ha två ungar…fast nu med ytterligare ett barn i leken. Hur kul är det egentligen? Är det ens värt det? Nä, det är nog bättre att skaffa hund…de är gosiga de också…fast billigare och enklare att ta hand om.

 

 

 

 

Pandemibarn

Det har forskats om de sk pandemibarnen, alltså de som fötts under pandemin. De har skolats in, eller ska skolas in, i förskolan. Och det är inte lätt. Att skola in dem är ganska komplext. De har nämligen inte vant sig vid att lämnas bort, till exempel till barnvakter, redan innan förskolestarten. De har heller inte gått i öppna förskolan eller sett sina föräldrar interagera med väldigt många människor. Som en följd av detta har barnen blivit blyga och oroliga och håller sig nära föräldrarna vid inskolningen.

Ja, så konstigt har det blivit. Jag har svårt att sätta ord på det. Det har blivit ett problem att riktigt små barn är blyga och håller sig nära sina föräldrar. Det har blivit ett problem att riktigt små barn inte har tränats i att lämnas bort innan de tränas i att lämnas bort i och med inskolningen på förskolan. Det har blivit alldeles naturligt att riktigt små barn ska lämnas bort till förskolan istället för att vara med sin mamma på dagarna. Men som forskarna säger. Det är ingen fara. Barnen kan vara osäkra, blyga och hålla sig nära föräldrarna…men det går över. Det tar bara lite längre tid än det brukar.

En ny vecka...

...är i full gång. Den första sommarlovsveckan! Alla våra barn är hemma och det tycker jag så mycket om! Förra veckan var för all del också trevlig! Lite allt möjligt hände!

Det var skolavslutning på två skolor! Det var trevligt! Ett barn gick ur åk 9 och det var ju förstås lite extra festligt! 

Sen träffade vi på en igelkott! Sånt är alltid trevligt! Yngsta barnet bar omkring lite på honom och sen bar han upp honom till skogen så att han inte skulle bli överkörd av någon bil eller robotgräsklippare!

Och så firade vi en son som fyllde 16! Vi drack kaffe och åt tårta och pratade och umgicks och spelade kubb! En trevlig eftermiddag! 

Och så tänkte jag lite på när sonen kom till världen! En så fin dag!

Sen har vi fått besök av två små hundar! Äldste sonen och hans flickvän har skaffat ytterligare en hund och det är så roligt! 

Ja, en fin vecka och en fin helg har vi haft!