The Point of No Return

Jag tittar på Allt för Sverige! Det är ett småtrevligt program tycker jag och min man. Det är roligt att lära känna deltagarna lite grand, se var de kommer ifrån och få höra deras släkthistorier. 

Det är också roligt att ta del av de kulturskillnader som finns mellan våra länder. Något som är fascinerande är att det finns hemmafruar i Amerikat. Och ännu mer fascinerande är det när de presenteras...när bildtexten poppar fram med personens namn, ålder och titel. "Hemmafru". Det ordet poppar fram nästan i varje säsong. Varje gång blir jag glad. Jag är ju hemmafru...i ett land där hemmafruar inte finns! Där själva ordet är utraderat, eller åtminstone bara finns som något slags tillmäle, ett trist, sunkigt ord som vittnar om ett smutsigt och för alltid utdaterat förflutet. Och så poppar det fram...om livs levande, helt normala kvinnor. I ett annat land finns det fortfarande hemmafruar och i vårt land måste de presenteras som just hemmafruar...på bildskärmen lyser ordet fram som om det vore ett helt normalt ord. Programmet handlar om kulturkrockar...man pratar om skillnaderna mellan oss och dem. Men det där ordet "hemmafru", att man kan vara hemmafru i ett land medan fenomenet är utrotat hos oss...det kommer aldrig upp på tapeten. Bara ordet. 

Jag blir glad när 30-åriga Nicky presenterade sig! Hon är hemmafru. Hon har två barn som är way beyond the point of no return i Sverige. De är förskolemogna så att det står härliga till. Och ändå hänger de med sin mamma! Och mamman tycker att det är roligt! Roligt att vara mamma! Roligt att ha barn! Roligt att vara tillsammans med dem! Och hon bor i ett fint hus, i ett fint område, ser bra ut, är helt normal...glad och pigg på livet! Det gör mig glad! Glad att sånt här fortfarande finns. Om så bara i ett helt annat land, långt, långt bort! 

 

För ett tag sen tvittrade Amanda Sokolnicki ”Så många texter, böcker, som aldrig hann skrivas av kvinnorna som blev lämnade ensamma med barnen.” Mmm, kanske. För alla kvinnor som slipper ta hand om barn skriver böcker. Och att skriva böcker är viktigare än att ta hand om barn. Barnen tar nån annan hand om. Nån som inte behöver skriva böcker, förskollärarna och barnsköterskorna och den outbildade personalen…i stort sett alla kvinnor. Det är inte så noga med dem. Men nog om det. Tillbaka till böckerna. Kanske skrivs det för många böcker tänker jag ibland. För kom igen…väldigt många böcker är ändå ganska onödiga. Rätt mediokra. Rätt ointressanta. Bara skrivna för att underhålla en stund. Kanske är det inte bokskrivandet som är en kvinnas viktigaste uppgift? Kanske är det viktigare att ta hand om sin avkomma. De där små, söta, underbara barnen som man får om man har tur! Det är som att skriva en bok…att ta hand om ett barn. Det kräver fantasi och uppfinningsrikedom, uthållighet och tålamod. Det är roligt att folk skriver böcker, men det är också fint att se till att fler människor föds och växer upp, har det bra när de växer upp…det blir fler bokläsare på det sättet. Och de som skriver behöver ju någon som läser.

Helgen...

...är snart slut. Vi har inte gjort något särskilt men vi har haft det riktigt bra ändå. 

Vi inledde helgen med chokladmuffins med vitchokladtopping tilllagade av mig och yngste sonen. 

Fredagen ägnades mest åt städning och undanplockning av alla julsaker. Maken jobbade hemma och var instängd i vårt sovrum/hans arbetsrum. 

Pepparkakshusen togs undan och rasade ihop på kuppen...en liten råtta fick knapra lite...ingen annan ville. Första gången gammalt dammigt godis inte lockade sötsugna barn!

På kvällen åt vi ramen. Första gången vi testade att göra själva och det blev riktigt gott. Fast barnen var besvikna på valet av porslin så jag åker väl på att införskaffa lite snyggare skålar till nästa gång. I receptet vi följde skulle man ha shitake, salladslök och böngroddar i grönsaksväg. Det var lite snålt med grönsaker tyckte vi alla och nästa gång ska vi ha i lite mer, kanske lite andra sorter...pak choi...men vad mer? 

På lördagen var vädret riktigt fint...mulet men lagom kallt. Vi bestämde oss för att ta en skridskotur. Ett barn ville med. De andra gjorde hellre läxor. Trist för dem för vi hade några härliga timmar på isen...som var så blank och fin nästan överallt. Det är något särskilt med att glida fram på svart blank is! Magiskt nästan...luftbubblor och infrusna näckrosblad...spegelbilderna av en själv och skogen...

I ena änden av sjön finns en bit myrmark...där fanns det roliga isgångar att åka på! 

Och en bäverhydda stötte vi på...öppet vatten runtom och nynergnagda träd! 

På kvällen lagade vi till hamburgare med karamelliserad lök och hemfriterade pommes!

Ja, sen har maken jobbat med vårt kök...det är så mycket småsaker på slutet...kontakter och lister och sånt...men nu är det klart! De två stora barnen som bor hemma har pluggat en hel del. Och så har vi glott på tv...med barnen...Gudfadern II och The Committments (halva) och jag och maken ...På spåret, Stjärnorna på slottet och Carina Bergfeldt. 

Kort sagt...en trevlig och avkopplande helg! 

 

Idag tänker jag på...

...Magdalena Andersson. Jag läser om henne i Ica Kuriren. 

Så här står det:

"Magdalena är ensambarn och växte upp i en villa i Uppsala med mamma Birgitta, som var gymnasielärare i samhällskunskap och pappa Göran som var lektor i statistik vid Uppsala universitet. Föräldrarna var väldigt jämställda men Magdalena såg orättvisorna i andra hem - hur kvinnorna gick ner i arbetstid för att ta större ansvar för hem och barn. Så var det inte i familjen Andersson. Pappa Göran var väldigt involverad i Magdalenas liv och intressen. De gjorde utflykter, åkte och badade och fikade."

Duhhh. Ok. Jaha. Orättvist för kvinnorna som gick ner i arbetstid?! Jaha, ja. Hur blev det på detta viset? Att man kan tycka att det är synd om någon som jobbar mindre än någon som jobbar mer. Jag trodde att man var överens om att skötsel av hem och barn är ett arbete. Det är ju därför man talar om dubbelarbete. Något som ofta drabbar kvinnor som förvärvsarbetar. De får ett dubbelarbete. Om två föräldrar arbetar heltid och dessutom har ett hem där det finns barn har familjen plötsligt tre arbeten. Att då en av föräldrarna, varför inte kvinnan om hon har lust med det?, går ner i arbetstid måste väl vara bra! Då slipper ju hon dubbelarbetet. Hon behöver bara enkelarbeta...eller nåja, halvannanarbeta. Halvannat...alltså ett och ett halvt arbete. Det är ju inte så lite det heller. 

Och så...pappor som heltidsarbetar kan ju faktiskt också vara involverade i sina barns liv. Åtminstone var min pappa det. Han jobbade heltid. Mamma var det synd om. Hon var hemma med oss barn till jag var 11 år. Sen jobbade hon halvtid. Det var synd om henne som inte var tvungen att dubbelarbeta. Haha. Konstigt nog trivdes hon bra med att ha tid för oss barn och hemmet. Men tillbaka till pappa. Han jobbade heltid i alla år. Han var också väldigt involverad i oss barn. Han borstade tänderna på oss, läste godnattsagor, åkte på skidturer och åkte och badade (fast då var mamma också med! Hon gillade också att åka skidor och bada nämligen). Han förhörde oss barn på läxor. Han promenerade med oss barn och våra hundar. Han pratade...massor pratade vi tillsammans. 

Mig är det ännu mer synd om. Jag jobbar ju inte alls. Jag är hemmafru! Hemska saker! Det är så orättvist mot mig. Jag tvingas till att ta ett jätteansvar för hem och barn. Och min man han jobbar heltid och roar sig hela dagarna. Vi är såna där som nöjer oss med att enkelarbeta. Vi jobbar var och en för sig med vårt...jag här hemma och han på jobbet. Jag finns alltid där för mina barn. Min man finns för barnen efter arbetstid. Om vi båda hade förvärvsarbetat hade barnen fått nöja sig med totalt sett mycket mindre tid från sina föräldrar. Så trots att det är synd om mig som inte heltidsförvärvsarbetar så har jag det riktigt bra! Och min man har det rätt så bra han också! Han slipper dubbelarbeta. Och jag slipper dubbelarbeta. Och barnen får mycket tid av sina föräldrar. Win-win-win. 

 

 

Jullovet...

...närmar sig sitt slut...och vi har haft det bra! 

Vi har...

...julpyntat och fixat inför julen! Ett par dagar före jul kom våra tre utflyttade barn hem! Det var så roligt att ha alla hemma!

...firat jul tillsammans...familjen och mina föräldrar och svärmor! 

...och äldste sonens söta hund var också med på ett hörn! 

...och tomten kom förstås! 

...Maten kunde vi äntligen duka upp i vårt nya kök...som maken ägnat hösten åt att bygga! Än har vi inga vitrinluckor men det är inte makens fel...det är IKEA som har problem med leveranserna! Men vaddå...det är väl lite modernt med öppna hyllor! 

...ätit juldagsmiddag hemma hos mina föräldrar

...Vi åkte till kyrkogården och tände ljus för barnens farfar...

...vi har slappat och chillat...glott på tv, spelat spel tillsammans, läst en massa, pratat och bara varit...

...Vi har haft besök av flickvänner till pojkarna och av släktingar...sånt tycker jag så mycket om! Att vara många och att umgås...prata och skratta och äta tillsammans...spela spel, piano, gitarr...vara tillsammans helt enkelt! Vi passade på att fira två av barnens födelsedagar när vi hade besök av både alla flickvänner och släktingarna! 

...vi har firat nyår...hemma hos mina föräldrar...vårt eget hus fick våra tre äldsta låna för att kunna ha nyårskalas tillsammans med vänner! 

...Några dagar efter nyår blev det dags för våra stora barn att åka tillbaka till sina studieorter! De har tentor nästa vecka och måste plugga! En av dem skjutsade vi in till järnvägsstationen...och sen passade vi på att handla lite och äta en god lunch inne i storstaden! 

Igår sken solen och vi åkte ut till en sjö...vi hade tänkt promenera lite men som tur var slängde jag med skridskorna...ifall! Och trots ett tunt snötäcke på isen gick det bra att åka!

...ja, sen har vi haft en massa lugna sköna kvällar i vår lilla familj...vi och de tre barn som bor hemma! Inte gjort något särskilt...bara lagat lite god mat, pratar, spelat lite kort och sett på tv sen. 

Och än är ju inte jullovet riktigt slut! Några dagar kvar har vi att njuta av! 

Doublespeak

 Jag lyssnar på en intervju med Ivar Arpi och Veronica Palm, som alltså intar motsatta ståndpunkter i frågan om individualiserad föräldraförsäkring.

Arpi tycker att föräldrar är kapabla att bestämma själva hur de vill göra med sina föräldradagar.

Palm håller med. Föräldrar ska få göra fria val. Men...

för det finns ett MEN...

Vi människor är styrda av djupt inrotade könsroller som vi reproducerar varje dag.

Dessa könsroller måste brytas. Vi måste få hjälp att befria oss från dem. Vi människor måste bli fria.

Politiken ska hjälpa oss på vägen mot frihet. 

När vi tvingats att göra som ideologin påbjuder kan vi äntligen välja fritt. Alltså på riktigt välja fritt. Och när vi väljer fritt då väljer vi som vi ska. Det finns bara ett val och detta val vill man träffa. Inget annat. Så går det till när man väljer fritt. 

“Doublethink means the power of holding two contradictory beliefs in one's mind simultaneously, and accepting both of them.”

Precis så...två motstridiga åsikter på samma gång, Båda är sanna. På samma gång. Vi ska välja fritt. Vi ska göra som de säger. 

1984...fast så många år efteråt. Räcker det inte snart? Är det inte lite ofräscht att hålla på med det här eviga jämställdhetssnacket? 

Folk reagerar på nyhetsartikeln som läggs ut på fb. De flesta vill välja själva. De vill bestämma över sina dagar de fått. 

Jag känner mig deprimerad. Är det inte futtigt på något sätt? Vad har de gjort med oss? Med oss mammor? Vi drivs av vår längtan att få barn. Vi vill ha dem, vänta dem, föda dem, amma dem, ta hand om dem. Vi går villigt med på att bringa barnen till världen. Sen får vi våra dagar. När dagarna är slut ska vi lämna in barnen i förskolan. Vi är som burfåglar. Dagarna utgör hela vår barnavärld. När dagarna är slut så är de. Utöver dagarna...inget. Dagarna är allt vi kräver. 

1984 igen...

“Power is in tearing human minds to pieces and putting them together again in new shapes of your own choosing.”

“The masses never revolt of their own accord, and they never revolt merely because they are oppressed. Indeed, so long as they are not permitted to have standards of comparison, they never even become aware that they are oppressed.”

Det är svårt att tänka något som inte finns. Och för en mamma finns inte längre tid för barn. Vi har accepterat att helt enkelt vara barnleverantörer till samhället. Vi går med på att vänta, föda, amma barn och sedan lydigt leverera dem till samhället efter ett visst antal dagar. Och de dagarna är viktiga. Varenda en av dessa dagar är symboler för frihet. Men utöver...inget. Utöver dessa dagar...blankt. 

Det är synd om människorna.

 

 

Kvinnans villkorliga frigivning

Jag fortsätter med min lilla exposé över den historiska utvecklingen av synen på kvinnor, män, familj och barn och förvärvsarbete.

I mitt förra inlägg skrev jag om Alva Myrdal och hennes idéer om att barnen behövde frigöras från föräldrarna. De borde gå i förskola för att utvecklas på ett bättre sätt. Kvinnorna behövde också utvecklas och slippa ifrån det trista hemarbetet.

Lite senare var Alva Myrdal med och skapade begreppet ”dubbla roller”. Hon och Viola Klein kom ut med boken Kvinnans två roller 1956. Det hela gick ut på att kvinnan först skulle kunna vara mamma på heltid några år och sedan gå ut i förvärvsarbetet.

Eva Moberg vände sig mot detta i sin skrift ”Kvinnans villkorliga frigivning” som kom 1961.

Moberg menar att uttrycket ”dubbla roller” är olyckligt. Uttrycket gör att man uppfattar att kvinnan hade en given huvuduppgift…att ta hand om barn och hem. Eva menar att det inte finns något som säger att kvinnan har denna huvuduppgift. Hon går med på att det finns en biologisk skillnad mellan män och kvinnor, förmågan att föda fram ett barn men utöver detta…ingen. Kvinnor har orättvist nog fått en massa annat på sin lott…städning, matlagning, barnafostran….och förmågan att polera golv, sy kläder, gå till mjölkaffären och massa krafs.

Vård och uppfostran av barn är inget som har med kvinnlighet att göra. Det är en mänsklig och moralisk angelägenhet. Det är inget som säger att det måste vara kvinnan som sköter om detta.

Begreppet ”kvinnans två roller” måste alltså bort. Män och kvinnor har en huvudroll: att vara människor. I människorollen ingår att ta väl hand om avkomman.

Moberg landar i att kvinnan har blivit villkorligt frigiven. Hon är fri endast om hon accepterar sin huvuduppgift som att vårda och fostra barnen. Om hon gör detta kan hon dessutom gå ut i förvärvslivet och göra vad hon vill.

Anledningarna till att kvinnan måste bli totalt frigjord är:

-        Ett liberalt krav. Individen har rätt att vara fri.

-        Samhällsnyttan – det är inte rationellt att det ena könet avdelas för att ta hand om hem- och barnkomplexet.

-        Människor blir lyckligare om kvinnan blir frigjord.

Moberg är besviken på kvinnorna. Hon ställer sig frågan varför är det så få kvinnor som aktivt arbetar på att emancipationen fullföljs.

Hon landar i att det finns tre huvudanledningar:

1.    Kvinnor föder barn och därför blir de periodvis beroende av andra för uppehälle och trygghet.

2.    Kvinnor konkurrerar om männen och då kan de inte ge upp sin ”kvinnlighet”.

3.    Äktenskap, hem och barn är förknippade med social prestige och det är relativt lätt för en kvinna att utan någon större ansträngning eller utveckling uppnå dessa saker.

Och här kommer det fina i kråksången…Moberg visar vägen mot tvåförsörjarfamiljen. Den modell vi har nu i riket.

Moberg slår fast att det inte längre ska gå att försörja sig på att vara gift. Äktenskapet ska inte kunna fungera som en social frestelse. Man har tidigare funderat på hur man ska se på den hårt arbetande hemmafrun och det har talats om någon slags hemmafrulön. Eva vänder sig mot den på det bestämdaste. En hemmafrulön skulle bara leda till att kvinnan skulle bli ännu mer beroende av mannen. Hon skulle bli anställd av sin egen man.

För att äkta jämställdhet ska kunna uppnås menar Eva att kvinnorna måste bli helt socialt och ekonomiskt oberoende av männen. En kvinna ska inte kunna bli försörjd av sin man och en man ska inte kunna försörja sin fru. Var och en ska sköta sin hälft av hemarbetet och försörja sig genom ett yrke.

Men barnen då?

Moberg förstår att kvinnor behöver hjälp och stöd så länge barnen är små. Hon lägger fram förslaget om en barntilläggskassa. En norsk kvinnokampskvinna vid namn Margarete Bonnevie har lagt fram ett sådant konkret förslag i Norge och det verkade vara på g att införas där. Det skulle funka på så sätt att av alla löner drogs en viss procentsats av och betalades in till en barntilläggskassa som kvinnan eller mannen som skulle vara hemma med barnen fick ut. Detta skulle möjliggöra att en av partnerna var hemma en tid eller att man köpte barnpassning för pengarna. Detta skulle ju vara nödvändigt i och med att en lön inte längre skulle räcka för att försörja en familj…tvåförsörjarsamhällets baksida alltså.

Moberg inser också att det inte räcker med att kvinnorna försörjer sig själva för att jämställdheten ska uppnås. Barnen finns ju där. Någon måste ta hand om dem. Om inte mamma gör det så måste någon annan rycka in. Ja, så daghemmen, barnträdgårdarna och förskolorna måste kraftigt byggas ut. Och …Eva är ett barn av sin tid…hon förstår att hemmet ändå kräver en hel del arbete…en utvecklad organisation av all slags hemhjälpsservice kommer att krävas. Hemmafrun skulle bytas ut alltså…av en stab av personal i daghemsinstitutionerna samt ambulerande hushållerskor.

Hur blev det då?

Jo, Eva fick rätt i allt. Utom det där med hemhjälpsservicen. Ja, vi har ju Rut. Men kom igen…löser Rut vardagspusslet? Blev kvinnan frigiven på riktigt? Eller är hon i själva verket fortfarande bara villkorligt frigiven? Och ...vad är det vi vill bli frigivna från egentligen? Är det våra barn? Var det så kvinnorna tyckte på 1960-talet och är det så vi tycker nu?