Påskveckan har startat...

 ...och påsklovet likaså. Det är grått och regnigt. Vi har varit inne hela dagen.

Förra veckan och helgen var bra...en trevlig vecka på alla sätt och vis.

Början på veckan var så varm och fin...riktig vår! Yngste sonen tog med en klasskamrat hem efter skolan och vi fikade ute!

Barnen fikade fort och började hoppa studsmatta och jag satt och njöt av att höra dem ha kul och stickade lite. 

Vi gick till skogen eftersom killarna ville träna parkour! Jag tog med en bok och satt på en solig sten och läste en stund! 

14-åringen hade fjärrundervisning och jag satt med så mycket jag fick...det är roligt att se vad de har för sig i skolan och lite kunde jag hjälpa till! 

Jag tog en promenad tillsammans med min pappa! Det var en härlig, fuktig, gråmulen dag! 

Jag har varit ute i trädgården en del...rensat undan och spanat in läget! 

Mina föräldrar kom på besök på våffeldagen...vi festade på våfflor och hemkokt hjortronsylt! Nästan alla barn var hemma och fikade och vi hade det trevligt och roligt tillsammans!

Äldste sonen kom hem och hade sin hund med sig! Det är alltid så mysigt! Jag och maken tog en långpromenad tillsammans med hunden på fredagskvällen! 

Jag och yngste sonen var ute en hel del med hunden i våra små skogar! Det var härligt att njuta av fågelkvitter, hackspettar som for omkring och hackade i stammarna så att det blir ett sånt där underbart durrande som ekar i hela skogen! Att ha vovven med var förstås extra roligt! 

På lördagskvällen gjorde vi sushi tillsammans! 

En fin vecka hade vi tillsammans! 

Trött...

 Jag har känt mig orkeslös på sistone. Inte orkeslös så att jag inte orkat göra saker hemma. Jag har ork för städning, matlagning, läsning, barnen, läxor, promenader, stickning, filmer och så vidare. Men jag har känt mig mentalt orkeslös...inte när det gäller litteratur, musik, konst, film...utan det kanske rör sig om någon slags politisk orkeslöshet...ett bristande intresse för samhället, skolan...allt det där som brukar få min hjärna att gå i spin och som jag brukar tycka om att prata om och skriva om och tänka på. 

Jag följer politiker på instagram. Jag läser vad Annika Strandhäll skriver...

...det handlar om att kvinnor måste få det bättre. Hur? Genom att ta ut mindre föräldraledighet och få möjligheter att orka jobba mer...heltid...tjäna mer pengar. Det vanliga. Jag vill känna att hjärtat bultar och ilskan vaknar...men det gör den inte. Jag försöker känna att jag blir ledsen. Jag blir det inte. Inte längre. Jaha, tänker jag. Jaha. 

Jag sitter bredvid mitt högstadiebarn...han räknar matte...det är fjärrundervisning. Några uppgifter är riktigt svåra. Vi kämpar tillsammans. Vi tror att vi klarar av den. Jag säger att vi får vänta tills vi får reda på rätt svar av läraren...uppgifterna ska ju skickas in. Men sonen säger att han förmodligen aldrig kommer att få reda på de rätta svaren. Han uppfattar det som att huvudsaken är att eleverna lämnar in uppgifterna...som något slags bevis på att de jobbat...det är inte så viktigt att de får reda på om de gjort rätt eller fel. Jag känner hur hjärtat bankar till lite. Jag får lite ont i bröstet. Men inte mer än så. Jag låter det rinna av mig bara...tänker att vi frågar far i huset sen eller en storebror...de kan matte. De kan berätta för oss om vi tänkt rätt eller inte. 

Mitt yngsta barn berättar att de får lyssna på melodifestivalslåtar i skolan. De får se låtarna som ska tävla innan finalen. De får höra vinnarlåten på måndagen efteråt. De får höra berättas om Tusse. De får veta att han är fantastisk på många sätt. De får skriva ner fakta om Tusse. Sonen tror att han skulle skriva ner tre saker som är fantastiska med Tusse. Han minns det så. Han säger till fröken att han inte vet något om Tusse. Hon säger att han kan skriva ner det hon berättat om honom. Jag blir tröttare än tröttast. Melodifestival...fakta om Tusse...är det skola? Tusse är så fin för att han har flytt och klarat sig så bra här, han kämpar i motvind, han segrar, han skriver sånger om allas lika värde, han vågar klä sig könsöverskridande...han är så fin. En förebild...Jag tänker på Jesus...förr hade vi religionen...där fick barnen och vi andra våra exempel. Jesus älskar alla barnen. Han visar vägen. Han offrar sig. Han är en god människa rakt igenom...Guds son. Nu väljer vi ut riktiga människor...gör om dem till något slags helgon. Jag känner ingenting...bara något slags tomhet. Hoppas att det går bra för mitt barn. Hoppas han lär sig stava och skriva fullständiga meningar...Jag tänker att jag måste sjunga mer hemma...visor och kända melodier ur någon gammal sångsamling.

En vän skriver till mig och frågar om jag läst en artikel om en kvinnlig långtradarförare...artikeln ingår i en serie i Adtonbladet...en Vintersaga. Jag läser den. Jag känner hur jag bara för några veckor sedan hade brytt mig...blivit irriterad, arg...hur orden hade kommit till mig. Men inte nu. Texten lyfter fram en 50-årig kvinna som bytt yrkesbana, livsbana. Hon njuter av att köra sin tunga lastbil halva nätterna och halva dagarna, jobba övertid, bära ut tunga saker ur långtradarens djup...coca cola...många 1000 kilo varje vecka. Min vän skriver om det så bra...hur galet det är att lyfta fram detta som ett ideal...att just en kvinna, ännu mer för att det är en kvinna...ska ratta runt ensam i ett tungt fordon, lyfta sig till ett ev framfall, sitta sig sjuk...detta är livet. Frakta varor genom natten, visa att man är tuff...en kvinna som kan. Men det kommer ingen irritation hos mig...jag orkar inte bry mig. Gör som ni vill. Tyck som ni vill. 

Jag drar mig inåt märker jag...det yttre är som det är...det pågår därute...jag måste ta hand om det inre. Jag vill inte bli irriterad längre. Jag vill inte känna mig arg. Jag vill...odla min trädgård...typ. 

Födelsedagskalas!

I lördags hade vi kalas för vårt andra barn som blev hela 21 år! Vi gjorde som vanligt...familjen och mormor och morfar (farmor kom inte med pga coronat) samlades och drack kaffe och åt tårta...födelsedagsbarnet fick sina presenter och så promenerade vi en stund...mat och tv...prat och skratt...en trevlig dag kort sagt! 

Tårtan blev bra...sockerkaksbotten, marängbotten, hallon och lemoncurdgrädde...vit choklad på kanterna! 

Promenaden var lite kall men ändå skön...ett svanstreck flög över oss och sånt gillar jag! 

Kvällsmaten gjorde jag enkel för mig...potatisgratäng, kallskuret, sallad, vindruvor, ost, bröd och kex! 

Ja, för 21 år blev jag alltså tvåbarnsmamma! Det var fantastiskt...men också ganska överrumplande! Jag hade precis blivit varm i kläderna som enbarnsmamma...njöt av det, kände mig bra på det...och så kom en liten till...och den äldsta var inte så värst gammal han heller...bara 2 år och 2 månader. Jag var inte beredd på hur krångligt det skulle kännas...att räcka till för allt...närhet, mat...och att det inte var så väldigt lätt att bli storebror...känslan av att bli lite utputtad av en liten krävande bäbis! Men vi tog oss fram...dag för dag jobbade vi på och det var en fin tid...det var härligt att ha två små killar som blev väldigt tajta och alltid var spralliga och glada! 

 

Störningar...

 Idag läser jag om störningar...många barn har språkstörningar...och eftersom det inte finns nog med logopeder skapas störningar i skolan. 

Tydligen har mellan 7 och 10 % av alla barn någon form av språkstörning. Flera av Sveriges kommuner säger att de ser att elever med språkstörning inte når kunskapsmålen. De säger också att de inte har tillräcklig kunskap om hur man ska hjälpa de här barnen. De flesta av de här barnen upptäcks via screening på BVC och får behandling av logoped på sjukhus men när de börjar skolan skrivs många av barnen ut från logopedmottagningarna. Någon i skolan måste fånga upp detta och ge fortsatt stöd säger en specialistlogoped. Problemet är att en stor andel av landets skolor saknar tillgång till logopeder...och logopeder är de enda som kan sätta diagnosen språkstörning. 81 % av kommunerna säger att de har problem med att ge stöd till barn med språkstörning. Ungefär hälften av av kommunerna säger att elever med språkstörning har svårt att nå upp till kunskapskraven. Det mesta av inlärningen bygger på språk och därför behöver de här eleverna ett väldigt omfattande stöd av både pedagoger och logopeder. 

Jag tittar på en liten film på svt om språkstörningar. Man säger att språkstörningar ofta upptäcks tidigt och att de ofta yttrar sig i att barnet har dåligt uttal och ett litet ordförråd. 

Jag vet inte jag...men jag tänker...Språkstörningarna yttrar sig redan i unga år...det är uttalet och ordförrådet som är påverkat...om jag fattar det rätt. Man märker det på bvc. Jag funderar som vanligt på det där med förskola. Hur blir det när man sätter 1-åringar i förskola? Separerar dem från sina allra närmaste, med mamma, många timmar varje dag, i många år...alla år fram till skolan börjar? Kan det vara så att vissa barn inte riktigt tål det? Tål några barn det egentligen? Hur påverkas egentligen talutvecklingen av att fostras i grupp...många små jämnåriga barn och få vuxna? Är det bra för barnen? Kanske blir ordförrådet inte så stort när man inte får höra så många ord, inte har någon vuxen att prata med, få svar av, få respons och feedback ifrån? Kanske påverkas uttalet negativt när man inte hör tillräckligt mycket vuxenprat, inte har någon som korrigerar och försöker leka fram rätt uttal? Jag har ofta tänkt på det där med uttalet...att många barn som är förvånansvärt stora inte kan säga tex "r". Kanske har ingen hunnit med att vara hobbylogoped för sina egna barn...Jag var det för ett par av mina barn som inte kunde säga "r"...vi jobbade med "r:n"...och när barna var en 2 år var det fixat. 

Men ingen funderar på varför så många barn har språkstörningar...hela 7-10 %...det presenteras som en självklarhet...så är det bara. Och lösningen finns...inte att barn ska kunna vistas i en rikare språklig miljö...den som hemmet kan erbjuda. Lösningen är...logopeder. Först ställer man till det och sen får man plåstra. 

Var tionde barn...

Sverige är ett välfärdsland. Trots detta lever var 10:e barn i fattigdom. I Sverige alltså. Det tycker jag är konstigt. Hur kan det få vara så i ett välfärdsland...ett land där alla människor gör sin plikt och går till jobbet och betalar in sin skatt? Ett land som har världens högsta sysselsättningsgrad, bland de högsta pensionsåldrarna, där kvinnor jobbar mer än i något annat land...och som dessutom har ett bland de högsta skattetrycken i världen. 10 % är ändå ganska mycket. Var 10:e barn. Och så deras föräldrar också då förstås antar jag. Undrar vad man ska göra åt det. 

Vardagsveckan...

 ...är snart slut och det är helg! Denna vecka har ett barn varit sjukt och ett lite halvkrassligt..men han hade fjärrundervisning så det gick bra att gå i skolan ändå! Det har varit lite segt men det har gått bra ändå...som vanligt är jag glad över att vara hemarbetande...det är skönt att slippa vabba eller lämna stora barn hemma ensamma vare sig de är sjuka eller inte. När det är fjärrundervisning är det trevligt att vara här...kunna höra på lektionerna, hjälpa till om det behövs, kunna servera lite mat och fika...snacka lite på rasterna! 

Jag har hunnit med lite i hushållet trots att mycket handlat om skolan...Jag har bakat bröd! 10-åringen längtade så mycket efter mina "trekantsmackor"...alltså siktkakor som blir trekantiga när man skär upp dem. Jag gillade dem också som barn...det var ju sånt bröd man bakade. Min mamma bakade dem. Min mormor och farmor likaså..och säkert deras mammor innan dess. Trots att både mamma och mormor gjorde samma slags bröd smakade de helt olika. Hemma hos mormor var det liksom lite fest...jag älskade när hon hade bakat när jag var där och jag ville inte ha trekanterna utan de där extrabröden...båtarna som jag kallade dem! 

Maken jobbar hemifrån och vi har hunnit ta några lunchpromenader!

Vi tog bilen till mina föräldrar en eftermiddag och drack kaffe och fick hembakt semla. Vi spelade kort tillsammans...vändtia och finns i sjön.

I början av veckan var det soligt och hyfsat varmt...jag fick vårkänslor och gav mig ut i trädgården...klippte ner de vissna perennerna! 

Vi har pratat kemi...17-åringen är väldigt intresserad och beställde en molekylsats...sen har han byggt alla möjliga molekyler och visat och berättat...jag tror att det är koffein ovan! 

Vi har spelat piano...jag och 10-åringen...vi håller på med ett stycke av Bach och roligt nog har vi hela två byster av herr Bach! De får stå och titta på tillsammans med Beethoven, Schubert och Chopin när vi spelar! 

Mer musik blir det i huset...en ny förstärkare kom på posten så nu kan man spela gitarr, bas och trummor och alla hörs! 

Sen blev det visst vinter igen! Det snöade och snöade hela dagen igår! I ett anfall av optimism bar maken upp snöskyfflarna på vinden förra helgen...vi fick trampa gångar istället...och vänta på regnet...som kom idag! 

Vi (eller mest jag då) har lagat mat...varje dag förstås! Det godaste var nog kyckling med buffalomarinad, grönsaker och ranchdressing! 

Men nu är vardagsveckan slut och det är fredag kväll! Trevlig helg därute! 

 

Kvinnorna i välfärden

Jag läser i det senaste numret av Ica Kuriren. Det är en trevlig tidning. Det är lite smått och gott. Och annat. I detta nummer intervjuas Britt-Marie Mattsson, pensionerad journalist. Britt-Marie har nämligen skrivit en bok...Boken heter Kvinnorna byggde välfärden. 

Britt-Marie berättar om sig själv och sin bok. Hon menar att det är det faktum att kvinnorna gick ut och jobbade då, på 60- och 70-talen, som byggde upp vårt moderna välfärdssamhälle. Här följder resonemanget:

-  I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet bröts hemmafrueran. 

- Om kvinnorna inte hade gått ut och arbetat hade det inte funnits tillräckligt mycket skattepengar för att bygga upp välfärden.

- Politikerna visste om detta...de förstod detta tidigt på 1960-talet...att utan kvinnligt arbete och skatteinbetalningar...ingen välfärd. Vanligt folk fattade inte det här. 

- De viktiga milstolparna för att få till den här välfärden var...bort med sambeskattningen, fri abort, delat ansvar för hem och barn, lika värde för gifta och ogifta kvinnor. 

- Utbyggnaden av dagis var helt avgörande för att kvinnorna skulle ta sig ut i arbetslivet.

- Vi är inte framme vid det jämställda samhället ännu. Det krävs att hemkunskapsundervisningen blir ett kärnämne under hela grundskolan för att folk ska bli jämställda. Och så måste folk få mer tid...kortare arbetstid. 

Britt-Marie får också frågan om huruvida barnen som växte upp på 70- och 80-talet fick tillräckligt med utrymme. Jag antar att intervjuaren tänker på hur det blev när mammorna lämnade hemmen. Britt-Marie säger att det bästa var att dagis byggdes ut. Där fick barnen lekkamrater och utbildade förskollärare. Detta gjorde att alla barn i hela riket fick möjlighet att utvecklas i grupp och med pedagogiskt inslag. Förr var det bara de rika som kunde lämna bort sina barn. De andra stackarna fick klara sig hemma med mamma och syskon och kompisar. Sen säger hon att barnen kanske också kunde hamna i kläm. Hennes egna barn fick gå långa dagar i förskolan och hon hade dåligt samvete. Men det gick ändå bra. 

 Ja, inte vet jag...jag kanske är lite dum i huvudet...men jag kan inte låta bli att fundera på en del saker...

Jag tänker på hur det är i andra länder...det finns en del länder där hemmafrun fortfarande existerar. Hon finns i Tyskland, Frankrike, Österrike, Schweiz, Spanien...Jag har för mig att de har en del välfärd där också. Jag har för mig att barna får gå i skolan, att det finns allmän sjukvård, att det finns ett ok vägnät, poliser, pensioner, a-kassa, sjukpenning, tandvård...och sånt där. Det finns kanske inte nästan gratis förskola förstås...

Förskolan förresten...den som är själva förutsättningen för att kvinnorna fick komma ut och jobba...Så är det ju förstås...utan förskola måste kvinnorna ta hand om ungarna själv, eller leja bort barnpassningen bäst de kan. Fast på samma gång som kvinnorna tack vare förskolan frigjordes...fångades de också...i förskolan och på andra ställen. Många, många kvinnor flyttade liksom bara ut ur hemmen och landade i en annan typ av hemmafruvärld...en där barnpassnignen blev den enda sysslan, eller städningen eller matlagningen eller annat omsorgsarbete. Så förskolan är liksom både frihet och fängelse på samma gång. 

Karriärkvinnorna kan förstås vara glada över att de har fått nästan gratis barnpassning...de som är barnpassarna kanske innerst inne inte riktigt är lika glada. Man vet inte...man de kunde tänkas kännas lite pyrt att få dealen att du får bli fri genom att passa andras barn och lämna bort dina egna ungar till någon annan som frigjorts på samma sätt...lite som en orm som biter sig själv i svansen. 

Man kan också fundera över hur det är ställt med välfärden. Förskolan är välfärd. Visst. Men  hur bra är den? Hur bra mår pedagogerna och barnen? Det verkar finnas en del problem. Det verkar som om skattepengarna inte riktigt räcker till för att få den där toppenvälfärden vi vill ha. Kvinnorna är redan utkörda eller frigjorda eller hur man vill se det...det finns inga fler att sjasa ut..förutom invandrarkvinnorna då förstås. Kanske är det de som ska rädda välfärden nu? Man får se. 

Nu är det gjort i alla fall. Vi har välfärd. Och det är kvinnorna som har gjort det! Och som har fått den. Tack.