Man vänjer sig

 Nour El Refai har lämnat sitt 1-åriga barn på dagis och barnet grät och så grät Nour  och så skrev hon om det på sociala medier och blev så fint bemött. Hon fick så mycket tröst och fina ord. För det är ju så här det är...barn lämnas, de gråter, mammorna biter ihop och vinkar glatt hejdå så där som man ska...men bryter ihop och gråter när de kommit utom synhåll. Det är så det går till. Och det gör ont i mammahjärtat. Och då är det så bra att mammor kan stötta varandra på insta. Så att man förstår att man inte är ensam. Just Nour kan inte förstå hur sonen kan vara ledsen...hon själv har ju bara underbara minnen av dagis...men hennes mamma berättar minsann om att hon lämnat lilla Nour så många gånger och gråtit...för alltså Nour har ju också gråtit...men det har hon glömt bort nu. Och massa instamammor peppar...säger att precis så där är det...det är så jobbigt att separera från sina småttingar...så där är det varje måndag...

Fast sen blir allt bra förstås...Nour får ett mms från dagis och ser sitt lilla barn leka och ha kul och då förstår man att det ändå är bra med separationen...det går bra till slut. Det kanske bara är nyttigt för alla inblandade att gå igenom det här hemska. Barnen får känna sina känslor och bli bekräftade och mammorna också...och så ser man att allt ordnar sig. Det blir bra. 

Ja, så enkelt är det...man lämnar in sina ettåringar. Man tycker att det är jobbigt. Barnen gråter. Men det är bara som det ska va! Bara man får lite instatröst och fbkärlek och får höra att alla har det precis likadant så ordnar sig allt. Easy peasy. Ingen big deal liksom. Så stort...för kärleken är så smärtsam...men det är bara så det ska va! Separationer gör ont. Särskilt om barna bara är 1 år. Men man vänjer sig. Som Kjell Höglund sjunger. 

Ordning på torpet

S-kvinnorna är bekymrade. Det är ingen ordning på jämställdheten. Mammorna är hemma för länge. Det kan inte fortsätta på det här sättet. Det måste bli ordning och reda i riket. Sverige måste bli ett jämställt land både när det gäller familjeliv och arbetsliv och då är det bara en sak som gäller...mamma och pappa måste vara hemma precis lika många dagar med barnen. 

S-kvinnorna skriver att borgarna har varit naiva. Det är inget fel på deras åsikter...att det ska bli jämställt...men de har trott att man med lämpor och morötter ska kunna komma dit. Men...det funkar inte. Flexibilitet funkar heller inte. Det håller inte att pappor kan ge bort sina dagar hursomhelst. Papporna har nämligen gett bort för många dagar...resultatet? Svar: mammorna har hamnat i kvinnofällan.

Det går inte att bli jämställd om man inte delar lika. Det finns bara vinster med att individualisera föräldraförsäkringen på riktigt. Alla trista förväntningar på kvinnorna skulle försvinna i ett nafs...man skulle inte längre förvänta sig av kvinnorna att de skulle vara hemma längre än männen, vabba mer än männen. Alla skulle fatta att de är redo för arbete precis lika mycket som männen. Inga störande moment i form av barn skulle finnas där mer än de av staten utdelade tingade dagarna. Och papporna skulle också tjäna på det. De skulle få uppvärdera sin roll som pappor och få arbetsgivarna att fatta att pappa också ska va hemma lika mycket (litet) som mamma. Och papporna skulle komma sina bäbisar närmare. Och det är bra...framför allt när det är dags att separera. För då är barna lika vana pappa som mamma. 

Vi har kommit en bit på väg...tack vara de öronmärkta föräldradagarna. Men det går på tok för långsamt. 

Ja, det är ju synd om mammorna också förstås. De får packa för många gympapåsar, köpa för många strumpor och dessutom ordna utflykterna i familjen. De...vi...blir utslitna av detta. Men en tvångsdelning av föräldradagarna...så det blir väl en 7,5 månader hemma vardera...skulle få bukt med det här. Plötsligt skulle papporna packa gympapåsar för brinnande livet och det skulle välla in strumpor i hemmen medan mamma efter 7,5 månaders eländigt slavande i hemmet tillsammans med bäbis äntligen får komma ut och göra rätt för sig på arbetsmarknaden...riktigt vila upp sig och ändå få vuxenstimulans...och lugnt kunna släppa taget om hemmet och barnen och utflyktsplaneringarna. 

Ja, det blir nog bra på sikt. När man fostrat färdigt människomaterialet. Fått ordning på produktionsenheterna och minimerat störningarna barnen orsakar. Jag tror att det blir bra. På sikt. När det är klart. Halleluja! 

Eller nä, jag hoppas inte att det blir klart...eller jo, jag hoppas det. Jag hoppas att vi kan komma i mål snart...att de som bestämmer driver på in absurdum...pressar folket så hårt det går. Fortsätter sina övergrepp mot mammorna så mycket det går. Inte tar hänsyn till några av kostnaderna som följer...varken kostnaderna för barnomsorgen, sjukskrivningarna, den psykiska ohälsan hos både mammor och barn...fortsätter fortsätter...och så hoppas jag på att vi någon gång kan nå en tipping point. Kan vi komma dit? Eller går det att vandra den fastslagna vägen till slutet? Klarar vi det? Det gör vi kanske. Människor är så tåliga. Vi klarar att leva ledsna...hanka oss fram. Vi är bra på att lyda och foga oss. Det är vår styrka och svaghet. Sorgligt är det i alla fall...var det allt liksom? Ska det va så här att få barn? Livets mening reducerat till dagar som ska delas ut så att de så snabbt som möjligt ska passera förbi...så att vi så snart som möjligt kan återgå till vårt huvudsakliga syfte...arbetet. Och barnen så snart som möjligt kan slussas vidare till sitt huvudsakliga ändamål...att utbildas av "proffs" samtidigt som de utgör råmaterialet för ett av de största kvinnoyrkena i riket. Detta har det blivit av oss. Råvaror. I händerna på produktionsledarna, politikerna. Arbeit macht frei. 

Första Adventshelgen...

...har kommit och gått...en fin helg hade vi trots sjukdomar. Jag och yngsta barnen har varit riktigt rejält sjuka över en vecka men i fredags kände vi oss äntligen lite piggare och jag orkade ta itu med adventsbestyren. Med hjälp av min man gick det att få ordning på hemmet...hämta in alla ljusstakar och stjärnor, städa, putsa fönster och så bakade jag en sats saffranskransar. 

I går vågade vi oss till och med ut på en kort promenad...vi gick genom vår lilla skog och runt den och sen hem igen...ca 20 minuter men det räckte...sen var jag trött och matt!

Resten av dagen (och hela helgen) gick lugnt till...

Vi drack kaffe framför tv:n...först helgmålsringen och sen ett historieprogram om en massaker på Öland på 400-talet...spännande. 

Det är roligt att göra fint...byta ut saker som står på byråer och skåp mot de lite mer adventsaktiga! I köket får min smidesljusstake stå. Den har min farmors bror som var smed gjort och den är så fin tycker jag! 

Maken fixade ljusslingor runt vår nybyggda altan! 

Jag fixade lite adventsstämning på framsidan...lite granris, en gammal utsliten korgstol, en ljusslinga. 

En fin och lugn första advent fick vi tillsammans! Hoppas ni andra också hade det! 

 

Alla vi barn i Bullerbyn

 I går kväll var det rena Alla vi barn i Bullerbyn på tv. Det var Anna och Lotta som stod för underhållningen. Fast så värst underhållande var det nu inte. Det var allvarsord som yttrandes. Tunga föll orden...förskolan är viktig viktig viktig...det är där barnen lär sig svenska. Om de inte går i förskola blir det rena rama katastrofen på sikt. Och det är ju invandrarbarnen som detta gäller förstås. Invandrarföräldrarna skickar inte sina barn till förskolan i lika hög grad som svenska föräldrar. Snittet för invandrarbarnens deltagande i förskolan är bara 83 procent jämfört med de svenska barnens 95. Och så har det till på köpte visat sig att i vissa områden, tex Järva, har ungefär hälften av sexåringarna bristande språkkunskaper. Hur går detta ihop sig? 17 procent av barnen går inte i förskola...alltså 83 procent går...MEN 50 procent av barnen kan inte svenska tillräckligt bra. Detta betyder väl att förskolan inte är en garanti för att barna lär sig ordentlig svenska. Men detta pratade varken Anna eller Lotta om. Konstigt. Fast det kanske inte är så konstigt ändå...hur ska barn lära sig svenska om alla andra barn i förskolan pratar något annat språk än svenska? Och är barn verkligen bra språklärare? Och ännu värre...hur ska barn lära sig svenska om personalen inte kan ordentlig, eller ens alls, svenska? Förskola kanske inte är en mirakelkur. Det kanske inte räcker att bara sätta in ett barn i förskola och förvänta sig under. Men vad vet jag...Kanske är det så att om man får in de där 17 procenten som fattas av invandrarbarnen i verksamheten så lär sig 50 procent av barnen bättre svenska. I Bullerbyn kan Anna och Lotta leka skola och låtsas att det är på det viset. 

Det hann inte gå mer än 2 år...

 ...innan det var dags igen! Nya obligatorier. Det räckte inte med skolplikt från 6 års ålder. Det måste bli från 5. Det har regeringens utredare Lotta Edholm kommit fram till. Och då får jag lust att säga...vad var det jag sa. De är rätt genomskinliga de där politikerna ändå. Tidigare i höstas slängde nån sossegrupp fram ett förslag om obligatorisk förskola från 2 år. Och då blev det rabalder. Förmodligen ville man sondera lite...peta lite på folk. Se hur de skulle reagera. Och folk reagerade. Men så kommer det här förslaget...obligatorium från 5 år. Och det känns väl rätt snällt. Om man jämför. Kanske passerar det bara obemärkt förbi. Man får se. Alla ungar går ju ändå. Bara några ynkliga små stackare kvar att få fatt i. Och det vill man förstås gärna. Fritänkare tolereras icke. 

Nu ska det alltså bli skolplikt från 5 år. Men det ska inte vara riktig skola. Det är sista året i förskolan som ska vara obligatoriskt. Häftigt va! Det är 22 000 barn som slunkit undan radarn. Och av dem har 11 000 utländsk bakgrund. Huva! De svenska föräldrarna är nästan helt färdigfostrade. Hela 95 % av de svenska barnen har redan tagit skeden i vacker tass medan bara 83 % av de utländska barnen har gjort det. Icke bra. Och man har nu sett att fler barn där båda föräldrarna arbetar i högre utsträckning går i förskolan än barn där föräldrarna inte gör det. Surprise! Konstigt va! Att folk som jobbar har sina ungar i förskola medan folk (mammor) som är hemma kanske inte har lust att ha det. Vad beror det på då...att folk/mammor inte jobbar som de ska...jo det är de där traditionella könsrollerna som ställer till det. Man säger att i vissa kulturer är det självklart att mamman ska vara hemma med de små barnen. Detta vet man genom forskning. I Norge har man forskat om detta. Hemskt va! 

Men nu ska det alltså bli ordning på torpet. Nu ska det snart bli fason på rikets alla femåringar. Alla ska med! 

Korrigering

Föräldraförsäkringen är ju på tapeten. Den är för lång. Det har ju som bekant Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, kommit fram till. Ledarskribenter är bekymrade. I Vestmanlands Läns Tidning skriver en ledarkvinna att föräldraförsäkringen måste individualiseras. Hon skriver att ”Föräldraförsäkringen där ”familjen bestämmer” vem som ska vara hemma är den sista resten av ett förlegat system där kvinnan inte är en egen individ utan en del av mannens hushåll.” Hon skriver vidare att eftersom sambeskattningen avskaffades redan 1971 så är det dags att den gemensamma föräldraförsäkringen går samma väg. Synen på kvinnans roll i samhället måste uppdateras.

Hoppas bara att mammorna själva har lust att uppdatera sin syn på sig själva. Vi har ju redan uppdaterat oss en hel del sen 1971 när själva fundamentet för att kunna ta hand om sina egna barn smulades sönder. Vi har uppdaterat oss gång efter gång och är nu nere på 15 månader av heltidsmoderskap. Om vi lyder det normen fastslår alltså. Tänk om det inte är mannen som bestämmer det där med om mamman ska vara hemma eller inte? Tänk om det faktiskt är staten som gör det? Tänk om individualiseringen bara är ett redskap för staten att få sin vilja fram när det gäller mammorna i Sverige? Tänk om förtryckaren inte är mannen utan själva riket? Men man får se. Den som lever får se. Hur det än blir och går är det spännande att va me. Det blir kul att se vad de ska hitta på nästa gång.

Humankapitalet

Det har forskats igen. Nu har man forskat om föräldraförsäkringen. Och vad tror ni att man har kommit fram till? 

Jag tror att ni gissar rätt.

Föräldraförsäkringen är för lång. Man använder sig av en beviskedja där den outsagda tesen är:

föräldraförsäkringen är inte till för att föräldrar (särskilt inte mammor) ska kunna vara hemma med sina barn. 

föräldraförsäkringen är nämligen till för att skapa jämställdhet på arbetsmarknaden. 

Och nu är det så olyckligt här i riket att mammorna har fått för sig dumheter. Och det började de få år 1989. För då förlängdes föräldraförsäkringen med 3 månader. Och de där 3 månaderna lade mammorna rabarber på. Nästan alla av de där dagarna tog de. Och från och med år 1989 har mammorna i Sverige varit hemma alltför länge. 

I Sverige har en lång och fin föräldraförsäkring och en offentligt finansierad barnomsorg. Dessa två fina saker utgör själva fundamentet för den svenska modellen...att föräldrar ska kunna kombinera familjeliv med karriär. Så föräldraförsäkringen är väldigt viktig. Kvinnor ska inte behöva välja...barn eller karriär. Vi ska få båda. Denna modell gäller även i övriga Norden. De nordiska länderna har långa föräldraförsäkringar. Men inte alls så långa som i Sverige där den är 15 månader (om man tar ut alla dagarna i ett svep). I Norge är den 12 månader. Och på Island bara 9. Forskarna frågar sig alltså...är föräldraledigheten onödigt lång i Sverige? 

Och det tycker de nog att den är. Den är ett problem. För mammorna. För de är hemma för länge och det blir för dyrt för företagen. Och kvinnornas löner påverkas negativt. Företagen litar inte på mammorna...de räknar med att de ska vara hemma länge och då satsar de inte på deras löner på samma sätt som på pappornas löner. Och det hela är ännu allvarligare. Det är så allvarligt att de här 3 extra månaderna som infördes 1989 har föranlett att löneskillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade yrken har ökat. 

Så ni förstår allvaret. Det finns nog bara en sak att göra. Korta föräldraförsäkringen. Se till att hindra mammorna från att vara hemma onödigt länge. För ni fattar väl...3 månader...av en barndom...ett mammaliv...det är inga småsaker inte. Det är ett rejält ofog som skapar stor oreda i rikets finanser...för att inte tala om JÄMSTÄLLDHETEN. Den drabbas hårt. Och det är därför rapportskrivarnas slutsats blir:

Kanske är den svenska föräldraförsäkringen längre än nödvändigt?

Kanske borde den förkortas för att bättre värna jämställdhet på arbetsmarknaden? 

Ja, så kan det vara...att bli mamma handlar inte om att ta hand om sina små...det handlar om att bli jämställd på arbetsmarknaden. Humankapitalet måste hållas i schack. Det gäller att varje liten människokugge snurrar på som den ska och inte orsakar något stopp i maskineriet. Barnen...ja, de har sitt eget maskineri att fogas in i. De är viktiga kuggar i jämställdhetssituationen på arbetsmarknaden...som råmaterial för kvinnlig frigörelse.