Sportlovet...

...är slut och vardagen är här igen! Den kom med det vackra vädret vi borde haft under lovet! Men strunt samma...vi har vädret nu...och lovet var trevligt ändå! Vi har inte gjort nåt särskilt alls men ändå haft det riktigt bra! 

Vi inledde lovet förrförra fredagen med fika framför tv:n när de tre yngsta kommit hem! Vi började titta på en så olidligt spännande serie som vi bara har ett avsnitt kvar av...det ska vi ta i morgon! Locke and Key heter den och går på Netflix! Det handlar om övernaturliga saker, nycklar, hemligheter, relationer och vad som är viktigt i livet! 

Vi gick en promenad tillsammans med mina föräldrar en grå och blåsig dag! Men det har sin tjusning det också!

Jag och 13-åringen gjorde lite tyska! Jag konstaterade (som jag konstaterat många gånger tidigare) att man inte jobbar i skolböckerna de har i skolan. Grammatikavsnitten (som inte är så värst bra tycker jag men ändå...det är ju ändå något) är obehandlade. Vi gjorde några sidor och så fyllde jag på med översättningsmeningar från en gammal bok . 

Vi håller på med nominativ och ackusativ i den gamla boken...och även pronomina i nominativ och ackusativ samt de possessiva pronomina. I skolan har man ännu inte kommit dit...efter 2 års studier. Det känns lite konstigt. 

Jag och det yngsta barnet har gjort små egna skogsturer. Vi bygger på en koja och det är så roligt...även för mig som blir lite barn på nytt.

Vi spanar också på djur och en dag hade vi sån tur och fick se en så fin liten ekorre som satt länge och visade upp sig för oss! 

En domherre såg vi också i en trädtopp!

Vi har fikat...ganska många gånger! 

Jag och maken har gått några kvällspromenader på egen hand...och en gång såg vi två älgar rätt nära! Det kändes rätt stort på nåt sätt!

Jag och 9-åringen har ritat och målat lite! En fin räv blev det en gång...

...en annan dag satt han och ritade tillsammans med sin morfar...de ritade av grannens hus! 

Far i huset håller på att rita upp en altan som förhoppningsvis ska byggas i sommar. 9-åringen fick låna ritbrädan...kul att rita hus och annat kantigt med linjalen som gick att dra hit och dit! 

Vi har varit på stan och köpt vårjackor till två av barnen, jeans till ett och en hel hög kalsonger! Vi passade på att hoppa in i kyrkan och lyssna på orgelmusik!

Jag och 9-åringen har jobbat lite med både matte och svenska. Ett korsord fanns i en gammal bok...det var väldigt roligt tyckte sonen...och jag tyckte att det var nyttigt eftersom det handlade om dubbelteckning! 

En promenad runt fågelsjön i närheten blev det en dag när maken var ledig! Det var blåsigt och lite duggregn men det var skönt ändå! 

Ett svanpar som hållit till hela vintern vid fågelsjön satt i vassen och spanade på oss! 

Vi åkte till ett badhus en dag...mormor och morfar fick följa med! Alla hade kul och simmade, bubblade i bubbelpool, åkte runt i en ström, hoppade från hopptorn, åkte lång och härlig rutschkana, fikade! Och yngsta barnet fick tumla runt i en boll på vattenytan en stund! Roligt! 

Ja, sen har barnen gjort egna saker också...lanat, varit på fest, träffat kompisar, tränat på gym och sånt. Ett skönt lov fick vi! 

Dårarnas paradis

Rut-avdraget var visst inte lönsamt. Det är dyrt. Staten får punga ut med 5,4 miljarder varje år för att vissa människor har lust att köpa städtjänster och annat. Alla vi andra får vara med och betala hälften av deras städhjälp. Tanken var att svarta jobb skulle bli vita och att skatteintäkterna skulle öka. Nu har det visat sig (vilket jag kunde ha räknat ut från början utan någon uträkning men bara genom att använda mig av mitt sunda förnuft) att det inte alls blev självfinansierande, vilket påstods när avdraget infördes, och att det i stort sett bara är de som tjänar mest som använder sig av det. En annan idé med rut-avdraget var att arbetslösa lättare skulle få jobb. Men det blev inte riktigt så heller. En tredjedel av rut-jobben går till arbetskraftsinvandrare. Ändå ska rut-avdraget utökas. Det ska tredubblas och fler tjänster ska ge rätt till avdrag.

Visst är det häftigt att leva i ett land där man alltid pratar om nytta och pengar och lönsamhet. Men ändå totalt struntar i det. Dagis skulle vara lönsamt men är det verkligen inte. Ändå vidhåller man. Dagis ska det va! Tralala! Rut skulle vara lönsamt men är det inte. Men mer ska vi ha! Tralala!

Mat

Jag lyssnar på ett radioprogram om skolmat. Det pratas om att vi är unika i Sverige, vi som har "gratis" skolmat. Det är ett fåtal länder i världen som har det. Det talas om att skolmaten är väldigt bra i Sverige, näringsberäknad och god men att många elever inte gillar den. Varför? Jo, det är en fråga om personlig utveckling. Elevernas egen utveckling speglas i deras inställning till skolmat. Dagisbarnen älskar sin skolmat och så fortsätter de att göra ända upp till åk 5-6. Sen hatar de skolmaten fram till åk 9. Det handlar om att man i den åldern inte gillar överheten och att lyda. Och sen på gymnasiet gillar man skolmaten igen. Sen pratar man om det där med att vi är så ovanliga...varför har vi egentligen gratis skolmat? Jo, det är en kombination av folkhemsidén och det faktum att man i Sverige gärna misstror familjer. Man har ansett och anser att familjerna inte klarar av att ge sina barn mat lika bra som proffsen i den offentliga verksamheten.

Nåväl...det är som det är. Dyrt är det med skolmat. 2 miljoner måltider lagas varje vardag till offentliga måltider. Allt betalat av skattebetalarna. Mycket slängs. Hela 28 ton mat slängs av skolbarnen varje dag. Och svindlande 34 ton slängs innan det ens hamnat på tallriken. Varje dag. När det gäller äldrevården vet man inte riktigt men man antar att svinnet är ännu större där. Så det får vara hur det vill...även om barnen de allra flesta år av sitt skolliv påstås gilla skolmaten så äter de inte upp.

I morse råkar jag läsa en liten text av en förskollärare som handlar om just det här och jag blir full i skratt. Förskolläraren skriver om den pedagogiska måltiden. På den aktuella förskolan ska inte längre all personal få äta mat tillsammans med barnen utan att betala för den. Pedagogen berättar att maten ofta lämnar mycket att önska och det säger alla på arbetsplatsen. Pedagogen går ännu längre och säger att den aldrig skulle betala för restaurangmat av den kvaliteten. Hon får svar av en annan pedagog som skriver att de får mat från en högstadieskola och att den maten, trots att den lär vara näringsberäknad, lämnar mycket att önska. En tredje fyller på med att hon inte heller skulle betala för tex en redning på vitt mjöl, mjölk, vatten, oregano och till det makaroner. Kanske är rösterna inte alls representativa...men märkligt är det ändå att vuxna människor kan ha så negativ syn på mat som enligt uppgift är toppenbra, som bara obstinata tonåringar inte kan fördra. Men om man tänker på mängden mat som slängs kanske det ligger något i det rösterna säger. Kan man välja bort maten, som en vuxen som hellre avstår än att betala för något som inte håller måttet, eller som kan skrapa av maten och slänga den, ja, då gör man det. Det spelar ingen roll vad man säger, hur man förklarar...det är som det är ändå. Jag tycker ändå lite synd om de där små...de små barnen vars kroppar till stor del byggs av skolmat, som sitter där och äter mat en vuxen helst inte skulle äta, och aldrig skulle betala för.

Men i Sverige ligger vägen alltid fast. Om vi har bestämt att skolmat är bra. Ja, då är den bra. Hur det än ser ut i verkligheten.

Ny kris i befolkningsfrågan

Jag läser en bok av Ingemar Mundebo - Ny kris i befolningsfrågan från 1962. Den handlar om att Sverige hade världens lägsta nativitet på 60-talet och om de utmaningar svenska samhället stod inför.

Slutet av boken handlar om familjepolitiken. Det är roligt att läsa...veta om vad som kommer att hända och veta om att Mundebo inte hade en aning, ingen annan heller. Få reda på hur man tänkte, hur man diskuterade, vad man ville och hur man trodde att det skulle bli.

Mundebo börjar med att säga att en medveten familjepolitik hade förts sedan mitten av 30-talet. Man behövde då öka barnantalet och försökte underlätta familjebildning och förbättra barnfamiljernas situation.

Under 40-talet fokuserade man på rättvisesynpunkterna. Man ville underlätta barnfamiljernas ställning i ekonomiska och andra avseenden. Man menade att barnkostnaderna borde fördelas på alla medborgare. I linje med det infördes de allmänna barnbidragen 1948.

Mundebo skriver att familjepolitiken under 60-talet är (var) ett vitt fält. Många frågor bollades...bosättningslån, samhällets stöd vid barnsbörd och åt nyblivna mödrar, barbidrag, daghem, barnhem, ferieskolor, husmoderssemestrar, barnkolonier, skolmåltider, social hemhjälp, åtgärder för att öka kvinnors deltagande i arbetslivet, skattepolitik...

För att få en bakgrund till diskussionen gör han en resumé över samhällets nuvarande (dåvarande) familjepolitiska åtgärder.

- De allmänna barnbidragen var den viktigaste insatsen. De ersatte rätten till barnavdrag vid beskattning. Det stora flertalet barnfamiljer fick ett bättre stöd. Systemet med avdrag hade gynnat familjerna med höga inkomster. Många barnfamiljer hade inte lön nog att dra av tillräckligt. För att utjämna mellan olika typer av famljer infördes kontanta bidrag för varje barn som ännu inte fyllt 16 år. Från början rörde det sig om 260 kr om året. 1962 var det 550 kr per barn och år.

- Sedan 1958 ingår också allmänna studiebidrag utan behovsprövning eller lämplighetsprövning för ungdomar som går i skolan.

- Äktenskapsbildningen stöddes med statliga bosättningslån. När de infördes 1938 ville man underlätta tidig familjebildning för att därigenom åstadkomma ökad nativitet.

- I samband med barnsbörd lämnas moderskapshjälp och mödrahjälp. Man fick ersättning för förlossningsutgifter och också moderskapspenning.

- Mödrahjälpen är en behovsprövad hjälpform som infördes 1938. Behövande mödrar fick pengar genom denna hjälpform.

- Den förebyggande mödra- och barnavården erbjöds vid mödra- och barnavårdscentraler.

- Ferieresor beviljas till behövande barn för att underlätta rekreation och ferier.

- För att minska mödrarnas bundenhet vid barnen och öka deras möjligheter till förvärvsarbete finns barnstugor. Kan vara ordnade som daghem, lekskolor och fritidshem. 51 000 barn gick i någon form av barnomsorg 1962.

- Sociala åtgärder har införts som skolmåltider, skolmaterial, skolskjutsar och inackordering.

- Den sociala hemhjälpen har införts och är avsedd för famljer där husmor genom sjukdom, barnsbörd e d inte kan sköta hemmet under en kortare tid. Det fanns 1962 3 500 hemvårdarinor. Det finns också hemtjänst vilket består av hemmafruar som under några timmar om dagen är beredda att hjälpa till i något annat hem.

- Familjebostadsbidrag infördes 1948  med syfte att sänka bostadskostnaderna för barnfamljer. Bidraget är behovsprövat.

Mundebo skriver att det ekonomiska stödet till barnfamiljer är blygsamt jämfört med de verkliga kostnaderna för barnens vård, fostran och utbildning. Han tyckte att man kunde spåra en viss barnfientlighet. Han menar att under 1960-talet var en ökad familjepolitisk insats nödvändig.

Det Mundebo tyckte att man borde göra för att öka nativiteten var att införa en mer varaktig lindring av familjens försörjningsbörda.

Sedan redogör Mundebo för några huvudlinjer i reformarbetet:

Samhället erbjuder en kombination av kontantbidrag och naturaförmåner, tex studebidrag, bostadsrabatter, skolmåltider. I framtiden bör familjepoltiken fortsätta att vara en blandning av naturabidrag och kontantbidrag. Tre områden är särskilt viktiga:
- barnbidrag
- barnomsorg
- bostadsfrågan

Värdet av barnbidragen hade sjunkit sedan de infördes. 1961 beräknades barnkostnaderna vara 6430 kr per år varav samhället svarade för 1 410 kr. Samhället bidrog alltså endast med en liten del av kostnaderna.

Hur skulle stödet utformas då?

Tre alternativ angavs:
1. En generell höjning av de allmänna barnbidragen.
2. En differentierad höjning av de allmänna barnbidragen
3. En kombination av allmänna barnbidrag och rätt till barnavdrag vid beskattning.

Om man höjde barnbidraget för alla skulle alla få del av det ökade stödet. Men om det skulle få någon betydelse måste det bli en stor höjning. En höjning med 100 %, vilket vore rimligt, skullle det innebära att kostnaden för staten skulle bli för stor.  En differentierad höjning kanske skullle vara bättre. Flerbarnsfamlijerna hade det sämst ställt och det voer kanske viktast att stödja dessa familjer. Det skulle dock innebära ett ökat arbete att klara av att bestämma vilka som skulle få dessa ökningar.

Den tredje linjen, alltså skatteavdrag, diskuteras också. Under hela efterkrigstiden hade denna idé avvisats eftersom samhällets stöd till barnfamiljerna skulle bli större ju för höginkomsttagare än för låginkomsttagre. Därför måste en kombination av avdrag och bidrag införas menar Mundebo. Ortsavdrag fanns kvar för vuxna och borde alltså få att gå att fungera för barn. Barn nedsätter skatteförmågan och därför måste man vid beskattnignen ta hänsyn till antalet barn. Dett kan ske genom skattefria avdrag eller som i andra länder genom skilda skatteskalor. Ett sådant system tillämpades under åren 1938 - 1947. Här pågick omfattande utredningar av skattesystemet tydligen. Mundebo tyckte att mycket talade för en kombination av den första och den tredje lösningen.

Ett annat viktigt område var tillgången till institutioner för tillsyn av barn. Hälften av mammorna med barn under 16 år förvärvsarbetade och därför räckte inte barnstugorna till. Samhället måste hjälpa barnfamlijerna att ordna barntillsynen på ett lämpligt sätt. Därför måste barnstugeverksamheten byggas ut kraftigt.

Daghemmen är dock en mycket dyrbar vårdform säger Mundebo. Då kostade en daghemsplats 20 kr per barn och dag och ofta högre i nybyggda daghem. Kostnaderna för föräldrarna var 4-8 kr. Subventionen var alltså stor från samhällets sida. Det var också brist på utbildad personal. Mundebo påpekade orättvisan i att samhället betalade över 10 kr per barn och dag av vårdkostnaden på ett daghem medan famljer som själva vårdade barnen inte fick något stöd. Samhällets åtgärder borde inte vara utformade så att de gynnade en viss vårdform utan dess uppgift var att underlätta situationen för båda grupperna. Förslag hade inkommit om vårdnadsbidrag som kunde användas för att betala dagisplats eller gå till den hemarbetande modern. Detta skulle också markera den ekonomiska insats den hemarbetande modern utförde.

Ja, så funderade Mundebo på 60-talet. Facit sitter vi med nu. Det blev ingen kombination av barnbidrag och skatteavdrag. Det blev en kombination av barnbidrag och naturaförmåner. Barnbidragen täcker bara en liten del av vad ett barn kostar.

Enligt Swedbank kostar ett barn 2 560 kr upp till 1 år, 2790 mellan 1 och 3 år, 2970 mellan 4 och 6 år, 3480 mellan 7 och 10, 3830 mellan 11 och 14 och 4370 mellan 15 och 19. Barnbidraget är 1250 kr per månad. Flerbarnstillägget gör det hela lite bättre men å andra sidan är det dyrt att ha många barn. Det drar med sig ökade kostnader i form av bilbyte, sänginköp, cykelinköp, fler körkort att betala, fler fritidsaktiviteter etc. Barnbidraget täcker alltså inte alls vad det kostar att ha barn. Särskilt alarmerande är det när barnen kommer upp i tonåren. När barnet fyller 16 år går man miste om 2 studiebidrag. Tanken är väl nåt gammalt som ligger och pyr...att barn försörjer sig själva när de är 16 år. Men så är det ju inte...det lilla de kan tjäna ihop till under sommaren kanske måste gå till en del av körkortet, en ny mobiltelefon...och föräldrarna går miste om pengar som kanske behövs för att köpa kläder eller mat till barnet.

Det blev alltså ingen ökad hänsyn till föräldrarnas försörjningsbörda vilket Mundebo trodde var den mest rimliga vägen att gå. Istället fick vi nästan gratis förskola och fritids. Vi fick naturaförmåner. Varför valde Sverige den här vägen? Varför valde vi bort skatteavdraget? Det som nästan alla andra eu-länder valde. Förmodligen handlade det om kontroll. Kvinnorna skulle ut ur hemmen och in i arbetslivet av flera anledningar...jämställdhetsskäl men också av arbetskraftsskäl. I alla fall...om vi hade valt skatteavdrag hade staten tappat kontrollen över kvinnor och barn. Vi hade fått valfrihet. Och det ville man inte ha. Men det visste inte Mundebo när han skrev boken. Han trodde på rättvisa och sunt förnuft. Tyvärr gjorde inte de som bestämde det. Och det gör de inte nu heller.

Nya friska tag

Jag tittar på en dokumentär på SVT...ett program om Kina...ettbarnspolitiken. Ett otäckt program som gör mig stum och ledsen. Men också full i skratt märkligt nog. När ettbarnspolitiken gällde vällde propagandan ut...slagord, affischer, teaterföreställningar..."ett barn är bäst" skanderade dansande damer. Sen blev det tvåbarnspolitik och slagorden stod kvar på väggarna...samma damer (eller liknande) skanderade "två barn är bäst" lika ivrigt dansande. Allt är detsamma men ändå tvärtom.

Dagen efter snubblar jag på en tidningsartikel i en sån där stockholmstidning. Det handlar om dagis. Åtstramningar som sker i förskolan gynnar barnen. Barna till föräldralediga och arbetslösa i det här området ska inte längre få gå 35 timmar i veckan i dagis. Nu ska de bara få gå 15. Man säger att man bestämt det här för att "vi vill att föräldrar ska vara mer med sina barn". Eftersom barnkonventionen nu är lag ska man fokusera på barnens bästa. Man bestämmer också att barnen måste ha rätt till 3 veckors sammanhängande semester. Det är tydligen så att många barn går hela året om på förskolan. Föräldrar som har semester vill hellre lämna in sina barn på förskolan istället för att ta hem dem och det blir ju dumt. Barnen har rätt till sina föräldrar.

Visst är det bra att man inför den här förändringen. Det är ju helgalet att föräldrar som är hemma lämnar bort sina ungar nästan hela dagarna. Och det är ju helgalet att ungar kan gå varenda vardag hela året om i förskola utan att ha en ena ynka liten semestervecka att ta igen sig på. Men ändål...lite full i skratt blir jag ändå. Bara för nåt år sen hette det ju att det var så hiskeligt synd om barna som inte fick gå precis lika många timmar som alla de andra på förskolan. De blev utestängda och de lärde sig inte tillräckligt mycket och ja...allt möjligt annat dumt. Och nu...ja, nu har vi svängt på klacken. Nu blev föräldrarna viktiga i barnens liv helt plötsligt. Bara så där kommer en sån där fras...helt otippat och så osvenskt...och ingen reagerar. Bara en ny verklighet som poppade upp och lanseras som om man inte alls gjort en kraftig u-sväng. Lite kinavarning på det nästan.

Skatter

Efter en diskussion om skatter började jag fundera på dem...skatterna alltså...närmare bestämt hur det stod till med skatterna förr och vilka förändringar som skett. Jag vet ju om att särbeskattningsreformen infördes 1971. Men hur var det egentligen innan det?

För att bringa lite reda i mina osorterade kunskaper läser jag (igen) Ingegerd Troedssons bok Den kommenderade familjen. Hon redogör noggrant för förändringar i skattesystemet under 1900-talet:

•  Fram till 1948 fanns det något som kallades ortsavdrag för barn. Ortsavdragen sänkte den beskattningsbara familjeinkomsten och därmed marginalskatten.
• 1948 infördes istället barnbidrag.
• Ett visst barnavdrag fanns kvar till 1951 när det togs bort och som kompensation höjdes barnbidraget något. 
• Borttagandet av barnavdragen var det första steget att ersätta avdrag med bidrag. 
•  Man hade också sk familjebeskattning, vilken byggde på sambeskattning. Makarnas inkomster lades samman innan skatten fastställdes. 
• 1953 lade man om familjebeskattningen. Ortsavdragen för gifta och sammanboende höjdes kraftigt. Skilda skatteskalor infördes för både gifta och ogifta. För gifta utformades skatteskalan upp till en viss familjenivå efter tudelningsprincipen. Om man hamnade över denna nivå lades den lägsta inkomsten ovanpå alltsammans och marginaleffekten blev stor. 
• Förvärvsavdraget infördes 1919. Detta betyder att man får göra ett avdrag på sin lön och detta avdrag skattas inte för. 1960 höjdes det så att maximalt avdrag kunde uppnås vid normal inkomst av helårsarbete för gift yrkeskvinna med barn. Ensamförälder gavs då också rätt att få samma ortsavdrag som äkta makar och att beskattas efter den gynnsammare skatteskalan för gifta. 1962 fick ensamföräldrar med hemmavarande barn under 16 år rätt till förvärvsavdrag. 
• 1966 infördes frivillig särbeskattning. 
• Fram till 1966 kunde sambeskattningen missgynna familjer där båda makarna förvärvsarbetande. Om maken hade en god inkomst kunde behållningen av hustruns förvärvsarbete bli väldigt liten. Trots att man infört frivillig särbeskattning började krav resas på särbeskattning. 
• 1970 togs beslut om särbeskattning. Man ville åstadkomma en höjd levnadsstandard för låginkomsttagare och barnfamiljer sade man. 
• Från och med 1971 skulle varje make beskattas var för sig efter en enda skatteskala som omfattade alla, ensamstående såväl som gifta, människor med barn såväl som utan. Ortsavdragen gjordes om till ett dubbelt så stort grundavdrag. Gift med hemmamake skulle istället för ytterligare ett grundavdrag få göra ett mindre avdrag, hemmamakereduktionen. För att inte välavlönade makar eller ensamstående skulle tjäna för mycket på skatteomläggningen skärptes progressionen på det som sågs som högre inkomstlägen. Kostnaderna för de kraftigt höjda grundavdragen skulle bekostas med en kraftig momsökning. Genom att höja grundavdraget samt införa hemmamakereduktionen skulle övergången till individuell skatt gå smärtfritt. 
• Det blev inte så utan det blev kaos. 2/3 av befolkningen skulle få skattelättnader. Detta ledde till att priserna steg, kommunalskatten ökade. Den högre kommunalskatten åt upp de höjda barnbidragen. Resultatet blev: höjda statliga skatter, höjd kommunalskatt, höjd moms och höjda arbetsgivaravgifter. Det totala skattetrycket steg. 
•  Det var känt att familjer med en inkomst skulle bli de som fick betala. Den nya särbeskattningen tog ingen hänsyn till familjens samlade skatteförmåga. Man fick komplettera barnbidragen med allt högre, inkomstprövade, bostadebidrag.
• 1979 gjorde man en familjeekonomisk utredning och en utredning om barnbidragen. Man införde ett flerbarnstillägg. 
• Det nya skattesystemet ledde till att vanliga inkomsttagare fick behålla allt mindre av varje ny hundralapp. Varken grundavdrag, förvärvsavdrag, hemmamakereduktion eller skatteskalor var indexreglerade och barnfamiljerna drabbades hårt ekonomiskt.
• Den individuella beskattningen genomfördes 1971 inte fullt ut. Hemmamakereduktionen gav en viss skattenedsättning. Rätten till förvärvsavdrag behölls en tid men slopades 1985. Barnbidragen skulle istället höjas. 
• 1990 togs den sista resten av familjebeskattning bort, skattereduktion för ensamförälder och familjer med hemmamake togs bort.
• Den individuella skatten är en schablonmässig skatt som inte tar hänsyn till individens eller hushållets verkliga skatteförmåga. En förvärvsinkomst som ska räcka till både för föräldrar ohc barn beskattas lika högt som om inkomsten hade tjänats in av en person utan barn, eller av sambor som båda tjänar bra. 

Tidiga insatser

Man har gjort en ny utredning. Den blev klar i november förra året. Den här gången handlade det om barn. Närmare bestämt om psykisk ohälsa hos barn mellan 0 och 5 år. Utredningen ska vara utgångspunkt för att förstärka tidiga insatser vid psykisk ohälsa hos de allra yngsta barnen.

Vårdnadshavare och andra vuxna som tex BVC-sköterskan kan upptäcka psykisk ohälsa hos små barn. Och då är det hälso- och sjukvårdens uppgift att sätta in åtgärder tidigt för att se till att utvecklingen blir så positiv som möjligt.

Det låter ju bra alltsammans. Klart man ska ta ett tidigt samlat grepp för att vända en negativ situation till en positiv utveckling. Men lite kan man ju inte låta bli att fundera...varför lider så små barn av psykisk ohälsa? Redan innan 5 års ålder? Borde man utreda det?