Shoppingtur!

I går blev det en liten tur till stan för lite shopping och umgänge tillsammans med 5-åringen och min mamma. N behövde nya vårskor och en ny softshelljacka- den gamla ärvda var inte mycket att ha. Vi hade det riktigt mysigt, vi tre. N pratade en hel del precis som vanligt men han har så mycket eget för sig också...tittar och funderar, klättrar och balanserar, springer före och springer tillbaka...

Han gillar att smyga och det är roligt men lite olustigt ibland för han är så bra på att hålla sig undan...man skymtar en mössa här, ett ljust hår där...

Det är inte jättekul att gå i affärer så det är tur att N har så bra fantasi. Han kollar in saker, funderar, och gymnastiserar på allt som går...

Vi hittade de nya skorna på Intersport. Tre tänkbara fanns det och N provade alla och bestämde sig för ett par blå med grön sula! De var skönast! Och turligt nog var var de också billigast - nedsatta med 100 kr så de kostade bara 249 kr! Det tyckte jag var bra! 

De nya skorna gjorde allt roligare! Det blev så lätt att springa och hoppa att det var helt otroligt! Flera ruscher var tvungna att tas för att njuta av de sköna. lätta skorna! 

En ny jacka hittade vi också! Den fanns på H&M och var så fin med massa hajar på och skön inuti med mjuk fleece! Den var också billig och bra! 

Efter allt gående hit och dit gick vi på konditori. N valde en brownie med grädde men tjuvtog små bett av min och mormors bitar också!  På konditoriet var det fullt med folk - äldre och studenter som satt och diskuterade saker eller skrev på datorer. Och så fanns det ett barn där också! Ett barn som var i N:s ålder i sällskap med två äldre människor, kanske mormor och morfar? Det var roligt att se ett barn och höra en barnröst. Det är så ovanligt. Fast stan var full med folk så såg vi nästan inga barn, kanske ett eller två stycken till. Barnvagnar med bäbisar fanns några men inga barn som gick på egen hand. Det känns lite märkligt att det blivit så. Att barnen har försvunnit ur vardagslivet och är hopsamlade i sina institutioner istället. 

Vårbestyr!

Idag blev vi bjudna på lunch hos min mamma och pappa. Vi skyndade oss att göra i ordning hemmet så vi kunde vara hos dem vid 12. Efter vår mattestund fixade vi alltså med tvätten och disken och dammsugning och bäddning och allt det där vanliga...Det är inte så trevligt att komma hem till alltför mycket oreda. 5-åringen var glad över att komma hem till sin mormor och morfar. Det var ett tag sen så han längtade dit och talade om att han ville sova över där helt själv. Det fanns inte riktigt tid till det just den här dagen men en annan gång! Det är fascinerande att se hur självständighet och stegen ut i den lite större världen kommer av sig själva. Ingen särskild träning behövs. Barnet mognar och något som inte känts lockande förut känns plötsligt som en riktigt bra idé! 

Efter den goda lunchen, Minestronesoppa som min pappa gjort, gick vi ut i trädgården och tittade i rabatterna! En sädesärla satt på hustaket! Den allra första vi sett i år! Det betyder ju att våren är här på riktigt! Min mamma och jag klippte lite i några buskar som behövde beskäras. Min pappa och N tog ner gamla fågelholkar och bytte ut mot nya. N plockade ut boen som fåglarna från förra året byggt. Fint formade mosskuddar med hundhår eller vad det var i. N var fascinerad och tog vara på bona och började förbättra dem. Lite mer mossa, blommor, några fina videungar som fick vara små katter som sov i boet! Till slut stoppades ett av bona ner i en gammal fågelholk och en lapp skulle fästas utanpå den. Där skulle det stå att alla fåglar var välkomna att sova därinne. Om de var snälla alltså. Annars var de inte välkomna! Det är spännande att få vara med om N:s fantasier. De här bäddnings- och omsorgslekarna har varit borta ett par år men helt plötsligt är de tillbaka igen. Lekar som handlar om att ordna, ta hand om, funderingar på att vara snäll eller dum...

Skogen mitt emot mina föräldrar var full av skolbarn hela skoldagen. De hade någon slags aktivitetsdag. Det var lite för rörigt för oss att gå upp i skogen som vi brukar men när skoldagen var slut så tog vi en tur. Vi städade lite och så bytte pappa och N ut en gammal fågelholk där också. Ett nytt bo fixades till. Vitsippor och scillor fick pryda det. Sen blev det hopplekar från en sten och till slut tog N med sig sin morfar upp till sitt "hemliga ställe" - en brant där det är roligt att klättra och kasa. 

Vi hade en fin dag tillsammans. Massor med frisk luft och trevligt sällskap. En lagom blandning av nöjen och arbete. Just sånt som passar små barn bra. Saker som pågår som man kan vara med i eller vara med i på ett parallellt sätt. Leka bredvid. Utveckla vuxensysslorna till något eget. Komma tillbaka och prata, visa något, få svar på något. Det verkar vara lugnande...de vuxnas sysslor, särskilt utomhus, blir en bra fond för egna saker. Fantasi och arbete som vävs samman. Vuxna förebilder, mönster för framtiden...med leken precis bredvid. 

Fattigsverige

Jag läser att BNP går upp och alla politiker är så glada! Undrar om pengarna eller vad det är kommer att användas till att rusta upp Sverige. För det håller på att förfalla tror jag. Så här kan det se ut i en välmående stadsdel någonstans i Sverige. 

Division

5-åringen gillar att räkna. Mest gillar han att räkna på tyska eller engelska. Han kan till 10 på båda språken. Han gillar plus och minus också. Han är inget underbarn på något sätt och det är inget jag är intresserad av att skapa heller. Men han tycker det är kul och då tycker jag också att det är kul! Och vissa dagar har han mer lust än andra. I morse blev det så. Vi låt och gosade lite i sängen när han hade vaknat för dagen innan vi gick upp och gjorde frukost. Han bad mig fråga om plustal för han ville svara på engelska. Jag frågade om tex 2 plus 2 och han funderade och försökte räkna utan att börja från början - alltså komma på ordet "four" utan att börja på "one". Det gick rätt bra upp till fem och sen blev det krångligt. Sen undrade han om man kunde räkna på fler sätt än plus och minus. Så jag tog fram mina kapsyler och så började vi med division. Det var både kul och enkelt när man hade de där kapsylerna och ritade upp ringar för att kunna dela upp dem i olika antal! 

En bra stund höll vi på och kollade hur man kunde dela upp olika startsummor! Sen kom N att tänka på bilar och ville att jag skulle rita en Lambourghini! Så vi växlade snabbt spår till lite teckning och några ord att läsa petade jag in också i all hast! Sen var det klart och N tyckte det var dags att greja lite på egen hand! 

Att kunna och vilja arbeta

Politiker har sitt språk. Ord och uttryck används för att få fram den rätta känslan..sända ut signaler..Något som sägs ofta, ofta nu..med vissa variationer är "alla som vill och kan ska arbeta", ibland lite hårdare - "alla som kan ska arbeta." Orden far runt i skallen på mig emellanåt. Och i helgen vaknade de till liv igen. En liten kompis till barnen, 8 år gammal, frågade mig vid fikastunden "jobbar inte du?". Jag blev lite förvånad först. Det är lite märkligt att ett barn frågar så. Att ett barn funderar över vad vuxna gör på dagarna. Och är medvetet om något som det inte kan veta något om eftersom vi bara ses på helger. Någon måste ha informerat henne om det, pratat om mig. Tankar blixtrade förbi. Vad sägs om mig? Att jag är lat? Arbetsskygg? Konstig? Förmodligen. Jag svarade i alla fall att jag jobbar. "Med vad?" kom motfrågan direkt. "Här hemma" replikerade jag. "Men vad gör du då?" "Gissa" Flickan funderade. Sen kom svaren. "städar, tvättar, lagar mat..." Jag fyllde på. "tar hand om mina barn, är tillsammans med dem, hjälper dem med läxor och lyssnar på dem när de spelar, ger dem och deras kompisar fika..." Hon var tyst en stund och så kom sista frågan. "Tycker du att det är roligt?" Svaret blev "ja" och sen var samtalet slut.

Alla som vill och kan ska arbeta. Alla som kan ska arbeta. Budskapet har gått fram. Så tänker vi. Och vi tänker att arbete det är lika med förvärvsarbete, lönearbete. Men så kan man väl inte tänka egentligen? Jo, det kan man förstås om man vill pressa ut allt arbete ur folk. Se till att de löneslavar fullt ut och lite på att hobbyarbetet, det som rör dem själva, utförs ändå.

Jag kan arbeta. Jag vill arbeta. Jag arbetar hela dagarna. Men mitt arbete är osynligt. Ibland är det osynligt för mig själv också så påverkad är jag av den där offentliga synen. Idag strålar solen. Himlen är blå. Allt jag har gjort har varit roligt! Härligt! Jag tänker inte på min förmiddag som en arbetsförmiddag men det här har jag gjort:

Rustat ut barn för skolan.
Plockat ur diskmaskinen.
Tvättat två maskiner.
Dammsugit.
Bakat bullar.
Bäddat sängar.
Plockat upp kläder och leksaker som hamnat på golvet.
Cyklat till affären med mitt lilla barn och handlat några saker som fattades samt hämtat ut ett paket.
Hängt tvätt.
Lagat lunch.
Diskat.
Umgåtts och pratat med mitt lilla barn.
Plockat en bukett vitsippor.

Om det inte är arbete så vet jag inte. Grejen är väl den att jag inte skulle ha gjort det. Barnen skulle ha klarat sig själva. Vi skulle ha gått upp tidigare för att hinna städa och plocka ut disken och fyllt en tvättmaskin innan vi väckte barnen. Lunchen skulle jag köpt på restaurang och barnet skulle ha ätit på dagis. Blommorna går bort. Bullarna skulle ha köpts. Dammsugningen skulle RUT ha kommit och gjort. Tvätten skulle ha tumlats och vikits framför tv:n ikväll. Paketet skulle ha hämtats ut i samband med färd från jobbet eller dagis. Detta är det godkända sättet. Mitt sätt är underkänt. Men det är ett arbete. Och det är ett roligt arbete. Men det är ju inte meningen.

Låtsaslandet

En förskollärare, nyexad, stör sig på att folk säger dagis. Hon stör sig också på att folk tror att förskollärare bara byter blöjor och leker med barn hela dagarna. Hon berättar att:


"En dag på jobbet för en förskollärare handlar om så mycket mer än att bara ”ha kul med barnen”. En förskollärare idag studerar allt från barnpsykologi till utvecklingsteorier i 3,5 år. Vi ska följa läroplanen samt lägga grunden för varje enskild individs livslånga lärande, men kallas ändå dagisfröknar..."

Ja, de är duktiga dessa akademiker. Det finns väl inga föräldrar som kan tävla med detta. Lägga grunden för det livslånga lärandet enligt en läroplan...vilket ansvar. Jag försöker se framför mig hur det går till. Där varje fras, varje aktivitet, varje ingripande sägs och utförs enligt en noggrant utformad läroplan. Hur proffsen arbetar enligt barnpsykologiska rön och utvecklingspsykologiska teorier. Det förstår ju alla att detta måste vara en framgångssaga. Eller? Hur var det nu. Skolresultaten går nedåt, mobbing ökar, barns och ungdomars psykiska ohälsa ökar...borde det inte vara tvärtom. I dagisland borde allt bli ständigt bättre. Universiteten skulle krylla av studenter fullproppade med kunskaper och kreativitet. Istället larmar universitetslärare om att kvaliteten på de som kommer in på de olika utbildningarna sjunker.

Vi kan låtsas. För vi lever väl i låtsasland, dagisland. Vi kan låtsas att förskolan är det där stället där det händer. Jag vet vad jag vet. Att barn utvecklas i ett sammanhang, i en gemenskap. I alla sammanhang och alla gemenskaper de deltar i. Överallt där barnet är lär det sig något. Olika saker på olika ställen. Jag vet vad jag vill att mitt barn ska lära sig. Att han är viktig. Att han är unik. Att han blir sedd och får respons på det han gör, säger, vill...Att han är älskad och får kramar och pussar. Att han är fri att röra sig, springa, cykla, klättra, hoppa...ofta...att han får prata mycket och får svar...att han får motstånd när han kräver det...att han utsätts för prövningar men har fullständigt stöd av den som står honom närmast i alla svårigheter...att han får vara med i ett vardagsliv med alla sysslor som ingår i det...att han får stor kontakt med hela sin familj, så mycket som möjligt...kort sagt...att han fostras i en familj, av en familj. Och jag vet att det funkar. Fast fördomarna är så många. Jag ser att det funkar. Jag kan avläsa att det funkar. Allt som ska komma kommer, tryggheten, självkänslan, pratet - mer och mer avancerat för varje dag, matten, naturkunskapen, de kognitiva färdigheterna, motoriken, kreativiteten. En stabil grund har lagts för det livslånga lärandet.

Dagishjältar!

En förskollärare skriver om sitt yrke och att förskollärarna behöver hjälp av föräldrarna för att deras arbetssituation ska bli lite bättre. Hon skriver att förskollärarna är hjältar som tar hand om föräldrarnas barn i upp till 10 timmar per dygn. Hon skriver att hon älskar sitt yrke, brinner för sitt yrke, men att stressen är stor och att många väljer att jobba deltid för att orka.

Föräldrarna ska tänka på att förskollärarna har massor annat att göra än att ta hand om barnen - dokumentationen, utvärdering och planering. Föräldrarna måste därför ha förståelse för att något blir inställt eller att någon är frånvarande.

Föräldrarna ska vara noga med att följa barnens inlämnade schema och ringa och tala om ifall det blir några förändringar. De ska ringa om barnet är sjukt. Och om föräldrarna är sjuka ska barnet också stanna hemma. För annars blir det sjukdomsutbrott i förskolan.

Det är bra om föräldrarna berättar om de till exempel har bråkat hemma. Då kan förskollärarna möta barnens känslor bättre och ha större förståelse för dem och kan stötta dem. Förskollärarna finns där för föräldrarna och de behöver inte låtsas som om de är perfekta!

Föräldrarna ombeds att namna barnens kläder.

Och slutligen ber förskolläraren föräldrarna att skrika och larma! Pedagogerna behöver föräldrarnas hjälp för att få en bättre förskola!

Jag mår lite, lite illa. Visst jag förstår hur hon menar. Det är jobbigt i förskolan. Förhållandena är inte optimala och det påverkar förstås personalen. De blir stressade och sjuka. Och de vill ha hjälp att få det bättre. Föräldrarna ska göra vad de kan för att underlätta. Och politikerna måste på något sätt fås att förstå att något måste göras.

Så visst, jag fattar. men det kryper ändå lite i kroppen på mig...hjältar. Vaddå hjältar? Varför? På vilket sätt? För att de tar hand om barn? Och förskolan som någon slags räddande ängel - de älskar sitt jobb och brinner för de underbara barnen och vill att föräldrar berättar om de bråkat hemma! Nä tack. Förskolan ska vara professionell. Jag vill inte ha några pedagoger som brinner för och älskar mina barn! Vill någon det? Varför? Skaffar vi barn för andras skull? När blev det så här? Att alla barn ska fostras av barnpigor och så ska vi dessutom låtsas att det är de som älskar våra barn och vill göra sitt yttersta för dem? Ska inte det vara föräldrarna? Är vår enda uppgift att producera barn och lämna in till förskolan så att personalen där kan spela huvudrollen? Och om något är fel så ska vi kämpa för att få en bättre förskola? Kämpa för förskollärarnas arbetssituation. Är det allt man kan komma på? Ska vi inte kämpa för barnen? Våra barn? Borde inte kampen gälla rätten att välja? Välja om man vill att dagishjältarna ska fostra barnen eller om man vill vara en hjälte för sina barn själv!