Förskola i kris

Jag läser om förskolan i tidningen. Det handlar om att förskollärarna flyr förskolan och att det kommer (är?) att bli brist på förskollärare. Tydligen är det i alla fall brist på förskollärare i 70 procent av Sveriges kommuner. På vissa förskolor är det visst så allvarligt att föräldrarna uppmanas att hålla barnen hemma.

Förskollärarna flyr alltså yrket. Vad beror det på?

Problemen är i huvudsak 3. För stora barngrupper. För låga löner (medianlön 26 400 kr/mån). För många kringuppgifter/för lite planeringstid.

Tja, jag tycker att det verkar lätt. Det är väl bara att höja lönerna. Kommunerna sätter ju lönerna. Höj dem. Och barngrupperna. Minska dem omedelbart. Det är ju bara bra. Det måste då byggas fler dagis. Byggjobbare får jobb. Arkitekter får jobb. Fler städerskor som ska städa fler förskolor får jobb. Och om lönerna höjs och barngrupperna blir mindre så kommer ju fler att vilja bli förskollärare och färre kommer att bli sjukskrivna. Och om kringuppgifterna ska minska så måste man hitta på andra typer av förskolejobb...såna som jobbar med administration av olika slag. Vips har det skapats ännu fler arbetstillfällen. Så det är ju en win-win-situation. Vad tvekar man på?

Det skulle ju kunna vara pengarna förstås. 2013 kostade förskolan drygt 60 miljarder enligt SCB. Och då är inte vabbet och sjukskrivningarna vilket är direkta följder av förskolepolitiken medräknade. Så det är ju rätt dyrt. Och om ännu fler kvinnor ska byta barn med varandra och passa varandras barn kanske det egentligen inte är lönsamt. På riktigt alltså. Om alla barn i Sverige ska klämmas in i förskolan så blir det dyrt. Och då kanske man helt enkelt inte har råd med bättre kvalitet än den som finns idag. Och då blir personalen lidande. Barnen kanske någon tänker. Blir de lidande de också? Ingen vet. Ingen vill veta. Politikerna är tysta. Det är som det är.

Måndag igen!

Måndag kväll...lovet är slut och allt är som det brukar. Ett par barn sitter och pluggar. Tre är på karate. En spelar lite tv-spel. Snart ska jag läsa några sagor för honom. Sen ska maten på bordet och så blir det lite tv tillsammans och så sängen...

Lovet var mysigt. Inget särskilt direkt men vila och mys. Flera skogspromenader, en tur till storstan för lite shopping, lite bakning och en del pyssel. Vi gjorde monster av toa-rullar och ritade några monsterteckningar och så provade jag och 9-åringen att tova. Det var roligt men pilligt! Vi tänkte göra ett par katter men de såg mer ut som små möss! Men vad gör väl det!

 

Vi åkte och tände ljus för de som inte längre är med oss. Det är så fint och vackert på kyrkogårdarna på hösten...lugnt och stilla och fuktigt och dimmigt och mörkret som sänker sig så snabbt...och alla ljusen. Det är fint. Fint att minnas och tänka på det som varit...

Någon jag känner ytligt på FB lade in en länk till Predikaren. Den har jag läst lite i de senaste dagarna. Inget är nytt under solen...

 

3Vad får människan ut

av all sin möda under solen?

4Släkte går och släkte kommer,

jorden är evigt densamma.

5Solen går upp och solen går ner,

så skyndar den tillbaka

till platsen för sin uppgång.

6Vinden blåser åt söder,

så slår den om mot norr,

ständigt slår vinden om,

slår om och vänder igen.

7Alla floder flyter mot havet,

men havet blir aldrig fullt.

Dit floderna har vandrat

vandrar de alltid på nytt.

8Inga ord räcker till,

ingen kan utsäga allt.

Ögat blir aldrig mätt på att se,

örat får aldrig nog av att höra.

9Vad som har varit kommer att vara,

vad som har skett skall ske igen.

Det finns ingenting nytt under solen.

10Säger man om något: ”Det här är nytt!”

så har det ändå funnits före oss,

alltsedan urminnes tid.

11Ingen minns de släkten som gått,

och framtida släkten skall glömmas

av dem som följer efter.

 

 

 

 

 

 

 

 

Höstlov

Det är höstlov. Det är skönt. Skönt att sova längre på morgnarna. Att vara lite slappare. Ta det lite lugnare. Vi latar oss. Är ute, tittar på film, spelar mycket piano och fiol...spelar mycket tv-spel. Inte jag men andra. 9-åringen ville sova över hos sin mormor och morfar. Det fick han gärna. 4,5-åringen ville så gärna hänga med. Det fick han förstås också gärna. Men han har aldrig sovit över någonstans utan att jag varit med. Och han har knappt varit ifrån mig alls. Som mest kanske 3 timmar. Men vi tänkte att han får väl prova och ändrar han sig så är det ju bara att åka och hämta honom. När jag skulle åka hem och säga hej då till killarna frågade jag om det skulle gå bra. N tittade bara på mig och sa att vi skulle ju ses i morgon. Klart att det skulle gå bra. Och det gjorde det. Det gick jättebra och han var glad och nöjd och stolt. Det gick bra att ta saker och ting i sin egen takt. Han har funderat på det här med översovning ganska länge och nu gick det. Helt av sig själv. Han var helt enkelt mogen för det.

 

Idag åkte vi ut på en liten skogstur igen. En annan skog där en annan del av släkten har anknytning. Samma skogsvägar som slingrar sig fram genom skogen. Förr fanns torp här också. Ett finns visst kvar. De andra är borta. Inte en människa i sikte. Men vackert. Stilla, vatten som sammetstyg. Någon fisk som slår i tysthet...ringar som sprider sig över hela sjöns yta...Himmel som speglar sig i det osannolikt blanka vattnet. Två världar som möts och blickar in i varandra.

 

De här höstdagarna är så magiska. Först hårt solsken och skarpa färger och så snabbt förbyts allt. Färgerna mildras, djupnar, blånar i olika toner, rosa, blekt orange...skogen svart som natten...solen som värmer en aning och sedan sjunker snabbt och kylan kommer lika snabbt...

 

 

 

Inga tortyrkammare...

En krönikor skriver i Expressen att hon är trött på alla föräldrar som tävlar i att hämta först från förskolan. Jag blir förvirrad när jag läser. Försöker förstå hur hon tänker och menar. Det här är gången i argumentationen:

1. Föräldrar tävlar i att hinna först att hämta barnen.
2. Alla föräldrar har inte möjlighet eller råd att hämta tidigt.
3. När man ser att andra hämtar tidigt och när man känner av stressen efter att ha skyndat sig så kommer det dåliga samvetet.
4. Hon älskar att umgås med sitt barn.
5. Hon måste jobba.
6. Barnet älskar sin förskola.
7. Förskolan är ingen tortyrkammare. Varför skyndar sig föräldrarna att hämta barnen därifrån då?
8. Kvalitetstid är viktigare än kvantitetstid.
9. Hon är en förlorare i hämta-tidigt-tävlingen men ska gå hem och umgås med sitt barn de timmar de har kvar av dagen - för det är han värd.

Jag förstår inte så mycket mer. Alla har inte råd eller möjlighet att hämta sina barn tidigt. Och andra har det. Då får de som hämtar sent dåligt samvete. Fast egentligen behöver de inte ha det eftersom barnen älskar förskolan och har så mycket skoj där. Och det är ju inga tortyrkammare faktiskt. Så barnen kan vara där väldigt länge utan att må dåligt på något sätt. Fast man vill ju vara tillsammans med sitt barn förstås. Men man måste ju jobba. Och så är det ju bättre med kvalitetstid än kvantitetstid. Så allt är egentligen bra som det är.

Fast det är ju jobbigt att andra väljer eller kan göra annorlunda förstås. Det är inte förskolans fel eller familjepolitikens fel att de som hämtar sent får dåligt samvete. Felet är att det finns föräldrar som hämtar tidigt. Det är deras fel. För egentligen vill alla jobba heltid. Eller de måste. Eller hur det nu är. Egentligen kanske det vore bäst om barnen hade en lagstadgad tid när de måste vara på dagis. 7-18. Fast de barn som börjar redan 6? Hur blir det med deras föräldrar? Tänk om de får dåligt samvete? Det är inte bra. Det blir synd om dem. Kanske 6-18 då? Eller veckodagis? Då blir det ju lugnare för barnen också. De slipper frakten hit och dit. Och föräldrarna hinner fixa vardagspusslet med tvätt och handling och så där och kan riktigt umgås med sina barn på helgen. Det är kvalitet det. Vad barnen tycker är det väl ingen som bryr sig om. Det vet ju alla att barn ääälskar förskolan. De skuttar in och har så roligt med sina kompisar. Och tänk så skönt när alla föräldrar kan slippa dåligt samvete. Den dagen när alla gör likadant.

Tänk jag önskar att någon, någon gång såg situationen lite mer utifrån, ovanifrån. Tittade på problemen och fenomenen lite på avstånd. Barn är på förskolan hela dagarna. Vissa mer, andra mindre. Vissa föräldrar tycker om att lämna sina barn till förskolan. Andra inte. Vissa barn kanske ääälskar att vara där och leka en massa skojiga lekar. Andra inte. Hur vi än tycker så är det som det är. Barn ska vara på förskolan. Föräldrar ska jobba. Vi har "frihet" att pussla och trixa. Men frihet att välja har vi inte. Bara om vi är rika och kan leva på en lön. Eller är villiga att leva fattigt. Staten visar hur vi ska välja. De betalar nästan hela förskoleplatserna (12 000 eller nåt sånt i månaden per barn) men ger ingen kompensation till de som helst slipper och tar hand om fostran själv. Vi har fått riktlinjerna. Det är bara att följa. Så ha inte dåligt samvete. Tänk inte på det. Så blir det bra. Det är nog bra när allt kommer omkring. Vi säger så.

Skogspromenad, minnespromenad...

I lördags gav vi oss ut på en långpromenad. Vi åkte ett par mil till ett ställe där stora delar av min släkt kommer ifrån. Jag har roat mig med att på nätet försökt få reda på så mycket som möjligt om mina förfäder...bara sånt som man lätt kan få reda på, inget avancerat sök alltså...men jag kan konstatera att en del av min släkt kommer från det här stället. Det visste jag ju för min mormor och hennes pappa bodde här i området...men det verkar som om de höll till här länge...rörde sig i små cirklar och syskon och barn blev kvar. I vartenda torp och hus här vet min mamma om vem som har bott och ofta är det vår släkt.

 

I alla fall...vi gick längs en skogsväg och på den vägen finns två torp. Det ena bodde min mammas moster i och i det andra hennes mormor och morfar och alla deras 8 barn samt mormorns mamma. Vi gick den väg mamma och hennes familj cyklade för att komma till sina släktingar. Den väg där min mamma och hennes kusin lekte som barn...Bara en grusväg men det känns ändå märkvärdigt för mig. Svårt att förklara men det känns som om en bit av mig hör hemma här...men det är väl berättelserna kanske. Eller så finns hela kitet i mitt dna. Ibland tror jag det. Pusselbitar som faller på plats. Förklarar vad jag känner och hur jag är.

 Torpen är gamla. De byggdes för skogstorpare och deras familjer. Som bodde här och jobbade som skogshuggare. De hade några kor, en gris och höns. Några hade häst som jobbade i skogen tillsammans med skogshuggaren. De odlade potatis och annat de behövde. Mammorna jobbade hemma. De hade ofta många barn.

Förr pågick livet här. Människor som rörde sig fram och tillbaka. Ljud av hugg i skogarna. Milor som sköttes på höstarna. Djur som betade på ängarna - som inte finns kvar längre - och i skogarna. Barn som gick fram och tillbaka till skolan. Människor som besökte varandra. Gick till affären några kilometer bort...Allt detta är borta. Torpen är sommarstugor. Kringbyggnaderna förfaller. Det krävs nog för mycket pengar och jobb att hålla dem i skick. Det är järnslår framför fönster och dörrar och kamerabevakning. Förr...ingen som låste, ingen som var rädd, barn som rörde sig fritt i mörker, i skogen och vid vatten...

   

 Man ser spår efter det som varit. Rester av vägar och uppfarter in till husen. Gamla bärbuskar och äppelträd, jordkällare och stora slaggstensblock....Murar överallt...stenar som röjts undan och lagt till murar...mossbevuxna och vackra. Så mycket arbete...Förr fanns både staket och stora fina grindar bakom murarna.

 Det var en fin promenad. Vi njöt av den vackra naturen och höstfärgerna och höstluften. Jag tyckte det var roligt att höra mer om gamla tider. Det var roligt att vara tillsammans också...ute i det fria, på vandring. Och så varmt kaffe och varm choklad, bullar och nybakt sockerkaka på slutet...En på alla sätt fin lördag...

Lite fiskpinnar har ingen dött av

I bland poppar det upp artiklar och krönikor om hur trötta mammorna är. De är så trötta, så trötta...Och sen som ett brev på posten kommer artiklarna som berättar att det faktiskt är mammornas eget fel. De är jagsvaga. Kan inte stå emot samhällets tryck. De måste vara som alla andra. De känner pressen. De måste springa maraton, vara smala, servera ekologiska långkok, ha massa fritidsaktiveter för barnen, lära sig japansk presentinslagning (! jag har aldrig träffat någon som kan men...kanske kul? Ska kolla upp tror jag!), vara perfekta fruar och älskarinnor och jättebra mammor och ha superfina hem och så vidare och så vidare. Om bara mammorna taggade ner och slängde fram några fiskpinnar, satte ungarna framför netflix, tände en cigg och satte sig under fläkten...så skulle de må så mycket bättre.

Tja, jag vet inte...Det är klart att man alltid måste prioritera. Man kan inte göra allt. Om man inte hinner med allt man vill göra så får man strunta i något. Svårare än så är det ju inte. Fast...det är ju inte så kul om livet bara blir - lämna, jobba, hämta, slänga i ungarna några fiskpinnar och sitta och röka under fläkten för att orka. Kanske har människor och mammor lite mer krav på livet? Kanske ska det vara lite roligt för egen del också? Kanske vill man bry sig om sina barn lite? Kanske tycker man att det känns viktigt att barnen får bra mat? Kanske känner man sig piggare om man rör lite på sig? De flesta människor i arbetsför ålder kommer ju inte utanför dörren på dagtid. Kanske vill man ha det lite städat hemma. Det blir så mycket trivsammare då. Kanske till och med lite japansk presentinslagning livar upp det? Skämt å sido...jag tror att det är väldigt svårt att hinna med förvärvsarbete, barn, hem som det är utan presentinslagningen. Och jag tror att det redan nu är ganska vanligt att gena i kurvorna - Linas matkasse, mamma Scans köttbullar, lite skit i hörnen, tv som barnvakt, alldeles för sena kvällar för barnen för vem ska orka lägga dem...

Hur gör man då? Om man redan nu har slutat springa maraton eller organisera raw food-kalas? Eller aldrig börjat? Om man redan nu låter barnen leva på fiskpinnar och annan färdigmat? Vad skalar man bort då? Kanske ska man vända på det. Vi är ju mest vaken tid på jobben. Kanske är det där vi ska börja prioritera? Vad är det som säger att restaurangkunderna prompt måste ha så himla avancerad mat. Fiskpinnar har väl ingen dött av? Och den trötta lokalvårdaren behöver väl inte vara så noga. Lite skit i hörnen har väl ingen dött av? På förskolan...man kan väl bara bänka ungarna framför netflix och så sätter sig pedagogerna under fläkten och röker lite. Ungarna kan få big pack-glass på papptallrik. Det är inget någon mår dåligt av. Posten? Asså, vem dör om posten kommer några timmar senare, eller dan därpå? Ja, det finns säkert mängder av jobb där man kan ta igen sig lite så man orkar med livet.

Men så kan man ju inte säga. I yrkeslivet - där måste man sköta sig. Annars får man ingen lön. Annars klagar någon. Hemma däremot - där är det inte så noga. Det är ju bara de egna ungarna, det egna hemmet, den egna hälsan som blir lidande...Ingen bryr sig väl om det. Utom mamman då kanske.

Hundar och dagis

Jag läser om hundar och hunddagis. Det handlar om vad man ska tänka på när man ska sätta sin hund i hunddagis. Det står lite allt möjligt. Att man ska vara noga när man väljer och ta reda på vilken ideologi dagispersonalen har. Att man ska ta reda på vilken utbildning de har. Om det är harmoniskt på dagiset. Och lite mer. Man råder hundägaren att ensamhetsträna hunden även om den ska gå på dagis. För hunden kan tycka att det är jobbigt att vara ifrån sin ägare även om det finns andra människor hos den. Så den kanske måste klara av att vara ensam, fast på dagis.

Ett råd upprepas både först och sist. Det är det viktigaste rådet.

Köp inte hund om det enda alternativet till dagpassning är hunddagis! En del hundar fungerar inte på dagis och en del trivs inte heller.

och

Ha alltid ett alternativ om det visar sig att hunddagis inte fungerar!

När det gäller människobarn kan man också få råd om hur man skolar in. Råden är liknande. Man ska besöka olika förskolor för att få en känsla av hur stämningen är. Man ska också ta det lugnt med inskolningen. Det kan ta längre tid än man trott.

Men här finns inga reservplaner. Här är det separation som gäller. Vid avskeden ska man vara tydlig och inte smyga iväg. Och det är bra att ha korta dagar i början. Inte mer än 6 timmar om dagen.

Man kan också läsa att det är viktigt att föräldern är positiv och pratar väl om förskolan. Det smittar av sig på barnet. Jag antar att det här gäller riktigt små barn också. 1-åringarna, 2-åringarna och 3-åringarna. Men har de verkligen intellektuell kapacitet att begripa det här? Att förskolan är något roligt eftersom föräldern tydligen tycker att det är toppen? Det här rådet ger man inte till hundägare. Men hundar är också mottagliga för röstlägen och läser lätt av sin ägares humör och önskningar.

Nyckeln till en bra inskolning är att vara konsekvent och visar trygghet.

Man skriver att barn är olika. Vissa är inskolade efter ett par dagar. Andra barn tar det längre tid för och föräldern rekommenderas att ta ledigt en tredje vecka från jobbet ifall inskolningen tar längre tid än väntat.

Det jobbiga verkar vara avskedet. Här ges en del råd. Föräldrainstinkten är ofta att stanna längre och trösta. Men experter menar att det är bättre med ett kort avsked. Man ska säga "hej då" med ett leende och sedan lämna över barnet till personalen och visa att förskolan är en trygg miljö. För vissa barn kommer en reaktion ett tag efter inskolningen när de inser att de ska vara på förskolan varje dag. De kan sakna sina föräldrar väldigt mycket under dagarna. Och de kan bli mycket trötta av den stora omställning det är att vara på förskolan hela dagarna.

Jag blir beklämd. Så långt har det alltså gått att man tycker att en hund kräver mer hänsyn och omtanke än ett människobarn. En hund kräver en reservplan men ett människobarn kräver tydlighet och ett glatt leende. Vad än barnet känner så ska det lösas med att föräldern har rätt attityd. Då lär sig barnet acceptera sakernas tillstånd. Trots att de kan sakna sina föräldrar väldigt mycket under dagarna. Här finns inga reservplaner.