Barn, hierarkier och språk!

Häromdagen råkade jag komma över en dansk artikel om invandrarbarn och tillägnande av ett andraspråk, alltså danska. Artikeln är mycket intressant av många anledningar, både när det gäller språkinlärning men också när det gäller hur leken fungerar i förskolan. Artikeln är så pass intressant att jag har översatt den (lite klurigt med danska men tror att jag fått innehållet rätt i alla fall!)
http://videnskab.dk/kultur-samfund/bornehave-dansk-er-ikke-nok-indvandrerborn

Förskoledanska är inte nog för invandrarbarn

Barn lär sig lite danska av att gå i förskola, men förskoledanska är inte det samma som den danska man ska ha för att kunna klara sig i skolan visar ett forskningsprojekt.

Av:  Charlotte Koldby

Uredalsyaralahamra?
Heltallaabmaee?
Ser det ut som rotvälska? Det är det inte. Det är bara arabiska meningar stavade som vi hör dem. Meningar som är livsnödvändiga om ett treårigt barn ska ha det bra i förskolan. Helt enkla yttranden som ”Kan jag få den röda bilen? Vill du leka med mig?”

Fårjadenrödabilen? Villdulekamemej? är också rotvälska för det lilla barnet som kommer från ett hem där mor och far talar arbabiska. Inte desto mindre är den slags rotvälskan mycket viktig att lära sig att hantera för arabisktalande barn när de börjar i den danskspråkiga barnomsorgen och ska lära sig att klara sig själva. En lång räcka oförståeliga ljud som noggrant ska ges mening och efter hand dechiffreras.

Språk kommer helt av sig själv – kanske

I Danmark är den dominerande synen, att barn lär sig språk helt av sig själv genom att vistas i en miljö där barnet möter språket. Den logiska konsekvensen av denna syn är att om vi därför önskar att barn till invandrare ska lära sig danska så är det förnuftigt att sätta dem i förskola. Här möter de språket och de kommer gradvis att lära sig det och bli välfungerande när det gäller danska.

Martha Sif Karrebaek forskar om sammanhanget mellan socialisering och språk vid Köpenhamns Universitet. Hon har föresatt sig att undersöka om verkligheten stämmer överens med den här synen. Hon har precis fått titeln Philosophie Doktor för en undersökning av om minoritetsbarn lär sig danska när de går i dansk barnomsorg. Och hennes resultat ger oss en något mer nyanserad bild av språkinlärningen inom barnomsorgen.

”Slutsatsen är: Barn lär sig danska av att gå i förskola. Men de lär sig bara språk om de har behov av det, och de lär sig bara det språk de har användning för.” säger Martha Sif Karrebaek. Språk är en komplicerad företeelse och vi har ännu inte full överblick över hur vi tillägnar oss språk, varken modersmål eller ett andraspråk. 

Danska är inte bara danska
Marta Sif Karrebaek följde lille Suliman, som har somaliska föräldrar, från hans start i förskolan när han var lite över 3 år gammal och 9 månader framåt. Här kunde hon dra slutsatsen att det är en mycket lång väg från den danska Suliman lärde sig och till den danska man använder till undervisning. Hon poängterar att man ska tänka över den situation som Suliman lärde sig danska i. Det är stor skillnad på det språk man lär sig genom att leka med andra barn i förskolan och det språk man ska använda sig av för att tillägna sig saker i skolan. ”I en förskola ska du inte undervisas, där leker du. En förskola är som andra sociala grupper präglat av starka makthierarkier. Du finner din plats i hierarkin bland annat på grund av hur bra du är på att leka. Åldern har dessutom en stor betydelse för placeringen i hierarkin. Och när man kom in i förskolan. Och här är språket bara ett av redskapen. Det vill säga att det språk som Suliman använde tid och krafter på att lära sig var det språk som skulle säkra honom den plats i lekhierarkin som han tyckte att han var berättigad till,” förklarar Marta Sif Karrebaek.

Språket är ett lekredskap
”Språk betyder mycket för politikerna. Det gör det inte för barnen i förskolan. Där är språket ett redskap för att få vara med i förhållande till den roll som barnet menar sig vara berättigat till.”

Det är ofta grunden till att barnen lär sig ett mer specifikt lekspråk snarare än det språk som kan förstås utanför sammanhanget, som ska användas i undervisningssituationer. Genom Martha Karrebaeks observationer av Suliman kunde hon konstatera att pojken till att börja med inte talade särskilt mycket och nöjde sig med att hålla sig lågt ner i lekhierarkin. Bara det att vara med var riktigt tillfredställande, och han accepterade därför de minst eftertraktade rollerna i leken. Om man till exempel lekte mamma, pappa, barn så var han gärna barnet medan de andra fördelade pappa- och storebrorsrollerna mellan sig.

Mer danska ledde till fler konflikter
Emellertid uppstod det fler och fler konflikter efter hand. Suliman slutade med att blint acceptera den plats i hierarkin som de andra barnen tilldelade honom och ville inte nödvändigtvis vara bebis. Karrebaek menar att det hängde samman med att ju mer danska Suliman lärde sig, ju mer menade han att han hade rätt till en plats högre upp i hierarkin, och ju bättre kunde han gå emot de andra barnens försök att placera honom i bestämda roller. Det var därmed hans uppror via språket som ledde till en negativ hållning både till det danska språket och till förskolan. ”Vi kan inte bara putta in barn i grupper och tro att det går oproblematiskt – varken i förhållande till det språkliga eller det sociala.”

Suliman gick från att vara en liten, härlig och glad pojke, som fann sig i den roll han fick sig tilldelad, till en pojke som sa ifrån med de medel han hade till sin hjälp. Han upplevde att ju mer danska han talade desto fler konflikter förde det med sig. Och det trots att det var en riktigt bra förskola med duktig och engagerad personal. Det är för övrigt en stor skillnad på den miljö som språket i förskolan tillägnas i och som används av pedagogerna i förskolan och det som barnet befinner sig i i familjesituationer bland nära omsorgspersonar. Martha Sif Karrebaek menar att en gruppsituation i en förskola med en kanske utbildad pedagog inte kan ersätta den trygghet och intimitet som ger det optimala språktillägnandet.

”Vi vet att man lär bäst i trygga ramar och i en-till-en-situationer. Det är typiskt för samtalet mellan barn och en omsorgsperson som till exempel föräldrarna,” säger Martha Sif Karrebaek.

Hon påpekar att det inte finns några studier som helt säkert slår fast att ju tidigare man lär sig ett andraspråk desto bättre är det. Tvärtemot har bland annat en stor amerikansk undersökning visat att barn som stöttas i tillägnandet av sitt modersmål klarar sig bättre i skolan än barn som bara undervisas i andraspråket.

”Vi vet att det är viktigt att få ett välfungerande modersmål. Det är nödvändigt för att kunna tillägna sig kunskap. Det hänger samman med att man ska få en språklig förståelse av de abstrakta begrepp man ska lära sig i bland annat matematik. Men jag tror inte att vi i Danmark kommer att använda ett annat undervisningsspråk än danska eftersom förskolan är ett ideologiskt slagfält,” säger Martha Sif Karrebaek.



Jag funderar på det där med hierarkierna i förskolan. Forskaren säger alltså att förskolan är en social konstruktion med starka hierarkier. Det som spelar roll när barnen rangordnar sig är ålder, när de kom in i förskolan och språkkunskaper. Jag förstår det som att de som är yngst, har gått kortast tid och kan sämst språk hamnar längst ner i hierarkin. Om det är sant, och det tror jag att det är, så låter det obehagligt tycker jag. Våra små barn placeras alltså i grupper där de får kämpa för att få en plats i hierarkin. Eller så får de inse att de inte platsar och nöja sig med att vara längst ner. Det är lika skoningslöst för de "starka" som för de "svaga".

Jag tänker på skillnaderna mellan att låta ett barn växa upp i ett hem jämfört med att låta det växa upp på förskolan. På förskolan kommer barnet att vara tvungen att hantera den här lekhierarkin. Det måste kämpa sig till en position och bevaka den. Det kommer förmodligen inte att finnas tillräckligt många vuxna där för att de ska kunna uppfatta spelet mellan barnen fullt ut och de kommer förmodligen inte att kunna skydda de svaga tillräckligt mycket och hålla tillbaka de starka tillräckligt mycket. De små barnen kommer att hamna längst ner i hierarkin. De barn som kommer in senare i gruppen kommer att hamna längre ner i hierarkin liksom de barn som går färre timmar.

I ett hem funkar det inte likadant. Antalet barn är mindre. Barnen är mer spridda i åldrar än på förskolan. Visst finns det hierarkier i hemmet också. Men jag inbillar mig att de ser annorlunda ut. Om de små barnen är mer utsatta på förskolan så är de snarare mer fredade i hemmet. I hemmet lär man ut att små barn måste tas extra hänsyn till. Man måste förstå att de är små. Man måste vara snäll mot små barn. (mot alla barn förstås!) De äldre barnen i hemmet förstår det. Har man tätt mellan barnet är det förstås svårare för storasyskonet att klara av att ta hänsyn till lillasyskonet. Men då kommer förmodligen mamman/pappan att hjälpa till, ingripa när det behövs, förklara, lyfta undan, avleda, krama och trösta. Mamman/pappan kommer förmodligen förstå att det är jobbigt för ett litet storasyskon att klara av att samarbeta med ett ännu mindre barn. De vuxna tar hänsyn till de små. De försöker skydda sina barn. De hjälper till. De jämnar vägen. De ser till att barnen inte behöver ta hela kampen själva.

Jag tänker också på det där med språkutvecklingen. Det är tydligen viktigt för invandrarbarnen att lära sig sitt eget språk först och det mest effektiva sättet att lära sig ett språk är i en trygg miljö i en-till-en-situationer. Jag tycker att det låter vettigt. Men så tänker jag på barn som är infödda. De kan ju inte heller sitt språk fullt ut. De lär sig ju successivt mer. Tänk om infödda barn också lär sig språk bäst tillsammans med en trygg anknytningsperson i en-till-en-situationer. Det skulle i så fall kunna förklara att folk förr i tiden, även människor som bodde i torp i skogen tillsammans med bara sin familj, lärde sig prata!

Barn och integritet

Jag lyssnar på Knattetimmen. En pappa ringer och är bekymrad över att hans dotter på 3 år som just blivit torr har problem med att kissa på dagis. Hon håller sig 8-9 timmar varje dag. Hon lider av det och gråter och vill inte gå till dagis.

Malin Alfvén och Louise Hallin som är programledare ger diverse råd. Louise Hallin föreslår att flickan ska ha blöja på dagis och gå på toan hemma. Flickan är enligt henne så stor att hon kan göra skillnad mellan de två miljöerna och förstå att man kan kissa i blöjan på ett ställe och gå på toan på ett annat ställe. Malin Alfvén föreslår att flickan kan försöka komma på en fröken hon känner sig extra trygg med och att den fröken kan ta hand om henne lite extra när flickan behöver gå på toaletten.

Jag får så många tankar i huvudet när jag lyssnar på detta. Jag blir så ledsen av så många saker.

Pappan pratar om att flickan går till sin arbetsdag och är där 8-9 timmar. Hon är 3 år. Ska man ha en arbetsdag då? Ska den i så fall vara så lång?

Louise Hallins råd får mig att må dåligt i hela kroppen. Jag försöker tänka mig in i att själv behöva kissa i en blöja. Det känns helt omöjligt. När man blivit torr finns det ingen väg tillbaka. Man kan inte börja kissa på sig igen. Man kan inte växla mellan att vara torr och inte torr. Hela kroppen knyter sig när jag tänker på att kissa på mig. Jag är säker på att ett torrt barn känner detsamma.

Malin Alfvéns råd är lite bättre. En trygg person som kan hjälpa till känns mer rätt. Men sen tänker jag att den där trygga fröken inte finns där hela tiden. Hon kanske inte har exakt samma arbetstider som fickan. Kanske har hon andra barn att ta hand om.

Jag tänker att frågan pappan ställer speglar ett djupare problem än bara den här specifika flickans problem. Det handlar om hur man ser på barns rätt till integritet. Ett litet barn är beroende av att få hjälp med en massa saker. Saker som berör deras kroppar. Barnen måste få hjälp med att matas, torkas, tvättas och med toalettbestyr. Föräldrarna är en förlängning av barnet själv. Föräldrarna kommer att hjälpa till med alla saker barnet inte klarar själv och gradvis dra tillbaka hjälpen. Det är som en dans som båda dansar tillsammans. Barnet hjälper föräldrarna att anpassa hjälpen. Barnet kommer att markera när det vill klara av mer själv. Barnet kommer att be om hjälp när det behöver. Föräldrarna kommer att märka att barnet inte behöver lika mycket hjälp och bli lite "latare" när det gäller att serva barnet.

Vissa saker är känsligare än andra att få hjälp med. Det där med toalettbesök är det mest känsliga. Frågan är om det är så bra att barn får hjälp med sin intima hygien av främlingar. De lite äldre barnen vet att vissa kroppdelar är privata. Föräldrarna kommer också att gradvis dra tillbaka hjälpen när det gäller detta. Det är privat. Men våra minsta barn tvingas att ta emot den här hjälpen på dagis. De kan inte välja på något annat eftersom de inte klarar av toalettbestyren själva. De minsta barnen kanske inte kommer att reagera på det. Det kanske inte heller är så bra. Är det bra att tro att intimhygien kan skötas av andra än de allra närmaste? Hur påverkas barnets uppfattning av sin egen kropp? De barn som är lite äldre när de börjar dagis vet redan att vissa saker är privata. Det blir också jobbigt. De måste ta emot hjälpen fast det inte känns bra. Eller hålla sig.

Jag förstår experterna på radion. Vad ska de ge för råd egentligen? Om man ska gå djupare och diskutera vilka rättigheter barn egentligen har och vilken syn vi har på barn då hamnar vi på osäker mark. Då måste man diskutera dagis på riktigt.

Härliga höstdagar!

Att promenera är en rolig aktivitet att göra tillsammans - föräldrar och barn! Det är något visst med att vara på väg. Att inte kunna göra så mycket annat än att gå och prata och njuta av det man ser. Jo, barn kan förstås göra en hel massa annat. De kan leka medan de är på väg, de kan gå in i en fantasi tillsammans och promenaden blir till något helt annat än bara en promenad. Kommer ihåg hur roligt jag och min bror hade det när vi var små och var ute med våra föräldrar i naturen. Det vill jag ge vidare till mina barn.

 

En av höstlovsdagarna gick vi ut till en ridskola. Det är härligt och roligt att få vara i närheten av dessa hästar. Barnen tycker om att titta, läsa på namnskyltarna och klappa.

 

 

 Höstens färger kan man aldrig tröttna på. Den gråa naturen kan helt plötsligt glöda av färger. Det gulnade gräset färgas gyllene av solens låga sken. De jämngråa molnen glider plötsligt isär av den kraftiga blåsten och bakom är den alldeles blå. Molnen skiftar i vitaste vitt till mörkaste lilagrått.

 

En kyrkoherdes syn på barnomsorg och valfrihet!

Att vara hemmaförälder i Sverige hör inte till vanligheterna. När man pratar om hur länge man ska vara hemma efter att man har fått barn så kommer sällan frågan upp om man skulle vilja vara hemma med barnet på lite mer obestämd tid. Normen har blivit de där föräldradagarna. När de är slut då är också heltidssamvaron med barnet slut. Det är normalt att låta sina barn tillbringa mesta delen av sin vakna tid på förskolan. Att vara hemmaförälder är att vara osynlig. Att vilja ta hand om sina barn på heltid är en icke-fråga. Ändå verkar det som om många föräldrar, särskilt mammor, skulle vilja ha det annorlunda. Familjeliv genomförde för några år sedan en undersökning som visade att runt 50 % av de mammor (ca 10 000) som svarade skulle vilja vara hemma längre än de var om de bara hade möjlighet. Just nu pågår en namninsamling som syftar till att skapa mer valfrihet för föräldrarna när det gäller barnomsorgen. Man kunde ju tro att i princip alla skulle tycka att valfrihet är något positivt men riktigt så enkelt är det inte. Många vill uppenbarligen inte kunna välja själva. Många tycker att det är bra som det är och att samhället är bättre på att välja än vad individerna är. En kyrkoherde skrev ett blogginlägg som handlar om att valfrihet inte är bra. Det är bortskämt och egoistiskt att vilja välja själv, eller snarare, det är egoistiskt att förvänta sig samhällets ekonomiska stöd om man vill välja på ett annat sätt än vad man kan nu.

Så här skriver kyrkoherden:

"Nästan inget kan göra mig så sur som människor som klagar över bristande valfrihet för föräldrar, när de ska välja hur de ska ta hand om sina barn. Vem man än pratar med i andra länder, som har erfarenhet av att ha barn, tittar med stora ögon och lyssnar med öppna öron när man berättar vilka möjligheter vi har när vi får barn i Sverige. Inte bara barnbidrag, utan en väl utbyggd barnomsorg där man har en pedagogisk verksamhet och god och nyttig mat, till en mycket rimlig kostnad för föräldrarna, en förskoleverksamhet med läroplan och allt, och grund- och gymnasieskolor där barn får lagad mat, så att de kan ta till sig undervisningen bättre. Universitet och högskolor öppna för alla. Och ändå räcker det inte för somliga. Man vill dessutom få betalt för att hemma ta hand om sina barn. Hur är man funtad då, undrar jag…?

Föräldraupproret kom med sin namninsamling upp på min Fb-sida. Och jag rös!

Ingen människa blir tvungen att lämna sina barn till att bli uppfostrade på dagis. Det är skitsnack. Jag känner att jag verkligen har tagit ansvar för mina barn, just för att de har varit på dagis. Dit ska man själv lämna dem i trygghet, där ska de hämtas, med avstämning om hur dagen har varit. Sedan går man hem, lager mat, äter, läser bok och tittar på barnprogrammet tillsammans, och sedan är det läggdags. Vill man inte lämna riktigt små barn på dagis alls, får man väl stanna hemma med dem, det går alldeles utmärkt. Ingen förbjuder det. Vi har föräldraförsäkringen som gör att, om man snålar lite med dagarna, kan stanna hemma i 480 dagar med ersättning, det är nästa 2 år. Sedan finns det förskolan, och barn lär sig där det de i dagens samhälle inte skulle lära sig annars: vara tillsammans med andra. De som så längtande tittar tillbaka till forna tider då mor stod vid spisen, glömmer (minst) två saker: mor stod vi spisen, och vid tvätten, och hade inte alls tid med barnen, och i alla fall på landet levde människor i storhushåll, där det fanns andra barn och andra vuxna, som på vår tids dagis. Dagens barn får inte denna sociala skolningen in i livet, i fall de bara är hemma med en förälder. Det blir helt enkelt tråkigt, både får föräldern och för barnet. Resultatet blir att man söker sig ut, tar bebisar till bion, för att man själv behöver det, går med dem till öppna förskolan och annan barnverksamhet, för att barnen behöver det. Medan dagis och förskolan erbjuder allt ett barn behöver på dagen. Varför vara hemma på heltid? Hemma är man ändå den mesta av tiden. Har man arbete och yngre barn kan man gå ner till att arbeta 80% av tiden, det innebär, i fall man är två vuxna, att barnet bara behöver vara på förskolan 5 dagar i veckan, men inte alls så långa dagar. Eller om man så vill 3 av 5 arbetsdagar.

Vill man verkligen förbättra livet för barn och föräldrar i Sverige ännu mera, då är det självklara steget att bygga ut föräldraförsäkringen ett snäpp till. Och dela den lika mellan föräldrarna. För att barn behöver en pappa och en mamma, och behöver tid med var och en av dem. Veta att man kan prata om allt med både pappa och mamma. Om semester säger ingen att ’familjen vet bäst hur man fördelar sin lediga tid själv, det behöver inte arbetsgivare lägga sig i, eller, fy skam, Staten’, utan var och en har själv rätt att ta ut sin egen semester, enligt de avtal man har. På samma sätt borde varje förälder ha sin egen föräldraledighet, för att verkligen knyta an till sitt barn, som det så vackert heter. Då har man också lättare att ställa krav på arbetsgivaren, om nu någon arbetsgivare skulle vara så dum att tro att ansvarstagande föräldrar är sämre arbetstagare.

Ett annat sätt att förbättra för barnfamiljer är att indexanpassa barnbidraget. Det har inte höjts på flera år, men då skulle en del av ’reformutrymmet’ försvinna, och då får de som redan tjänar mycket inte så mycket skattesänkningar, och det vore ju tråkigt! Inte.

Tanken att en dagisplats kostar så och så mycket, alltså har jag rätt till de pengarna när jag är hemma med mitt barn, eller om grannen passar det, grundar sig så klart på det superindividualistiska sättet att tänka som är så modernt idag. Man tänker inte samhälle, man tänker inte ens grupp, man tänker individ. Mina rättigheter, inte vad vi tillsammans, samhället, behöver. Skolpeng är också ett resultat av detta tankesätt. Jag tycker det är ungefär lika korkat att tänka så, som om man skulle säga: min granne opererades i år och det kostades 300.000 för samhället, om jag inte går till doktorn med mitt, så kan jag få ut beloppet i pengar. Eller: i vår familj har vi inga barn, alltså ska vi få ut det andra får genom barnens skolgång. Hela idén med samhället är att vi håller ihop, att vi investerar i pengar och arbete och energi i det gemensamma, och att man får ut efter behov. Inte efter vad andra får eller inte får, då har det slagit slint.

Och jag blir särskilt arg när kristna säger sig värna om familjen, men egentligen bara struntar i samhället. Man måste kunna lita på att samhället till stor del kan bestämma vad som är bäst för barnen, t.ex. att en skolplikt finns – för att skydda barnen från föräldrar som menar att barn behövs på annat sätt, som det var för i tiden i Sverige och fortfarande är i många länder. Men för att börja skola, behöver man ha skolats in genom förskola. Det är bra att samhället säger så. Det är i överensstämmelse med kristen tradition: att värna om de som inte själva har någon talan: barnen. Det finns få länder om något, där man får så mycket stöd och hjälp när man har barn. Men det som är bra kan alltid bli bättre. Självklart. Även i Sverige." http://blogg.svenskakyrkan.se/mariestad/2013/10/23/barnomsorg-en-valsignelse/

 Inlägget är som sagt skrivet av en kyrkoherde. Han tycker att det är extra hemskt att kristna människor som ska värna om familjen är så egoistiska att de vill kunna välja själva. Han tycker att det går emot kristen tradition. Den kristna traditionen ska värna om de svaga, de som inte har någon egen röst, barnen. Han förutsätter alltså att föräldrarna inte kan värna om barnen tillräckligt bra. Samhället är bättre på att värna om barnen. Han går ännu längre och hävdar att vi föräldrar ska lita på att samhället vet vad som är bäst för barnen. Vi ska lita på det. Synen är märklig tycker jag. Män och kvinnor har förmågan att kunna få barn. De kan tillsammans föra en ny människa till världen. De klarar av det och de har också tillstånd att göra det. Men de har tydligen inte förmågan att ta hand om barnet på bästa sätt. De klarar av det i 1-2 år men sedan går det inte längre. Då måste samhället rycka in! Jag funderar på det där samhället. Vad är det? Består inte samhället av människor, av i många fall föräldrar. Blir de plötsligt bättre när de är i sin yrkesroll jämfört när de är i sin föräldraroll? Hur är den transformeringen möjlig? Är det inte så att vi är lite olika var och en av oss? Vissa är lugna, andra mer fartiga, några är snälla, andra lite bitska, vissa är smarta, andra lite mindre smarta... Men något som förenar de flesta som får barn är att de älskar sina barn. De vill dem väl eftersom det är fråga om just deras barn. De vill skydda och värna om sina barn. De har den driften. Den driften är stark och den är nog starkare när det gäller egna barn än andras barn. Små barn behöver någon som tar tillvara deras intressen. De saknar förmåga själva. De behöver skydd och hjälp med mycket de första åren. De behöver framför allt någon som älskar dem. Någon som de kan knyta an till.

 I alla fall, den här kyrkoherden är emot valfrihet när det gäller omsorgen om egna barn. En enstaka person som inte tycker att föräldrar ska få en reell möjlighet att själv bestämma över hur barnen ska tas om hand är ju inget att bry sig om men jag misstänker att det kyrkoherden skriver och tycker är ganska representativt för hur många människor tycker.

Kyrkoherden tycker inte om valfrihet som sagt och anledningarna till det är:

1. Vi har så bra möjligheter i Sverige. Därför ska vi inte vara missnöjda och kräva mer.

2. Vi har barnomsorg till en mycket rimlig kostnad.

3. Vi har förresten redan valfrihet. Vill man vara hemma så kan man.

4. På förskolan lär sig barnen att vara tillsammans med andra. Det kan de inte lära sig hemma.

5. Det är tråkigt att vara hemma på heltid, både för barn och förälder.

6. Det är superindividualistiskt att vilja ta hand om sin egna barn. Man tänker inte samhälle eller grupp då utan bara individ. Det är som att påstå att man ska ha pengar för att man inte opererar sig.

7. Man måste lita på att samhället vet vad som är bäst för våra barn.

 Han föreslår också ett par förbättringar till det redan mycket bra system vi har i Sverige.

 1. Man ska dela lika på föräldraförsäkringen. Barnet måste knyta an till båda föräldrarna och lära sig att man ska kunna prata både med mamma och pappa.

2. Barnbidraget ska indexregleras och på så sätt ge mer valfrihet.

  Argumenten kyrkoherden lägger fram begriper jag inte mig på.

1.  Visst har vi bra möjligheter i Sverige. Men vi har fortfarande inte valfrihet. Inte riktig valfrihet i alla fall. Förskolan är subventionerad till 92%. Föräldrarna betalar 8 % av den riktiga kostnaden. Resten betalas av skattemedel - dvs av alla medborgare! De som väljer att inte använda förskola får inget. Trots att de är med och betalar. Rättvist?

2. Vi har barnomsorg till en mycket rimlig kostnad. Jo, det är sant på ett sätt. Men det är verkligen inte sant om man ser på det på ett annat sätt. Förskoleplatserna har en viss kostnad. Det kommer vi inte ifrån. Det ska betalas. Och det betalas av alla skattebetalare. Kostnaden är det den är - varken mer eller mindre.

3. Vi har valfrihet på pappret. Det är inte förbjudet att vara hemma med sina barn. Men det är väldigt svårt, både av ekonomiska och attitydmässiga skäl. Skattesystemet är inte utformat för att man ska kunna leva på en lön. Var och en skattar för sig själv oavsett om man försörjer en annan vuxen eller oavsett om man har barn eller inte. Oavsett hur många barn man har också. Det är svårt att klara av att försörja en familj på en lön helt enkelt. Man behöver ha en rejäl lön för att klara av det eller så måste man dra ner på sina utgifter rejält och acceptera att leva mycket snålt. Det är inte accepterat att vara hemma med sina barn. Man anses som udda och annorlunda. Det är väldigt få som är hemma och därför blir det ensamt för dem som gör det valet.

4. På förskolan lär sig barn att vara tillsammans med andra barn. Eller ingen vet riktigt om de lär sig vara tillsammans med andra barn. De ÄR tillsammans med andra barn. Om de lär sig samarbeta, kommunicera, ta hänsyn eller inte vet man inte riktigt. Jag föreställer mig att det är lättare för barn att lära sig samexistera med andra människor genom att vara tillsammans mycket med vuxna. Människor som  redan kan samexistera, som kan koderna, som kan lotsa barnet rätt, hjälpa till att tolka omvärldens signaler, tolka barnets signaler medan det inte helt och fullt kan uttrycka sig som en vuxen. Jag tror faktiskt att barn är sämre på att hjälpa andra barn att lära sig samexistera än vad föräldrar är.

5.Om det är tråkigt eller inte att vara hemma måste var och en få bestämma. Om kyrkoherden har tråkigt hemma med sina barn betyder inte det att alla har tråkigt hemma. Vissa kanske har det jätteroligt!

6. Jag kan inte förstå hur det kan vara superindividualistiskt att vilja få ekonomiska möjligheter ta hand om sina egna barn. Det kan inte vara mer superindividualistiskt än att vilja lämna bort sitt barn och få nästan hela barnomsorgsavgiften betald. Jag tycker att det är mer superindividualistiskt att välja att låta andra ta hand om de barn man satt till världen, förvänta sig att andra vuxna ska räcka till för mitt eget barn och en massa andra. Förvänta mig att andra vuxna ska älska mitt barn, trösta mitt barn, bekräfta mitt barn, ha ögonkontakt med mitt barn, ha kroppskontakt med mitt barn tillräckligt mycket. Jag kan tycka att det är superindividualistiskt att välja att skaffa barn och inte vilja ta hand om barnet, och tycka att barnet ska vara tillsammans med andra vuxna fler timmar om dagen än vad det är med mig!  Jag tycker att det är att tänka på gruppen när man skapar en familj. När man skapar en gemenskap i sitt eget hem. Då tycker jag att man tar ansvar för sina barn.

7. Man måste inte lita på att samhället vet vad som är bäst för barnen. Det är inte alltid att samhället är att lita på. Man kan tänka på hur barn som varit fosterhemsplacerade har behandlats i Sverige. Man kan tänka på hur man har behandlat barn med annat modersmål än svenska har behandlats i norra delarna av landet en gång i tiden. Samhället vet inte alltid bäst. Samhället är en samling människor. De känner inte de enskilda medborgarna. De vet inget om vilken livssituation var och en av oss har. De kan inte veta vad som är bäst för oss. Samhället är hela Sveriges befolkning och ska också så långt som möjligt ge alla möjligheter att leva på det sätt som passar dem bäst. Om samhället vill lägga pengar på barnomsorg är det inte rimligt att bara ett enda alternativ finns. Om ett alternativ subventioneras ska andra alternativ på ett rättvist också subventioneras. Det är inte värdigt en demokrati att styra människor när det gäller de egna barnen. 

Kyrkoherden fick med väldigt mycket i sitt blogginlägg men en sak undvek han att diskutera. Hur barnen mår av att vara separerade från sina föräldrar många timmar varje dag från tidig ålder. Det enda han har att säga om den saken är att maten på förskolan är god och näringsrik och att verksamheten är pedagogisk. Jag vet inte ens om dessa påståenden är sanna. När det gäller maten är jag tveksam. Jag tror att många förskolor använder sig av cook and chill-mat och jag är rätt tveksam till om den vare sig är särskilt god eller nyttig. Små barn kan vara lite kinkiga med maten. De kanske inte har lust att äta just precis när maten står på borden. Det är så mycket som kan störa matlusten. En förälder vet om det och jag tror att de allra flesta föräldrar har det i bakhuvudet och ser till att barnet som kanske inte åt så bra vid lunchen får en banan eller en smörgås lite senare. Vet man om det görs på förskolan? Eller får barnet gå hungrigt? Det händer en hel del olyckor på förskolorna. Föräldrarna som ytterst är ansvariga för barnen har ingen möjlighet att se till att det inte händer något med barnen. De är nämligen inte där. Det har visat sig att mobbing förekommer och ökar på förskolorna. Mår barn bra av det? Många barn gråter och skriker när de ska lära sig att bli lämnade på förskolan. De visar att de inte tycker om att bli lämnade. Är det bra för barnens psykiska välbefinnande att behöva acceptera en situation som de tydligt visar att de inte tycker om? Barngrupperna är stora på förskolan och det har kommit flera larmsignaler om det. Är det bra för barn att vara i stora barngrupper med få vuxna? Är det pedagogiskt bra för barnen att få så lite vuxenkontakt? Alla tror så olika. Vissa tror att förskola är jättebra för deras barn. Vissa tror att det inte alls är bra för barnen att vara där. Det finns ingen entydig forskning som talar om vad som är det rätta alternativet när det gäller hur barn ska tas om hand. Och förresten - ska man forska om barn egentligen? Om föräldrar kan få barn och har tillstånd att skaffa barn så borde väl föräldrarna vara betrodda att besluta om hur barnen ska tas om hand? Det där med barn är känsliga saker. Det är inte som matematik och fysik. Barn är kärlek och känslor. Barn är längtan. Barn kommer till föräldrarna därför att föräldrarna längtade efter barn, efter att föra livet vidare. Man kan inte riktigt förklara varför man vill ha barn. Det kanske är så enkelt att kärlek vill liv. Barnen kommer till föräldrarna men barnen tillhör också samhället. Utan barn stannar samhället. Barnen är framtiden som föräldrarna ger till samhället som en gåva. Den gåvan kräver respekt och lyhördhet. Den gåvan ska inte trampas på och missbrukas.

Höstlov

Barnen har höstlov. Alla tycker att det är härligt att vara lediga. Det behövs efter alla veckor i skolan. Skönt att kunna sova på morgonen. Att inte behöva ge sig iväg. Att kunna göra lite vad man vill. Vi gav oss ut i skogen i eftermiddags. Vi skaffade lite granris till våra rosor och promenerade lite. Var nere vid en liten sjö. Kastade stenar, kände på vattnet, klättrade på stora stenar, fikade...En skön eftermiddag. Ljuset var grått och dämpat, luften fuktig och frisk mot ansiktet...Himlen ändrade ständigt färg. Ljusgrått gled över i riktigt mörklila...En strimma guld längs horisonten...Skymningen kom fort och en varmt mörker sänkte sig. Kalla regndroppar och sedan var det dags att åka hem.

 

Att lära sig att ta hänsyn!

Jag läser en artikel om vett och etikett i dagens tidning. Det handlar om att barn ska lära sig uppföra sig för att på så sätt få bättre självkänsla. Det är inga konstigheter. Det handlar om att lära sig presentera sig, tacka och säga hej och hej då. Det är rätt trevliga kunskaper även om jag inte är någon större fan av att tjata för mycket på små barn om sånt. Själv tror jag att det enklaste sättet att lära ut hyfs är att föregå med gott exempel. När barnen blir lite större kan man ju förstås påminna om och prata om hur man ska bete sig i olika situationer.

Det intressanta med artikeln var egentligen inte vett och etikettpratet utan en liten ruta bredvid texten. Den handlade om hänsyn. Så här står det:

"För att visa hänsyn måste man kunna sätta sig in i andra personers tankar och känslor. Det är en kognitiv funktion som växer fram successivt hos ett barn och den utvecklas inte förrän i sexårsåldern.

-Hos riktigt små barn handlar artighet bara om ett papegojbeteende. Han eller hon tar helt enkelt efter förälderns beteende, säger Jenny Klefbom....
Försök att sätta dig in i barnets situation. Om ditt barn till exempel inte säger hej då när ni går hem från förskolan, beror det inte på att barnet är oartigt. Det handlar om att han eller hon har tankarna någon annanstans, säger Jenny Klefbom."

Det som sägs förvånar mig mycket. Psykologen påstår att förmågan att ta hänsyn växer fram - inte att den tränas fram. Den utvecklas - inte tränas - successivt för att vara utvecklad först när barnet är i sexårsåldern. Före den åldern är det mest fråga om papegojbeteende. Barnet är nämligen inte kapabelt att till fullo sätta sig in i andras känslor och tankar. Men i samma text säger psykologen så naturligt att när barnet går hem från förskolan så kanske det inte kan säga hej då. Jag får inte ihop det alls. Om barn inte kan ta hänsyn, inte sätta sig in i andra människors tankar och känslor, är det verkligen en så bra idé att låta barnet vara tillsammans med många andra lika omogna barn i många timmar varje dag? Det verkar inte alls bra. Kanske har det där papegojbeteendet en mening? Kanske är det meningen att barnet ska vara tillsammans med någon som man kan härma? Någon vars beteende är bra att härma?

Jag tänker att kanske var folk inte så tokiga för några årtionden sedan. Kanske är 6-7 år en bra ålder att börja vara tillsammans med andra barn i en grupp.

Ok att lämna på förskola för att ha egentid?

Det skrivs en del om huruvida föräldrar ska ha rätt att lämna på förskolan när de inte arbetar. Folk verkar ha lite olika åsikter. Grundregeln verkar ju vara att man ska arbeta när man lämnar på förskolan men jag har fått uppfattning om att många förskolor låter föräldrarna ha barnen där även om de inte arbetar.

Ja, ska man få lämna eller inte? När man vill ha lite egentid alltså? Svaret borde väl vara rätt givet. Det är väl klart att man inte ska få lämna barn på förskola när man inte arbetar. Varför? Jo, därför att förskolan är kraftigt subventionerad. Det är inte som en barnvakt man anlitar på egen hand. Man betalar inte själv för förskolan utan det hjälps vi alla åt med.

Fast man kan ju se på saken ur ett annat perspektiv. Det är ju faktiskt inte längre så att förskolan enbart är till för föräldrar som arbetar. Förskolan är till för barnen. Den har en helt egen läroplan och är en del av skolsystemet. Här ska barnen lära sig olika saker. Barn som har fyllt 3 år har rätt att gå på förskolan gratis 15 timmar i veckan. Barn som får syskon och alltså har föräldralediga föräldrar har också rätt att gå på förskola 15 timmar i veckan även om barnet är under 3 år. Fast då får man betala lite. Barn till arbetslösa har rätt att gå på förskola. Ja, de måste förresten ha barnomsorg eftersom föräldern måste vara barnledig för att kunna söka jobb. Fler politiska partier vill öka antalet gratistimmar. Flera politiska partier vill att barnen ska ha rätt att gå i förskola kostnadsfritt tidigare än 3 år. Något politiskt parti vill att förskolan på sikt ska vara helt kostnadsfri. Vissa vill att förskolan ska bli obligatorisk. Någon vill från 3 år. Några andra från 5 år. Att förskoleklassen ska bli obligatorisk vill nästan alla.

Det är alltså inte så lätt att påstå att man bara ska lämna barn på förskolan enbart för att man ska arbeta. Så är det ju inte. Barnen har rätt att gå på förskola helt enkelt. Signalen är att det är på förskolan det händer. Där händer det något som inte kan hända hemma. Hemmamiljön räcker inte. Barnen har rätt att gå i förskola. Vi är så vana vid att automatiskt koppla ihop barn och förskola att det är naturligt för oss att lämna våra barn dit. Det är där de hör hemma. Jag tror vi har gått och blivit lite bortskämda på kuppen. Det är ju lite bökigt med barn. Särskilt när man inte är så van att vara tillsammans med dem. Och jobbar man så blir man ju trött och då kan det ju vara rätt skönt att få lite egentid. Man blir ju en bättre förälder också om man är utvilad och har uträttat sina ärenden innan man börjar umgås med barnet. Barnen har det ju bra på förskolan. De lär sig mycket där och det sociala är ju jätteviktigt också. Ja, det är väl vad man kan kalla en win-win-situation.

Jag tror att politikerna som har vant oss vid att inte vara tillsammans med våra barn är på väg att få exakt som de vill. Kanske lite mer än de bad om till och med...