Har du inte tråkigt?

Jag är ju hemmafru. Eller vad man ska säga. Ett lite fånigt ord och varje gång jag får frågan om vad jag gör så tvekar jag lite. Vad ska jag svara? Vad ÄR jag egentligen? Hemarbetande…låter lite märkligt tycker jag. Hemmamamma…känns lite fjantigt att säga när jag inte har några barn hemma på dagarna. Det blir att jag säger att jag är ”typ hemmafru…eller vad man ska säga.”

Jag får ibland frågan om jag tycker att det blir tråkigt att vara hemma på dagarna nu när mina barn är så stora.

Svaret är: NEJ! Jag har inte tråkigt när jag är hemma på dagarna. Jag har ibland lust att fråga om den som frågar inte tycker att det är tråkigt att gå till jobbet varje dag. Men det gör jag inte…frågar alltså. För visst är det väl så att även ett jobb kan vara tråkigt. Kan vara lite ensamt. Kan vara monotont. Ointressant. Tungt. Men jag har i alla fall inte tråkigt. Jag har det roligt! Och jag har fullt upp!

Jag sköter ju om nästan allt i hemmet. Det tar lite tid. Det är en del att göra med städning, undanplockning, tvätt, sortering, klädvård..säsongsbetonade sysslor. Handling. Matlagning. Jag tycker inte att det är trist heller. Det är rätt trevliga sysslor. Och jag väljer ju själv på vilken nivå jag vill lägga ribban och när och hur jag vill göra mina sysslor.

Sen har jag ju en del fritid. Det är roligt! Jag hinner

Läsa

Spela piano

Spela fiol

Hjälpa mina två hemmavarande barn med olika skoluppgifter

Prata med mina hemmavarande barn när de kommer hem från skolan eller har sovmorgon eller luckor i sitt schema.

Måla akvarell

Promenera och njuta av naturen

Träffa mina föräldrar

Prata i telefon med mina utflyttade barn

Sticka

Virka

Skriva

Ordna med fotografier

Skjutsa mitt barn som ännu inte har körkort till div aktiviteter

Greja i min trädgård

 

Jag är tacksam och glad över att ha ett så rikt och omväxlande liv!

Kanske har kvinnorna i riket äntligen fattat budskapet?

I många år har vi fått höra att barn är en black om foten. Mammor har varit hemma med sina barn för länge och våra löner och framtida pensioner har därför blivit för låga. Våra karriärer har hindrats. Vi har varit ekonomiskt beroende av våra män. Vi har utfört för mycket dubbelarbete. 

Nu har kvinnor (och inte män heller förmodligen) ingen särskild lust att skaffa barn längre. 

Det enda trista med det är ju att den kvinnliga arbetsmarknaden krymper. Utan barn kan ju ingen jobba inom barnomsorgen. Lite trist. Annars verkar det vara ett smart val. Exakt varför ska man skaffa barn egentligen? Vänta, föda, amma och efter cirka ett år börjar cirkusen med lämningar och hämtningar och vab. Det kostar nog mer än det smakar. 

Livstecken

Jag fick reda på att det finns människor som läser på min blogg. Och det fick mig att titta in här igen! Lite som att upptäcka sig själv igen. En äldre version av mig själv. Eller yngre blir det väl när jag tänker efter. 

Vad var det som fick mig att börja skriva här? Det var väl när jag väntade mitt yngsta och sjätte barn tror jag. Jag hade hittat hemmaföräldrars nätverk och insåg att jag inte var så ensam som jag trodde om att vilja ta hand om mina barn själv. Det var en häftig upplevelse. Och jag började tänka intensivt på politik. Varför hade vi hamnat i en situation där det ansågs onaturligt att ta hand om barnen in hemmet? Hur hade politikerna fått oss dit? Och hur gick propagandan nu? Vilka hade konsekvenserna av allmän instituionsuppfostran blivit? Jag läste och läste och skrev och skrev.

Nu är jag luttrad. Jag vet hur det har gått till och hur det ligger till. Och jag har insett att ingen kan göra något åt det hela. Vi får ha det som vi har det. Det enda vi kan hoppas på är att det blir så eländigt att någon kommer på att något måste förändras. Och kanske finns det lite lite hopp. Folk skaffar ju inte barn längre. Det tycker jag är bra! Toppenbra! Och rätt. Vad ska man ha barn till egentligen? En hel massa jobb för ingenting. Det är väl bra mycket smartare att bara ha kul och leva livet. 

Fast jag är ju glad över mina barn. Att få bli mamma var det finaste jag varit med om. Det värsta var den där eländiga föräldrapenningen. Den som ramade in hela min tillvaro...dagarna som tickade, tankarna på hur det skulle bli när de tog slut. Och så gnagande tankar på om jag var galen på något sätt. Varför var jag så annorlunda? Skulle mina barn ta skada av att inte gå på förskola? Bäst att de fick prova. Tror varken de eller jag gillade det. När vi väntade sista barnet var det som allt lade sig på plats. Många saker föll på plats...vi hade fått det bättre ställt och vetskapen om att jag faktiskt skulle kunna vara hemma efter att föräldradagarna var slut fick mig att känna mig helt annorlunda...en sten, många stenar föll från mitt bröst. Jag kunde släppa fram så många tankar, känslor, åsikter som jag hade burit inom mig förut. Jag VILLE vara hemmamamma. Jag TYCKTE INTE OM förskola. 

Nu är barnen stora och jag lever ett helt annat liv än förut. Jag rår över mina egna dagar. Det är inte så dumt det heller. Det är underbart. Och folk har gett upp om mig. Förut fick jag ständigt frågan om när jag skulle börja jobba. Nu är det ingen som frågar längre. Det vet att jag är lite konstig. Jag kan ana en liten liten avund ibland. För det är ju ett slit att både förvärvsarbeta och sköta om allt annat man måste i lívet. Jag bryr mig inte jättemycket om politiken längre. Det är ju som det är. Jag har bättre intressen som upptar mina dagar...Jag har börjat musicera igen efter många års uppehåll...spelar piano och fiol. Jag har börjat måla akvarell igen. Jag läser lika mycket som när jag var ung igen. Och så har jag ju mitt hem, kontakten med mina barn, min trädgård, min man, min sons hundar som jag är dagmamma till, mina föräldrar...Jag har ett rikt liv. Det var en lång och slingrande väg för att komma hit. Men det gick. Jag lyckades skapa det liv jag drömde om när jag var ung och längtade efter att få en egen familj...egna små barn. 

Tappad lust

Det verkar inte som om folk har särskilt stor lust att ta hand om barn längre. Barnafödandet har minskat och om inte folk ändrar inställning och börjar skaffa fler barn kommer landets befolkning att minska. Och egentligen är det väl tur. Barn har ju inte bara behov av föräldrar som tar hand om sig utan också av offentliga vårdare. Och just sådana råder det brist på. Allt färre vill utbilda sig till förskollärare och lärare.

Det verkar inte bättre än att folk har tröttnat på att ta hand om barn. Och om  man tänker efter kan man ju nästan förstå varför. För föräldrar är det ju rätt dumt egentligen…en massa jobb och kostnader och så ska man ändå lämna bort ungarna fort som ögat…ta hand om barna de jobbigaste tiderna på dagen…just när man själv är trött efter jobbet och har både ett hem att sköta om och behöver vila sig lite. Och förskollärarna…ja, de får ju dras med ungar i stora barngrupper hela arbetsdagarna i ett helt arbetsliv med allt vad det innebär. Det kanske inte framstår som så värst attraktivt.

6 månader

Undrar om det är nåt nytt på g? Eller något nygammalt. För när föräldraledigheten på 60-talet infördes var den 6 månader lång. Mamman, för det var ju hon som var hemma på den tiden, kunde vara ledig från sitt jobb i 6 månader med full betalning. Därefter kunde hon alltså återgå till jobbet eller säga upp sig. Nu är ju det där med uppsägningar bortglömt och föräldraledigheten har kommit att uppfattas som den tid mor och barn har tillsammans, eller ja…pappan ska ju ha sitt också förstås. Att återgå till arbetet efter avslutad föräldraledighet är den enda möjlighet som finns i folks medvetandevärld numera. När jag fick mitt första barn för 26 år sen var föräldraledighet ett vanligt förekommande samtalsämne…vi pratade om hur man skulle bära sig åt för att få den att räcka så länge som möjligt. Och alla jag kände skaffade barn med det rätta åldersavståndet…alltså ca 2 år…allt för att maximera tiden tillsammans med åtminstone det äldsta barnet. Nu verkar det röra på sig. Rejält. Man har forskat fram att barn inte behöver vara hemma längre än 6 månader. Bara om landet i fråga har riktigt dålig förskoleverksamhet kan det vara motiverat. Och i Sverige har vi väldigt bra barnomsorg. Säger de som forskar i alla fall. Det är inte dåligt för små barn att vara på förskola alltså. Det finns inget som motiverar att barn skulle behöva mer tid tillsammans med sin mamma (och/eller pappa) än 6 månader på heltid. När det gäller skolprestationer, hälsa och arbetsmarknadsresultat finns det ingen som helst fördel att ha varit hemma längre. Barnen blir lika bra arbetsenheter om de lämnas in i offentlig verksamhet vid 6 månaders ålder. Som om det är det man har i tankarna när man tar hand om sin lilla unge!

Det är spännande att leva! Man får uppleva så mycket! Det ska bli ”roligt” att följa den här utvecklingen! Vill ni läsa lite om den här forskningen finns det en blänkare om det här

På fotot…ett sexmånaders barn…och jag tror inte ett ögonblick att han skulle ha mått bra i en förskola vid den åldern! Jag tror inte att han skulle ha skrattat och med vidöppna ögon mött omvärlden så som hans ansiktsuttryck visar att han gör! Och jag tror att han hälsa hade påverkats negativt av att fraktas fram och tillbaka mellan förskola och hem, kläs av och på, matas av främmande eller försöka på egen hand kara i sig lite mat, dras upp på morgonen och så vidare och så vidare. Jag tror inte att hans kognitiva utveckling hade varit särskilt gynnsam av att inte ha ständig närkontakt med mig! Jag tror att han skulle ha varit sämre i skolan än han är nu. Och jag tror att han kommer att lyckas bra på arbetsmarknaden trots att han fick vara hemma i 7,5 år innan han mötte institutionvärlden. Och förresten…jag skiter i vilket…för en sån söt go underbar unge vill man väl ta hand om själv!? Eller? Vilken vettig mamma vill lämna bort en sån???

Propaganda

Man har forskat igen. Nu är det bla en ekonomidoktor som forskat om småbarn. Han (och fler) har kommit fram till att det inte är dåligt för barn att börja förskola tidigt. Han säger att 12-månadersbarn fortfarande är ganska små. Vissa kan inte ens gå. Men det är ingen fara. De behöver inte oroa sig för barnet och dess utveckling även om de lämnar bort dem. Vilken tur va!? Eftersom nästan alla svenska barn lämnas in på föris vid 12 månaders ålder. Forskningen har visat att det faktiskt kan vara väldigt bra för barn att lämnas in tidigt. Det kan vara välgörande för barnen att slippa ut ur det egna hemmet tidigt. Fast barnomsorgen måste vara bra. Annars är det inte bra. Och något som är bra med att lämna från sig barnen tidigt är att föräldrarna liksom blir bättre av att slippa barnen på dagtid. För då kompenserar de för den tid de missat genom att umgås desto mer med ungarna när de väl träffar dem. Win win alltså. Barnen får träna på sociala färdigheter på dagis och bli lästa för eller lekta med på kvälltid.

Ja, så ligger det till. Allt blir alltid till det bästa. Det visar forskningen.

Och det som är så bra med sån är forskning är att den går att använda till så mycket snitsigt. I tidningen Folkbladet går man lite vidare och säger att forskningen faktiskt visar att barnen utvecklas lika bra eller bättre i förskolan än hemma. Det fattar väl alla liksom…det räcker med att använda vanlig logik för att fatta…den som har 3,5 års universitetsutbildning i att hantera barn är ju bättre på att fostra barn än vanliga sketna föräldrar. Man väljer också att lyfta fram att forskningen minsann visar att det inte finns någon vits med att föräldrar tar hand om sina egna barn efter 6 månaders ålder. Häftigt va…här finns ju plötsligt en fin öppning för att gå vidare här i riket…Kanske kan man bestämma att det räcker med 6 månaders föräldraledighet. Det skulle ju stödas av forskningen. Och eftersom papporna numera ska ha hälften av föräldradagarna blir det ju sketabra…3 månader till mamma, 3 till pappa och sen är det klappat och klart. Mammorna får äntligen chansen att göra riktig karriär, tjäna mängder av pensionspoäng och få lika många löneförhöjningar som karlarna. Och barna…ja forskningen visar ju att de mår toppen. Och att de tack vare dagis kommer att få det bättre i arbetslivet och lyckas bättre på proven i skolan.

Samtidigt...i en annan del av verkligheten...på Förskoleupprorets fb-sida kan man läsa om verksamheten. En verksamhet där barngrupperna är alldeles för stora och där personalen inte alls räcker till. Förskolan i Sverige håller inte bra kvalitet. Och då faller allt forskningen visat platt till marken. Och kom igen...vilken mamma vill fostra sina barn enligt vad en ekonomidoktor forskat fram? Det är ett barn det handlar om...mitt barn...det barnet vill man väl själv ta hand om, värna om, glädjas åt, gosa med, prata med, bära på, mata, klä...bry sig om, vara tillsammans med? 

Påsken är slut...

...och vardagen är här igen! Ja, en hel vardagsvecka har gått igen! Vi hade en fin påsk!

Den började i vinter...

...och slutade i vår!

Vi har varit ut i naturen med våra lånehundar mycket under påsklovet! Det gillar vi! Vi går gärna till den lilla fågelsjön vi har i närheten...den ligger på bekvämt gångavstånd, det är så vackert där och just nu är det extra spännande när fler och fler fåglar anländer och sätter igång med sina vårbestyr!

Nästan alla våra barn var hemma och jag och de två yngsta åkte till ett shoppingställe med två äldre barn...barnen handlade kläder och vi gick på Paco´s...som vi aldrig provat förut...helt ok!

Vi firade påskafton och ett barns försenade födelsedag tillsammans med mormor, morfar och farmor!

På påskdagen gick vi en promenad med min pappa och fick eftermiddagskaffe hemma hos mor och far efteråt!

På annandagen åkte de stora barnen hem till sitt och vi andra gjorde lite av varje...träffade kompisar, pluggade, bytte däck på bilen, fikade...och jag tog en skogspromenad tillsammans med yngsta barnet och hans kompis som ville cykla i en spännande skog! Det var skoj! 

En fin påskledighet fick vi tillsammans!