An offer you can't refuse

Obligatorisk förskola…det låter rätt fräscht va! Eller not kanske…om man nu tycker så. Men politiker, ja de gillar konceptet. De gillar förskola helt enkelt och trots att nästan varenda liten unge som gömmer sig i riket redan lotsats in i förskolefållan är de liksom aldrig nöjda. Inte förrän ALLA barn befinner sig på rätt plats. Regeringen vill använda sig av uppsökande verksamhet…sända ut speciell personal som ska övertala subversiva eller okunniga föräldrar om den rätta vägen för barnen. Liberalerna…ja de lobbar för ett lite mer liberalt, frihetligt förslag. OBLIGATORISK FÖRSKOLA. De vill att barnen MÅSTE gå i förskola när de är 5 år.

Varför? Jo, men det fattar väl alla. ”Förskolan är en av de bästa uppfinningar i den svenska välfärdsstaten. Det gör att våra barn utvecklas socialt, förbereds för skolan, får växa också utanför hemmet och får fler kompisar.” Och beviset för att förskolan är bra är att…”De flesta barn i Sverige går i förskolan”. Det fattar man väl…om förskolan är bra så går barn i förskolan och om alla barn går i förskolan så betyder det att förskolan är bra. I ett evigt gyllene band. Om ni förstår.

Men det svävar ett mörkt moln över förskolesverige. Det finns barn som inte får gå i förskolan. Det är de stackars utrikesfödda barnen och barn som bor i utsatta områden. Föräldrarna kanske inte vet hur den svenska barnomsorgen fungerar. Kanske har de inte integrerat sig i Sverige. Det finns också föräldrar som vill EXKLUDERA sina barn från den svenska samhällsgemenskapen av kulturella, patriarkala eller religiösa skäl. Och det är DE man vill komma åt.

Ja, sen är det ju det där med svenskan också. Barn i utsatta områden får ju inte höra någon svenska. De är omgivna av andra utlänningar. Och i förskolan där kan barnen förbättra sina kunskaper i svenska (bland alla andra utländska barn och med stor sannolikhet personal som kanske inte heller har svenska som sitt modersmål).

Sen är det synd om barnen i utsatta områden. Det är trångbott där. Och de behöver komma ut och rasta av sig i förskolemiljön där det finns gott om plats!

Ja, alla förstår att det inte räcker att bara erbjuda ungarna att gå i avgiftsfri allmän förskola 15 timmar i veckan från 3 års ålder. Socialdemokraterna tar ett litet steg i rätt riktning när de nu vill skriva in alla barn i förskola från 3 års ålder och så får föräldrarna tacka nej om de inte har lust att skicka ungarna. Men det räcker inte alls. Förskolan måste bli OBLIGATORISK från i alla fall (i alla fall-et hintar lite…det kommer mer…man måste bara bida sin tid lite) 5 års ålder.

Jag är så glad över att mina barn är stora nu. Jag är så glad över att det fanns lite frihet kvar när de var små. Jag är så glad över att ha fått vara tillsammans med mina barn när de var så stora som 3-5 år...att ha fått se dem leka, sova ut på morgonen, vara tillsammans med sina syskon, att de har fått leva i ett hem tillsammans med en vuxen människa som haft tid att lyssna, prata, kramas, finnas där...att de har fått göra sig redo, mogna, utvecklas, bli duktiga och uppfinningsrika på egen hand och tillsammans med mig och syskonen innan det blev dags att skiljas åt på dagarna. 

 

 

Måndag och...

...en solig härlig marsvecka har börjat! 

Helgen var riktigt trevlig i all sin enkelhet! Den inleddes med att en kompis till yngsta barnet följde med hem från skolan! Efter ett närande mellanmål och lite spel på surfplatta...

...gick vi till skogen för fågelspaning och kurragömma! 

På kvällen gjorde jag och två barn sushi tillsammans! Det blev gott! 

På lördagen gick vi på promenad...vita björkar, snö, is, ljusblå himmel...underbart!

Och roligt att kana runt på isen mellan träden!

På söndagen fick vi besök av vår äldste son med flickvän! Vi drack kaffe och pratade...

...och så fick vi behålla deras lilla hund för att passa den här veckan...så mycket gos och mys blev det på kvällen! 

En fin helg fick vi tillsammans! 

 

Sportlovet...

 ...är slut och vardagen är här! Veckan började i vinter och slutade i vår! En härlig vecka trots att vi bara varit hemma och maken har jobbat som vanligt! Lovkänslan infann sig likväl!

 

Vi har...

- gått en promenad runt en pytteliten fågelsjö i gnistrande frost!

- njutit av att vara vakna längre på kvällarna och sova längre på morgnarna.

- tittat på film och serier! Den bästa vi såg var nog Jojo Rabbit...som handlade om en liten tysk hitlerjugenpojke...övertygad nazist och en aning mobbad...och med självaste Adolf Hitler som låtsaskompis! Komplikationer inom honom själv uppstår när han upptäcker att mamman gömmer en judisk flicka i huset!

- varit på bokrean!

- haft lite lovskola några dagar!

- spelat piano varje dag! 

- njutit av semlor!

- fått vara hundvakt hela veckan till äldste sonens söta hund! Så många promenader och gos har det blivit!

- lekt kurragömma i skogen - jag, yngste sonen och vovven!

- byggt snögubbar och en snöfästning under en dag när snön formligen vräkte ner!

- gjort en skogsutflykt och grillat korv! 

En fin vecka fick vi tillsammans!

Föräldratävlingen

 I en ledare i Aftonbladet kunde man nyss läsa att mammor och mammor…alltså mammor i samkönade förhållanden…är bäst på att ta hand om sina barn. I de osamkönade paren står det illa till. Och det är mamma som får betala. Hon tvingas vara hemma längre än pappa med barnen. Det är så förskräckligt synd om henne som måste ta ledigt från sitt förskräckligt viktiga jobb för att ägna sig åt något så…ja, vad är det egentligen…oviktigt/viktigt som att ta hand om egen avkomma. Samkönade par delar lika. Osamkönade par delar olika.

Receptet mot oegentligheterna som pågår inom de osamkönade paren? Självklart…individualiserad föräldraförsäkring. Förstås.

Men det räcker inte. Kvinnorna är i nuläget hårt drabbade av att ta hand om sina barn mer än vad männen gör. Deras karriär och löneutveckling påverkas negativt. Och kvinnors arbete är dessutom nedvärderat (precis…som att ta hand om egna barn i eget hem). Kvinnodominerade yrken har lägre löner.

Det här måste det förstås bli ändring på. Och det enda sättet att få ordning på missförhållandena är att mamma och pappa tar ut lika många föräldradagar vardera. Blir lika duktiga som mamma-mammafamiljerna. Papporna får inte längre tillåtas att strunta i sitt föräldraansvar. De måste ta alla sina dagar.

Urk säger jag. Urk urk urk. Är det inte lite ofräscht. Om man tänker efter. Har inte mammor varit lite ur ropet rätt länge nu? Är det inte dags att lyfta fram mammorna igen...i sin mammaroll alltså...inte bara som en arbetsmaskin, kanske i förskolan, för att ta hand om andras barn...ett viktigt arbete. 

Skit samma. Det är som det är. Vi mammor får hanka oss fram bäst vi kan. Eller sluta skaffa barn kanske. Det känns inte som om det är någon vidare bra idé i nuläget. Jag är i alla fall så glad över att jag fått vara mamma, på heltid, på riktigt. Att jag hade turen att få mina barn i en tid när det fortfarande fanns en aning frihet kvar...i en tid av tvång och förtryck. Med det menar jag att föräldraskapet är dikterat och tidsbegränsat av en mängd dagar. Att föräldraskapet är styrt av arbetslivet. Men att det åtminstone fanns ett visst manöverutrymme...pappan hade fortfarande rätt att ge bort en viss mängd dagar. Jag är glad över att ha en man som gav mig alla de dagar han hade tillstånd av staten att ge bort. Och jag är glad över att jag har fått så många barn att jag kunde vara hemma med mina äldre barn ...och att min man lyckades få en så pass hög lön att han till slut kunde försörja mig och våra barn. Och gissa vad...min man, mina barns pappa, blev ingen sämre pappa. Han är en bra pappa, en pappa som finns där för sina barn på alla sätt och vis. För vet ni vad...föräldraskapet är mycket, mycket längre än de där 300 någonting dagarna. Det varar hela livet. Föräldraskap är ingen kortdistanstävling där tävlingsparet som vinner delar lika på ett gäng dagar. Det är ett mycket större åtagande än så. 

I lördags...

...åkte vi till Lars Lerinmuseet i Karlstad! Det var en riktig hit! Precis som alla andra tycker vi mycket om Lars Lerins tavlor men också tv-programmen med honom och Junior. Vi fick med oss tre barn och min mor och far. 

Yngsta barnet blev glad när vi sa att vi skulle åka till museet. Han har sett några av tv-programmen och tyckt att det varit spännande och roligt...och så har han sett en del av Lerins konst i böcker jag har och på nätet och tycker förstås om dem! Gissa om han blev glad när han plötsligt fick syn på en man i rutig skjorta...Lerin! Vi tog mod till oss och bad om att få en autograf! Lerin var mycket vänlig och vi bytte några ord! 

Vi strosade runt och tittade på alla underbara tavlor! Vi pratade och jämförde...vad tyckte vi mest om! Vi tyckte om allt...de mörka eller isigt ljusa bilderna från Lofoten och de ödsliga från Värmland...båtar, midnattssvart himmel...de ensliga husen...de röda himlarna, det gula skenet från lampor i hus...det är suggestivt och ödsligt. Men de vackra naturbilderna med björkstammarna, blommorna som lyser i gräset...underbart...en varm och innerlig känsla. Och de katalogartade bilderna...fantastiska...hönsen i sina burar, fjärilar monterade i svävande rader, pärmar och böcker...Vi gillade som sagt allt.

Och så fanns där en vägg med oljemålningar av Lerin...också de fantastiska. 

Sen tog vi en kopp kaffe! Och det blev en liten upplevelse i sig! Vi fick välja varsin kopp...och det fanns många att välja på...alla olika, alla gamla och vackra, roliga, underbara...och efter att ha pratat lite med tjejen som stod bakom disken fick vi reda på att det var Junior som köpt in dem! Det var inte så lätt att välja men till slut fick det bli...

...en mormorsaktig hög sak med lila blomster och guldkanter!

En gästutställning pågick med tavlor av Inge Schiöler...också fantastiska tavlor...i olja och med fantastiska färgkonstellationer! 

En tv stod på i en hörna och där slog vi oss ner för att vila lite. Tre filmer som Lars Lerin gjort snurrade. Vi såg en som hette De Daglediga...där man får se inspelningar från 1984-87 med människor i Fryksdalen...intressant, underhållande...som att komma hem till människor och få glimtar av deras vardagsliv.

Ja, så blev det dags att åka hem igen...rikare på synintryck och samvaro...och dessutom med några böcker, vykort och en affisch i bagaget. En riktigt fin lördagseftermiddag fick vi tillsammans! 

Kompetensförsörjning

 SKR (Sveriges kommuner och regioner) har en skolblogg. Där kunde man nyss läsa lite om förskolan och dess kompensatoriska uppdrag. Den vanliga litanian väller fram. Bloggaren skriver att "Som förskollärare har jag själv sett vilken skillnad förskolan kan göra; att rusta barn med självkänsla, trygghet, nyfikenhet och språk. Att ge barn goda förutsättningar inför skolan och senare i livet. Positiva effekter som - enligt studier - tycks kvarstå långt upp i åldrarna." Skillnad...alltså jämfört med om barnen hade varit hemma med mamma. För det kan man ju liksom se. Eller? Om man skickar alla barn i riket till förskolan så ser man att de blir bättre än de barn som...ja, just det...det finns ju inga barn hemma så man kan ju liksom inte jämföra. Egentligen. Ja, det är ju de där 6 %en som slunkit undan. De undermåliga barnen. Det är kanske de man jämför med. De barnen har inte självkänsla är otrygga onyfikna och har ett dåligt språk. Och eftersom det är så...ja, då vet man ju...att det är förskolan som har gjort det. Eller inte gjort det. De sex procenten som är hemma har utvecklats dåligt och alla de andra, de 94% är toppenbra. 

Fast det är ju inte riktigt så enkelt förstås. Jo, för det är så att forskningsstudier (så skriver bloggaren...forskningsstudier...) visar på att förskolan måste vara (surprise!) bra för att den ska få den här fantastiska effekten. Den viktigaste faktorn är medarbetarnas kompetens. Och det finns vissa problem med "kompetensförsörjningen". Synd. I vissa kommuner är det svårt att få tag i utbildat folk. "Rekryteringen" funkar inte riktigt. "Rekryteringsläget" är svårt. Och det är särskilt svårt i socioekonomiskt svaga områden. Shit! Och det är ju just där förskolan är så där extra viktig. Och det är också där flest barn flyger under radarn och inte sätts i förskola. Dubbelshit. Och det är värre än så. Det är dessutom svårt att få tag i personal som kan tala tillräckligt bra svenska för att arbeta med barns språkutveckling. 

Ja, så är det...och då inser bloggaren att det inte ger någon önskvärd effekt att fler barn erbjuds plats i förskolan. Suck. Staten måste träda in. Kompetensen måste stärkas. Kvaliteten bli bättre och likvärdigheten större. Staten måste se till att det utbildas fler förskollärare och se till att de sprids över hela landet och där behoven är som störst. 

Synd att det är så här...att liksom barn kan komma till världen...det finns mammor nog för att få fram alla dessa barn men det finns inte personal nog för dem. Så trist att mammorna som fött barnen bara liksom klarar att föda fram dem, rent biologiskt alltså, men inte fixar själva omvårdnaden och fostran av dem. Så trist. Hoppas staten träder in snart och fixar kompetensförsörjningen och att rekryteringsläget blir bättre snart så att det kan bli ordning på barnen så småningom.