Veckan...

...som snart är över var en fin vecka! 

Det var skola som vanligt för de tre barn som bor hemma. Upp på morgonen och iväg och sköta om läxor och plugg och fritidsaktiviteter på eftermiddagarna. Och så kom en liten klasskamrat till yngsta barnet med hem efter skolan en dag. Efter mellanmål och lite tv-spel gick de upp till skogen och jag gick dit jag också...jag tänkte att barnen ville leka kurragömma...och det vile de också! Barnen gömde sig och jag letade! Inte så lätt att hitta ett par små ungar bakom stenar och trädstammar i en hel liten skog men jag klarade av det i rimlig tid! Den här leken har vi gjort några gånger och jag vet att sonen och hans kompis gillar den...så trots att jag drar mig lite för det gör jag det ändå...och varje gång fattar jag inte riktigt varför det tar emot lite innan vi startar...för det är roligt! På riktigt! Jag blir sprallig och glad av det...precis som när jag var barn! 

 Och denna vecka fyllde också två av barnen år! 

En av dem fyllde 18! Och en storebror var snäll nog att baka pizza på födelsedagskvällen! 

Och dagen efter fyllde nästa barn 11 å! 

Det roligaste denna dagen blev ett cykelinköp! En helt ny cykel efter att ha kört runt på en för liten ärvd cykel...helt underbart! 

I helgen hade vi kalas för födelsedagsbarnen! De barn som flyttat hemifrån kom hem för att fira sina syskon! Det är så härligt när alla barnen är hemma! Och ett par flickvänner kom med och mormor och morfar och farmor förstås! 

Vi pratade och fikade och åt kvällsmat...

...och så blev det en hel del musicerande...gitarr, piano och lite elbas! 

En fin vecka och en fin helg fick vi tillsammans! 

 

Saliga äro de som tro

 95 % av alla barn i Sverige mellan 3 och 5 år går i förskolan. Det är bra. Men inte bra nog. De där 5 % som har slunkit undan är nämligen helt avgörande för  hela Sveriges framtid. De barn som slunkit undan är nämligen barn som verkligen skulle behöva gå i förskolan. Barn med utländsk bakgrund och barn som bor i socioekonomiskt utsatta områden. Och så kanske det finns några svenska dissidenter gömda i den här lilla gruppen...alltså något fåtal föräldrar som tycker att små barn mår bäst av att uppfostras i hemmen eller ännu värre...som tycker att det är roligt att ta hand om sin egen avkomma. Äh, skämt å sido...men det är lätt att bli lite ironisk. För det hela är lite komiskt på något sätt. Tycker jag i alla fall. 

Förskola är liksom grejen. Medicinen mot allt. 

Hur som helst så måste man försöka få bukt med de där 5 procenten. Och det ska man göra genom uppsökande verksamhet. Föräldrar som inte har satt sina barn i förskola ska varje halvår från och med att barnet fyller 3 år uppsökas och informeras om hur bra förskolan är. Föräldrarna kan nämligen ha missat att förstå detta. Föräldrarna kan ha missat att deras barn faktiskt har rätt till utbildning. Små barn måste nämligen också utbildas och den utbildningen kan bara ges av proffs (eller outbildad personal...bara det är personal i en förskolelokal så funkar det också tror jag) i tillrättalagda lokaler. 

Man lutar sig på forskningen. Och forskningen visar att barn som gått i förskolan blir bättre i skolan senare. De blir bättre på språk och matte. Och förskolan är inte bara en utbildningsform utan också en social skyddsvall...barn som gått i förskola får en bättre psykisk hälsa än barn som varit hemma, de blir inte lika kriminella som barn som varit hemma och de kommer heller inte att missbruka droger på samma sätt som hemmabarnen. Förskolebarnen får jobb lättare. De kommer att tjäna mer pengar och få bättre pensioner. Ni hör ju. Förskolan är grejen liksom. Forskningen visar på det. 

I en rapport regeringen kommit med i detta ärende kan man läsa om att barnen får en enorm stimulans i förskolan. Personalen uppmuntrar och tar tillvara barnens nyfikenhet och intressen. Förskolemiljön är stimulerande och barnen får där lyssna på högläsning och samtala om litteratur och andra texter (sic!). Personalen lägger grunden för alla annan kunskap barnen kommer att behöva senare i livet. Barnen lär sig att kommunicera, söka ny kunskap och att samarbeta. Personalen ser till att barnen utvecklar ett nyanserat talspråk och ordförråd och de lär sig att leka med ord, berätta, uttrycka sina tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med ord. Och barnen lär sig allt detta på både sitt eget modersmål och på svenska. Tänk er! Vilken förälder kan tävla med allt detta? Föräldraomsorgen och föräldrakärleken står sig slätt. Det hör ju var och en. 

Och allt vad förskolan gör är i enlighet med barnkonventionen. För barnkonventionen slår fast att inget barn får diskrimineras...alltså alla barn måste gå i förskola för annars särbehandlas ju de som hamnat utanför. Barnets rättighet är att gå i förskola. För det har man bestämt i Sverige. Och då är det så. Man har bestämt att barn har rätt att bilda och uttrycka egna åsikter och att de har rätt till vila och fritid, lek och rekreation och att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet. Och om barnen inte skickas ut i arbete...hur ska de få utöva sin rätt till vila och fritid? Det går ju inte. Och barnet kan ju inte upplysa föräldrarna om sin rätt att att gå i förskola samt att bilda egna åsikter och att uttrycka dem...så då måste ju staten åta sig denna uppgift. Det förstår ju var och en. Uppsökande verksamhet är alltså på sin plats. 

Mmm, så är det. De svenska barnen är inget problem. Deras föräldrar har fattat. De behöver inte upplysas. De behöver inte ägna en tanke åt vad deras barn behöver eller hur de egentligen vill ta hand om sina barn. Det är de utländska barnen man vill åt. Vad det vränger sig om är det där med segregation, integration, sviktande skolresultat, kriminalitet och droganvändning. Man verkar på fullt allvar tro att allt kommer att lösa sig om man bara får tag i de där 5 procenten av alla barn och ser till att de fostras på förskola och inte av undermåliga mammor. Man får hoppas att de får in 100 % av ungarna i förskolan. För sen, när det är gjort, finns det ju inget mer att skylla på. Då kommer allt att bli bra. Människomaterialet kommer äntligen att kunna bli färdigformat intill perfektion. Allt i enlighet med forskning och konventioner. Halleluja! 

The Point of No Return

Jag tittar på Allt för Sverige! Det är ett småtrevligt program tycker jag och min man. Det är roligt att lära känna deltagarna lite grand, se var de kommer ifrån och få höra deras släkthistorier. 

Det är också roligt att ta del av de kulturskillnader som finns mellan våra länder. Något som är fascinerande är att det finns hemmafruar i Amerikat. Och ännu mer fascinerande är det när de presenteras...när bildtexten poppar fram med personens namn, ålder och titel. "Hemmafru". Det ordet poppar fram nästan i varje säsong. Varje gång blir jag glad. Jag är ju hemmafru...i ett land där hemmafruar inte finns! Där själva ordet är utraderat, eller åtminstone bara finns som något slags tillmäle, ett trist, sunkigt ord som vittnar om ett smutsigt och för alltid utdaterat förflutet. Och så poppar det fram...om livs levande, helt normala kvinnor. I ett annat land finns det fortfarande hemmafruar och i vårt land måste de presenteras som just hemmafruar...på bildskärmen lyser ordet fram som om det vore ett helt normalt ord. Programmet handlar om kulturkrockar...man pratar om skillnaderna mellan oss och dem. Men det där ordet "hemmafru", att man kan vara hemmafru i ett land medan fenomenet är utrotat hos oss...det kommer aldrig upp på tapeten. Bara ordet. 

Jag blir glad när 30-åriga Nicky presenterade sig! Hon är hemmafru. Hon har två barn som är way beyond the point of no return i Sverige. De är förskolemogna så att det står härliga till. Och ändå hänger de med sin mamma! Och mamman tycker att det är roligt! Roligt att vara mamma! Roligt att ha barn! Roligt att vara tillsammans med dem! Och hon bor i ett fint hus, i ett fint område, ser bra ut, är helt normal...glad och pigg på livet! Det gör mig glad! Glad att sånt här fortfarande finns. Om så bara i ett helt annat land, långt, långt bort! 

 

För ett tag sen tvittrade Amanda Sokolnicki ”Så många texter, böcker, som aldrig hann skrivas av kvinnorna som blev lämnade ensamma med barnen.” Mmm, kanske. För alla kvinnor som slipper ta hand om barn skriver böcker. Och att skriva böcker är viktigare än att ta hand om barn. Barnen tar nån annan hand om. Nån som inte behöver skriva böcker, förskollärarna och barnsköterskorna och den outbildade personalen…i stort sett alla kvinnor. Det är inte så noga med dem. Men nog om det. Tillbaka till böckerna. Kanske skrivs det för många böcker tänker jag ibland. För kom igen…väldigt många böcker är ändå ganska onödiga. Rätt mediokra. Rätt ointressanta. Bara skrivna för att underhålla en stund. Kanske är det inte bokskrivandet som är en kvinnas viktigaste uppgift? Kanske är det viktigare att ta hand om sin avkomma. De där små, söta, underbara barnen som man får om man har tur! Det är som att skriva en bok…att ta hand om ett barn. Det kräver fantasi och uppfinningsrikedom, uthållighet och tålamod. Det är roligt att folk skriver böcker, men det är också fint att se till att fler människor föds och växer upp, har det bra när de växer upp…det blir fler bokläsare på det sättet. Och de som skriver behöver ju någon som läser.

Helgen...

...är snart slut. Vi har inte gjort något särskilt men vi har haft det riktigt bra ändå. 

Vi inledde helgen med chokladmuffins med vitchokladtopping tilllagade av mig och yngste sonen. 

Fredagen ägnades mest åt städning och undanplockning av alla julsaker. Maken jobbade hemma och var instängd i vårt sovrum/hans arbetsrum. 

Pepparkakshusen togs undan och rasade ihop på kuppen...en liten råtta fick knapra lite...ingen annan ville. Första gången gammalt dammigt godis inte lockade sötsugna barn!

På kvällen åt vi ramen. Första gången vi testade att göra själva och det blev riktigt gott. Fast barnen var besvikna på valet av porslin så jag åker väl på att införskaffa lite snyggare skålar till nästa gång. I receptet vi följde skulle man ha shitake, salladslök och böngroddar i grönsaksväg. Det var lite snålt med grönsaker tyckte vi alla och nästa gång ska vi ha i lite mer, kanske lite andra sorter...pak choi...men vad mer? 

På lördagen var vädret riktigt fint...mulet men lagom kallt. Vi bestämde oss för att ta en skridskotur. Ett barn ville med. De andra gjorde hellre läxor. Trist för dem för vi hade några härliga timmar på isen...som var så blank och fin nästan överallt. Det är något särskilt med att glida fram på svart blank is! Magiskt nästan...luftbubblor och infrusna näckrosblad...spegelbilderna av en själv och skogen...

I ena änden av sjön finns en bit myrmark...där fanns det roliga isgångar att åka på! 

Och en bäverhydda stötte vi på...öppet vatten runtom och nynergnagda träd! 

På kvällen lagade vi till hamburgare med karamelliserad lök och hemfriterade pommes!

Ja, sen har maken jobbat med vårt kök...det är så mycket småsaker på slutet...kontakter och lister och sånt...men nu är det klart! De två stora barnen som bor hemma har pluggat en hel del. Och så har vi glott på tv...med barnen...Gudfadern II och The Committments (halva) och jag och maken ...På spåret, Stjärnorna på slottet och Carina Bergfeldt. 

Kort sagt...en trevlig och avkopplande helg! 

 

Idag tänker jag på...

...Magdalena Andersson. Jag läser om henne i Ica Kuriren. 

Så här står det:

"Magdalena är ensambarn och växte upp i en villa i Uppsala med mamma Birgitta, som var gymnasielärare i samhällskunskap och pappa Göran som var lektor i statistik vid Uppsala universitet. Föräldrarna var väldigt jämställda men Magdalena såg orättvisorna i andra hem - hur kvinnorna gick ner i arbetstid för att ta större ansvar för hem och barn. Så var det inte i familjen Andersson. Pappa Göran var väldigt involverad i Magdalenas liv och intressen. De gjorde utflykter, åkte och badade och fikade."

Duhhh. Ok. Jaha. Orättvist för kvinnorna som gick ner i arbetstid?! Jaha, ja. Hur blev det på detta viset? Att man kan tycka att det är synd om någon som jobbar mindre än någon som jobbar mer. Jag trodde att man var överens om att skötsel av hem och barn är ett arbete. Det är ju därför man talar om dubbelarbete. Något som ofta drabbar kvinnor som förvärvsarbetar. De får ett dubbelarbete. Om två föräldrar arbetar heltid och dessutom har ett hem där det finns barn har familjen plötsligt tre arbeten. Att då en av föräldrarna, varför inte kvinnan om hon har lust med det?, går ner i arbetstid måste väl vara bra! Då slipper ju hon dubbelarbetet. Hon behöver bara enkelarbeta...eller nåja, halvannanarbeta. Halvannat...alltså ett och ett halvt arbete. Det är ju inte så lite det heller. 

Och så...pappor som heltidsarbetar kan ju faktiskt också vara involverade i sina barns liv. Åtminstone var min pappa det. Han jobbade heltid. Mamma var det synd om. Hon var hemma med oss barn till jag var 11 år. Sen jobbade hon halvtid. Det var synd om henne som inte var tvungen att dubbelarbeta. Haha. Konstigt nog trivdes hon bra med att ha tid för oss barn och hemmet. Men tillbaka till pappa. Han jobbade heltid i alla år. Han var också väldigt involverad i oss barn. Han borstade tänderna på oss, läste godnattsagor, åkte på skidturer och åkte och badade (fast då var mamma också med! Hon gillade också att åka skidor och bada nämligen). Han förhörde oss barn på läxor. Han promenerade med oss barn och våra hundar. Han pratade...massor pratade vi tillsammans. 

Mig är det ännu mer synd om. Jag jobbar ju inte alls. Jag är hemmafru! Hemska saker! Det är så orättvist mot mig. Jag tvingas till att ta ett jätteansvar för hem och barn. Och min man han jobbar heltid och roar sig hela dagarna. Vi är såna där som nöjer oss med att enkelarbeta. Vi jobbar var och en för sig med vårt...jag här hemma och han på jobbet. Jag finns alltid där för mina barn. Min man finns för barnen efter arbetstid. Om vi båda hade förvärvsarbetat hade barnen fått nöja sig med totalt sett mycket mindre tid från sina föräldrar. Så trots att det är synd om mig som inte heltidsförvärvsarbetar så har jag det riktigt bra! Och min man har det rätt så bra han också! Han slipper dubbelarbeta. Och jag slipper dubbelarbeta. Och barnen får mycket tid av sina föräldrar. Win-win-win. 

 

 

Jullovet...

...närmar sig sitt slut...och vi har haft det bra! 

Vi har...

...julpyntat och fixat inför julen! Ett par dagar före jul kom våra tre utflyttade barn hem! Det var så roligt att ha alla hemma!

...firat jul tillsammans...familjen och mina föräldrar och svärmor! 

...och äldste sonens söta hund var också med på ett hörn! 

...och tomten kom förstås! 

...Maten kunde vi äntligen duka upp i vårt nya kök...som maken ägnat hösten åt att bygga! Än har vi inga vitrinluckor men det är inte makens fel...det är IKEA som har problem med leveranserna! Men vaddå...det är väl lite modernt med öppna hyllor! 

...ätit juldagsmiddag hemma hos mina föräldrar

...Vi åkte till kyrkogården och tände ljus för barnens farfar...

...vi har slappat och chillat...glott på tv, spelat spel tillsammans, läst en massa, pratat och bara varit...

...Vi har haft besök av flickvänner till pojkarna och av släktingar...sånt tycker jag så mycket om! Att vara många och att umgås...prata och skratta och äta tillsammans...spela spel, piano, gitarr...vara tillsammans helt enkelt! Vi passade på att fira två av barnens födelsedagar när vi hade besök av både alla flickvänner och släktingarna! 

...vi har firat nyår...hemma hos mina föräldrar...vårt eget hus fick våra tre äldsta låna för att kunna ha nyårskalas tillsammans med vänner! 

...Några dagar efter nyår blev det dags för våra stora barn att åka tillbaka till sina studieorter! De har tentor nästa vecka och måste plugga! En av dem skjutsade vi in till järnvägsstationen...och sen passade vi på att handla lite och äta en god lunch inne i storstaden! 

Igår sken solen och vi åkte ut till en sjö...vi hade tänkt promenera lite men som tur var slängde jag med skridskorna...ifall! Och trots ett tunt snötäcke på isen gick det bra att åka!

...ja, sen har vi haft en massa lugna sköna kvällar i vår lilla familj...vi och de tre barn som bor hemma! Inte gjort något särskilt...bara lagat lite god mat, pratar, spelat lite kort och sett på tv sen. 

Och än är ju inte jullovet riktigt slut! Några dagar kvar har vi att njuta av!