Helgen...

...är snart slut. Vi har inte gjort något särskilt men vi har haft det riktigt bra ändå. 

Vi inledde helgen med chokladmuffins med vitchokladtopping tilllagade av mig och yngste sonen. 

Fredagen ägnades mest åt städning och undanplockning av alla julsaker. Maken jobbade hemma och var instängd i vårt sovrum/hans arbetsrum. 

Pepparkakshusen togs undan och rasade ihop på kuppen...en liten råtta fick knapra lite...ingen annan ville. Första gången gammalt dammigt godis inte lockade sötsugna barn!

På kvällen åt vi ramen. Första gången vi testade att göra själva och det blev riktigt gott. Fast barnen var besvikna på valet av porslin så jag åker väl på att införskaffa lite snyggare skålar till nästa gång. I receptet vi följde skulle man ha shitake, salladslök och böngroddar i grönsaksväg. Det var lite snålt med grönsaker tyckte vi alla och nästa gång ska vi ha i lite mer, kanske lite andra sorter...pak choi...men vad mer? 

På lördagen var vädret riktigt fint...mulet men lagom kallt. Vi bestämde oss för att ta en skridskotur. Ett barn ville med. De andra gjorde hellre läxor. Trist för dem för vi hade några härliga timmar på isen...som var så blank och fin nästan överallt. Det är något särskilt med att glida fram på svart blank is! Magiskt nästan...luftbubblor och infrusna näckrosblad...spegelbilderna av en själv och skogen...

I ena änden av sjön finns en bit myrmark...där fanns det roliga isgångar att åka på! 

Och en bäverhydda stötte vi på...öppet vatten runtom och nynergnagda träd! 

På kvällen lagade vi till hamburgare med karamelliserad lök och hemfriterade pommes!

Ja, sen har maken jobbat med vårt kök...det är så mycket småsaker på slutet...kontakter och lister och sånt...men nu är det klart! De två stora barnen som bor hemma har pluggat en hel del. Och så har vi glott på tv...med barnen...Gudfadern II och The Committments (halva) och jag och maken ...På spåret, Stjärnorna på slottet och Carina Bergfeldt. 

Kort sagt...en trevlig och avkopplande helg! 

 

Idag tänker jag på...

...Magdalena Andersson. Jag läser om henne i Ica Kuriren. 

Så här står det:

"Magdalena är ensambarn och växte upp i en villa i Uppsala med mamma Birgitta, som var gymnasielärare i samhällskunskap och pappa Göran som var lektor i statistik vid Uppsala universitet. Föräldrarna var väldigt jämställda men Magdalena såg orättvisorna i andra hem - hur kvinnorna gick ner i arbetstid för att ta större ansvar för hem och barn. Så var det inte i familjen Andersson. Pappa Göran var väldigt involverad i Magdalenas liv och intressen. De gjorde utflykter, åkte och badade och fikade."

Duhhh. Ok. Jaha. Orättvist för kvinnorna som gick ner i arbetstid?! Jaha, ja. Hur blev det på detta viset? Att man kan tycka att det är synd om någon som jobbar mindre än någon som jobbar mer. Jag trodde att man var överens om att skötsel av hem och barn är ett arbete. Det är ju därför man talar om dubbelarbete. Något som ofta drabbar kvinnor som förvärvsarbetar. De får ett dubbelarbete. Om två föräldrar arbetar heltid och dessutom har ett hem där det finns barn har familjen plötsligt tre arbeten. Att då en av föräldrarna, varför inte kvinnan om hon har lust med det?, går ner i arbetstid måste väl vara bra! Då slipper ju hon dubbelarbetet. Hon behöver bara enkelarbeta...eller nåja, halvannanarbeta. Halvannat...alltså ett och ett halvt arbete. Det är ju inte så lite det heller. 

Och så...pappor som heltidsarbetar kan ju faktiskt också vara involverade i sina barns liv. Åtminstone var min pappa det. Han jobbade heltid. Mamma var det synd om. Hon var hemma med oss barn till jag var 11 år. Sen jobbade hon halvtid. Det var synd om henne som inte var tvungen att dubbelarbeta. Haha. Konstigt nog trivdes hon bra med att ha tid för oss barn och hemmet. Men tillbaka till pappa. Han jobbade heltid i alla år. Han var också väldigt involverad i oss barn. Han borstade tänderna på oss, läste godnattsagor, åkte på skidturer och åkte och badade (fast då var mamma också med! Hon gillade också att åka skidor och bada nämligen). Han förhörde oss barn på läxor. Han promenerade med oss barn och våra hundar. Han pratade...massor pratade vi tillsammans. 

Mig är det ännu mer synd om. Jag jobbar ju inte alls. Jag är hemmafru! Hemska saker! Det är så orättvist mot mig. Jag tvingas till att ta ett jätteansvar för hem och barn. Och min man han jobbar heltid och roar sig hela dagarna. Vi är såna där som nöjer oss med att enkelarbeta. Vi jobbar var och en för sig med vårt...jag här hemma och han på jobbet. Jag finns alltid där för mina barn. Min man finns för barnen efter arbetstid. Om vi båda hade förvärvsarbetat hade barnen fått nöja sig med totalt sett mycket mindre tid från sina föräldrar. Så trots att det är synd om mig som inte heltidsförvärvsarbetar så har jag det riktigt bra! Och min man har det rätt så bra han också! Han slipper dubbelarbeta. Och jag slipper dubbelarbeta. Och barnen får mycket tid av sina föräldrar. Win-win-win. 

 

 

Jullovet...

...närmar sig sitt slut...och vi har haft det bra! 

Vi har...

...julpyntat och fixat inför julen! Ett par dagar före jul kom våra tre utflyttade barn hem! Det var så roligt att ha alla hemma!

...firat jul tillsammans...familjen och mina föräldrar och svärmor! 

...och äldste sonens söta hund var också med på ett hörn! 

...och tomten kom förstås! 

...Maten kunde vi äntligen duka upp i vårt nya kök...som maken ägnat hösten åt att bygga! Än har vi inga vitrinluckor men det är inte makens fel...det är IKEA som har problem med leveranserna! Men vaddå...det är väl lite modernt med öppna hyllor! 

...ätit juldagsmiddag hemma hos mina föräldrar

...Vi åkte till kyrkogården och tände ljus för barnens farfar...

...vi har slappat och chillat...glott på tv, spelat spel tillsammans, läst en massa, pratat och bara varit...

...Vi har haft besök av flickvänner till pojkarna och av släktingar...sånt tycker jag så mycket om! Att vara många och att umgås...prata och skratta och äta tillsammans...spela spel, piano, gitarr...vara tillsammans helt enkelt! Vi passade på att fira två av barnens födelsedagar när vi hade besök av både alla flickvänner och släktingarna! 

...vi har firat nyår...hemma hos mina föräldrar...vårt eget hus fick våra tre äldsta låna för att kunna ha nyårskalas tillsammans med vänner! 

...Några dagar efter nyår blev det dags för våra stora barn att åka tillbaka till sina studieorter! De har tentor nästa vecka och måste plugga! En av dem skjutsade vi in till järnvägsstationen...och sen passade vi på att handla lite och äta en god lunch inne i storstaden! 

Igår sken solen och vi åkte ut till en sjö...vi hade tänkt promenera lite men som tur var slängde jag med skridskorna...ifall! Och trots ett tunt snötäcke på isen gick det bra att åka!

...ja, sen har vi haft en massa lugna sköna kvällar i vår lilla familj...vi och de tre barn som bor hemma! Inte gjort något särskilt...bara lagat lite god mat, pratar, spelat lite kort och sett på tv sen. 

Och än är ju inte jullovet riktigt slut! Några dagar kvar har vi att njuta av! 

Doublespeak

 Jag lyssnar på en intervju med Ivar Arpi och Veronica Palm, som alltså intar motsatta ståndpunkter i frågan om individualiserad föräldraförsäkring.

Arpi tycker att föräldrar är kapabla att bestämma själva hur de vill göra med sina föräldradagar.

Palm håller med. Föräldrar ska få göra fria val. Men...

för det finns ett MEN...

Vi människor är styrda av djupt inrotade könsroller som vi reproducerar varje dag.

Dessa könsroller måste brytas. Vi måste få hjälp att befria oss från dem. Vi människor måste bli fria.

Politiken ska hjälpa oss på vägen mot frihet. 

När vi tvingats att göra som ideologin påbjuder kan vi äntligen välja fritt. Alltså på riktigt välja fritt. Och när vi väljer fritt då väljer vi som vi ska. Det finns bara ett val och detta val vill man träffa. Inget annat. Så går det till när man väljer fritt. 

“Doublethink means the power of holding two contradictory beliefs in one's mind simultaneously, and accepting both of them.”

Precis så...två motstridiga åsikter på samma gång, Båda är sanna. På samma gång. Vi ska välja fritt. Vi ska göra som de säger. 

1984...fast så många år efteråt. Räcker det inte snart? Är det inte lite ofräscht att hålla på med det här eviga jämställdhetssnacket? 

Folk reagerar på nyhetsartikeln som läggs ut på fb. De flesta vill välja själva. De vill bestämma över sina dagar de fått. 

Jag känner mig deprimerad. Är det inte futtigt på något sätt? Vad har de gjort med oss? Med oss mammor? Vi drivs av vår längtan att få barn. Vi vill ha dem, vänta dem, föda dem, amma dem, ta hand om dem. Vi går villigt med på att bringa barnen till världen. Sen får vi våra dagar. När dagarna är slut ska vi lämna in barnen i förskolan. Vi är som burfåglar. Dagarna utgör hela vår barnavärld. När dagarna är slut så är de. Utöver dagarna...inget. Dagarna är allt vi kräver. 

1984 igen...

“Power is in tearing human minds to pieces and putting them together again in new shapes of your own choosing.”

“The masses never revolt of their own accord, and they never revolt merely because they are oppressed. Indeed, so long as they are not permitted to have standards of comparison, they never even become aware that they are oppressed.”

Det är svårt att tänka något som inte finns. Och för en mamma finns inte längre tid för barn. Vi har accepterat att helt enkelt vara barnleverantörer till samhället. Vi går med på att vänta, föda, amma barn och sedan lydigt leverera dem till samhället efter ett visst antal dagar. Och de dagarna är viktiga. Varenda en av dessa dagar är symboler för frihet. Men utöver...inget. Utöver dessa dagar...blankt. 

Det är synd om människorna.

 

 

Kvinnans villkorliga frigivning

Jag fortsätter med min lilla exposé över den historiska utvecklingen av synen på kvinnor, män, familj och barn och förvärvsarbete.

I mitt förra inlägg skrev jag om Alva Myrdal och hennes idéer om att barnen behövde frigöras från föräldrarna. De borde gå i förskola för att utvecklas på ett bättre sätt. Kvinnorna behövde också utvecklas och slippa ifrån det trista hemarbetet.

Lite senare var Alva Myrdal med och skapade begreppet ”dubbla roller”. Hon och Viola Klein kom ut med boken Kvinnans två roller 1956. Det hela gick ut på att kvinnan först skulle kunna vara mamma på heltid några år och sedan gå ut i förvärvsarbetet.

Eva Moberg vände sig mot detta i sin skrift ”Kvinnans villkorliga frigivning” som kom 1961.

Moberg menar att uttrycket ”dubbla roller” är olyckligt. Uttrycket gör att man uppfattar att kvinnan hade en given huvuduppgift…att ta hand om barn och hem. Eva menar att det inte finns något som säger att kvinnan har denna huvuduppgift. Hon går med på att det finns en biologisk skillnad mellan män och kvinnor, förmågan att föda fram ett barn men utöver detta…ingen. Kvinnor har orättvist nog fått en massa annat på sin lott…städning, matlagning, barnafostran….och förmågan att polera golv, sy kläder, gå till mjölkaffären och massa krafs.

Vård och uppfostran av barn är inget som har med kvinnlighet att göra. Det är en mänsklig och moralisk angelägenhet. Det är inget som säger att det måste vara kvinnan som sköter om detta.

Begreppet ”kvinnans två roller” måste alltså bort. Män och kvinnor har en huvudroll: att vara människor. I människorollen ingår att ta väl hand om avkomman.

Moberg landar i att kvinnan har blivit villkorligt frigiven. Hon är fri endast om hon accepterar sin huvuduppgift som att vårda och fostra barnen. Om hon gör detta kan hon dessutom gå ut i förvärvslivet och göra vad hon vill.

Anledningarna till att kvinnan måste bli totalt frigjord är:

-        Ett liberalt krav. Individen har rätt att vara fri.

-        Samhällsnyttan – det är inte rationellt att det ena könet avdelas för att ta hand om hem- och barnkomplexet.

-        Människor blir lyckligare om kvinnan blir frigjord.

Moberg är besviken på kvinnorna. Hon ställer sig frågan varför är det så få kvinnor som aktivt arbetar på att emancipationen fullföljs.

Hon landar i att det finns tre huvudanledningar:

1.    Kvinnor föder barn och därför blir de periodvis beroende av andra för uppehälle och trygghet.

2.    Kvinnor konkurrerar om männen och då kan de inte ge upp sin ”kvinnlighet”.

3.    Äktenskap, hem och barn är förknippade med social prestige och det är relativt lätt för en kvinna att utan någon större ansträngning eller utveckling uppnå dessa saker.

Och här kommer det fina i kråksången…Moberg visar vägen mot tvåförsörjarfamiljen. Den modell vi har nu i riket.

Moberg slår fast att det inte längre ska gå att försörja sig på att vara gift. Äktenskapet ska inte kunna fungera som en social frestelse. Man har tidigare funderat på hur man ska se på den hårt arbetande hemmafrun och det har talats om någon slags hemmafrulön. Eva vänder sig mot den på det bestämdaste. En hemmafrulön skulle bara leda till att kvinnan skulle bli ännu mer beroende av mannen. Hon skulle bli anställd av sin egen man.

För att äkta jämställdhet ska kunna uppnås menar Eva att kvinnorna måste bli helt socialt och ekonomiskt oberoende av männen. En kvinna ska inte kunna bli försörjd av sin man och en man ska inte kunna försörja sin fru. Var och en ska sköta sin hälft av hemarbetet och försörja sig genom ett yrke.

Men barnen då?

Moberg förstår att kvinnor behöver hjälp och stöd så länge barnen är små. Hon lägger fram förslaget om en barntilläggskassa. En norsk kvinnokampskvinna vid namn Margarete Bonnevie har lagt fram ett sådant konkret förslag i Norge och det verkade vara på g att införas där. Det skulle funka på så sätt att av alla löner drogs en viss procentsats av och betalades in till en barntilläggskassa som kvinnan eller mannen som skulle vara hemma med barnen fick ut. Detta skulle möjliggöra att en av partnerna var hemma en tid eller att man köpte barnpassning för pengarna. Detta skulle ju vara nödvändigt i och med att en lön inte längre skulle räcka för att försörja en familj…tvåförsörjarsamhällets baksida alltså.

Moberg inser också att det inte räcker med att kvinnorna försörjer sig själva för att jämställdheten ska uppnås. Barnen finns ju där. Någon måste ta hand om dem. Om inte mamma gör det så måste någon annan rycka in. Ja, så daghemmen, barnträdgårdarna och förskolorna måste kraftigt byggas ut. Och …Eva är ett barn av sin tid…hon förstår att hemmet ändå kräver en hel del arbete…en utvecklad organisation av all slags hemhjälpsservice kommer att krävas. Hemmafrun skulle bytas ut alltså…av en stab av personal i daghemsinstitutionerna samt ambulerande hushållerskor.

Hur blev det då?

Jo, Eva fick rätt i allt. Utom det där med hemhjälpsservicen. Ja, vi har ju Rut. Men kom igen…löser Rut vardagspusslet? Blev kvinnan frigiven på riktigt? Eller är hon i själva verket fortfarande bara villkorligt frigiven? Och ...vad är det vi vill bli frigivna från egentligen? Är det våra barn? Var det så kvinnorna tyckte på 1960-talet och är det så vi tycker nu? 

Kris i befolkningsfrågan

 Idag tar vi det för självklart att barn ska lämnas på förskolan vid mellan 1 och 1,5 års ålder. Det är naturligt. Vi tycker att det är naturligt att vi får ett barn och på samma gång får vi ett antal föräldradagar som hör till barnet. När de dagarna är slut är också vår heltidssamvaro med barnet slut. Det är inget märkligt med det. När jag var barn…på 60- och 70-talet…var det inte så. Det var ovanligt att barn gick på förskola. Det var vanligt att mammorna var hemma. Mina barndomsår var en skiljelinje…en mellanperiod mellan det gamla och det nya. Hur blev det så då…att något som var naturligt…att barn fostrades hemma till de började skolan...blev något onaturligt? När uppstod idén om att något nytt skulle införas, att barn skulle fostras på ett annat sätt?

Jag tror att man måste börja med Alva Myrdal och hennes och makens skrift Kris i befolkningsfrågan, från 1935. Den handlar om ett Sverige som måste omstöpas. Det föds för få barn. Människomaterialet är till viss del undermåligt och därför behövs ett steriliseringsprogram, ny bättre bostäder behövs, preventivmedel behövs också, hälsovården måste förbättras och komma alla till del. Sexualupplysning måste införas…folket måste upplysas, väckas och fostras. Barnavårdscentraler måste införas. Föräldrarna måste också undervisas så att de kan bli riktigt lämpliga som uppfostrare. Skolan måste stöpas om. Skolan ska arbeta med demokratisering och inte bara utbildning. Eleverna arbetar bara efter att få betyg och inte för att lära för livet. Eleverna ska inte fostras till starka individer utan till gruppvarelser. Barnen ska fostras socialt.

Ja, och så handlar det om familjen. Familjen hade förändrats då på 1930-talet. Den gamla bondefamiljen är borta. I den familjen hade man av nöden haft en arbetsfördelning. Mannen plöjde och sådde, hustrun beredde lin och mjölkade. Och barnen hjälpte till. Det fanns ingen maktkoncentration. Alla hjälptes åt. Familjen var både en produktionsenhet och en konsumtionsenhet. Nu (alltså då på 30-talet) har hemproduktionen inskränkts, och därför har kvinnorna och barnen blivit ekonomiskt isolerade. Kvinnan har blivit alltmer sysslolös. Fadern som försörjer familjen har fått ökad makt genom att han är den som tjänar pengarna. Plötsligt befinner sig familjen i ett övergångsskede. Saker måste förändras.

Släktgemenskapen försvagas. Och därför måste den moderna familjen göra det psykologiskt lättare för barnen att lösa släkt- och familjeband. Vi måste frigöra barnen mer från oss. De får inte bli för fixerade vid oss. Därför måste vi tidigt börja delvis lösgöra barnens uppfostran från den lilla och privata familjekretsen.

Men det finns ännu en anledning till att flytta barnens fostran utanför hemmen…och den har industrialiseringen fört med sig. Hemmen är inte längre ändamålsenliga som uppfostringsmiljö. Arbetsgemenskapen är upphävd och produktionen är flyttad utanför hemmen. Vi får hitta på leksaker till barnen. Vi har hittat på en artificiell leksaksvärld som ersättning för den rika verkliga världen.

Hemmet är helt enkelt en för fattig värld för de små barnen.

Alva menar att uppfostringssituationen i den lilla moderna familjen är patologisk. Att en vuxen människa, oftast modern, ska ägna sin dag åt hemmet endast för eftersynen av ett eller möjligen två barn, det är dock ganska orimligt. Och det blir ännu orimligare i takt med att det övriga hemarbetet rationaliseras och minskar. Barnen riskerar att bli överuppfostrade och situationen blir olidlig. Alva beskriver det som att det är några få individer som ständigt sliter på varandra i en allt trängre och innehållslösare miljö. Barnens och de vuxnas värld kan inte längre vara densamma.

Så familjen måste moderniseras på så sätt att man skapar mer ändamålsenliga uppfostringsmiljöer för småbarnen. Det ska vara välorganiserade, offentliga och kostnadsfria barnkammarskolor eller ”lekstugor” där barnen för en betydelsefull del av sin dag kan få en för dem särskilt inrättad och avpassad omgivning.

Barnen behöver få en social uppfostran. De måste få vara tillsammans med jämnåriga. Barnkammarskolorna skulle utrustas med pedagogiskt fullt lämpliga leksaker. Dessa leksaker skulle vara för stora och skrymmande och bullrande för moderna våningar. Barnen skulle få ett mål hälsomat om dagen…precis som skolbarnen skulle få sin skollunch. Detta skulle innebära en socialpolitisk kostnadsutjämning.

Barnen skulle skötas av tränat folk. Lämpliga kvinnor skulle särskilt utbildas och exploateras för tillsyn av 8-10 barn. Som det är nu har kanske många kvinnor som har verklig begåvning och lust för att ta hand om barn inga alls och andra är helt olämpliga och har hand om många barn.

Om man införde barnkammarskolorna skulle detta innebära en social utjämning för barn som hade det dåligt hemma, barn som kanske var utsatta för skadliga inflytelser, tex hade en mamma som var nervös.

Det skulle skapas en balans mellan förskolefostran och hemmaliv. Och föräldrarna skulle tycka att det var mycket roligare att ha barn om de slapp ifrån dem under större delen av dagen. Man skulle slippa mycket gnisslande friktion och tjat.

Barnpsykologer var ense om att det var lagom att barnen är borta 3-5 timmar om dagen från 2-3 årsåldern. Men om mamman jobbar 8 timmar om dagen så är det inte farligt för barnen att vistas hela dagen i en storbarnkammare.

Barnkammarskolorna måste också utrustas med spädbarnsavdelningar eftersom vissa kvinnor kanske vill eller behöver förvärvsarbeta redan när barnen är helt späda.

Sen kommer vi in på själva kvinnan.

Kvinnor har numera många lyxgöromål. Dit hör det småborgerliga umgängeslivet. Den överambitiösa husmodern ägnar sig åt överdrivet matlagande. Vissa broderar och stickar, syr och virkar i onödan. Vissa läser böcker för att förströ sig. Vissa shoppar för mycket, sportar för mycket, ägnar sig åt vidlyftig erotik eller social välgörenhet. Kvinnor borde istället rikta sin energi till arbetsmarknaden.

Kvinnor som ville förvärvsarbeta efter äktenskapet fick endera anlita barnflickor eller avstå från arbete. Någon typ av föräldraförsäkring borde införas.

Alva drömmer om en ny familj. I den nya familjen ska hustrun stå vid mannens sida som en kamrat i det produktiva livet. Under arbetsdagen, de 7-8 timmarna mitt på dagen ska familjen vara splittrad. De vuxna ska vara på sina arbetsplatser och barnen ska leka, äta, sova och gå i skola på sitt håll. Alva tror att gemensam bostad och gemenskap fritid kommer att bestå inom familjen. Familjen kommer att bli alltmer beroende av samhället...det större folkhushållet.

Ja, Alva fick på det hela taget igenom sin vilja. Barn fostras av tränade tjänarinnor i lokaler avpassade för barns behov. Kvinnor riktar sin energi på arbetsmarknaden istället för på lyxgöromål och annat i hemmen. Heltidsföräldraskapet har att rätta sig efter försäkringskassans regler. Alvas drömmar och idéer tog inte riktigt fart på en gång. Ett krig kom i vägen och 40- och 50-talen blev i stället hemmafruarnas gyllene årtionden. Men sen kom 60-talet och då var det dags för förändring! Men det skriver jag om en annan gång! 

Det här är ditt land

Jag tittar på Carina Bergfeldts program...Det här är ditt land...precis som nästan alla andra! Programmet är det mest sedda av alla program just nu! Och det är spännande, intressant att få följa med på Carinas och hennes halvbrors resa tillsammans! Det är härligt att höra deras öppna och nyfikna samtal. Och det är intressant att ta del av de stora olikheter som finns mellan Carina och hennes bror vad gäller barn och familj och arbete. 

Här är olikheterna stora. Väldigt stora. Jag kan inte låta bli att titta på just den sekvensen i avsnitt två flera gånger...och det slutar med att jag tar ett foto på varje replik i ordväxlingen! 

Här börjar det! Carina säger att i Sverige är det toppenbra! Här är det inte dyrt att lämna in barnen på förskolan och detta gör att kvinnor får jobba precis lika mycket som män! Jeff säger att:

...och Carina svarar:

Jeff invänder:

Carina säger:

Och Jeff invänder igen och Carina svarar:

Jeff tar upp penningaproblemet:

Och Carina säger att det gör de ju inte i USA heller och Jeff svarar att USA och Sverige i så fall är lika dåliga.

Men Carina invänder att USA ändå är sämre eftersom de inte erbjuder nästan gratis barnomsorg, vilket vi i alla fall får i Sverige.

Och Jeff skojar till det...vi tävlar liksom i vem som har det bästa dåliga! 

 

På instagram fick Carina många kommentarer. De flesta tycker att vi i Sverige har det bäst och att de är dumma i USA. Några säger att vi har valfrihet i Sverige. Det är bara att vara hemma om man så vill. Precis som Carina säger alltså...vi har nästan gratis barnomsorg och detta gör att kvinnor kan förvärvsarbeta precis som männen kan och att på samma gång har vi valfrihet, dagiserbjudandet är en möjlighet, inget annat. De som vill vara hemma kan vara det. Förstås.

Hur är det då? Vad vet vi? 

I USA är 30 % av kvinnorna hemmafruar. Carina säger att det beror på att de inte har gratis barnomsorg och alltså inte har råd att lämna bort barnen. Hon verkar tro att alla vill det om de har chansen. I Sverige vet man inte riktigt hur många hemmafruar det finns. Det förs ingen statistik på det. Själva begreppet hemmafru finns inte riktigt kvar. Det är förpassat till historiens skräphög och om det poppar upp får man känslan av något osunt, sunkigt, märkligt. 

I programmet får man inte reda på de ekonomiska eller politiska fakta man skulle behöva för att kunna göra någon slags rättvis jämförelse. Men i en kommentar på Instagram skriver Jeff att i USA får man göra ett skatteavdrag om man är ensam försörjare i familjen. Här i Sverige får man inte det. Vi har individuell beskattning utan hänsyn till hur många pengarna ska räcka till. 

I Sverige kan vi förstås vara hemma om vi vill. Ingen förbjuder oss. Och detta faktum blir förmodligen förvirrande för de flesta. De funderar inte över de underliggande faktorerna som styr vårt beteende. Om man bryr sig om att läsa på lite får man raka besked. 

Det allra viktigaste man måste veta är att:

   Förskolan är inte nästan gratis. Det är bara något alla verkar tro. Förskolan kostar väldigt mycket pengar. En förskoleplats kostar ca 152 000 kr per barn och år. Tänk er den summan. Och bli inte förskräckta längre när någon påstår att man i USA betalar 10 000 kr i månaden för en dagisplats. Det gör vi här också...tom 12 000 kr i månaden. Det är bara att vi smetar ut den kostnaden på alla människor här i landet. Alla hjälps åt att betala vad det kostar. Till och med föräldrar som INTE vill lämna in sina barn till förskolan. 

Om man säger det får man genast svaret att de som lämnar in sina barn i förskolan och går till sitt förvärvsarbete har rätt till att få ekonomisk hjälp i form av nästan gratis förskola medan de som inte vill använda sig av förskola inte har den rätten. De betalar ju nämligen ingen skatt såsom de som går till arbetet gör. Och visst...så är det förstås. De som går till ett arbete får en lön och kan alltså betala inkomstskatt. Fast...vänta nu...många arbeten är ju faktiskt skattefinansierade. Kvinnor, mammor har ofta den typen av jobb...förskollärare, lärare, fritidspedagoger, vårdpersonal osv. Deras löner betalas genom skattepengar. Så man kan egentligen inte påstå att de gör någon nytta för samhället. De får en lön som har bekostats genom skatt, de lämnar in sina barn till förskolan och får avgifterna betalda genom skatt, de blir sjuka och får ekonomisk hjälp genom skattepengar, deras barn blir sjuka och föräldrarna får ekonomisk vabersättning genom skattepengar. Och de som INTE lämnar in sina barn får ingenting av detta. De föräldrar som inte orkar städa hemma kan också få ekonomisk ersättning, finansierad genom skatten, om de anlitar en RUT-städare. Det där med skatteinbetalningar är alltså inte riktigt så enkelt. 

Det är svårt att veta hur saker och ting ligger till. Den offentliga synen i riket är att här i Sverige gör vi som vi vill. Kvinnor får välja själva. Och de väljer rätt. De bara vill det. De vill inte vara hemma med barn. De vill jobba. Men frågan är om det är så på riktigt. Är det så på riktigt? Jag försöker googla. Hur många vill vara hemma med sina barn? Så frågar jag min dator. Den kan inte ge mig särskilt många svar. Fast det finns något lite att få fatt i. 2011 var ett märkligt år. Det var ett år då man pratade om hemmafruar. Det var det året Swedish Housewives visades på tv och Maria Montazami blev känd och älskad av hela svenska folket. Då poppade plötsligt en liten kortvarig hemmafrudebatt upp! På sajten Familjeliv genomförde man en undersökning. 10 000 mammor svarade på olika frågor om sitt mammaskap. Och hälften av dessa mammor svarade att de ville vara hemmafruar om de hade haft möjlighet. 53% av mammor mellan 18 och 29 år ville vara hemmafruar och hela 40 % av lite äldre mammor (mellan 30 och 44 år) ville vara hemmafruar! Samma år gjorde Aftonbladet en läsarenkät och  av de som svarade ville 70 % vara hemmafruar om de hade kunnat! 

Sen har det inte frågats något mer. Och de som analyserade de här två undersökningarna kom fram till att de, undersökningarna, inte stämde. De som svarade var inte rätt personer. Och svaret var liksom inte rätt ändå...de stackars kvinnorna var bara lurade av det där glamorösa tv-programmet med svenska hemmafruar i USA och trodde att de skulle få det så där roligt och bra om de blev hemmafruar här i Sverige. 

Man får alltså konstatera att det råder en djup klyfta mellan den statliga synen och viljan på mammor och viljan mammor själva har. 

Varför är det så då? Om mammor verkligen vill vara hemma med sina barn, bli hemmafruar, och om det är så att vi har verklig valfrihet i riket...varför blir inte alla dessa mammor hemmafruar då? Vad kan det bero på? 

Vem vet? 

Men man kan ju gissa. 

Jag gissar:

1. Pengarna. Det är på riktigt svårt att få en lön att räcka till att dra runt en familj. Och skattesystemet är inte gjort för att det ska gå. Vi har individuell beskattning och inte sambeskattning som i många andra länder. Vi har inga skatteavdrag för försörjningsbörda. Vi har väldigt låga grundavdrag jämfört med många andra länder.

2. Attityderna. Eftersom alla andra mammor jobbar blir det väldigt komplicerat att välja att bli hemmafru. Man blir väldigt annorlunda. Och människor är inte bekväma med att vara annorlunda. Dessutom blir man väldigt ensam. Eftersom alla andra jobbar. Ordet hemmafru har blivit besmittat. Det har solkats ner och vidhäftats med något snuskigt, sunkigt, fånigt osv. Det är inget vanligt ord utan ett ord som väcker starka känslor...Och att vara hemma med sina barn mer än vad föräldradagarna medger är ett onormalt, kanske helt otänkbart val. Varför liksom? Den här synen avslöjar Carina Bergfeldt när hon frågar Jeffs fru om hon verkligen är nöjd med att "bara" ta hand om hem och barn. Vill hon inte göra något för bara sig? Man uppfattar alltså att ett förvärvsarbete är att göra något för bara sig själv medan att ta hand om sitt eget barn är att vara ofri och som något trist och tråkigt. Det är inte coolt och hippt och utvecklande att ta hand om sina barn. Det är coolt och hippt och utvecklande att förvärvsarbetande, oavsett med vad. Det är mer utvecklande att lämna ungen på förskolan och köra iväg till en annan förskola och jobba med att fostra andras barn. Det är mer utvecklande att jobba i en mataffär, städa en skola, köra lastbil, jobba på ett lager...och allt annat man kan jobba med. Egna barn är bara till besvär. De är roliga att få men tråkiga att ta hand om. De är bara roliga om de förs in i den offentliga ekonomin och blir till råvaror i en barnpassar/utbildningsindustri. 

3. Tankeramar. Du kan inte tänka på sånt som inte finns i ditt medvetande. Man kan bara tänka på sånt man vet. Och att vara hemmafru är något som inte finns i folks medvetanden. Hemmafrun finns inte. Det finns inga hemmafruar.