På Dagens Arenas hemsida kan man läsa att "förskola är det bästa sättet att ge barn chans att klara sig bra, inte bara i skolan, utan även resten av livet". Ja, språket är lite dåligt...kanske hade lite mer förskola hjälpt till lite...men budskapet är tydligt. Det handlar förstås om den obligatoriska förskolan...den som ska dra igång snart om allt blir som Lotta Edholm och hennes grupp vill...och som många andra politiker också vill. Det handlar alltså om att det finns önskemål om att förskolan blir obligatorisk från 5 års ålder.
Ledarskribenten Liv Bäckström tar avstamp i ett nyhetsinslag där man intervjuar mammor från ett utanförskapsområde. Mammorna är oroliga för sina barns framtid. De är rädda för att barnen inte ska lyckas i skolan och i stället hamna i kriminalitet. Om barnen hamnar i åk 1 utan att kunna tillräckligt med svenska ligger de redan efter från första början. Det är därför vi måste ha obligatoriskt dagis.
Liv säger: "Massor med forskning bekräftar att förskolan är bäst på att ge alla barn chans att klara sig bra, inte bara i skolan utan resten av livet." Det är särskilt viktigt för barn som kommer från socioekonomiskt svaga familjer och inte har svenska som hemspråk. En nobelpristagare har sagt att tidiga insatser i skolan ger stora effekter långt fram i livet på individers produktivitet, sociala förmåga och hälsa.
Liv skriver om problemen som finns i förskolan. 1/4 av förskolebarnen i Sverige har ett annat modersmål än svenska. Det råder stor brist på utbildade förskollärare. Ännu större brist på utbildade barnskötare. Bristen är extra stor i områden där barn har utländsk bakgrund. Och som lök på laxen är det vanligt med otillräckliga svenskkunskaper hos förskolepersonalen...särskilt i områden där det finns en hög andel flerspråkiga barn.
Om förskolebarnen inte träffar svensktalande kompisar och inte heller svensktalande pedagoger blir det ju inte så bra.
Och så det värsta...barn med lågutbildade föräldrar som har dålig ekonomi och barn med utländsk bakgrund är i högre grad hemma...går inte i förskola. Det rör sig om ca 16 000 barn mellan 3 och 5 år...som inte går i förskola.
Något måste göras. Fler barn måste gå i förskola. Liv håller med Lotta Edholm...som hon skriver i sin utredning..."förskolan är av fundamental betydelse för at det ska gå bra för barnen i förskolan." och Liv tillägger "men den avgör faktiskt hur det går för barnen resten av livet."
Ja, där ser ni...nu är det bara att
- få in alla ungar i dagis. Det fixar man med ett obligatorium.
och sen...
- se till att man får tag i massor av fler utbildade förskollärare och barnskötare.
- se till att dessa vill jobba i utanförskapsområden.
- försöka få in svenska barn i de områden där barnen som inte talar svenska bor.
- se till att förskollärare och barnskötare kan prata svenska ordentligt...eller försöka slussa runt personalen kanske...så att de som inte kan svenska jobbar i svenska områden och ja, tvärtom...för då kan kanske de svenska barnen lära ut svenska till personalen som inte kan det och ja, tvärtom...
Det verkar ju lätt som en plätt. Bara de där 16 000 barnen hamnar i förskola så blir det nog bra. Då kan man nog också få ordning på det där med integrationen och språkfrågan och utbildningsnivåerna på personalen och personaltätheten och boendesituationen som måste lösas på något sätt. Men det är nog en baggis i sammanhanget. Det går nog att få till det där. Man måste bara börja i rätt ände.
Man kan också lyssna på en pod på Svenska Dagbladet där Ivar Arpi samtalar med Lotta Edholm och Ulla Waldenström. Där får man lite annan input! Ulla berättar att forskning kan visa på något helt annat än de källor förskolekramarna brukar ange. Det finns forskning som visar på att förskola inte alls hjälper barnen med varken språket, skolresultaten eller livet. Ulla menar att man kanske måste utreda hur det ligger till ordentligt innan man tvingar in alla barn i förskola. Alltså börja i rätt ände. Men det är svårt när de som bestämmer står och håller i garnändan, förskoleändan, och vägrar att släppa den för att börja nysta upp det hoptrasslade garnet. Det är svårt att komma någonstans när man redan från början bestämt sig för hur verkligheten ser ut och bestämt vet vart man vill komma...och väljer ut argument som stöttar sin egen åsikt och struntar i andra argument.
Men strunt samma. Det som är det allra värsta med allt det här är själva synen på barn, på föräldrar...själva människosynen. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. När jag tänker på att staten har lagt beslag på alla barn i riket...och ändå inte är nöjda...hatar att det finns barn som kommer undan...vill ha alla. När jag tänker på att staten aldrig vilar...alltid har siktet inställt...målmedvetet arbetar för att nå slutmålet...alla barn i verksamhet från 1 års ålder. När jag tänker på att barn har blivit saker...i händerna på det offentliga samhället med sina pedagoger och läroplaner...bortryckta ur sina mammors famnar, ur hemmens lugna och trygga vrå...med argumenten att det är för barnens bästa, för att barnen ska lyckas i skolan, för att barnen ska lyckas i livet. Som om fostran i hemmet, av familjen, av mamma, skulle vara skadligt. Som om det inte är våra egna barn...utan statens barn...staten vet bäst vad som är bäst för barnen. Det gör inte vi föräldrar. Vi är dåliga. Liv säger det själv: "Massor med forskning bekräftar att förskolan är bäst på att ge alla barn chans att klara sig bra, inte bara i skolan utan resten av livet."
Förskolan är bäst. Det är den kollektiva sanning som ligger fast. Så är det bara. Och inget någon säger eller tycker eller forskar fram kan ändra på den sanningen. Så är det bestämt.
