Stress

Just nu pågår en granskning av den stress många lider av. Det är framför allt kvinnor som drabbas av psykisk ohälsa på grund av stress.

Bland kvinnor mellan 25 och 29 år har antalet sjukskrivna med stressdiagnoser ökat med 370 % sedan 2011. Den största gruppen sjukskrivna är dock kvinnor mellan 45 och 49. Generaldirektören vet inte vad det här beror på. Och det tycker hon är intressant. Hon vet dock att det kommer att bli en stor samhällskostnad om vi inte gör något. Myndigheten kommer att försöka ta reda på vad det beror på. Lena Nyberg spekulerar lite. Hon tror att det är skolan, skolans arbetsmiljö, betygssystem, sociala medier och att unga tjejer har en press på sig att se bra ut och leva i bra miljöer. Trots att Lena inte vet vad det här beror på är hon hoppfull. Hon tror att väldigt många aktörer behöver vara med och motverka stress och psykisk ohälsa. Det är de officiella beslutande organen – kommun, region och nationellt som måste vara med och få ordning på det här. Ungdomskulturen måste förändras. Men det är också föräldrarna. De måste tänka på hur man stressar sina barn. 

Ja, det är intressant det här med stress. Vad kan det bero på? Varför drabbas just kvinnor? Det är väl konstigt. Det kan inte ha något att göra med att kvinnor har det här med barna att göra liksom...det där biologiska? Vi får se vad forskningen visar. Jag nöjer mig med att gissa. Jag gissar på att flickor mår dåligt eftersom de fått sina livsdrömmar kraftigt beskurna. De har bara kvar en tillåten dröm...den som gäller arbetslivet. De får drömma om att skaffa sig ett yrke. Det där andra...det som kroppen viskar och ropar om...barnen...det får stoppas undan långt inne i hjärtat...så långt in att det kanske aldrig tar sig uttryck i en medveten tanke. Normen står klar...bara att kliva in i den...gå i skola, skaffa jobb, skaffa barn, lämna in barn...återgå till det normala. Men nu med barn. Och när man har två barn. Då börjar cirkusen. Man ska i detta låta bli att stressa sina barn. Hur går det till? Barn som levereras varje vardag före arbetstid och avhämtas varje vardag efter arbetstid blir väl per automatik stressade? Barn som spenderar sina vardagar i överfulla barngrupper blir väl per automatik stressade? Redan innan de har börjat den riktiga skolan. Som vuxen förälder ska man räcka till för både jobbet, barnen, familjen, ta hand om huset...och så finns man själv där nånstans i röran också. Är det konstigt att kvinnor blir stressade? 

Morgonstund...

...när man är hemma på dagarna...inte har ett förvärvsarbete...är man fri att göra som man vill...Man arbetar när man vill...man tar en paus när man vill...Det är skönt. Jag gör oftast nästan precis samma saker i ungefär samma ordning...som en slags ramverk för mitt arbete...men det är ju inget måste. 

I går när vi drog isär gardinerna var världen insvept i tjocka dimslöjor...och solen skapade bara ett vitt starkt dis...det ångade från marken och silver och guld skimrade i luften! Det var härligt att cykla iväg med 8-åringen till skolan...som ett äventyr...hur långt före kunde han cykla innan han försvann in i dimman? 

Väl hemma hann jag diska och bädda och sen var jag snäll nog att skjutsa det äldsta hemmavarande barnet till hans jobb. Jag vet att det var lite väl snällt...för han har inte jättelångt till jobbet...men han bad mig inte...jag erbjöd mig...Det var trevligt att få en liten pratstund i bilen och när jag vände hemåt var dimman så lockande och jag kunde inte låta bli att svänga in till vår lilla fågelsjö för en kort promenad i min ensamhet! 

Jag gick inte långt...men det var vederkvickande för både kropp och själ...allt var tyst och stilla...nästan som i en dröm...korna gick utspridda i dimman och betade...tittade slött upp när jag kom...fortsatte äta...och jag fortsatte att gå. Framåt...och tillbaka mot bilen...och hem igen...för att ta itu med dagens arbete. 

Hela mänskligheten i fara...

...nej, det är inte om miljön jag ska skriva...trots att glaciärerna smälter och temperaturen i fjällvärlden har ökat med 2 grader under de senaste åren. Jag ska skriva om en annan överhängande fara. Det är barnen. I tidningen Förskolläraren kan man läsa om förskollärarkrisen. Det är en sån skriande brist på dem. De räcker inte till. De som finns får jobba ensamma med barnskötare som kollegor. I Stockholms är det nästan katastrof...särskilt i Solna och Vallentuna där endast 19 % har förskollärarlegitimation. En förskollärare uttalar sig. Hon säger att det går bra men att hon saknar de djupa pedagogiska samtalen. Men allra värst är det för barnen. Hon säger att:

"Vi måste erbjuda barnen välutbildad personal, det har de rätt till. Gör vi inte det så hämmar det på lång sikt hela människans utveckling." De outbildade förstår inte att varje situation kan användas till lärande. De hämmar barnen genom att servera allt åt det och försöka skydda det från allt. De påverkar språkutvecklingen negativt.

Ja...vad säger man? Det är svårt att formulera sig...jag har svårt att formulera mig. Jag tänker att å ena sidan...visst, om nu barn ska vara på förskola...så måste de som jobbar där vara medvetna om hur de pratar med barnen, hur de interagerar med dem, hur de bemöter dem...om barn i grupp bara får gå och dra tillsammans...uppstår förmodligen brister i barnens utvecklingsmöjligheter. Men å andra sidan...hur gick det till då...förr, när människobarn inte fostrades i offentligt förvar utan i hemmen...hur var det då? Blev vi fullvärdiga människor...eller förkrympta och hämmade...med dåligt språk och bortskämda av våra outbildade morsor? Nä. Det blev vi ju inte. Mänskligheten har ju dragit sig fram i årtusenden innan förskolan sattes i system. I många länder funkar det än. Hur gick det till? Man får backa. Om barn INTE fostras på institution händer allrasom oftast allt det där de universitetsutbildade förskollärarna har lärt sig teorierna om...alldeles av sig självt. En mamma som tar hand om ett eller några stycken barn gör det där som barn mår bra av...bär, ser i ögonen, kramar, skojar, avleder, peppar, lockar, avleder, sjunger, jobbar tillsammans...ja, är tillsammans...tacklar situationer som uppstår tillsammans...och allt leder till att barnet utvecklas. Naturen har väl tänkt ut det så. Men om vi bryter allt som har med naturlighet att göra...om vi tar barnen från modern när barnet är helt och hållet outvecklat...då måste vi börja tänka, medvetandegöra oss, fostra enligt en läroplan. Frågan är väl om det är det ultimata sättet att fostra barn. Blir utkomsten bättre än med den gamla naturmetoden? Tveksamt. Men nu har vi det som vi har det.

Vi är inordnade i ett tankesystem som vi inte kan ta oss ur. Och i det systemet är det bara så att barn fostras i offentlig verksamhet från 1 års ålder. Och då måste statens fostrarinnor vara kompetenta nog. Om icke...kan hela mänskligheten vara i fara. Och det är den väl. I fara alltså,. För i förskolans värld är det kris. Det FINNS inte akademiker nog i verksamheten. Och barngrupperna ÄR för stora. Fakta. Och INGEN politiker har pengar nog att ändra på den saken. Så då är alltså mänskligheten på riktigt i fara. Och det tycker jag är bra. För jag hoppas på att det finns vanligt folk beredda i kulisserna...mammor och pappor.

Musiebesök!

I helgen var vi på museum! Vi besökte Brigadmuseet i Karlstad! Det var spännande att få reda på lite om svensk militärhistoria och barnen gillade att se och känna på vapen och stridsvagnar och sånt! Jag hade aldrig hört talas om detta museum förut och blev överraskad av hur fint det var ordnat och vilken bra guidning man fick! 

Det gamla regementet i bakgrunden! Nu är det lägenheter och restauranger och annat där.

Kikar in genom ett fältsjukhus!

Yngste sonen greppade mobilen och fotograferade sånt han fastnade för!

Skjuta prick i skyttesimulator var kul! Jag var sämst...till barnens stora glädje!

Militärtält!

Själva museet bakom något slags fordon!

Det gick att vrida på spakar för att röra pipan...kul! 

Ja, det blev ett par roliga timmar på museet! Säkert tycker någon att det är hemskt att ta med barn på sånt här...vapen och hemskheter...men det tycker inte jag! Det är en del av vår värld och vår historia och inte farligt att veta lite om det! Efteråt tog vi en hamburgare på stan innan vi begav oss hemåt för att hinna med helgens skolarbete! 

På rymmen!

I Malmö...på en förskola har det problem. Barna rymmer. De hoppar över staketet flera gånger varje dag säger en pappa. Och ibland har de lyckats trava iväg...korsat trafikerade vägar för att ta sig hem. Föräldrar protesterar och kräver att förskolegården inhägnas med ett högre staket. Utbildningschefen i Malmö berättar att kommunen redan agerar. De har delat in förskolegården i zoner där vissa i personalen fokuserar på övervakning och andra på pedagogik. Jaha, så kan det va. I förskolans värld. Lite vibbar av fångverksamhet uppstår. I alla fall hos mig. Man funderar lite på varför barna vill ta sig från förskolan. Längtar de hem?

Att gå över ån efter vatten...

Det är intressant att läsa i tidningen Förskolan. Här finns allt möjligt som rör förskolans värld. Det är om inkludering, musikglädje, dokumentation, hur man tacklar barns utbrott med mera med mera.

Två artiklar fångar mitt intresse denna gång. Den ena handlar om en förskollärares funderingar om hur hon ska hålla för yrket. En kvinna (för det är ju oftast kvinnor som jobbar med barn ute i det offentliga - surprise.) som jobbat ett och ett halvt år älskar sitt jobb. Hon brinner för läraryrket. Hon älskar att se barnen växa upp. Hon älskar att blanda omsorg, undervisning och lärande. Lite som en mamma alltså. Fast till andras barn och under en lucka av barnens barndom...inte hela...som en mamma. 17 1-3-åringar har hon hand om i sin grupp. Också det lite annorlunda jämfört med hur det är att vara mamma. Hon hinner inte blanda omsorg, lärande och undervisning. Det blir bara omsorg. Och hon får riktigt tänja på sig, som ett gummiband, för att orka. Hon funderar på hur länge hon kommer att orka. Så här verkar det vara i stort sett överallt. Barngrupperna är för stora.

Den andra artikeln jag fastnar vid handlar om anknytning. En karl resonerar om det. Han skriver att anknytningen är så viktig i förskolan. En ettåring måste få känna sig bekräftad och sedd i den första kontakten med förskolan. Annars kan hen dra sig undan och misstrivas (heter det inte vantrivas - by the way?) Förskollärarna är jättebra på anknytning...det är en slags tyst yrkeskompetens. Men det måste lyftas till ytan...man måste diskutera sig fram till en gemensam tolkning av anknytning för att "kunna observera varje barn på ett systematiskt sätt" och därigenom höja professionaliteten ytterligare i förskolan.

Artiklarna ligger där...sida vid sida...som natt och dag...lika olika. Motsatser. Den ena utifrån en kvinnas perspektiv, den andra utifrån en mans, den ena inifrån verksamheten...den andra utifrån. Den ena beskriver en verksamhet i kris...den andra som något fantastiskt som bara behöver bli ytterligare proffsig. Det är inget som stämmer.

Hur är det nu då? Orkar personalen eller inte? Om de nu besitter en särskild fallenhet för att skapa anknytning till andras småbarn...hinner de? Orkar de?

Kanske måste man gyttra sig ner i botten av hela resonemanget...ställa de riktiga frågorna. Inte utgå från att förskolan är normen och det normala utan skärskåda situationen utan några förutfattade meningar.

Är det bra för småbarn att fostras i grupp, utanför hemmet, av ett fåtal pedagoger?
Kan småbarn anknyta på riktigt till ett par pedagoger som turas om att ta hand om många barn på en gång?
Varför ska småbarn behöva anknyta till främmande vuxna när de har egna föräldrar, en egen mamma?
Varför är det önskvärt?
Hur påverkas barn av att tillbringa många timmar i lokaler som har en enda funktion...barnpassning?
Är det bra för människor att ta hand om många barn varje dag under ett helt yrkesliv?
Om de vuxna inte orkar...hur är det då för barnen?
Hur känns det för kvinnor...mammor att lämna in sina egna barn i en verksamhet som de vet är sjuk och själva jobba med andras små barn i just en sån sjuk verksamhet? Vad gör det med den inre kompassen...med hjärtat?

Inte vet jag...men det känns märkligt alltsammans. Går vi inte lite över ån för att hämta det där vattnet ändå?

Roadtrip 2

I lördags åkte vi ut på en liten roadtrip igen...jag, maken, våra tre yngsta och mina föräldrar. Senast vi var ute och åkte kände jag igen ett ortnamn på en vägskylt från min släktforskning men tiden blev för knapp och vi fick åka hem. Jag tittade upp stället på nätet och såg att just på den här lördagen hade de sin årliga festdag...Tångeråsadagen! Det kunde jag förstås inte motstå! Vi gav oss iväg igen! I Tångeråsa i Kvistbro höll min morfars morfars släktlinje till i generationer! De var väl torpare som de flesta andra...och vi fick reda på att just i Tångeråsa var det i princip bara torpare och nästan inga egenägande bönder eftersom ortens starka släkt...von Falkenberg...ägde i stort sett allt...och också hade rätt att använda folket som han behagade...kalla in till dagsverken när han hade behov helt enkelt...en slags livegenskap alltså. Men någon bonde gömde sig i våra släktled och också en sexman bosatt på Björkön under 1600-talet i Skagershultsmossen...med det tjusiga namnet Conrad.

Tångeråsa är en liten söt plats med kyrkan mitt i byn...en gullig liten träkyrka från 1200-talet...en av få bevarade medeltida kyrkor av trä som finns kvar i Sverige! Tångeråsadagen inleddes med en gudtjänst och den gick vi på! Det var en musikgudtjänst...piano, sång och fiol...blandade låtar från olika tider...och kyrkan var nästan full...men det rymdes å andra sidan inte så värst många i den...kanske 60 personer på ett ungefär.

 

Altartavla från 1600-talet...under den finns fragment av de ursprungliga väggmålningarna från 1200-talet...

Två små fönster med målningar på från medeltiden...finns visst bara på detta ställe och ett till på fastlandet i Sverige! 

En pinad Jesus på korset...yngste sonen var fascinerad och rörd över allt blod han hade på kroppen (visserligen väldigt dekorativt...tre droppar tillsammans jämnt utspridda över hela kroppen) och hur mager han var...

Mäktig klockstapel från 1600-talet! 

Sedan tittade vi på konstutställning i bygdegården, gick på visning i kyrkan, åt medhavd lunch, tittade på gamla traktorer, stenkrossar, vedklyvar och sånt, lyssnade på Monica Robertsson som underhöll i gamla fattigstugan, tittade runt i det huset och kom i samspråk med släktforskare i släktforskarföreningen...frågade om några namn i min släkt och fick titta lite bland deras papper! Barnen fick köpa polkagrisar och yngste sonen hittade en handsmidd kniv som vi nekade honom att köpa men han tog saken i egna händer...gick fram till smeden och frågade vad den kostade...50 kronor och det var ju så billigt att vi inte sa nej! Lyckan var gjord! 

Och sen åkte vi vidare...åkte förbi Trystorps slott där von Falkenbergarna bodde...

...tog en annan väg hem och tänkte att vi skulle försöka se Skagershultsmossen...kom förbi Porla brunn...tittade där en stund...sorgligt nedgånget men spåren av det vackra fanns kvar. 

Sen åkte vi vidare mot mossen och körde förbi den vackra gården Bålby säteri där också Falkenbergarna huserade! 

Och så...vips...såg vi en gullig liten röd kyrka framför oss...Skagershults gamla kyrka...där vi också har släktband! Där hoppade vi ut och märkligt nog var kyrkan öppen! Vi tittade oss omkring och fikade på en bänk och upptäckte en gravsten med ett bekant namn...Lars Bellander...bruksinspektor på Hasselfors bruk under 1700-talet...en släkting till! 

Ja det var en fin och rolig dag! Mycket vackert, spännande fick vi se tillsammans och några intressanta samtal med trevligt folk fick vi också vara med om!