Det rör på sig.

Ibland hajar man till! I Sverige har vi ju våra statssanningar, vår statsreligion. Det finns ju lite allt möjligt i den där religionen men en tes är ju att:

Utan förskola går det åt skogen. På alla plan. Och det svänger lite på vilket sätt men den senaste varianten är ju att barn som går i förskola presterar bättre i skolan än barn som inte gått i förskola. I någon undersökning kom man fram att barn som gått i förskola presterar bättre i PISA än barn som itne gått i förskola. Detta forskningsrön blev till en sanning i svensk politik- och mediakultur och i alla (nästan) artiklar som rör skola och skolresultat poppar den här sanningen upp. Man kunde ju kanske tycka att Sverige i sig borde vara ett bevis för att den här forskningssanningen är osann. För om det vore sant skulle ju vi ha världens bästa skolresultat. Och det har vi ju inte. Tvärtom. Skolresultaten har dalat fastän att antalet barn i förskolan har ökat.

Men i alla fall. Sanningen är som den är. Är den väl fastslagen så är den. Och såna här statssanningar har en tendens att sippra ut och marinera folks hjärnor och så blir sanningen alltmer sann ju längre tid som går. Och just den här sanningen verkar i kombination med det faktum att förskolan numera är en del av skolväsendet och att förskollärarna är lärare. De jobbar enligt en läroplan och undervisar numera de små barnen. Och jag tycker mig se att förskollärare i gemen faktiskt anser att de är något slags riktiga lärare som har ett lika viktigt jobb vad gäller undervisning som de vanliga, gammeldags. riktiga lärarna. Och jag tycker mig märka att föräldrar på något sätt tror att förskolan gör något annat, något särskilt, något mer...än vad en förälder någonsin kan göra. I förskolan lär sig barnen både det ena och det andra som föräldrar verkligen inte kan lära ut. I förskolan kan barnen lära sig färger och matte och att bli empatiska och lösa konflikter. Så ja, jag tycker att det verkar som om statens och medias fastslagna sannning på riktigt har kommit att bli en folklig sanning.

Och därför hajade jag till häromdagen. Någon startade en tråd på en förskolesajt på facebooken. Någon ställde en försåtlig fråga: "Funderar lite på det här med undervisning i förskolan. Tror ni att ett barn som aldrig gått i förskola kan klara sig i skolan och upp i universitetsstudier med toppresultat?"

Svaret borde ju ha varit "nej". Det är omöjligt. Något enstaka barn kanske kunde klara det men på det stora hela borde det vara omöjligt. Sanningen går emot detta påstående helt enkelt. Det är inte sant för det kan inte vara sant eftersom sanning säger att det inte är sant. Men svaren kom snabbt...ramlade in ett efter ett annat. Och svaren var att "Självklart". "Absolut". "Jag har inte gått i förskola, jag har klarat skola och högskola". "Mitt barn har inte gått i förskola och hon är jätteduktig i skolan." "Klart de kan, tidigare generationer gick inte i förskola, det gick bra ändå." osv osv.

Jag häpnade. Vågade inte gå ifrån tråden. Jag tänkte att jag måste se hur det slutar. Snart måste väl ändå admin låsa den. Detta är ju outrageous! Otroligt! En hoper förskollärare matar ut den ena kommentaren efter den andra som fullständigt går emot den fastlagda sanningen. Hur kan de få fortsätta? Men det fick de! De fick fortsätta väldigt länge tills en något förvirrad admin ingrep och till slut konstaterade att frågan rörde sig om någon slags propaganda. Det var en sk halmgubbe. Någon gör ett orimligt påstående (som att man kan klara av skola och högskola utan att ha gått i förskola) och dessutom utan källa. Folk får reagera. Och sedan njuter frågeställaren av de starka reaktionerna. I och för sig var väl inte frågan orimlig utan tvärtom högst rimlig. Politikerna påstår att förskola är av nöden för fortsatt skolgång. Förskolans slogan har varit "det första steget på det livslånga lärandet" och det heter att alla barn måste få tillgång till undervisning på förskolan enligt den eminenta läroplanen...underförstått annars...Det blev heller inga starka reaktioner utan helt otippat en ening lugn tråd där alla - ALLA -. tyckte att det väl var självklart att barn klarar av skolan och högskolan utan förskola i ryggen. Det sunda förnuftet säger ju liksom det om man funderar...det gick ju bra fram till våra dagar liksom.

Det rör på dig i förskolesverige tror jag. Och det känns bra.

Verkligheter

Det skrivs så mycket. Den här sista tiden har det varit extra mycket. Jag blir trött. Men det kanske bara är jag. Jag vet inte jag, men ofta känns verkligheten overklig.

Den senaste tiden har man kunnat läsa att...

...betygskriterierna knäcker barnen. Och det är ju ingen nyhet om man är skolförälder. Eller betygskriterierna knäcker kanske inte direkt barnen men skolan i största allmänhet är så beskaffad att den gör en hel massa saker med barnen och ungdomarna...knäcker dem, undanhåller dem kunskaper, förvirrar dem, gör dem lata, gör dem stressade av verkliga eller inbillade krav...de stora sjoken av uppgifter eller det obefintliga innehållet knäcker barnen omväxlande med skapar en känsla av att de borde ha gjort något men de vet inte riktigt vad...Men i alla fall...Olika människor påtalar det tokiga med dagens skola. En förälder talade till och med på radio om att hon, högutbildad, docent, hade gjort en särskilt outgrundlig och svår uppgift åt sitt barn i åk 6 och bara fått ett D. På sociala medier har vanliga människor diskuterat skolan och verkar hålla med om att det inte står rätt till...undervisning och betygssättning duger inte. Det verkar vara helt uppenbart för väldigt många människor att skolan är i kris.

Och politikerna...vad säger de? Inte mycket märkligt nog. Björklund, som var med och förstörde skolan ännu lite mer, poppade upp och vill ha mer katederundervisning...fakta ska det vara nu. Och jag håller väl med. Man måste liksom veta vad man ska undervisa i och kontrollera att just det har gått in. Men ändå...jag blir lite orolig av hans utspel. Vilka fakta ska undervisas i? Hur ska undervisningen gå till? Hur ska det testas? Kan dagens lärare tillräckligt mycket i sina ämnen för att klara av att undervisa? Klarar barnen av långa dagar av bara faktamatande...och efterföljande plugg hemma för att befästa kunskaperna? Om inte...kommer man att släppa skolans barnpassningsuppdrag och låta barnen ha kortare dagar? Och i så fall...hur blir det med själva omsorgen av barnen? Vem tar hand om dem efter skolans slut? Fritids med läxläsning kanske.

Fridolin tänker inte i de banorna. Han har sitt eget sätt att tänka kring hur skolan ska gå bättre...Det är liksom inte i skolan det händer utan det är i förskolan och på fritids miraklerna ska ske. Det är förskolan som bygger själva grunden för elevernas skolkunskaper. Det har forskningen visat. De barn som gått i förskola presterar bättre i PISA. Så är det och då är det så. Och eftersom det är så ska alla förskolechefer benämnas rektorer. De ska få gå en riktig rektorsutbildning. För om de där cheferna blir rektorer så blir ledarskapet bättre och då blir det mer demokratiskt och jämlikt i förskolan. Fritidspedagogerna ska också bli legitimerade. Då får de högre status och fritidshemmen blir en tydligare del av skolsystemet. Ja, så där ser man...så blir skolan bättre! Lätt som en plätt.

Samtidigt kan man läsa att förskollärarna har fått nog. En förskollärare skriver en insändare med anledning av att förskoleupproret ska ha manifestationer runtom i landet. Förskolläraren skriver att det som pågår i förskolan är strukturell misshandel av barnen. Förskolan är dysfunktionell. Barngrupperna är för stora, pedagogerna för få. Det är särskilt allvarligt på småbarnsavdelningarna. Det ökade antalet diagnoser hänger ihop med för stora barngrupper. Det finns inte vikarier så att det räcker och många av de som finns att tillgå är unga och oerfarna. Förskolepersonalen toppar sjukskrivningsstatistiken. Barnen mår inte bra av allt detta...de blir inte tillräckligt sedda och omhändertagna.

Fridolin verkar inte riktigt veta om det här. Han låtsas att allt är som det ska...bara förskolecheferna blir rektorer så faller liksom allt på plats. Och den där frasen om att det går bättre för barn som gått i förskola...den rapas ut..trots att verkligheten ständigt säger något annat. Källkritik är dagens inneord...men det verkar inte vara något som politiker eller media är särskilt intresserade av. Inte på riktigt alltså.

Ok. Samtidigt, igen...kan man läsa om att heltidsreformen i Stockholm har lyfts igen. Det där med att alla barn ska ha rätt att få gå heltid i dagis oavsett vad deras föräldrar har för sig. Liberalerna har påtalat att det inte funkar och att antalet timmar barnen har rätt till måste minskas. Men Wanngård står på sig. Det är inga problem med heltidsreformen. Wanngård säger att förskolan sätter en grund både pedagogiskt och socialt i vuxenlivet. Och då fattar väl alla att det inte finns någon gräns för hur många timmar barnen kan vara på förskolan. Ju mer desto bättre antar jag. Många timmar = mer pedagogik och ännu mer sociala vuxna i framtiden. Förskolan ska utvecklas...inte krympas. Och utveckling betyder mer. MER. Barn ska inte väljas bort. Att sen heltidsreformen lockar föräldrar att välja bort sina barn...det är inget som bekymrar Wanngård. Och varför skulle det göra det? Det är ju i förskolan det händer. En förskollärare uttalar sig och berättar att de blir lite trötta... barn där fler timmar och inga fler pedagoger. En förälder får också säga sitt...Han tycker om heltidsreformen. Det är tufft att ta hand om två barn. Och ungen...ja den blir mer stimulerad av att vara med sina klasskamrater (!) än att vara hemma med pappa och en 1-åring.

Ja, vad säger man? Ingenting egentligen. Man får konstatera att verkligheten har blivit overklig. Det finns liksom ingen kontakt mellan den riktiga verkligheten och den teoretiska verkligheten. Och det overkligaste av allt är att de som styr verkligheten för alla andra inte uppfattar det alls.

Helgen som gått!

Helgen har kommit och gått! En trevlig helg har vi haft! Maken har fått mycket gjort med husrenoveringen...mer gips uppsatt i sovrumstaket med hål utsågade för spottar och el dragen under..fönsterinfattningar målade och uppsatta...och så har vi bestämt oss för golv också...massivt lutat och vitoljat furugolv...

...jag tror att det kommer att bli så fint! Längtar efter att det blir dags att lägga golvet! Men än är det lite jobb kvar innan dess!

I lördags kom äldste sonen hem! Det var så härligt att ha honom här igen...det var ju en hel vecka sen vi sågs! Hela familjen åt lunch tillsammans och sen åkte jag och sonen och handlade lite saker till hans nya hem...ett skrivbord han och flickvännen beställt på Jysk till halva priset...jättefint! Och lite annat smått och gott! Det var mysigt att vara ute med bara honom! Sen blev det kaffedags och så åkte han hem till sig igen! Men så hade han ringt sin mormor och morfar och frågat om de ville komma och hälsa på på söndagen...det ville de gärna och då passade jag också på! Jag och de två yngsta följde med när de ändå skulle åka! Det var roligt att se deras hem igen...för en vecka sedan var det mest kartonger och en säng...men nu hade de fått fin ordning...lampor och gardiner och blommor och mattor och skrivbord...De hade fått det jättefint! 

 Sonens flickvän visade barnen ett program om människokroppen hon har användning för i sina studier! Det var spännande att kunna vrida på skelettet och fästa muskler och se vad de hette och gjorde! 

Senare åkte vi till IKEA alla tillsammans...det unga paret hade lite mer saker som behövde köpas och vi andra tittade och handlade lite småsaker! 

Sen blev det dags att åka hem till söndagskvällsfixet! Mat och plock och tv och nattning! Helgen tog slut! En fin helg! 

Torsdag kväll

Det är torsdag och snart är arbetsveckan slut. Veckan har varit bra...en blandning av allt möjligt...sjuka barn...vi har nog fått alla slängar man kan få av influensan...men det går ju bra det med. Jag är ju hemma och slipper alltså vabba och maken slipper vabba. Fast jag hade kanske inte vabbat ändå...sjuklingarna är 14 och snart 12 år gamla...då får man väl inte vabba tror jag. De skulle alltså ha varit ensamma hemma sjuka ...ja, det är skönt att vi slipper sånt. 

Det är trist med sjukor...det blir segt, man kommer ur sina rutiner, man kan inte plugga något alls fast man får tid hemma...men sjuklingar orkar ju inte sånt. Det blir stiltje. Fast det har varit trevligt ändå. Vi har tittat på tv tillsammans...sett färdigt tv-serien om romarriket och tittat på ett par bra filmer...och så har jag läst en hel del högt. Vi håller oss till romarriket ett tag till...och jag läser Antikens historier av Alf Henriksson. Den är bra och särskilt 14-åringen uppskattar den. Jag gillade också den här boken när jag var tonåring...köpte den för evigheter sen på en bokrea och läste ofta i den och tvillingboken som handlar om Grekland.  

Jag och sjuåringen har varit friska som vanligt och vi har fortsatt med vårt vanliga vardagsjobb. Vi har vår skola varje morgon och det gillar vi båda två. 

I matten går det framåt. N har börjat med tiotalsövergång...9+2, 7+5 osv. Det går bra. Han är så säker på sina "tiokompisar" att det går lätt att dela upp talen och pussla ihop dem igen i huvudet.

N blir bättre och bättre på att skriva själv också. Vi jobbar vidare med skrivstilen och det går lättare och lättare för varje dag. 

N gillar att få skriftliga instruktioner som han ska följa! 

Mat ska man ha varje da'...jag lagar mest samma samma hela tiden...nåt med köttfärs, korv, fisk, nåt enkelt...och om och om igen. En soppa jag börjat göra regelbundet är broccolisoppa...och när folk är sjuka passar soppa extra bra...lättätet och värmande. I frysen hade jag några överblivna baguetteskivor som fick vitlökssmör och lite mozarella på sig in i ugnen...gott! 

Vi har inte varit ute jättemycket denna vecka men ett par promenader har det blivit...en dag gick vi till "berget" i närheten. Det är alltid roligt att promenera och leka där men den här gången var det extra kul tyckte N. Det var tjock härlig mjuk snö som var underbar att kana ner i på den branta berghällen! Det ser så farligt ut när man ser det...det branta stupet...men så farligt är det inte...här lekte jag mycket som barn...lekte bergsbestigare, kanade på snö och is...ett härligt ställe för barn! 

Och nu är det torsdag kväll och vardagsveckan är snart slut! Det är skönt! Äldste sonen ringde (jag är så glad över att vi hörts av varje dag!) och pratade en stund och sa att han nog skulle komma en sväng i helgen! Det gjorde mig glad! 

Mitt barn i 5:an har varit sjuk i en vecka. Jag frågar vad han har missat.  Svaret blir att han missat att skriva ett brev i svenskan. De har ny lärare (den 20-nånting han mött under sina 5,5 år i skolvärlden) och hon ville ha ett brev från var och en av eleverna för att lära känna dem lite bättre. Jo, det är ju bra..att skriva något, ett brev...helt ok. Men i sex lektioner? Och detta verkar vara allt, i alla de andra ämnena också verkar det som. Ingen mer information om vad han missat har nått mina ögon eller öron. Jag letar i plattan...där ska allt skolarbete finnas numera...men jag hittar inte något särskilt där heller. Jo, i engelskan finns något. De jobbar med idiom nu tydligen. I två veckor. Och då handlar det tydligen bara om idiom. Eleverna har fått en instruktionstext till området. De ska alltså lyssna på läraren som berättar om vad vissa idiom heter på engelska. Sen ska det lekas gissningslekar. Och så ska det ritas bilder. Och redovisas i grupper. Och skrivas brev till brevvännen i en annan stad som också ska få gissa på idiom. 

Och sen kommer det där som numera är obligatoriskt. Bedömningskriterierna och det centrala innehållet. De små 11-åringarna (ja, några kanske är 12 nu) ska alltså läsa och förhålla sig till dessa kriterier. Eller bara tänka att "jag bryr mig inte". Eller är de till för föräldrar som tittar in i plattan? För att vi ska tro att det är seriöst, det som sker i skolan. Men det biter inte på mig..jag tycker inte det. Två veckor med idiomlekar...sex lektioner. Jag tänker på vad eleverna kunde ha lärt sig på sex veckor. Textläsning, högläsning, körläsning, tyst läsning, glosor, ett grammatikmoment, översättningsövningar där eleverna får träna på momentet, tagit upp tre, fem starka verb, samtal om texten, kanske skriva en kort resumé av texten, läxa, förhör. Och i texten kanske det fanns något idiom. Kanske kunde man tagit upp det på tavlan. Kanske kunde man tillsammans ha kommit på några fler idiom på svenska och lärt sig vad de heter på engelska. Och om man tänker på eleverna kunde ha jobbat på det sättet, varje vecka, varje termin, varje år...istället för som nu...planlöst, vad som helst, långa innehållslösa moment...och tänker på skillnaden i vad som hamnar i elevernas hjärnor, skillnaden i mängd av stoff som kommer in där och genom ständig träning och nötning fastnar därinne...blir jag ledsen. 

Ny vecka, nytt liv!

Förra veckan var lite speciell! Vår äldste son flyttade hemifrån! Han och hans flickvän flyttade in i sin alldeles nybyggda studentlägenhet på sin studieort! Det kändes...ja, vad kändes det? Alla möjliga ord far omkring i skallen och alla möjliga känslor kommer och går! Innan själva flytten kändes det pirrigt och jobbigt och ledsamt...det gick så väldigt fort! Tjugo år som plötsligt bara gått och så står man där med ett barn som inte är ett barn...en vuxen ung man...redo att sätta igång sitt lev på egen hand...med oss i bakgrunden och inte i vår regi! Hur skulle det kännas? Skulle jag bli ledsen när sjäva flyttdagen kom? Hur ska framtiden te sig? 

Och så kom den där dagen...i torsdags...och sonens alla kartonger var packade och garderoben tom och byrålådorna likaså...Maken var med och körde saker och hjälpte till med att frakta ny säng och montera upp den...Det kändes bra att han var där med sonen och hjälpte till...och berättade för mig hur allt gick och hur det såg ut...

Jag blev lite nostalgisk av alla tankar på hur det skulle bli och hur det varit...och tittade i fotoalbum och mindes..allt fint vi gjort, hur mysigt vi hade det...Ovan står sonen 4 år gammal med väska och ryggsäck packad..vi ska på semester till Åland och han är taggad och glad över den stundande resan! Och nu börjar en annan, ny resa för honom! 

Och i lördags åkte hela familjen in till sonen och hans flickvän för att se var de ska bo! Det var så roligt att komma dit! Lägenheten var fin och fräsch...såklart, den är ju helt nybyggd! De har mycket jobb kvar förstås...möbler ska skaffas och tavlor och gardiner och allt sånt! Området var också fint  med natur runt omkring och nära skola och affär! Vi blev bjudna på kaffe och kunde hjälpa till med lite av varje! Och sen åkte vi alla till ett köpcentrum och åt lunch tillsammans...ärenden skulle uträttas och saker inköpas och det var roligt att få vara med! 

Ja, och nu bor vår äldste inte hemma! Jag ska nu bara ställa fram sju tallrikar och inte åtta. Hans rum är tomt och tyst tills vidare...en av bröderna väntar på att ta över det men han får vänta lite till! Det känns ändå helt ok, ganska bra faktiskt! Det känns bra att sonen blivit stor och kapabel och villig att ta itu med sitt liv och är på väg att bli en vuxen man helt enkelt! Han är på väg att ordna sitt första hem, ro sin yrkesutbildning i land...på väg att starta sitt vuxna liv! Vi har liksom klarat av det tillsammans så här långt, vi föräldrar och sonen tillsammans och nu är han redo för nästa steg! Det är ju det man vill som förälder...att barnen ska kunna ge sig ut och ta itu med sina vuxna liv! Och när man får vara med lite på ett hörn, få hjälpa till, bli rådfrågad om något då och då, få telefonsamtal och sms, höra att jag kommer snart förbi, att vi är välkomna att hälsa på...då blir man ännu gladare! 

En 50-talshemmafru

Jag tittar på När livet vänder. Det handlar om Natascha Kampusch som blev bortrövad när hon var 10 år och satt fången i en källare i 8 år. Det är hemskt att höra. Det är hemskt att föreställa sig den lilla flickan...bortförd från sina föräldrar, ensam, instängd, misshandlad, skräckslagen...i ovisshet. Jag blir starkt berörd. Jag blir också illa berörd av annat...sånt som inte har med flickans upplevelser att göra...utan av journalistens egna slutsatser. Hon berättar att flickan när hon blev äldre fick komma upp ur källaren, sova bredvid mannen, fastbunden vid honom, hon misshandlades allt värre och hon tvingades utföra hushållsarbete..."och vara som hans unga femtiotalshemmafru". Jag studsar lite när frasen kommer. En sån parallell kan alltså komma helt naturligt. och slippa igenom korrekturläsning av manus och få framföras i Sveriges television. Man tycker att det är rimligt att jämföra en fängslad, inspärrad, misshandlad ung kvinna med en hemmafru från 50-talet. Man tror alltså att hemmafruarna på 50-talet var fångade i hemmen och var tvingade att utföra hushållssysslor åt sina tyranner till män. Flickans öde är tragiskt och fruktansvärt. Men det är också tragiskt att vi så totalt har förvanskat och förvridit vår gemensamma kvinnohistoria.