Ja, nu har det forskats igen. Det finns ju så mycket att forska om. Den här gången handlar det om hur barnen tar sig till skolan. Det har visat sig att barn som tar sig på egen hand till skolan blir liksom bättre.
Det är allt möjligt som blir bättre om barnen får ta sig själva till skolan.
Om barnen får skjuts eller blir följda till skolan kan:
- barnen inte utforska sin närmiljö.
- barnen inte interagera på egen hand med kompisar.
Och det här är allvarliga saker. Barnen blir MINDRE SJÄLVSTÄNDIGA och TRYGGA I SIN SKOLMILJÖ.
Om barnen får skjuts med bil är det extra farligt. De kan få problem med den psykiska hälsan då. Det har visat sig.
Den här nya forskningen visar att:
- Barn som får gå, cykla eller åka buss (alltså utan föräldrar) mår bättre och till och med PRESTERAR bättre.
Den här forskaren tycker att detta är mycket bekymmersamt och hoppas att hennes forskning kan öppna ögonen på föräldrar.
Skolresorna måste omvärderas. Skolresorna är möjligheter för barn och ungdomar att ägna sig åt aktiviteter som gör dem glada och pigga...prata och umgås med vänner eller surfa på mobilen. Om de stackars barnen bara får sitta och slumra i en bil...ja då blir de inte glada och nöjda. Det är lite oklart varför de inte kan surfa på mobilen under bilresan...eller kanske växla ett ord med chauffören...men äh. De är i alla fall inte glada och nöjda och inte aktiva...de där barnen som skjutsas. Och det vet ju alla att aktiva och glada och nöjda barn presterar bättre än trötta och uttråkade barn. Det allra bästa är att resa tillsammans med kamrater. Då blir barnen glada och nöjda.
Men det är inte helt kört om man nu måste skjutsa barnen. Om det nu ligger till på det sättet får man försöka göra bilresan till en rolig stund.
Tja, vad säger man?
För min del blir jag lite beklämd. Det känns märkligt att inse att den korta tid det för de flesta tar att åka till skolan har blivit avgörande. Det är liksom vad som blev kvar av barndomens fria härliga tid. Eller? Så måste det väl vara. Det är under vägen till skolan barnen kan få utforska sin närmiljö, umgås på egen hand med kompisar, slappna av och ha kul. På något sätt borde väl det vara utgångspunkten för forskningen. Är det rätt att barnen har berövats sin frihet? Men det blir jobbigt förstås. Det går inte att prata om det. Nä, man får börja liksom i mitten av problemet. Och då blir skoltransporten avgörande.
Men hur ska det gå till då? Ska föräldrar som ändå ska iväg till sitt sticka från hemmet och låta yngre skolbarn ta sig själva till skolan. Ingen vet om de gick? Om de låste? Om de kom fram? Och blir det förresten inte lite dumt om man nu som förälder ändå ska åka bil och inte tar med barnet på vägen? För det är ju inte som förr längre...när mammorna vinkade av sina barn. Såg dem gå. Tog emot dem när de kom hem. Och framför allt...det finns inte längre något bemannat hem vilket gör att barn inte längre kan röra sig fritt ut och in som förr i tiden. Det är ju inga hemma. Ingen som ser något. Ingen som vet vad som händer. Att gå i ett villakvarter eller hyreshusområde i våra dagar är som att gå på en öde planet. Det är stilla och tyst. Och då kan väl inte barn röra sig fritt och utforska närmiljön. Det vet man väl om. Och då ska det alltså ske under vägen till och från skolan.
Jaja, det blir nog bra. Man får forska på. Undersöka hur det är och snickra ihop små teorier. Ingen bryr sig väl ändå. Barn ska fraktas till skolor och dagis och tar man bilen tar man väl med ungarna förstås. Nåt annat vore väl knasigt. Någon gång kanske någon får för sig att forska om ifall vår moderna livsstil verkligen är nåt att ha. Är den hållbar? Är den bra för barnen? Är den bra för föräldrarna? Mår vi bra av den?
Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug
söndag 14 januari 2018
Helgen...
...går mot sitt slut! Snart är måndagen här igen! Helgen gick fort...som den brukar!
Fredag...maken kom hem strax innan lunch! Vi pratade och åt lite lunch och promenerade till mellanstadieskolan för att möta 11-åringen. Sen drog maken igång med lite renoveringsfix och jag umgicks med barnen och städade en garderob och fixade fika och ordnade med kvällsmaten sen.
Lördag...läxplugg...eget och skolans. Lunch och tvätt och sen upp på vinden och letade skridskor. Och sen gick jag och de två yngsta till fotbollsplanen där de brukar spola is...och det var is att åka på...inte jättebra men ändå helt ok! Och barnen tyckte det var härligt att åka i mörkret!
Fredag...maken kom hem strax innan lunch! Vi pratade och åt lite lunch och promenerade till mellanstadieskolan för att möta 11-åringen. Sen drog maken igång med lite renoveringsfix och jag umgicks med barnen och städade en garderob och fixade fika och ordnade med kvällsmaten sen.
Lördag...läxplugg...eget och skolans. Lunch och tvätt och sen upp på vinden och letade skridskor. Och sen gick jag och de två yngsta till fotbollsplanen där de brukar spola is...och det var is att åka på...inte jättebra men ändå helt ok! Och barnen tyckte det var härligt att åka i mörkret!
Sen hem och fundera ut lite mat...hemgjord pizza...sätta det, kolla vad som fanns i kylen...iväg till affären och köpa skinka och ananas...hem och hacka och som tur var var maken färdig med byggande och dusch och kunde kavla ut. Sen åkte maken och äldste sonen på revy tillsammans! Roligt för dem att få lite egentid! Och jag och barnen fixade färdigt pizzorna och åt tillsammans. Sen blev det Harry Potter framför tv:n.! Mysigt! Det var länge sen jag såg Harry Potter och för sexåringen var det första gången...och han älskade det!
Söndag...plugg med elvaåringen och trettonåringen...matte och engelska och tyska och religion...Maken snickrade och sågade...Skjuts till freerunning...fram och tillbaka och sätta ett par av barnen att fixa stuvade makaroner och korv! Det skötte de bra! Äta och iväg igen! Hem och plugga lite mer! Tvätten och disken! Och en kladdkaka in i ugnen: Min pappa tog sista hämtningen...skönt att slippa åka igen! Och så fika och lite snack med de stora barnen. Kvällsmaten skulle förberedas. De yngsta tre gav sig ut i trädgården och höll på med sina airsoftpistoler...härligt att se dem smyga förbi och höra glada röster... och sen kvällsbad för minstingen! Och sen kunde friden lägra sig lite...potatissallad och köttbullar och korv (igen) framför tv:n...Harry Potter igen! Och N är som förtrollad!
Ja, så har helgen kommit och nästan gått! Och vardagsveckan kan börja igen!
Ja, så har helgen kommit och nästan gått! Och vardagsveckan kan börja igen!
lördag 13 januari 2018
Vad var det jag sa?
Jag säger det igen. Vad var det jag sa? När det gäller skolan och dess kvalitet anser jag mig ha rätt. Min nattsvarta syn stämmer. Och idag när jag slog upp tidningen fick jag återigen bevis på att jag inte är galen. Det handlar om att 7 av 10 företag i Sverige vill växa men att de inte kan hitta kompetent personal. Vi skulle behöva importera högutbildad arbetskraft men vi är inte tillräckligt attraktiva som land för att det ska vara möjligt. (Ett annat av alla de problem vi brottas med här i Stormaktssverige. Vi har en sjuk bostadsmarknad och ett oproportionerligt högt skattetryck. Så står det. Och jag tror det. Men jag lämnar det därhän just nu.) Så här skriver ledarskribenten Cecilia Blomberg: "Sverige lyckas inte på egen hand få fram högutbildade personer i tillräcklig grad. Den skolkris som tillåtits pågå allt för länge har nu nått universiteten. Situationen är så prekär att lärare har varnat för att nivån på landets högskoleutbildningar måste sänkas då studenterna saknar grundläggande förkunskaper för att klara studierna."
Ja, så står det. Och detta innebär förstås att hela skolsverige har problem Det är inte bara någon skola här och där som inte lär ut tillräckligt. Det är ett NATIONELLT PROBLEM.
Ja, så står det. Och detta innebär förstås att hela skolsverige har problem Det är inte bara någon skola här och där som inte lär ut tillräckligt. Det är ett NATIONELLT PROBLEM.
Hur står det till?
Att prata skola är känsligt. Jag trodde förskola var det allra känsligaste man kunde ta upp i det här landet men jag inser att skolan är ett ännu känsligare kapitel. Det är som att trampa på ömma tår när man kritiserar skolan. Och jag fattar...man vill ju så gärna att ens barn ska gå i en bra skola, man vill lita på att barnen kommer att få sig allt de behöver till livs, man vill att det ska gå bra. Och man är ju tvungen att skicka barnen till skolan. Man har inget val. Hur det än är i verksamheten måste barnen dit. Då är det lugnast att tycka att skolan ändå är bra. Om någon klagar uppstår en tävling...men hos OSS är det bra, men det är ändå lite bättre i VÅR skola, och för MINA barn går det bra...Och jag fattar...det är klart att det finns olika bra skolor och olika bra lärare. Så har det väl alltid varit...i varierande grad. Men nu har jag en känsla av variationerna är för stora och att det oftast varierar åt fel håll. Alltså att det oftare är sämre än bättre. Hur kan jag då ha mage att säga det? Tja, allt tyder ju på det. PISA-ras, andra undersökningar, larm från högskolor, larm från näringsliv...Allt tyder på att skolan har allvarliga problem. Och som jag tolkar det är problemen på en djup nivå...det duger inte att komma och säga att...på MINA barns skola är det ändå bra, eller DEN läraren är ändå bra...Så kan det förstås vara...men det räcker inte...inte om basen i hela skolsystemet är fel. Och det tror jag att den är.
Läroplaner och kursplaner är luddiga och ger inga ordentliga riktlinjer om vad man ska göra, vad barnen ska lära sig. Detta öppnar upp för den här stora variationen vi tydligen ser ute i skolorna. Vissa tolkar så och andra tolkar si.
Betygskriterier är luddiga och öppnar upp för godtycklig betygsättning. Det läraren tycker kan alltid rättfärdigas på något sätt genom någon av alla de luddiga fraser betygskriterierna anger.
Skolan styrs av kommunpolitiker som alltså inte är experter på skola och utbildning.
Det finns alltså inget fast ramverk kring skolan och vad den egentligen är till för. Och vad är skolan till för då? Rimligtvis borde den vara till för att se till att barnen får vissa kunskaper de annars inte skulle tillägna sig. Men så ser det inte ut. Skolan är till för så väldigt många andra saker...det är en social inrättning, demokrati ska läras ut, jämställdhetsfrågor ska behandlas, barnens personligheter dras in i det hela...har du varit aktiv nog? Har du upplåtit din stämma? Om icke...då har du inte bidragit till att föra diskussionen vidare...och då håller du inte måttet. Kan du fakta? Spelar ingen roll...du har inte fört väl utvecklade resonemang och du har inte jämfört eller dragit några utvecklade eller väl utvecklade slutsatser. Skolan har blivit som en labyrint där vägarna oftast leder vilse.
Och jag påstår bestämt att jag inte är ensam om att tycka på det här sättet. Och visst...jag är nattsvart i min syn på skolan. Det är jag eftersom jag anser att det ser nattsvart ut helt enkelt. Jag ser det jag ser i mina barns skolor. Och jag ser skillnaden och den negativa utvecklingen...mina 14 år som skolförälder har låtit mig få en viss inblick i de spår skolan lämnar efter sig som är möjliga att spåra utanför skolans lokaler. Det jag ser är inte en positiv utveckling. Det går inte åt rätt håll. Det går åt fel håll. De strukturer som fanns för 14 år sedan, 12 år sedan, 10 år sedan...är på väg bort...och ersätts av googlande, pratande, planlöst skrivande, fler och fler lekbetonade aktiviteter, och digitaliseringen...bara den är värd många många blogginlägg...allt åtföljt av en allt mer sluten värld där föräldrar icke göre sig besvär. Vi har icke med saken att göra.
Men mina egna iakttagelser är bara en del min nattsvarta syn. Om allt omkring mig hade varit frid och fröjd och det bara var jag som var missnöjd skulle jag nog få ta in att det var jag som var konstig och oresonlig. Men så är det ju inte...det finns många tecken och signaler och larm som styrker min syn på det hela.
Lärarstudenter har tydligen svårt med det svenska språket. Och därför föreslår en universitetslektor ett basår i det svenska språket. Den här lektorn påstår att 20 % av lärarstudenterna har svårt med grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Ett av skälen till detta kan vara de låga antagningskraven till lärarutbildningarna.
Det studenterna har svårt för är:
-svårighet att förstå vad uppgifter går ut på.
-svårt att skriva fullständiga meningar.
-syftningsfel.
-små och stora bokstäver, sätta punkt.
Studenterna har brister på alla möjliga nivåer helt enkelt. Lektorn säger att hon inte kan bedöma om innehållet i en tenta är tillräckligt bra eftersom hon inte kan utläsa det i svaret från studenterna.
Man kan också läsa om att språkkunskaperna hos studenterna har sjunkit. I juli 2017 kunde man läsa om att elever med godkända gymnasiebetyg i till exempel franska saknar elementära förkunskaper. Det har också framkommit att gymnasieskolor fuskar med betyg i stor skala. Kommuner, rektorer, elever och föräldrar trycker på och tjänar på manipulationer. I den här artikeln förs också den mycket viktiga tanken upp: SKOLGÅNG ÄR INTE DETSAMMA SOM LÄRANDE.
Dick Harrison har skrivit en hel del om studenters försämrade kunskaper i historia. I SvD finns en hel del att läsa om man är prenumerant. Han säger att som universitetslärare kan han se att kunskaper han lärde sig på mellanstadiet måste han numera lära ut på universitetet. Och då undervisar han alltså studenter som har valt att studera historia på akademisk nivå. Han säger att vi har en allmän förflackning när det gäller bildningen i Sverige.
Inger Enkvists, Martin Ingvars och Magnus Henrekssons bok Pedagogiken och kunskapssynengör en fullständig genomgång av hur dagens skola fungerar och vilken kunskapssyn den har. I boken får man tydlig information om vilka problemen är, varför de är problem och vad man bör göra för att vända skutan.
Martin Ingvar skriver att internationella undersökningar gång efter annan visar att svenska elever presterar avsevärt sämre i dag än tidigare. Han anser att den negativa utvecklingen delvis kan förklaras av att dagens undervisning inte är anpassad efter hur elever tillgodogör sig nya kunskaper. Modern forskning visar att NÖTNING, FLIT OCH TRÄNING är de studietekniker som får elever att tillägna sig bestående kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Och här vill jag lägga till att detta måste gälla språk också. "Repetition är den breda vägen till kunskaper." Det finns inget annat sätt att lära sig och utvecklas inom ett ämne än ständig repetition och att målmedvetet bygga färdigheter som stödjer inlärning. Man måste uppnå en automatik i räkning, skrivande och läsning för att kunna ta till sig fler och mer avancerade kunskaper.
Lärarledda lektioner är viktiga för att det hela ska fungera men i Sverige har vi valt en annan väg. En väg som stakades upp genom 1946 års skolkommission. Där spelade Alva Myrdal en nyckelroll och hon var influerad den amerikanske pedagogen John Deweys idéer. Där spelade eget arbete stor roll. Undervisningen skulle inte förmedla konkreta kunskaper utan forma den växande människan och väcka hennes inneboende kreativa förmågor. Barnen skulle arbeta och upptäcka på egen hand. Fler idéer som smugit sig in i Sverige genom att man förvrängt pedagogers och psykologers budskap är att läraren ska vara handledare och att eleverna ska ta eget ansvar.
Martin Ingvar skriver att en undervisning med stort fokus på eget arbete inte stämmer överens med hur barn och unga utvecklas. Pannloberna, de delar av hjärnan som styr moral, kontroll och planering, är inte fullt utvecklade förrän långt upp i ungdomsåren. Barn och ungdomar är alltså inte mogna att ta stort ansvar för sitt arbete. De behöver normer och förväntningar. De behöver lära sig självdisciplin och studietekniker av vuxna. Och det var detta som skedde i den traditionella undervisningen och skolan. Det har visat sig att traditionella undervisningmetoder ger goda resultat och att en för stor betoning på eget arbete kan vara rent skadligt för elevers möjligheter att förvärva bestående kunskaper. Och det är inte bara kunskaperna som blir lidande. När eleverna får ta för stort ansvar för sitt eget lärande ökar också elevernas ångest, hyperaktivitet, nedstämdhet och antisociala beteenden. Elever, särskilt pojkar, fick sämre självförtroende och blir illa rustade att gå vidare till högre årskurser.
Inger Enkvist skriver om den kunskapssyn som finns i skolan. Hon menar att sedan 1970-talet har skolans uppgift förändrats från att vara en förmedlare av kunskap till att i första hand fungera som en institution för social utjämning. Detta har försvagat inlärningen. Lärarens roll har kommit att handla om att "se till hela eleven" istället för att ägna sig åt ämnesundervisning. Det hela landar i att eleverna ska söka kunskap på egen hand och därmed hamnar alltså ansvaret på eleverna själva. Eleverna ska arbeta på egen hand...kunskaper är subjektiva och eleverna ska utarbeta sina egna kunskaper. Eleverna ska kunna leda och bedöma sitt eget arbete.
Inger Enkvist berättar att studier brukade innebära att läsa och lyssna till vad vuxna intellektuella som hade studerat kunde förmedla till unga personer som på grund av sin ålder inte hade hunnit se och förstå så mycket av världen. Att studera var i koncentrerad form att få del av väsentlig kunskap från tidigare generationer.
Kunskap finns och den kan och bör läras ut till eleverna. Enkvist säger att länder som har bra resultat har fokus på kunskaper. Och att det inte finns ett enda land med ett framgångsrikt utbildningssystem där elever på egen hand ska söka kunskap (och att låta 11-åringar skriva brev i engelska, skriva uppsats efter uppsats, prata och prata och prata...i engelska eller tyska eller franska..istället för att studera texter, ord och grammatik och nöta och träna in detta....det är att låta elever söka sin egen kunskap).
Inger Enkvist låter dessa ord falla som tunga stenar över oss...Människan har med kunskap, inte minst i teknik, lyckats forma världen efter sina behov och önskemål men vissa har i övermod och okunnighet trott att hon kan sluta att överföra den kunskap som ligger till grund för framstegen, varmed hon förstås förbereder slutet på den era hon har skapat. Om Sverige och andra västländer fortsätter att acceptera de här kunskapsfientliga trenderna, innebär detta att en 2500 år lång utveckling bryts.
Ja, orden faller tungt. Och jag tror på vartenda ett av dem. Men ingen lyssnar. Ingen vill förstå. De som bestämmer vill ha det som vi har det. Och lärarna är för dumma eller för hjärntvättade för att protestera eller kämpa emot. Och föräldrar, ja, de är för inriktade på att försvara sitt eget, förmodligen av rädsla för sina barns skull. Det måste vara bra! Annars är det ju hemskt. Och det vill man ju inte att det ska vara. Och barnen...ja, det är de som drabbas. Och med dem drabbas hela vår kultur.
Läroplaner och kursplaner är luddiga och ger inga ordentliga riktlinjer om vad man ska göra, vad barnen ska lära sig. Detta öppnar upp för den här stora variationen vi tydligen ser ute i skolorna. Vissa tolkar så och andra tolkar si.
Betygskriterier är luddiga och öppnar upp för godtycklig betygsättning. Det läraren tycker kan alltid rättfärdigas på något sätt genom någon av alla de luddiga fraser betygskriterierna anger.
Skolan styrs av kommunpolitiker som alltså inte är experter på skola och utbildning.
Det finns alltså inget fast ramverk kring skolan och vad den egentligen är till för. Och vad är skolan till för då? Rimligtvis borde den vara till för att se till att barnen får vissa kunskaper de annars inte skulle tillägna sig. Men så ser det inte ut. Skolan är till för så väldigt många andra saker...det är en social inrättning, demokrati ska läras ut, jämställdhetsfrågor ska behandlas, barnens personligheter dras in i det hela...har du varit aktiv nog? Har du upplåtit din stämma? Om icke...då har du inte bidragit till att föra diskussionen vidare...och då håller du inte måttet. Kan du fakta? Spelar ingen roll...du har inte fört väl utvecklade resonemang och du har inte jämfört eller dragit några utvecklade eller väl utvecklade slutsatser. Skolan har blivit som en labyrint där vägarna oftast leder vilse.
Och jag påstår bestämt att jag inte är ensam om att tycka på det här sättet. Och visst...jag är nattsvart i min syn på skolan. Det är jag eftersom jag anser att det ser nattsvart ut helt enkelt. Jag ser det jag ser i mina barns skolor. Och jag ser skillnaden och den negativa utvecklingen...mina 14 år som skolförälder har låtit mig få en viss inblick i de spår skolan lämnar efter sig som är möjliga att spåra utanför skolans lokaler. Det jag ser är inte en positiv utveckling. Det går inte åt rätt håll. Det går åt fel håll. De strukturer som fanns för 14 år sedan, 12 år sedan, 10 år sedan...är på väg bort...och ersätts av googlande, pratande, planlöst skrivande, fler och fler lekbetonade aktiviteter, och digitaliseringen...bara den är värd många många blogginlägg...allt åtföljt av en allt mer sluten värld där föräldrar icke göre sig besvär. Vi har icke med saken att göra.
Men mina egna iakttagelser är bara en del min nattsvarta syn. Om allt omkring mig hade varit frid och fröjd och det bara var jag som var missnöjd skulle jag nog få ta in att det var jag som var konstig och oresonlig. Men så är det ju inte...det finns många tecken och signaler och larm som styrker min syn på det hela.
Lärarstudenter har tydligen svårt med det svenska språket. Och därför föreslår en universitetslektor ett basår i det svenska språket. Den här lektorn påstår att 20 % av lärarstudenterna har svårt med grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Ett av skälen till detta kan vara de låga antagningskraven till lärarutbildningarna.
Det studenterna har svårt för är:
-svårighet att förstå vad uppgifter går ut på.
-svårt att skriva fullständiga meningar.
-syftningsfel.
-små och stora bokstäver, sätta punkt.
Studenterna har brister på alla möjliga nivåer helt enkelt. Lektorn säger att hon inte kan bedöma om innehållet i en tenta är tillräckligt bra eftersom hon inte kan utläsa det i svaret från studenterna.
Man kan också läsa om att språkkunskaperna hos studenterna har sjunkit. I juli 2017 kunde man läsa om att elever med godkända gymnasiebetyg i till exempel franska saknar elementära förkunskaper. Det har också framkommit att gymnasieskolor fuskar med betyg i stor skala. Kommuner, rektorer, elever och föräldrar trycker på och tjänar på manipulationer. I den här artikeln förs också den mycket viktiga tanken upp: SKOLGÅNG ÄR INTE DETSAMMA SOM LÄRANDE.
Dick Harrison har skrivit en hel del om studenters försämrade kunskaper i historia. I SvD finns en hel del att läsa om man är prenumerant. Han säger att som universitetslärare kan han se att kunskaper han lärde sig på mellanstadiet måste han numera lära ut på universitetet. Och då undervisar han alltså studenter som har valt att studera historia på akademisk nivå. Han säger att vi har en allmän förflackning när det gäller bildningen i Sverige.
Inger Enkvists, Martin Ingvars och Magnus Henrekssons bok Pedagogiken och kunskapssynengör en fullständig genomgång av hur dagens skola fungerar och vilken kunskapssyn den har. I boken får man tydlig information om vilka problemen är, varför de är problem och vad man bör göra för att vända skutan.
Martin Ingvar skriver att internationella undersökningar gång efter annan visar att svenska elever presterar avsevärt sämre i dag än tidigare. Han anser att den negativa utvecklingen delvis kan förklaras av att dagens undervisning inte är anpassad efter hur elever tillgodogör sig nya kunskaper. Modern forskning visar att NÖTNING, FLIT OCH TRÄNING är de studietekniker som får elever att tillägna sig bestående kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Och här vill jag lägga till att detta måste gälla språk också. "Repetition är den breda vägen till kunskaper." Det finns inget annat sätt att lära sig och utvecklas inom ett ämne än ständig repetition och att målmedvetet bygga färdigheter som stödjer inlärning. Man måste uppnå en automatik i räkning, skrivande och läsning för att kunna ta till sig fler och mer avancerade kunskaper.
Lärarledda lektioner är viktiga för att det hela ska fungera men i Sverige har vi valt en annan väg. En väg som stakades upp genom 1946 års skolkommission. Där spelade Alva Myrdal en nyckelroll och hon var influerad den amerikanske pedagogen John Deweys idéer. Där spelade eget arbete stor roll. Undervisningen skulle inte förmedla konkreta kunskaper utan forma den växande människan och väcka hennes inneboende kreativa förmågor. Barnen skulle arbeta och upptäcka på egen hand. Fler idéer som smugit sig in i Sverige genom att man förvrängt pedagogers och psykologers budskap är att läraren ska vara handledare och att eleverna ska ta eget ansvar.
Martin Ingvar skriver att en undervisning med stort fokus på eget arbete inte stämmer överens med hur barn och unga utvecklas. Pannloberna, de delar av hjärnan som styr moral, kontroll och planering, är inte fullt utvecklade förrän långt upp i ungdomsåren. Barn och ungdomar är alltså inte mogna att ta stort ansvar för sitt arbete. De behöver normer och förväntningar. De behöver lära sig självdisciplin och studietekniker av vuxna. Och det var detta som skedde i den traditionella undervisningen och skolan. Det har visat sig att traditionella undervisningmetoder ger goda resultat och att en för stor betoning på eget arbete kan vara rent skadligt för elevers möjligheter att förvärva bestående kunskaper. Och det är inte bara kunskaperna som blir lidande. När eleverna får ta för stort ansvar för sitt eget lärande ökar också elevernas ångest, hyperaktivitet, nedstämdhet och antisociala beteenden. Elever, särskilt pojkar, fick sämre självförtroende och blir illa rustade att gå vidare till högre årskurser.
Inger Enkvist skriver om den kunskapssyn som finns i skolan. Hon menar att sedan 1970-talet har skolans uppgift förändrats från att vara en förmedlare av kunskap till att i första hand fungera som en institution för social utjämning. Detta har försvagat inlärningen. Lärarens roll har kommit att handla om att "se till hela eleven" istället för att ägna sig åt ämnesundervisning. Det hela landar i att eleverna ska söka kunskap på egen hand och därmed hamnar alltså ansvaret på eleverna själva. Eleverna ska arbeta på egen hand...kunskaper är subjektiva och eleverna ska utarbeta sina egna kunskaper. Eleverna ska kunna leda och bedöma sitt eget arbete.
Inger Enkvist berättar att studier brukade innebära att läsa och lyssna till vad vuxna intellektuella som hade studerat kunde förmedla till unga personer som på grund av sin ålder inte hade hunnit se och förstå så mycket av världen. Att studera var i koncentrerad form att få del av väsentlig kunskap från tidigare generationer.
Kunskap finns och den kan och bör läras ut till eleverna. Enkvist säger att länder som har bra resultat har fokus på kunskaper. Och att det inte finns ett enda land med ett framgångsrikt utbildningssystem där elever på egen hand ska söka kunskap (och att låta 11-åringar skriva brev i engelska, skriva uppsats efter uppsats, prata och prata och prata...i engelska eller tyska eller franska..istället för att studera texter, ord och grammatik och nöta och träna in detta....det är att låta elever söka sin egen kunskap).
Inger Enkvist låter dessa ord falla som tunga stenar över oss...Människan har med kunskap, inte minst i teknik, lyckats forma världen efter sina behov och önskemål men vissa har i övermod och okunnighet trott att hon kan sluta att överföra den kunskap som ligger till grund för framstegen, varmed hon förstås förbereder slutet på den era hon har skapat. Om Sverige och andra västländer fortsätter att acceptera de här kunskapsfientliga trenderna, innebär detta att en 2500 år lång utveckling bryts.
Ja, orden faller tungt. Och jag tror på vartenda ett av dem. Men ingen lyssnar. Ingen vill förstå. De som bestämmer vill ha det som vi har det. Och lärarna är för dumma eller för hjärntvättade för att protestera eller kämpa emot. Och föräldrar, ja, de är för inriktade på att försvara sitt eget, förmodligen av rädsla för sina barns skull. Det måste vara bra! Annars är det ju hemskt. Och det vill man ju inte att det ska vara. Och barnen...ja, det är de som drabbas. Och med dem drabbas hela vår kultur.
torsdag 11 januari 2018
Torsdagslyx!
Torsdag idag...en vacker dag när allt var vitt och ljusgrått och naturens skulpturer ritade svarta streck i allt det ljusa! Kallt var det så det bet i kinderna men ändå skönt och uppfriskande! Jag har varit ensam med mina barn den här vardagsveckan och det går bra. Barnen är stora och jag är van vid att jobba mycket. Men jag blir lite trött. Det är mer att göra och det tär lite på en att vara ensam förälder så pass ofta som jag varit senaste halvåret. Men i morgon kommer far i huset hem igen...det blir skönt! Och idag bestämde vi oss för att lyxa till det lite! Jag och N och mina föräldrar åkte till vår vanliga lilla stamherrgård...där de har så god mat! Och maten var precis lika god som vanligt...om inte godare...salladsbuffé, nybakt bröd, champinjonsoppa, gulaschsoppa med smetana, fiskgratäng med räkor och dillmos, pastagratäng, pannkakor och sylt och grädde, chokladkaka med chokladfrosting och kaffe! Det gäller att äta lite av varje rätt så man får smaka på allt! Men mätta lite i överkant var vi när vi var färdiga! Det är så mysigt i den där herrgården...matsalen i en utbyggnad med stora fönster som vetter ut mot sjön...en brasa i en kamin brann och spred go värme! När jag släktforskade i julas stötte jag på två av mina anfäder i en kyrkbok...en anteckning i en lista med giftermål...Eric och Catharina...de arbetade på den här herrgården och träffade väl varandra här och gifte sig och satte eget bo! Det känns fint att veta...så många gånger som jag varit här och inte vetat..och nu kan jag föreställa mig att de varit här, gått här på backarna...Det känns vackert på något sätt...
N fick stå ut med att vara ensamt barn med tre vuxna omkring sig...han är ju van vid att mest umgås med vuxna människor så det gick bra! Han är bra på att föra sig och van vid att äta ute...gillar att smaka på olika saker, att hämta grejer själv, att spana runt lite, att prata och konversera och smälter in bra i vuxensällskap...han är ett trevligt sällskap helt enkelt. Men han är ju ett barn...och ett barn som vet hur man utnyttjar varje stund att njuta av sin kropp och det omgivningarna erbjuder! Klättra i träd är aldrig fel! Och har man en morfar som är villig att hiva upp en i ett riktigt högt träd som man inte själv har en chans att komma upp i är det ännu bättre!
Att springa är kul! Och att springa i backar ännu mer kul! Och om det dessutom ligger löst grus i backen som man kan "åka skridskor" på blir det ju toppen! Det blev ganska många vändor upp och ner medan vi andra gick som vanliga tråkiga vuxna i sakta mak och studerade namn och häckar och annat medan vi promenerade på kyrkogården en stund efter maten!
Spana och smyga är alltid roligt! Rätt som det var fanns ingen N inom synhåll! Men så kunde man se något röra sig bakom ett snår...smita iväg och hamna bakom ett träd! Han var duktig på att gömma sig och det var inte alltid lätt att hitta honom på direkten!
Mormor kommenterade alla fina bergsknallar och stenar och hällar som finns på den här kyrkogården! "Det är ju som rena fjällen!" sa hon på skoj och det nappade N på! Fjäll...det är ju kul! Och att klättra i fjäll är ju toppen!
Ja, så gick några timmar mitt på torsdagen och det blev dags att åka hem. Skolbarnen skulle ju komma från skolan snart. Eftermiddagen gick i ett huj! Kaffe och disk och förberedelse av kvällsmat och fiollektioner och så blev det dags för första barngymnastiklektionen för terminen! N ropade "yes"...gymnastik är kul! Hem och äta och diska igen och prata med äldste sonen som kom hem från högskolan och lite memoryspel och tv...mästerkocken! Och så sängen för barnen! Och i morgon är det fredag! Familjen blir fulltalig igen och det är fredagskväll och sovmorgon dagen därpå! Det blir bra!
Engelska nu och då
Skolan är igång igen efter jullovet. När grundskolebarnen kommer hem från skolan och har vilat sig lite grand frågar jag vad de gjort på de olika lektionerna. Det är svårt att komma ihåg. Det pratas mycket. Men jag försöker lyssna och ställa följdfrågor för att få lite information. I engelskan i 5:an verkar det vara brevskrivning på g. Första lektionen hade det pratats om brevet...eller om någon slags beskrivning. Det var lite oklart. Men det hade pratats i alla fall. Andra lektionen, igår, hade det pratats mer...och barnen hade börjat få skriva sitt brev. Det blev inte klart. Så idag antar jag att de ska skriva mer på det där brevet. Jag blir lite ledsen. Och besviken. Visst...man kan skriva brev. Men det blir så väldigt väldigt mycket sånt här i skolan verkar det som. Prat och egen produktion...som verkar sluta i ingenting. För vad ska brevet liksom bidra med? Vad exakt är det eleverna kommer att lära sig på det? Att återupprepa sitt eget outvecklade engelska skriftspråk? Eller tror läraren att barnen lär sig mer engelska, fler ord, bättre grammatik, fler idiom...av att enbart på egen hand använda sig av det språk de redan har? Hur ser läraren till att barnens språk går framåt, utvecklas, blir gradvis allt mer avancerat och korrekt?
Det blir nog inte så värst mycket med det hela. Det är tur att eleverna tittar på youtubefilmer där man pratar engelska och att de spelar tv-spel och datorspel där det pratas engelska och där skriftlig information förmedlas på engelska. Det är ju bra. Men det är inte tillräckligt. Den typen av språk är en viss slags språk...vardagligt, kortfattat eller otroligt pratigt, späckat med ungdomsuttryck och slang men inte av språk man kan hitta i mer formellt språk. Men det kamouflerar ändå...gömmer lärarens dåliga jobb under en yta av skenbar behärskning av det engelska språket. Det är värre med de andra moderna språken... tex tyska. Där finns inget som kamouflerar obefintlig eller bristfällig eller felriktad undervisning. Där blir det inget kvar. Där kan man lätt konstatera att efter 4 års tyskstudier på grundskolan har eleverna kommit...ingenstans. Och det är tragiskt. Lika tragiskt som att barnen får sitta i skolan och sitta av 5 engelsklektioner i veckan i 4 år med en undervisning som inte ger ens i närheten av vad 3 lektionstimmar under 2 år gav förr i tiden.
Jag slår upp engelskboken från 1955. Den använder jag hemma till mitt barn i 5:an nu och den har jag använt till ett par av mina äldre barn också. Jag slår upp stycket vi ska börja arbeta med till helgen...när den riktiga engelskinlärningen sker för min 11-åring. Vi har kommit till stycke 45. Det är en text som handlar om en fisketur och är finns många bra uttryck...uttryck som är bra att kunna..."at once", "last summer", "seem to be", "in a few minutes", "broad daylight"...osv. Här bakas in grammatikmoment som redan gåtts igenom men som nu får repeteras...ing-form, vissa verb som styr ing-form, who, adverb...Och så kommer en genomgång av den tredje temaformen och hur den används. Två korta översättningsövningar kommer direkt i anslutning till texten. Och så en rolig historia! Den har vi redan läst...vi kunde inte vänta! Och vi skrattade gott åt den typiskt engelska, krassa humorn! Texten är förstås fullproppad av ord och en gloslista längst bak.
I övningsboken finns två bra övningar. I den första ska man förvandla predikatet från presens till perfekt. På den tiden fick barn lära sig både ordklasser och satsdelar och också alla ord som behövs för att beskriva tex tempus. En annan skillnad. En som verkar bagatellartad men verkligen inte är det. När man får orden, verktygen och kan dem väl när man gått ur grundskolan (förr folkskolan) var man redo att börja läsa tyska (på realskolan förr) högstadiet nu. Då kunde läraren börja tyskstudierna på en helt annan nivå och med en helt annan fart än nu när barnen inte har några ord eller någon förståelse av hur orden fungerar allt efter deras funktion i satserna. Då blir det svårt att börja prata om och lära sig hur de olika satsdelarnas artiklar och bestämningar böjs och hur de olika tempusen konstrueras. Och då får man vänta, och vänta, och vänta...på att ingenting kommer att hända.
Och så kommer det 20 översättningsmeningar till slut där perfekt övas ytterligare. Och översättning är väl något som är toppen när man lär sig språk. Översättning tvingar studenten att attackera det som är nytt och läraren/läroboksförfattaren kan styra elevernas träning så att alla lär sig det de ska och behöver lära sig. Inte som när man skriver ett brev...när barnens eget språk reproduceras och reproduceras utan riktning och utan mål. Man upprepar sitt eget outvecklade språk om och om igen. Jag saknar den gamla skolan.
onsdag 10 januari 2018
Det är skönt att kunna...
...njuta av årstidernas växlingar och naturen även i vardagslag. Och det är skönt att kunna träffa sina föräldrar mitt i veckan, särskilt om ens make är bortrest! Och det är fint att bi bjuden på lunch just en sådan dag! Och idag hände allt det där. Skolbarnen har ju sin vardag igen nu när lovet är slut. Men jag och sexåringen är fria andar...ett tag till. Vi städade och gjorde lite skoljobb (matte, läsning och pianospel samt lade ett rymdpussel och pratade om planeter och stjärnbilder) på förmiddagen och sen promenerade vi hem till mina föräldrar! Vi fick köttbullar och mos och smörstekt brysselkål! Jättegott! Och sen gick vi en tur ner till vår lilla fågelsjö! Det var kallt men skönt! Luften var frisk och uppiggande och naturen bjöd på så vackra färger...silver och ljusblått och rosa och guld och ett stråk av åskblått längs horisonten!
Sexåringen är en riktig tvättäkta sexåring på väg mot sjuåring! Han är tuff och bestämd och riktigt, riktigt envis! Och ibland blir det krockar! Han vill inte! Vill inte gå hit eller dit eller lägga sig eller komma och äta...Han tar absolut ingen skit. Syskon som så mycket som ens antyder att han inte borde göra si eller så får sig en rejäl skrapa eller en spark på smalbenet! Ibland är det tufft! Idag var det en sån dag! Vi ville olika saker helt enkelt. Promenad var ingen bra idé alls tyckte han. Men det blev så ändå och inget fjäsk eller uppmuntrande ord kunde få honom att ändra sig. Inte förrän vi kom till järnvägen. För då blev det roligt och sen blev det trots allt en riktigt bra promenad! Jag tänker att han håller på att bli stor. Han måste sparka från mot de han står nära. Och jag tänker att det är bra att han gör så här och att våra viljor kan krocka och kämpa mot varandras då och då. Han måste bli sin egen. Han måste säga ifrån och stå på sig helt enkelt. Han måste tycka jag är dum ibland. Och jag är glad över att han inte går i skolan än utan kan få tid och möjlighet att släppa fram sitt motstånd. Det gör man ju bäst mot någon man står nära. Kanske händer det inte ens när man är med främlingar. Förmodligen händer det inte. Och jag är glad att vi har hela dagarna, alla dagar, på oss att ha det bra och trevligt att det inte gör något om det någon gång blir dumt och bråkigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)