Slut på lovet!

Ja, då var det slut på jullovet för denna gång! I morgon drar vardagen igång igen! Det har varit skönt att ha lov och vi har haft det trevligt. Inte gjort något särskilt direkt men haft det bra ändå. Vi har 

fixat med julen förstås

 ätit en massa mat och godsaker

 promenerat

och skött det vanliga jobbet och renoverat i vårt hus

spelat fiol och piano och flöjt

spelat sällskapsspel

jobbat med skoljobb

varit och shoppat

läst

sett bra filmer och serier

Ja, det var nog det hela...och det var gott nog! 

I dag städade vi undan en del av julen. Maken är bortrest så jag fick hjälp av några av barnen. Vi tog ner alla julgransprydnaderna och packade undan och så slängde vi ut granen! Det var skönt! Den hade gjort sitt! Och så slog barnen sönder pepparkakshuset och mumsade i sig det dammiga godiset och lite av själva huset. Urk. 

Och så spelade vi Ticket to Ride...ett spel vi köpte förra året och som var så krångligt att vi bara orkade ett par gånger. Men nu i jul tog vi fram det igen och det var ju inte så komplicerat som vi tyckte...det har vi spelat några gånger nu och det är kul!

Idag var himlen blå och solen sken så fint och jag och de två yngsta tog en tur i en liten skog. Barnen lekte i en brant och jag gick och spanade lite. Kameran med stort objektiv hade jag med mig för en gångs skull och det var bra...för rätt vad det var rörde det sig i en trädkrona och där satt en så söt liten ekorre! Den var helt orädd och åt lugnt vidare fastän jag stod direkt under honom! 

Ja, och nu är det kväll och barnen sover gott och det ska jag också göra snart. I morgon är det skola igen och det känns så där. Ena sonen ska få två nya lärare...den 20:e och den 21:a han ska möta i sin korta skolkarriär...han går i 5:an. Det är stor rotation på lärarna och det är många lärare involverade i barnens skolgång. Undrar om någon egentligen har koll på barnen eller på undervisningens kontinuitet? Och så ska dagarna gå igen...en efter en annan...inte vet man riktigt vad de gör...så få fysiska spår lämnas. Prov som skrivs lämnas inte tillbaka. I vissa ämnen ges överhuvudtaget inga prov förrän det nationella provet kommer i sluttampen. Ändå sätts betyg. Ingen verkar riktigt veta på vad. Få läxor ges. De som ges kommer som något slags blixtnedslag...bara så där mitt i...och så inget mer på länge tills man blir överraskad igen. På mellanstadiet skrivs utlåtanden om hur barnen ligger till. De säger inte mycket. I samhällskunskap kan barnet få rådet att: 

"För att komma vidare i din kunskapsutveckling behöver du tänka på att undersöka och vara kritisk i frågor som rör samhället. Förklara och förtydliga dina svar genom att ge tydliga exempel och använda begrepp samt berätta hur du tänker kring olika problem som rör samhället. Du behöver också tänka på att alltid vara källkritisk till dina källor. Detta kan du göra genom att ställa frågorna vem, vad, när, hur och varför."

I bild kan eleven få följande råd för att kunna höja sin nivå:

"För att komma vidare i din kunskapsutveckling är det viktigt att du använder dig av rätt begrepp i dina omdömen. Använd begreppen för att beskriva din arbetsprocess. Det är också viktigt att du vågar prova nya sätt att illusterar dina bilder."
Kraven är höga. Hur det ska gå till och hur det ska testas är oklart. Ord ord ord. På högstadiet skriver inte lärarna något längre. De hinner inte. Betygen delas ut som en överraskning...ingen förutom kanske läraren vet på vilka grunder ett betyg sätts. Eleven kan få höra att den måste prata mer på lektionerna för att få ett högre betyg. Frågar man om läraren bedömer ATT eleven pratar eller VAD eleven säger och hur läraren ser till att ALLA barn får lika mycket talutrymme får man inget svar. Läraren vet kanske inte själv svaret på frågan. 

Jaja, det får bli som det kan. Man får kämpa på hemma och försöka plåstra och fylla i luckor, försöka göra lite extra, hålla koll på vad som görs och inte görs. Försöka på alla sätt allmänbilda barnen hemma...för i skolan sker det inte. 

Jag är glad att jag är hemmafru. Det känns som om man behöver vara det för att kunna finnas där för barnen och hålla koll på vad man kan göra för att förbättra barnens chanser. Och det var bra att få ett lov för att kunna jobba lite extra med matte, svenska, engelska och tyska...träna, befästa, pytsa i lite mer grammatik, finputsa lite på stavningen...Få tid att ägna sig åt lite plåsterpedagogik. På grundläggande nivå hinner man mycket om man får en timme koncentrerad arbetstid varje dag. Hemma har vi hunnit med mer fler grammatikmoment på våra begränsade lektionstimmar än vad grundskolebarnen hunnit under sina 3-5 år i skolan. Hemma räknar man ett delkapitel i matten på en halvtimme...i skolan blir det kanske ett par tal. Det är för rörigt i klassen för att barnen ska kunna koncentrera sig. Det är synd att hemskolning inte är tillåtet. Men i ett land där kunskap inte är det viktigaste utan den sociala (eller vad man ska kalla det) fostran går först måste vi ha närvaroplikt i skolan. Vad som görs är inte i fokus utan att man är där. Och i ett land där alla vuxna är outsourcade måste ju barnen ha någonstans att vara, i skolan. Och i morgon ska barnen vara där. Och ge av sina dyrbara timmar och få väldigt lite i utbyte. Det tycker jag är trist.

Lustresa!

Ja, jag tänkte att jag skulle använda ett nytt ord...eller nytt och nytt...ett ord jag inte använt förut! Men jag läste om gamla tider här på min ort och hittade en dagbok från slutet av 1800-talet som en bergsmansson förde i ett par år! Det var spännande läsning om bergsbruk, jordbruk, baler, kortspel, kyrkobesök, slädpartier...och så gjordes det en del lustresor! Inte ofta men någon gång då och då. Och när de skedde åkte sonen med far eller fadern och modern i hushållet in till Örebro. "Vi gjorde en lustresa till Örebro." Så stod det. Och idag gjorde vi en lustresa in till Örebro! Två av våra barn skulle vara med på ett freerunningläger och då passade jag och maken och minstingen och mina föräldrar på att se oss omkring i staden! De tre äldsta barnen stannade hemma...de ville sova och plugga och träna istället! 

När pojkarna var installerade i gympahallen lägret ägde rum i så åkte vi ut till Marieberg och kollade in rean samt åt på thaibufférestaurang. Sen blev det en tur till IKEA. Vi köpte inte så mycket mer än ett par skrivbordslampor och värmeljus men vi tittade oss omkring...såg på köksluckor och garderobsdörrar och soffor...vi bygger ju om och så småningom ska det införskaffas lite nytt till hemmet! 

Sedan åkte vi in till stan! Vi gick på café - Wasa- dit brukar vi gå när vi är i storstan! Det är så mysigt där och kaffebrödet är så gott! 

Sedan gick vi runt på stan lite och tittade i ett par affärer...mest för att värma oss...för det var iskallt ute! Jag och maken...och äldste sonen också för den delen...har bott i Örebro en gång i tiden och där trivdes vi bra! Vi bodde mitt inne i stan och det var mysigt...fina gator, fina hus, slottet, allehandahuset, stallbacken...mysiga caféer och restauranger! Kyrkans barntimmar i ett gammalt härligt stenhus precis bredvid den stora pampiga kyrkan! Men sen skulle vi få barn nummer två och då började det kännas lite trist med lägenhet och trappor och trång hiss...vi längtade efter gräs och egen tomt och skogar och att maken skulle få nära till jobbet och slippa pendla...och så flyttade vi! Men det är mysigt att gå omkring i stan i Örebro och njuta av allt fint och det gjorde vi i eftermiddags! 

Framför den ståtliga kyrkan...St Nicolai! 

En fin julkrubba utanför kyrkan!

 Vacker julbelysning på Köpmangatan!

Manöver!

Jag läser att i Stockholm är det en väldig brist på förskollärare. Och det kommer att bli värre. Antalet inskrivna förskoleelever (smaka på den va! småttingarna har blivit elever!) kommer att öka med hela 22 procent fram till 2026. Det här innebär att man skulle behöva anställa 2 nya förskollärare varje dag! Men problemet håller på att lösas! Stockholm ska köpa utbildning från landets universitet för att utbilda stans barnskötare till förskollärare!

Jo, men det är ju bra! Om det funkar. Och funkar det inte så går det nog bra ändå. För det måste det ju. Barnen finns där och i förskolan ska de in och så hittar man nog personal. Och är det lite skralt på den fronten går det också. Antar jag.

Det är häftigt ändå! En hel armada av personal som ska ta hand om våra små behövs! Tänk er! Det behövs två nya om dan...varje dag...ända fram till 2026! Och det är bara i en stad i vårt avlånga land! Det svindlar lite. Men det är nog bara för mig! För kursen är utlagd, spikad och klar! Fälttågsmanövern är igång och man rycker vidare enligt de nya planerna. För målet är fastlagt. Varenda unge, förlåt, elev, ska in i verksamheten! Kosta vad det kosta vill!

Att skita i allt

En kvinna skriver om hur hon gör för att inte bränna ut sig.

Hon börjar med att berätta att kvinnor har det dåligt. Antalet sjukskrivna kvinnor med utmattningssymptom har sexdubblats sedan 2010. Den största gruppen av dem har minst två barn och är mellan 36 och 45 år.

Kvinnan menar att stress och utbrändhet måste ses som en jämställdhetsfråga. Kvinnor tar mer ansvar hemma. De har längre resor till jobbet. De har mer mentalt krävande arbeten. Kvinnor tar ansvar. De smiter inte undan (underförstått som män gör) och då blir man utbränd.

Den här kvinnan som skriver har i alla fall kommit på hur man gör. Man SKITER i saker och ting. Man SMITER UNDAN.

Och det här är vad hon skiter i:

- att följa nyheter
- gå in i diskussioner på sociala medier
- att förbereda sig
- att bädda sängen
- att damma
- att känna till och ägna sig åt det senaste modet
- att gå på tillställningar om hon är trött
- att jul/påsk/whateverpynta
- skriva tack- och julkort
- att laga hälsosam fin mat
- inredning
- att raka sig
- stryka tvätt
- tvätta fönster
- att vara noggrann
- att skriva korrekt
- att korrläsa
. att svara alla killar som skriver till henne
- att svara i telefonen
- att gå upp tidigt på helgerna och även vardagarna
- att le mot män
- att komma ihåg födelsedagar
- att skämmas när hon inte levererar
- att komma på allt själv. Hon snor istället

Och så slutar hon med en uppmaning om att lägga ut bilder på dammråttor, sönderbitna nagelband, otvättade klädhögar, barnmat på tub, limpmackefrukosten med läsk...Och detta är den allra bästa julklappen man kan ge sig själv. Och så är det det där med killarna. De ska INTE skita i saker. De ska skita mindre i saker.

Ja, det är så här det brukar låta. Och det är väl fantastiskt att man köper det. Om man nu köper det. För det är väl lite konstigt att det alltid är det privata man ska skita i. Aldrig förvärvsarbetet. Men det är klart...det kan man ju inte skita i. Man är ju liksom där. Och man får betalt. Så då får man jobba på. Eller lata sig om det går. Men det kvittar ju...hemmet kan man inte städa hur mycket man än skiter i jobbet..för hemmet är inte där.

Jag tycker det är sorgligt. Att vi så villigt låter oss tas ifrån det som är vårt och dessutom tycker att det är helt ok. Och låtsas att det är en jämställdhetsgrej. Bara killarna gör sitt..då blir allt bra. Men tänk om det inte blir det då? Tänk om killarna också jobbar lika mycket som tjejerna? Om man räknar timmar och minuter. För inte sitter väl killar och vilar sig när tjejerna jobbar? Eller har jag missat något? Men det är väl det där planerandet kanske. Att mammor gärna tänker på sina barn och deras kläder och presenter och läxor och gympakläder och hur de mår och en massa annat. Och det kan man ju skita i om man vill. Och hoppas på att någon annan tänker på barnen. Kanske kan man göra någon deal om att tänka varsin dag eller halva dagen var? Fast det är ju aldrig så det funkar. Det är väl som med ett ansvarsfullt jobb...någon måste ta ansvar och det är opraktiskt om två tänker på samma sak.

Jaja, det får bli som det kan. Normen är förvärvsarbetet. Det är där vi hör hemma. Och det är där vi ska lägga vår energi. Allt annat kan vi skita i. Ska vi skita i. Och så ska vi låtsas att det är den allra bästa julklapp vi kan ge oss själva...att skita i vårt eget liv. Jag är glad att jag slipper. Jag är glad över att hinna med mitt eget. Jag är glad över att slippa skita i så mycket. Jag är glad över att få vara huvudperson i mitt eget liv. Det är härligt att hinna med. Det är härligt att slippa skita i! Men så är jag bara en gammal sunkig hemmafru också. En sån omodern person kan kosta på sig att HINNA MED. En sån kan kosta på sig att hinna tänka ut och planera kring sin egen familj. Och dessutom njuta av det. Det är gôtt!

Språköverföring

Jag läser en artikel om samiskan i förskolan. Samiskan är hotad, på utdöende, och nu är man inne på att förskolan ska kunna rädda språket.

Man får inte till det där med överföringen av språket till den nya generationen. Och det är där förskolan kommer in i bilden. Man gör i nuläget inte tillräckligt mycket. I lagen står det att förskola ska erbjudas helt eller delvis på samiska eller andra minoritetsspråk. Men oftast tolkas det som att förskolan ska erbjuda 45 minuter modersmålsstöd i veckan.

Det här räcker inte alls förstås för att bygga upp ett modersmål. För att ett barn ska kunna utveckla och bibehålla ett språk upp till 10-årsåldern krävs mellan 4- och 5-tusen yttranden per dag om barnet är tvåspråkigt. Ett yttrande motsvarar ca 5 ord.

Förskolan är då väldigt viktig eftersom det är där barnen får den största språkliga exponeringen på vardagar och språkutvecklingen är enormt viktig i de åldrarna.

Nu har det i alla fall öppnat en samisk avdelning i kommunen artikeln berättar om. Än så länge går endast 3 barn där och det är också 3 pedagoger anställda. Det låter både dyrt och orimligt säger en ansvarig person men förhoppningen är att verksamheten ska komma igång.

Det är hursomhelst viktigt att rädda samiskan. Det är viktigt för att språket behövs inom renskötseln men också för att språket bär kultur, kunskap och berättartradition. En lingvist säger att när ett språk försvinner är det lika allvarligt som om man skulle släppa en bomb på Louvren.

Ja, vad ska man tycka? Det är förstås väldigt sorgligt att samiskan är hotad. Och det är väl viktigt att försöka vända trenden. Men ändå...är det inte märkligt hur allt alltid hamnar på förskolan? Det är förskolan som ska lösa precis varenda problem i detta land.

Jag tänker att det är märkligt att man så lättvindigt skriver och tycker och för fram att det är i förskolan barnen får den största språkliga exponeringen utan att problematisera just det fenomenet. Borde man inte fundera lite över om det är bra? Rätt? Vilka konsekvenser det får? Ska barnens språk till största delen byggas upp i en förskola? Hur går det till när pedagogerna är få och barnen många? Man skriver om det...ett barn behöver vara med om 4000-5000 yttranden varje dag för att bygga upp och bibehålla ett modersmål. Då förstår man ju att 45 minuters modersmålsundervisning i veckan inte på långa vägar räcker till. Men räcker det till för alla andra barn då? Alla andra barn ska också bygga upp sitt modersmål. Får de höra 4000-5000 yttranden varje dag? Och räcker det med att höra andra barn yttra sig? Majoritetskulturen pratar svenska så de svenska barnen omges förstås av svenska men ändå...vet någon hur instutitionsfostran påverkar det djupa språket. Det som inte bara är konkret och yta utan det underliggande?

Men nä, förskolan är normen. Det är där det händer. Där ska barnen få allt de behöver. Och staten är villig. Nästan i alla fall. När det gäller barngruppernas storlek verkar det ha kört fast. Fast i övrigt är alla överens. Förskolan kan och ska ta hand om alla barnens behov.

Ingen funderar över om barnen hade lärt sig mer samiska om de varit hemma på dagarna hos någon som kan samiska. Kanske en mamma eller en pappa. Kanske har mamman eller pappan någon äldre släkting som kan samiska? Som man kunde ha träffat på dagarna. Om de inte jobbar alltså. Någon invänder säkert..det är så få som kan samiska och det är inte säkert att föräldrarna talar någon samisk variant. Och därför är förskolan av nöden. Men om det nu är så att inte föräldrarna kan samiska och ändå vill att barnet ska kunna samiska då blir det ju väldigt konstigt på något sätt. Ska det lilla barnet lära sig samiska på förskolan när inte ens föräldrarna kan samiska? Vore det inte bättre om föräldrar och barn lärde sig tillsammans istället? Det blir ju svårt att prata tillsammans annars. Någon klok person kanske hade kunnat kläcka idén om att aktivera civilsamhället...låta pengarna som förskoleplatserna kostar....mer än 120 000 kr per barn och år gå till att låta en förälder kunna vara hemma hos sitt barn (om de har lust alltså) och låta dem försöka ordna något slags nätverk med samisktalande personer som kunde ha träffats och på så sätt lärt sig samiska tillsammans....föräldrar och barn. Men nä, det är inte så vi jobbar i Sverige. Här är det förskolan som gäller. Det är i förskolan det händer.

Varför är det så då? Varför är det i förskolan det ska hända och aldrig hemma? Jag vet ju inte...men jag tror...jag tror att det handlar om kontrollen. Precis som när man kväste samerna och såg till att splittra och förstöra...försökte ta deras språk och kultur ifrån dem...Familjen ska förstöras. Språket bär kulturen säger lingvisten. Men familjen bär också kulturen. Varje familj har sin variant av kultur. Varje släkt sin. Samerna utsattes för ett övergrepp och lider för det ännu. Men det gör vi andra också. Fast i en mildare skala. Om man nu tycker att det är milt att varenda unge tas från sin familj för att leva sitt huvudsakliga vardagsliv på institution. De säger det själva...förskolemänniskorna...det är i förskolan barnen får sin huvudsakliga exponering för språk på vardagarna säger man i artikeln. Ett litet barn som rycks ur sin familj, ur sitt hus, från sin mor, från all den språkliga exponering det borde ha fått vara med om, från all den känslomässiga och kroppsliga kontakt den borde ha rätt till...vad är det frågan om då? Är det inte ett övergrepp? Om föräldrarna vill lämna sina barn i statens händer är det en sak...inget ont om det...men när staten aktivt ser till att föräldrarna måste lämna barnen...vad är det då? Någon säger att det är frivilligt. Och det är det ju. På pappret. Men verkligheten talar sitt tydliga språk. Staten vill lägga mer än 120 000 kr på varje barn varje år för att de ska gå i förskola. De som inte fogar sig och lämnar in barnen går miste om pengarna samt en lön. Så vad väljer man då? Hur väljer man?

Men så resonerar vi inte i Sverige. Vi har glömt bort vår kultur. Vi har fått en ny kultur. Allt utgår från förskolan. Bortom den...intet. Så vi får fortsätta på vår inslagna väg. Förskolevägen. Det är där det händer. Förskolan löser alla problem Vi har vår kanon. Vi har vår religion. Och tron kan försätta berg. Kanske.

r

Om barn...

Igår när vi var hemma hos min mamma och pappa satt jag och läste i en bunt historietidningar. Jag läste lite förstrött om vikingar och första världskriget och så fångade en artikel om barndomen genom tiderna min uppmärksamhet. Den var väldigt intressant. Den handlade om att tidigare...på 1900-talet...trodde man att själva begreppet barndom var ett modernt påfund och att barn inte hade haft någon riktig barndom tidigare, inte på medeltiden. Man trodde att banden mellan föräldrar och barn var svagare...detta på grund av att den höga barnadödligheten...alltså att vetskapen om att ens barn lätt kunde dö skulle göra att man blev mer okänslig. Men nu har man omvärderat detta helt och hållet. Barnen under medeltiden fick hjälpa till mycket från tidig ålder men de hade en barndom...de fick leka och man tog hänsyn till att de var barn. Och banden mellan föräldrar och barn var starka.

I artikeln fanns ett citat av en pedagog som hette Amos Comerius. I en bok om pedagogik från 1633 skrev han så här tänkvärt och fint:

"Itt Barn är itt dyrbart Clenod
Ja, af högre Wärde än alt Guld.
Men owissare och swagareän itt Glaas
thet lätteligen bräckias ochskamfaras kan
så at ther af följer een oboteligh Skada."

Det tål att tänkas på än.

Nyårsafton och Nyårsdagen!

 Ja, nu är nyårsdagskvällen här! Första dagen på det nya året! Men vad spelar det för roll sa näst yngste sonen i morse! Det är ju samma liv vi lever ändå! Och visst är det så...men ändå inte riktigt! Varje år gör något med en...för en vidare...förändrar något lite i taget. Detta året är det första året vår yngste ska lämna hemmet och börja delta i det offentliga livet...skolans liv...han ska börja 1:an. Det känns så där...Det kommer säkert bli roligt att träffa lite jämnåriga barn...men samtidigt...nu börjar det...de styrda dagarna, de långa dagarna, dagarna fyllda av en hel del innehållslösheter. Och vi som just kommit igång med allt vi njuter av...läsa, räkna, skriva, spela piano, spela följt, teckna...och inte bara så där pyssligt som man gör med småbarn utan på riktigt...när man ser att det går framåt på riktigt. Att det händer något! Att pojken blir märkbart bättre, smartare, mer intresserad..och nu ska detta brytas. Ekorrhjulet ska börja snurra och han ska lära sig att bli en flockvarelse. Jag gillar det inte. Jag önskar av hela mitt hjärta att hemskolning hade varit tillåtet. Och jag blir ledsen inuti när jag vet att vi två hade kunnat göra så mycket mer, utvecklas så mycket mer, lära oss så mycket mer i hemmet än inom skolans väggar. 

Men det är som det är. Så är det när man bor i ett land där staten är livrädd för sina egna medborgare och tror att folket måste styras för att...ja, för att vad då? För att vi ska bli lättstyrda antar jag...såna som lyder och accepterar...som blir tysta och fogliga. 

Igår var i alla fall en rolig dag! Vi gick hem till mina föräldrar till eftermiddagskaffet och sen spelade vi lite spel, tittade på hemmafilmad film och började laga lite mat tillsammans! Vi åt Toast Skagen, Coeur de filét Provencale och vaniljpannacottahallongeléchokladmousse! Det var gott alltihopa! 

 Sen var det dags att gå ut och smälla av våra raketer! Sexåringen var i sitt esse! Han fick i år för första gången tända på själv och det var ju hur kul som helst! Och kvällen till ära blev det riktigt vinterväder! Stora härliga flingor singlade ner och marken fick ett fint snötäcke! Det var så fint! 

Jag lyckades fånga en hög ljuspelare på film! Ser lite häftigt ut tycker jag! 

Och sen blev det dags att gå in och titta på det där tv-programmet man ser före tolvslaget! Vi hällde upp vår champagne och åt lite chips och väntade och skålade och pussades och kramades och önskade varandra gott nytt år! Sen tittade vi på lite mer hemmafilmad film ända tills barnen bad om att få gå och lägga sig! Och den här gången sov vi över allihopa! Det brukade vi göra när vi bara hade små barn och det var marigt att få hem alla sent på kvällen! Men nu var det längesen! Och det var mysigt! Mysigt att vara hela familjen (nästan i alla fall..för största storebror hade ju fest i vårt hus och näst äldsta drog också ut på nyårsfest och sov över hos en kompis och tredj äldsta var på fest men kom hem ett par timmar efter tolvslaget och sov hos sin mormor och morfar han också) och mysigt att vakna på morgonen och äta frukost hos mormor och morfar! 

 Vi fick lite extra fin frukost...nyinlagd sill och korv och julskinka och gott vörtbröd och lite annat! 

 Och den här dagen, nyårsdagen, har sneglat sig fram i makligt tempo...sen frukost, nyårskoserten, en promenad för de som var hugade (inte jag)...och så gjorde vi det jag trodde att vi aldrig skulle göra för jag är inte riktigt sån egentligen...men vi köpte pizza till lunch...eller mitt emellan lunch och kvällsmat blev det...till barnens stora glädje...tre pizzor till 7 personer och det var precis lagom...en halva ligger kvar i kylen!

Och nu är vi hemma igen. Vår numera tjugoårige son och hans vänner hade städat och gjort fint! Allt var i bra ordning! Och nu sitter vi och gör ingenting...utom de tre yngsta som är ute i mörkret och smyger på varandra med ficklampor! Mätta är vi och trötta är vi och inget tänker vi göra...förrän det är dags att se på Bron klockan 21! Då byter vi väl sittplats och sitter i soffan en stund istället! Sen blir det skönt att sova!