Klätterförmiddag!

Det blev inte så mycket med hösten! Det är varmt och skönt! Härligt! Man måste bara ut och njuta av ljumma vindar och sol! Före lunch gick vi en tur till vår brantaste skog här i närheten. Där finns branta stup med släta hällar och mängder av stora stenbumlingar ligger kringströdda överallt! En härlig plats att klättra och klänga och hoppa på! Ett perfekt ställe för en 5-åring som njuter av att använda hela kroppen och av att märka att han blir längre och starkare och modigare och kan klättra högre och hoppa längre!

Förutom att klättra och hoppa tittade vi oss förstås omkring! Blåbär fanns i mängder och många av dem hamnade i N:s mun! Nästa gång får vi ta med en hink och förse oss av det sista sommaren har att bjuda på i bärväg! Och så såg vi fina småfåglar...mest talgoxar och blåmesar! N har hört berättelser om hur hans gammelmormor var bra på att få talgoxar tama och så småningom kunna mata dem direkt ur handen och han lockade och försökte vissla dem till sig men det gick förstås inget vidare! Men lika roligt var det ändå! Det är härligt att ha ett jobb där men kan ge sig ut en stund i skogen på dagtid! Härligt att få med av årstidernas alla växlingar. Det är lite synd om maken som måste gå till jobbet varje vardag...hans sommarsolbrända ansikte börjar redan bli lite blekare. Men han fick i alla fall varm, nylagad mat på bordet när han kom hem, och en kram av både fru och son! 

Nyblivna pappor...

...känner sig osynliggjorda i vården när de besöker mödravårdscentral, BB och barnhälsovård. För mer än en tredjedel är det så här. Det här har en forskare vid Karolinska institutet forskat fram. Det här är ett problem. Det är nämligen så att allt pekar på att föräldrar som görs delaktiga från början också tenderar att må bättre och ta ett större föräldraansvar när barnet är fött. Och forskaren tror att pappor osynliggörs eller ignoreras därför att jämställdhetsfrågor inte har prioriterats i vårdsystemet. Fast det kan också bero på attityder hos vårdpersonalen. För drygt 10 år sedan tyckte 30 % av BVC-sköterskorna att mammor var instinktivt bättre på att ta hand om spädbarn än pappor. 2014 var det tvärtom - 70 % av sköterskorna tyckte inte att mammorna var instinktivt bättre på att ta hand om spädbarn än pappor.

Ok, så här är det: det finns ingen forskning som visar att kvinnor på ett instinktivt sätt skulle vara bäst lämpade att ta hand om små barn. En förälder kan däremot bli bättre på att ta hand om barn om mer tid tillbringas tillsammans med barnet eller om mer stöd ges av vårdpersonal och omgivning. Därför är det viktigt att pappan också får samma uppmärksamhet som mamman. Och att pappan får stanna kvar över natten på BB så att han också kan påbörja anknytningen på en gång.

Så är det förstås. Det finns ingen forskning som visar att just mammor är bättre på att ta hand om spädbarn än vad papporna är. De råkar bara föda barn. En liten slump så där. Kunde lika gärna varit papporna. Fast så blev det ju inte genom en naturens nyck. Så vi borde behandla mammor och pappor exakt likadant. Uppmärksamma dem lika mycket. Bry oss om dem lika mycket. Rättvist ska det vara. Och på BB så ska förstås båda föräldrarna vara lika viktiga eller hur man ska säga. Turas om att hålla. Turas om att mata. Turas om att vila kanske. Och om det blir ont om plats på BB så kan väl lika gärna mamman åka hem och pappan stanna. Det finns ingen forskning som visar att just mamman är bäst.

Man skulle kunna gråta åt mindre. Det finns ingen forskning...Det är vad vi har blivit. Forskningsobjekt. Det skrivs rapporter om vårt beteende. Om hur vi borde vara. Om vad som är önskvärt. Skattepengarna rullar. Och under tiden väntar mammorna barn, föder dem, har sitt blödande avslag, sina mjölksvullna ömmande bröst, sina hormonsvängingar, ammar dem...Men forskningen visar att de inte är instinktivt bättre på att ta hand om spädbarn än vad papporna är. Man önskar nästan att mammorna skulle sätta ner foten och säga att nu är det nog. Vi behöver inte föda er några barn. Det kan ni göra själv, ni makthavare och ni forskare. Det kan männen göra. Vi har ingen lust. Våra instinkter säger oss att det inte är någon bra idé.

Härlig morgon!

I morse när vi vaknade var världen insvept i dimma. Allt var mjukt och vitt och milt och glittrande...små, små daggdroppar över hela trädgården. En härlig morgon...mjuk och snäll!

Alla som skulle till skola och jobb och jag själv gick upp vid 7 men N sov så länge han hade behov av, precis som vanligt. Halv 9 vaknade han idag, pigg och glad och redo att ta itu med dagens uppgifter. Efter frukost gick vi ut en liten sväng och hängde upp tvätten! För än går det att torka tvätt ute...fast morgonen var fuktig och dimmig kunde man redan känna att det skulle bli en fin, solig dag!

Det är härligt att vara ute tidigt! Luften känns ny! Det står och väger nu! Sommar och höst står och väger lika. Det är fint tycker jag! 

Katten höll oss sällskap som han brukar. Han tycker om när vi är ute i trädgården och håller sig nära oss. Alltid är det någon som får lust att klappa honom en stund! En härlig morgon fick vi...och hela långa dan är kvar för arbete och vila och samvaro! 

Kyrkogårdsvandring!

Igår åkte jag, maken, de tre yngsta barnen och mina föräldrar iväg till ett litet samhälle några mil bort för att gå med i en kyrkogårdsvandring! Den här kyrkan hörde många av mina förfäder till. Några av dem vilar här men tyvärr finns inte några gravstenar kvar. Det var ändå roligt att komma hit. Namn på personer och gårdsnamn och ortnamn på gravstenar var bekanta. Vi fick också reda på lite mer om kyrkan och trakten och personer som levat här för länge sen. Om bruksägare och gårdar och släktskapsförbindelser...

Jag tycker om att höra om gamla tider,..både om personliga öden och historiska skeenden och händelser. Och det är extra intressant när det rör en själv...Det är spännande att tänka på att ens förfäder har rört sig på de här platserna, varit med om saker...och att vi sedan går här på samma ställen. Efter rundvandringen gick vi en promenad i samhället, en gammal ort som en gammal farled från medeltiden passerade. Vi gick till handelsboden och barnen fick välja varsin glass. Sedan gick vi och satte oss på några bänkar och drack medhavt kaffe och åt äppellängder och ballerinakex. När det var dags att åka hem valde vi en mindre väg, en slingrande grusväg genom skogen. Fina hus och torp låg längs vägen, med en älv på andra sidan...vackert! Och vi passerade ställen där släktingar hade bott för många, många år sedan...i slutet åkte vi förbi intagsvägen till ett torp från 1700-talet där min mormor bodde som barn! Jag är fånig, men jag gillar det...att känna att jag hör hit, att mina rötter slingrar sig tillbaka i tiden och bildar en enda härva kring ett område med några mil i omkrets. Hur vi färdas på gamla vägar, i gamla fotspår, genom olika tider...hur allt ligger lager på lager och ytan, nuet bara är precis yta med allt som redan hänt på något sätt fortfarande levande därunder. 

Särbegåvningar!

Det är en del prat om särbegåvade barn. Det rör sig om ungefär 5 procent av befolkningen som har en särskild begåvning inom något område. SKL har tagit fram handlingsplaner för hur man ska upptäcka de här begåvningarna och nu ska uppdraget utökas till att gälla även förskolan. Man måste hitta de här särbegåvade barnen tidigt och se till att de får utveckla sin särbegåvning.

Hur gör man då? Jo, det kan röra sig om att istället för att anpassa förskoleverksamheten eller undervisningen (?) nedåt, vilket tydligen är vanligt, så anpassar man uppåt. Specifikt hur...nja, det förtäljer inte historien. Det kan kanske röra sig om att bygg högre torn, få föra lite mer intelligenta och avancerade samtal, få jobba med bokstäver och lära sig läsa...redan vi 1 år kanske? Vem vet.

Det är så viktigt att de här särbegåvningarna upptäcks och får göra svårare saker för annars kan de bli uttråkade och understimulerade och då blir de bråkiga och på sikt kan det leda till depression. Så det kan vara ett utåtagerande barn som egentligen är särbegåvat och då kan det barnet få en mentor som ägnar sig åt honom/henne extra mycket underdagen och som stöttar och ser till att barnet får ägna sig åt det som intresserar honom eller henne.

Ja, det låter ju jättefint. Fast ändå...jag blir lite fundersam. Visst blir barn som är understimulerade bråkiga. Men de behöver ju inte vara särbegåvningar för det. De kan ju vara helt normalbegåvade. Men hur blir det då? Ska de också ha en mentor som ägnar sig extra mycket åt den här normalbegåvningen så att den kan få utveckla sin normalbegåvning tillräckligt mycket? Och egentligen...så har ju barn redan en mentor som kan finnas där under dagen och stötta och uppmuntra intressen...föräldrar. Det är ju så fiffigt ordnat att föräldrar bara får ett fåtal  ungar, och vanligtvis bara en åt gången. Det är ju smart...då kan alla barn som har en förälder faktiskt ha en mentor som borgar för att barnets begåvning och intressen får utvecklas och frodas. Fantastiskt!

Sen kan man ju undra hur man märker på de här förskolebarnen om de har en särbegåvning eller inte. Hur vet man? Vilka är tecknen? Börjar de läsa av sig självt? Pratar de bättre? Bygger de pussel bättre? Leker med play doh på ett mer avancerat sätt? Gräver bättre?

Det är lustigt hur det går att krångla till allt. De allra flesta människor är normalbegåvade. Och det är ju tur. Det blir ju oftast bra så. Men de normalbegåvade bekymrar man sig inte så mycket om. Man ska fånga upp bokstavskombinationsbarnen och sätta in stödinsatser och de särbegåvade ska ha sina stödinsatser. Men de normalbegåvade då? Vem tar hänsyn till dem? Vem förstår att ett normalbegåvat barn utvecklas bäst av att få höra mycket prat, få mycket ögonkontakt, få mycket respons, få möta mycket värme...kanske av sin första mentor...mamma. Och sen i skolan så mår de normalbegåvade barnen bra av en undervisning med lite tempo, rutiner, struktur och innehåll. I skolan ser det ju inte riktigt ut på det sättet. Det är slött, märkliga prioriteringar vad gäller lektionsinnehåll, strukturlöst...Men det spelar ingen roll. Vi ordnar mentorer till smartingarna i förskolan och spetsklasser till särbegåvningarna i storstäderna. Alla andra, majoriteten...äh, de är inte så viktiga.

.

Förändringar

Vardagarna avlöser varandra som pärlorna i ett radband...en efter en annan...samma långsamma lunk. Det är skönt. Och i den här lunken glimmar det till ibland, man gör något lite annorlunda, tiden glider iväg och saker förändras...Igår upplevde vi nog den allra sista sommardagen för detta året. Det visste vi inte igår..när vi grejade i trädgården...flyttade om lite saker, gödslade rosor och hortensior, vattnade, klippte bort visset...Vi visste inte att under natten skulle luften förändras och bli fuktig och tung, att höstens dofter skulle ta överhanden, att färgerna plötsligt skulle bli dovare...

I går hade vi en lugn hemma dag. Bara städning och plock och hela eftermiddagen ute i trädgården. En kompis till 10-åringen kom med hem efter skolan och vi fikade tillsammans på altanen. Barnen lekte krig och hoppade studsmatta, åkte sparkcykel och blev svettiga och härligt trötta! 

Och idag åkte vi på utflykt på förmiddagen. Struntade i att städa och tvätta och åkte till "vår" lilla herrgård en bit bort och åt lunch. Tre generationer var vi - min mamma och pappa, jag och mitt äldsta och yngsta barn! Det var roligt! En ovanlig konstellation. Äldste sonen har bestämt sig för att jobba ett år innan han studerar vidare och det känns skönt att ha honom hemma lite till. Och att han har oregelbundna arbetstider och kan umgås med mig och minsta brorsan lite extra! Det blev fullt på restaurangen och vi träffade både släktingar och arbetskamrater och studiekamrater...Efter maten gick vi en promenad runt udden där herrgården ligger. Det är en fin tur. N sprang hit och dit och pratade och kollade in grejer och hoppade och klättrade. Och så såg vi plötsligt en fågel i vattnet...en storlom! Och N blev glad. Vi hade ju läst om dem och lyssnat på dess läte i datorn. Och nu fick vi se en på ganska nära håll! Den dök och var under så länge, den reste sig i vattnet och flaxade med sina stora vingar och vi fick höra dess läte på riktigt! Och N tyckte om det och härmade och till slut lät det nästan likadant om honom! 

Jag trodde att det skulle kännas lite sorgligt när sommaren tog slut och hösten kom. Men det gör jag inte. Det känns skönt. Det känns vilsamt. En lugnare rytm, ett vilsammare ljus och luften som kryper närmre och liksom omfamnar oss. Och dagarna som kommer och går, blandningen av vardagslunken och det som förgyller lite extra. Det är bra. 

Skogstur och fåglar!

I går gjorde jag och N en liten utflykt på förmiddagen! Vi tog våra cyklar och en ryggsäck med en vattenflaska och en burk med ett par smörgåsrån och russin. Sen cyklade vi till en vandringsled runt en liten sjö. Vi kunde inte gå runt hela det skulle bli alldeles för långt men vi gick en bit i alla fall! 

Vi gick längs stigen och njöt av det fina vädret och irriterade oss på alla brännässlor och kliigt gräs i början. Men sen kom vi ut på myren och då blev det bättre! Vi gick i sakta mak och tittade på det som intresserade oss...svampar, träd med skägglav som såg ut som gamla gubbar, växter med intressanta former...och åt lite blåbär och lingon också. Det var ett väldigt kvittrande också bland träd och buskar! Men inte en enda fågel såg vi konstigt nog! Vi läste dock på en informationstavla om vilka fåglar som skulle finnas här...storlom, gulärla, hornuggla...Vi spanade och spanade men inget såg vi! 

Sen närmade sig lunchtiden och vi fick ge oss hemåt på våra cyklar! 

Under lunchen pratade vi lite om de där fåglarna vi hade läst om och N funderade på vilka fåglar vi kan ha hört egentligen. Jag hämtade en fågelbok och vi bläddrade lite i den och sen tittade vi på nätet och hittade en sida där man kunde lyssna på olika fågelläten och även se hur fåglarna ser ut. Vi lyssnade på storlomen och gulärlan och hornugglan...och sen började N fundera på vilka fåglar han egentligen kan namnet på...kråka, skata, gråsparv, blåmes, talgoxe och så lyssnade vi på dem. Och sen spelade jag upp lite fåglar jag tänkte att han kan få höra namnet på...koltrast och stare och mindre hackspett...En trevlig förmiddag fick vi tillsammans!