Ashak - afganska mat!

Mina föräldrar prenumererade på tidningen Vi när jag var barn och ung. I den fanns så goda recept. En gång hade de ett uppslag med afganska rätter och vi blev så nyfikna på vad det var! Jag testade och det var jättegott tyckte hela familjen. Vi gjorde det några gånger till och sedan föll receptet i glömska. Men så kom jag på det häromdagen igen! Och igår testade jag! Och det var precis lika gott som jag mindes det! Och alla andra i familjen gillade det också! Supergott helt enkelt! Och den här gången ska inte receptet få falla i glömska igen! 

Ashak - afganska pastarätt

Chaka:

3-4 dl yoghurt

2 vitlöksklyftor

salt

Raviolikuddar:

4 dl hackad gräslök

cayennepeppar

5 dl vetemjöl

1 ägg

ett par msk vatten

Köttfärs:

500 g nötfärs

1 gul lök

2 tomater

smör

vatten

cayennepeppar

salt och peppar

Gör iordning chakan - låt yoghurten rinna av ett par timmar i ett kaffefilter. Smaksätt sedan med vitlök och salt.

Skölj och finhacka gräslöken. Krydda med cayennepeppar och salt.

Gör pastadegen. 

Kavla ut degen tunt och ta ut mått med ett glas. Lägg gräslök på rundlarna och vik ihop. Fukta kanterna så fäster det bättre.

Gör en tjock köttfärssås. Fräs först löken och sedan nötfärsen. Tillsätt tomater och kryddor. 

Lägg gräslökskuddarna i kokande vatten och koka sakta i ca 10 min tills de är mjuka och nästan genomskinliga. 

Bred chaka på ett fat. Lägg på kuddarna. Bred ut köttfärssås. 

Borani-ebadenjani-e siah - aubergineröra

2 auberginer

1 gul lök

4 tomater

salt

cayennepeppar

chaka

Skala auberginerna och skär i skivor.

Stek dem i smör tills de blivit mjuka och ljusbruna.

Finhacka löken och fräs i smör. 

Tillsätt tomater, salt, cayennepeppar och auberginer. 

Koka några minuter på svag värme. 

Toppa med chaka. 

Vardag igen!

Ja, så blev det vardag igen. Igår började skolan. Det var grått och trist därute när vi vaknade och det kunde ju passa bra en sån här dag. Försov oss gjorde vi också. Vaknade först 07.22. Men det gick bra! Kläder och ryggsäckar hade jag lagt fram redan kvällen innan. De två skolbarnen som skulle iväg hann få i sig varsin rostad macka framför ett halvt barnprogram på tv:n också. Och sen vinkade vi hej då!

Och så var vi bara två kvar hemma! Jag och 5-åringen. Det var lite ovant men väldigt trevligt! Hela sommaren har han mest hängt med sina syskon så nu var det roligt att rå om honom lite mer igen! Efter morgonstädningen ritade vi riddarsköldar, hittade på egna mönster och färglade. Och sen övade vi att skriva bokstäver och siffror. Och så blev det gymnastik en stund. Sen kom N på att han ville fäktas, precis som en riddare. Och vi ledade efter svärd. Det brukar finnas vapen av alla slag som ligger och skräpar lite här och var. Men nu var det tomt på svärd. Inte ett enda. Så vi fick ge oss ut på en cykeltur och ge oss in i en skog för att hitta lämpliga pinnar som passade till att fäktas med. Och då var det lika bra att ta med en hink. Ifall det skulle finnas blåbär. Och det gjorde det. Så när vi hittat ett par bra pinnar hann vi fylla en liten hink med härliga blåbär.

Någon sa för några dagar sedan till mig när vi pratade om semestrar att det bara är skönt att ha semester om man jobbat innan. Annars skulle det bli tråkigt. Jag har funderat lite på det där. Hur det är egentligen. För jag jobbar ju inte. Ändå känns det som om jag haft semester. Och att mitt arbete har börjat igen. Fast egentligen är det ju inte riktigt så. Semestern för mig innebär ju mer arbete än annars. Fler är hemma. Mer mat ska lagas. Det blir mer stök. Vi gör massa utflykter som gör att jag måste baka mer, plocka fram och tillbaka fler saker. Ändå känns det som att jag är ledig när alla andra är hemma. Det blir en annan stämning. Vi pratar och är tillsammans. Vi sover länge och tittar på tv sent. Vi sitter ute och snackar efter maten på kvällen. Vi promenerar och badar. Och grillar. Det har känts som semester. Och nu är det vardag och arbetet börjar. Och så är vi bara tre hemma på lunchen istället för åtta. Och det är tystare och mindre rörelse. Lugnare. Fast jag bestämmer ju själv. Köksskåpen behöver städas. Garderoberna behöver gås igenom och städas ur inför hösten. Kylskåpet skulle behöva göras rent. Och några dörrar har jag som jag tänker måla om. Och trädgården...den måste tas om hand inför hösten. Och så har ju barnen läxor som jag vill hjälpa till med...och inte läxor som jag tycker att de borde ha som jag får hitta på! Och ...och ...och ... Jo, arbete har jag. Fast det har ju alla andra också. Samma saker antar jag. Fast de ska göras på "fritiden", efter jobbet.

Tja, jag vet inte...men man kan i alla fall tycka om att ha semester även om man inte har förvärvsarbetat. Och man kan tycka att det är att ha semester att göra mer än vanligt, eller andra saker än vanligt. Och det finns många sätt att arbeta på. Jag känner mig lyckligt lottad som kan ha det så här som jag har det. Som kan arbeta med det som angår min familj. Som har min familj och mitt hem som arbete. Som en slags rut-arbeterska deluxe. Fast helt oavlönad. Annat än i det lyxigaste man kan få tag i! Tid!

Det är inskolningstider...

...och nätet fylls av bilder på barn som ska lämnas in på förskolan. Skolas in som det heter. Barnen är så små så små. Nästan bäbisar. Men de är utrustade med små ryggsäckar, påfallande ofta såna där söta, jättedyra fjällrävenryggsäckar. Jag har nypt lite i dem ibland i sportaffärerna men, nej, jag ger inte mer än 700 spänn för en sån där liten sak. Glassbilens gratisryggsäck med Shrek-tryck på, 10 år gammal, ett arv från ett storasyskon, får duga. Men så ska mitt barn inte skolas in heller. Han har bara sin ryggsäck när han leker att han ger sig ut på äventyr. Och han är ingen bäbis heller förstås. 5 år gammal. Jättestor! Jo, de där små barnen, bäbisarna ska skolas in och mammorna skriver om hur gulligt det är, och hur stora barnen har blivit, och hur bra det går. Och väninnorna skriver att bäbisarna är så söta och att det kommer att gå så bra, bli så spännande för dem att börja, och så roligt, och att det ändå är värst för mamman om bäbisarna gråter. Och så kommer det bilder på sovande barn. Det är så sött att de är trötta när de varit på förskolan. Och så kan det stå att mammorna vill stoppa tiden, och att det gör lite ont i hjärtat. Men det går ju så bra. Det är bara värst för mamman. Fast lite skönt också. För under inskolningen kan mammorna läsa och dricka kaffe och vara helt ensamma i ett par timmar. Det har de inte varit på flera månader förut och det är så skönt, så skönt.

Och så läser jag tipsen som ges om inskolningen. De kommer varje år i augusti. När det är dags. Det är alltid ungefär samma råd. Det kommer att gå så bra, så bra. Och att börja förskolan är förstås en naturlag. Inte något att fundera på egentligen. Utan bara ett faktum. Något som måste ske. Och problem kan uppstå och då får man läsa på hur man på bästa sätt ska lösa dem. Och proffsen berättar hur det ska gå till.

Det handlar om att barnen ska anknyta till någon i personalen. Jag funderar på om det är möjligt på riktigt. Och om det verkligen är möjligt...är det något man som förälder egentligen vill. Att ens barn knyter an till någon man själv inte har någon riktig relation till. Det känns rätt...märkligt, obehagligt...något som får hela mitt anknytningssystem att rusa...incoming! Fara! Någon vill ta mitt barn! Fast man tycker så olika. Man kan ju vilja att ens små barn knyter an till främmande vuxna. Och då är ju allt bra. För dem. Inte för oss som inte vill då. Men det är något man får ta. För så är det bestämt. Föräldramakten, föräldraansvaret räcker inte till för att påverka det beslutet i de flesta fall. Pengarna räcker inte. Och den där naturlagen säger att man inte ska tycka något. Man får nöja sig med att skriva en liten rad...mitt hjärta brister...men det går ju bra. Det är värst för mamma.

Och så handlar det om lämning. Barn som gråter. Det är jobbigt. Men naturligt. Bra egentligen. Och så går det över. Bara mamma eller pappa går därifrån. Och visar att de är trygga och glada och övertygade om att förskolan är en bra plats för deras barn. Och att de förstår att pedagogerna är proffs, utbildade för att ta hand om såna här situationer. Man vinkar bara, ler och säger att vi ses i eftermiddag. Eller i kväll. För det kan bli långa dagar. Och det går ju bra. Det är inte jättejättebra men om det inte kan hjälpas så är det bra. Ändå. Det kan till och med vara skönt att skola in för föräldrarna säger en tyckare på tv. Inte med första barnen för då är man så orutinerad. Då kan det vara känslosamt jobbigt. Men när man blir lite mer garvad. Med andra barnet. Då kan det vara skönt att få ordentliga rutiner kring barnen, med lämning och hämtning som en ram kring det hela.

Ja, så allt blir bra. Det ordnar sig till det bästa. Och så bläddrar jag vidare bland inskolningsfotona på Instagram och känner mig lite deppad. Men det är kanske bara jag.

Vi fortsätter...

...med våra skogsutfärder! Det är så härligt att andas skogsdoften, få röra på benen, vara ute tillsammans! Vi håller oss mest till våra istidsområden och 5-åringen vet precis vad som är speciellt för dessa! Flyttblock! Jättegryta! Titta här - vattnet har slipat stenarna runda! Isräfflor! Så ropar han ibland och visar! Han gillar att tänka på att isen har legat tjock här och tittar upp mot himlen för att försöka förstå hur tjock den egentligen var! Och det är ju inte så lätt! Man förstår det inte riktig själv! 

Nu är sommaren snart slut! I alla fall är sommarlovet snart slut. Och det blev inte en sån där varm och skön sommar som vi hade längtat efter. Men vi har haft det härligt ändå! Vi har badat en hel del men framför allt varit ute i naturen, vandrat, pratat, plockat bär och svamp...

Snart är sommarlovet slut...

...och i dagens lokaltidning skojar någon krönikör över hur underbart och jobbigt det har varit med några veckors sommarledighet. I de allra värsta stunderna har hon kommit på sig med att stå och banka på förskoledörren efter räddningen (alltså att bli av med ungen) utan att komma ihåg att förskolan är stängd. Hon förstår nu att förskolepersonalen har superkrafter. Att de orkar med allt omak barn innebär. Det gör hon inte själv. Hon är ju bara mamma. Inga superkrafter där inte. Fast hon älskar sina barn förstås. Självklart. Och om en vecka, när sommarledigheten är slut, kommer hon, precis som alla andra föräldrar, ha det största leendet på läpparna när hon lämnar in sitt barn den första dagen efter semestern.

Jag känner mig trött. Jag förstår att det är skrivet för att det ska vara roligt. Och att hon älskar sina barn men vill göra sig lustig över hur jobbiga ungar kan vara ibland. För det kan de ju vara. De är ju barn. Vi vuxna kan också vara jobbiga. Vi är ju människor. Jag förstår att det inte är så allvarligt menat. Jag hoppas det i alla fall. Folk skrattar kanske igenkännande. Jag vet inte. Mitt skratt vill inte komma loss. Det fastnar inte ens i halsen. Det kommer inte ens igång. Hur kan det ha blivit så här? Att det liksom ingår att säga att det är så skönt att kunna lämna in ungarna efter några hemska, men helt underbara förstås, veckor på sommaren. Och att pedagogerna är änglar. De är någon slags annan art. En art som kan det där med barn, som vet hur man gör, som tycker att det är roligt ett helt arbetsliv...en blandning av beundran och nedlåtenhet. För vi vanliga, vi som inte har superkrafterna, vi har så mycket annat viktigt, så vi har inte riktigt den där förmågan att ta hand om de där jobbiga ungarna. Det kan någon annan göra, någon som tycker det är roligt. Det gör ju inte föräldrar. Det fattar väl alla.

Fast det gör jag. Jag tycker om att vara med mina barn. De är jobbiga. Ofta. So what. Vad gör det? Igen har sagt att livet måste vara en dans på rosor hela tiden, att varenda sekund måste flyta på enligt planerna...Det är härligt att leva. Härligt att ta hand om sin familj. Ta hand om, vara tillsammans med, de barn man valt, VALT, att sätta till världen. Jag har superkrafterna. Jag har dem för jag vill ha dem. Jag fick dem när jag tog itu med de uppgifter livet har tilldelat mig. Jag växte med uppgiften. Och tänk, det är till och med väldigt roligt!

Falu koppargruva!

Igår gav vi oss ut på en utflykt till Falu koppargruva! Barnen var spralliga och förväntansfulla när vi gav oss iväg i bilen! Vi skulle ju ner i en gruva! Och få se hur det såg ut i ett nytt landskap! Dalarna! Och det var roligt att se hur landskapet förändrades genom bilrutan! Efter några timmar i bil samt en matpaus var vi framme i Falun och kunde köra in i gruvområdet! 

Vi började med att köpa biljetter i receptionen/turistshoppen och fick reda på att det var mer än 2,5 timmar kvar tills vi kunde få gå den guidade turen nere i gruvan. Men det gjorde ingenting! Det fanns så mycket att göra ovan jord. Vi åkte en rundtur med ett litet "tåg". Vi körde vid sidan av den jättestora dagöppningen som uppstått under ett stort ras i slutet på 1600-talet, vi åkte förbi den äldsta byggnaden från 1600-talet, och linslageriet där alla rep tillverkades, de stora slagghögarna...en guide berättade lite då och då. Sen besökte vi gruvmuseet. Det var riktigt spännande. Man fick se och läsa om gruvans historia från allra första början när gruvan ännu var en myr och det var stenålder. Människor levde här redan 6000 f Kr. Koppar började brytas för ungefär 1000 år sedan och på 1200-talet började själva gruvan ta form och metoderna för brytning började förfinas. Det var mycket att läsa och spännande att få reda på hur viktig gruvan var för Sveriges ekonomi under stormaktstiden. Och om Dalarnas betydelse och om dalkarlarnas uppror mot Gustav Vasa och hur han fick bukt med dem. Barnen tittade mest på bilderna och det var spännande det också. Men ännu mer spännande var det att få testa en massa saker...att amputera på gammalt vis, gissa vad i naturen och av människan tillverkat som innehåller koppar, testa att klättra på stegar ner i gruvan, åka i en gruvkorg, smaka på nermalt berg...

Den stora dagöppningen Stora Stöten var fascinerande. Vi stod och tittade bra länge medan vi väntade på att det skulle bli vår tur att få ge oss ner i gruvan! 

Sen blev det vår tur och vi fick gå in igenom det här huset med zodiakens tecken (och några fler) för att komma ner i själva gruvan. De där tecknen var lite roliga. Barnen funderade, och jag också, på varför gruvans huvudtecken var tecknet för kvinnan. De äldsta tyckte det var könsdiskriminerande (sagt med glimten i ögat)! Men en guide gav oss förklaringen. När gruvan fick tecknet hade man ännu inte hittat på tecknen för metallerna som man använder idag. Man gav kopparen tecknet för planeten Venus eftersom kopparen är röd som kärleken. Järn har det manliga tecknet och andra metaller har andra tecken från planeterna. Så enkelt var det! 

Vi blev utrustade med hjälmar och regncaper och sedan fick vi börja klättra ner. 400 trappsteg ner i jorden och en massa spångar att vandra på i mörkret! Det var så spännande att fundera över hur det var förr i tiden, när man inte hade några trappor och ingen elektricitet heller. 

 I ett schakt hängde en stor hink. Den hissade man upp malmen i och på vägen ner fick de som skulle ner åka med. Åtta karlar fick stå på kanten på en fot och hålla i sig med en hand. För att komma av fick man sätta hinken i gungning och hoppa av när den kom tillräckligt nära kanten. Om man var extra våghalsig kunde man glida ner på repet som hängde bredvid. Alternativet var att klättra ner på stegar, smala och hala och med en fackla i munnen för att se. Minst lika farligt. Vi fick redan på att man började arbeta i gruvan när man var 14 år och att arbetstiden var 12 timmar om dagen, 6 dagar i veckan. Innan man blev 14 fick man arbeta ovan jord. Från 5 års ålder fick man börja hjälpa till med att till exempel sortera sten. Kvinnorna fick binda facklor och laga mat. Trots det hårda arbetet var det ett populärt arbete och folk kom från hela Sverige för att söka arbete. Anledningen till det var att man fick både lön, mat, kläder och husrum. 

I slutet fick vi prova på hur det var när mörkret var totalt...guiden släckte lampan... och vi fick stå där i mörkret! Spännande. Och så fick vi höra berättelsen om Fet-Mats som gick ensam ner i gruvan en kväll i slutet av 1600-talet, veckor innan han skulle gifta sig. Ingen visste att han hade gått ner och alla trodde att han hade dragit med en annan tjej. Men så drygt 40 år senare hittades en man liggande i en gruvgång som rasat igen. Man trodde först att han sov men förstod snart att han var död, helt bevarad och mjuk i kroppen. Man trodde att han legat i några veckor och folk fick titta på honom för att se om någon kände igen honom. Han gamla fästmö kom förbi och kände omedelbart igen honom! Hennes fästman Mats. Hon nu en gammal kvinna och han fortfarande ung, men död. Det bestämdes att han inte längre var en människa utan en mineral och han visades upp på museum. Först 1930 fick han en ordentlig, kristen begravning. 

'

Efter rundturen satte vi oss under tak, för det regnade och var så kallt igår, för att dricka kaffe och äta blåbärskakor! Vi satt vid de stora slagghögarna som låg framför fabriken där man tillverkar falu rödfärg. 

Innan vi gav oss hem tittade vi i det gamla linslageriet. Här tillverkade man alla rep av oxhudar. 10000 oxar om året gick det åt till alla rep. 

Vi hade en spännande och rolig dag! Nöjda och glada och lite trötta satte vi oss i bilen och gav oss hemåt igen! 

Blåbärspaj och hamburgare och regnbågar!

Igår skapade vi mycket gott i köket! Till eftermiddagskaffet gjorde jag en smulpaj med blåbär! Det är så gott! Det måste jag ha minst en under blåbärssäsongen! Jag och de tre småbarnen gav oss ut i en av våra små skogar efter lunch för att hitta lite blåbär! Vi plockade ju så mycket häromdagen, 15 liter fick vi ihop, så man kan ju tycka att vi inte hade behövt plocka mer men...vi frös in det mesta och det vi inte frös in har vi ätit med socker och mjölk. Och smulpajer blir faktiskt inte lika goda med frysta blåbär så...Men det var mysigt att få en liten skogstur! Barnen plockade varsin näve och slängde ner i min hink och sen började de leka istället! 

Till kvällsmat blev det hamburgare! Jag bakade hamburgerbröd och provade ett nytt recept. Barnen tycker så mycket om de där friscobröden och briochebröden som affärerna säljer. Jag tycker de är för dyra. Och inte så jättegoda om jag ska vara ärlig. Så jag letade efter ett briochebrödsrecept på nätet och gjorde egna istället! De blev jättegoda! Barnen gav dem godkänt också! Godare än i affären! 

Man smälter 40 g smör och blandar sedan i 2,5 dl mjölk och 1 dl vatten. Värm till 37 grader. Tillsätt 25 g jäst och låt det lösas upp. Vispa upp ett ägg. Blanda ner 2 tsk salt, 8 dl vetemjöl special i matberedare och tillsätt mjölkblandningen och ägget. Jäs i 1-2 timmar. Forma 10 runda bullar, platta till dem, jäs i 1-2 timmar. Pensla med ägg och grädda i 200 grader i ca 20 min. 

Till själva hamburgaren hade vi sallad, tomater från växthuset, karamelliserad lök (som äldste sonen är så bra på att göra), sandwichgurka, coleslaw och hemgjord hamburgerdressing. 

Den hemgjorda dressingen är också godare än den man köper i affären och jättelätt att fixa själv.

Man blandar bara (till 2 p) 5 finhackade smörgåsgurksskivor, 1 msk ketchup, 1 msk fransk senap, 025 msk vitlökspulver, 0,25 msk paprikapulver, lite cayennepeppar och 1,5 dl majonnäs. 

Medan vi satt och åt hände det saker utanför huset! Det blev mörkt på ena sidan huset och alldeles ljust på andra, det började blåsa kraftigt och så kom regnet på framsidan av huset och på baksidan dök en hel, jättefin regnbåge upp! Och så efter en stund kom ytterligare en regnbåge, en svagare ovanför den första...men det fick jag inte på foto! Det var vackert! Mäktigt! Och det mäktiga vädret fortsatte hela kvällen, kraftig blåst och regn! Skönt att sitta inne och kura i mörkret!