Vinterliv!

Söndag eftermiddag och vi ska snart gå ut och få oss lite luft. Solen glimtar fram och snön singlar sakta och tyst ner. Ihärdigt och oupphörligt singlar flingorna ner mot marken. Så mycket rörelse och så mycket tystnad...

Första etappen på jullovet närmar sig slutet...maken börjar jobba imorgon. Det känns lite trist men vi andra har en vecka kvar i alla fall. Vi har haft fina dagar...Igår var det särskilt fint i all sin enkelhet. På förmiddagen övningskörde maken och äldste sonen och då gav jag och de tre små barnen oss ut i skogen på egen hand. Vi har sån tur att vi har små vildmarker runt oss...små små fönster i tid och rum där man kan vandra runt och känns sig som en del av naturen, av det vilda, av något fjärran...Vi följde ett rådjursspår som vi stötte på vid sidan av gångvägen. Följde det upp i skogen och klängde och klättrade där det hade gått.

Det löpte rakt uppför en brant backe och sen på en smal hylla vid en brant och sen upp på åsen och nerför på andra sidan. Det var roligt att följa rådjurets spår. Se hur smart väg den hade valt och hur smidig den måste vara och fundera över vad den kan tänkas äta och hur stort område den huserar på...Sen bar spåret av in i en annan skog och vi avstod från att följa efter. Det skulle bli för långt att ta sig hem igen.

 På eftermiddagen blev det lite fika framför tv:n. Vi såg på en sån där film om de där över hundra dalmatinerna. Och sen spelade jag och 9-åringen fiol en bra stund.

Vi har börjat ge oss ut sent på eftermiddagarna för att åka pulka och bob. Det är så mysigt att vara ute i mörkret. Det blir som en annan värld. Mindre och mystisk och spännande. Det är roligt att åka pulka också...få känna hur det kittlar lite i magen och skratta när man välter och får snö i ansiktet...känna kinderna bli röda och hur hela kroppen är levande...

 Och sen ge sig av i mörkret som ändå lyser av snön och flingorna som glittrar i gatljuset. Vara lite lagom trött och varm om kinderna och kall om händerna. Komma in i värmen och pusta ut en stund innan det är dags att laga mat.

 Maten lagade vi tillsammans. Det är roligt när det händer. En av sönerna ville lära sig göra bearnaisesås och han lyckades jättebra! En annan son skalade potatisen och far i huset stekte lövbiff. Enkelt och gott!

En tredje son hade hand om efterrätten. Crème brulé ville han ha och det passade bra eftersom vi både hade ägg och grädde i kylen. Han vispade äggsmet och kokte upp mjölk, grädde, vaniljstång. Och så blandade han ihop det och hällde i formar. Bränningen fick han ta hand om också, under övervakning. Lite lurigt men det gick bra! Och gott var det!

Kvällen avslutades med en film - Berättelsen om Secretariat. Den handlade om en hemmafru som efter sin moders död fick ansvar för familjens hästranch. Det visade sig att familjen hade satsat pengar på att inseminera två av sina ston med en känd hingst. Fölet som föddes var lovande och kvinnan bestämde sig för att se till att han blev en kapplöpningshäst. Det var en gripande och fin film om att tro på sig själv, kämpa för sin sak och på så sätt till slut få andra att omvärdera sin syn av en. Och så om hästen. Om en häst som var stark och glad och pigg från början men lite lat och ett riktigt matvrak. Kvinnans demente far gav henne rådet att låta hästen vara fri och glad. Då skulle han utvecklas bra. Och det gjorde han.

Att vara unken!

Det har ju skrivits en del om att papporna inte tar ut mer än 25 % av föräldradagarna under barnets första två år. Det förstår man ju - för det är ju mycket bekymmersamt att det ser ut på det här viset. En anställd på svt skriver på inrikesnyhetssidan att hon inte köper argumenten hos dem som inte delar lika. Att det skulle bero på pengar till exempel. Detta presenteras alltså som en inrikesnyhet - att en anställd har åsikter om hur folk väljer. (Numera är artikeln försedd med beskrivningen "krönika" eftersom det har kommit klagomål på att åsikter presenteras som nyheter.) Men här kan man i alla fall läsa om hur Zachariasson och förmodligen då också svt ser på de som väljer fel, tycker fel:

"När folk inte inser att när det kommer till att dela på föräldraledigheten gör de inte längre bara som de vill – de gör inte ett eget val – de gör ett val som är baserat på konventioner, strukturer och gamla unkna könsroller. Och när jag påpekar det, så finns det inget som är så känsligt att få höra."

Det här är alltså en inrikesnyhet. Att mammor som är hemma mer än hälften av föräldradagarna är unkna. De är konventionella och fast i gamla strukturer. Ja, det gäller väl inte bara mammorna. Papporna som inte tar hälften är väl lika unkna de också. 

Är det känsligt att säga detta. Tydligen. Jag håller med om att folk skyller på att det är pengarna det hänger på. Men så visar det sig att mammor som tjänar mer än sina män också tar ut mer än hälften av föräldradagarna. Så det är väl unkenheten det beror på då. Mammor är så unkna att de vill, VILL, ha mer än hälften. De vill ha mycket. 

Är det unket? Är det stereotypt? Är det konventionellt? 

Jag vet inte. Det är förvirrande. Kanske är det så att det som är gammalt är dåligt och unket bara för att det är just gammalt. Om mammor i alla tider har fött barn och dessutom tagit hand om barnen mer, eller i alla fall på ett annat sätt än papporna så är det det som är konventionen, stereotypen...unket. Och bara man tar bort det, hindrar mammornas unkna drifter så blir det nytt och fräscht. 

Zackariasson skriver att hon vill dela med sin man, ja hon har inga barn än, det ska vara de två. De ska göra lika. Även om hon kanske känner att det är jobbigt att släpa sig till jobbet när mannen ska gulla med barnet så kommer hon göra det. För det ska vara lika. Ja...det kanske är fint att göra lika. Men det går ju inte ändå. Inte på riktigt. Mamman har väntat barnet. Hon har fött barnet. Hon kommer kanske att amma barnet. Redan där är det olika. Sen menstruerar kvinnor. De kanske ska ha fler barn och gå igenom hela processen med graviditet, förlossning och amning och ha ett, eller två, små barn som redan finns till. Och så är det det där med banden...de som tvinnas när barnet ligger därinne i magen. De som gör att det känns outhärdligt att lämna barnet ifrån sig när det är för litet. Vad är för litet då? Det vet bara mamman själv. Och barnet. 

Men det är inte barnen som står i fokus. Inte känslorna heller. Det är rättvisan. Viljan att bryta stereotyperna, vädra ut det unkna. Men sen då? När det är klart? Vad gör vi då. I vårt fräscha nya samhälle. Där allt är lika. Där vi delar rättvist på 480 dagar och sedan utan knot lämnar barnen till de fräscha institutionerna, förskolorna. Där kvinnorna är härskare. Där kvinnor arbetar med stereotypa kvinnoyrken - fast det går bra - för där är det betalt. Där är känslorna utvädrade. Det är ju andras ungar. 

Tja, det får bli hur det vill. Det känns lite märkligt att bo i ett land där någon får presentera en så här vinklad syn som en inrikesnyhet. En åsikt gjord till fakta och anammad av statstelevisionen. Jag bryr mig inte. Jag stillar hjärtklappningen och ilskan som vaknar i mig när jag läser och tänker att ... vad bryr det mig. Jag är fri. Jag har tagit mig ur stereotypen och valt själv...det unkna hemmalivet. Som inte alls är unket. Det är befriande att rå sig själv, jobba med sitt, ha släppt den där 480-dagarstvångströjan. Jag är så unken att jag har gått och blivit hemmafru. Och vet ni vad!? Det är nog det fräschaste jag vet! Det är så ovanligt dessutom att det är normbrytande, ickestereotypt och ganska unikt. Det unkna har mognat och blivit en läcker ädelost! Mognat fram i den här grottan av harmoni och trevliga hemmabakterier, den rätta sortens mögelsvampar! Leve friheten! 

God fortsättning!

Nyårsafton!

Idag är det nyårsafton! Den allra sista dagen på det här året! Alla barn är lite spända inför kvällen med extra god mat och smällare! Det äldsta barnet firar med sina egna kompisar och det näst äldsta barnet kör en blandning och går iväg till några vänner i närheten efter middagen! Livet förändras. Barnen blir stora och det går så fort. Igår firade vi vårt äldsta barns 18-årsdag. Äntligen fick han också fylla 18 - alla andra vänner har fyllt redan förstås! Lite retligt är det tycker han allt men nu är han ju också 18 och myndig som alla andra! För 18 år sen blev vi alltså föräldrar för första gången. Som vi hade längtat! Och så underbart det var att få detta lilla knyte. Fast han kom oväntat hela 13 dagar innan utsatt tid. Dagen före nyårsafton och allt! Men det var mysigt att fira nyår på BB! Se smällare på natthimlen utanför sjukhusfönstren och ha sin egen lilla unge i famnen! Och nu är han stor. En vuxen man som klarar sig själv och har sina egna planer. Fast det märks att han fortfarande har behov av sina föräldrar. Närmar sig oss lite mer än förut...kanske känns det att han är på väg ut och att närhet med föräldrar och hem och syskon är värdefullt. Vi pratar mycket och han berättar om sina tankar iför framtiden och vad han tycker om saker och ting. Tonårstagen med känsloutbrott och en drift att markera sitt oberoende blandas med ett mognare och lugnare sätt - en vilja att vara trevlig och en ro i att vara tillsammans och sitta och småprata...

 Vi firade sonen precis som vanligt. Vår lilla samling. Vi har ingen stor släkt och det känns lite sorgligt på en del sätt och lite mer ibland än annars. Men vi har ju vår egen flock och det känns skönt. Våra sex barn och mina föräldrar och min makes mamma och de äldsta sönernas flickvänner. Så en liten samling är vi och trevligt och glatt har vi. Jag gjorde en prinsesstårta precis som jag gjort de senaste födelsedagarna. 18-åringen hade önskat det för det är hans favorittårta och han tycker att den jag gör är godare än de köpta! Det blir en mamma glad av att höra! Och så gjorde jag en chokladtårta med baileyssmak och apelsingrädde. Den var god men ganska vuxen i smaken. 

Idag slappar vi för vi ska bort ikväll och bli bjudna på mat av mina föräldrar. Vi har sovit länge och varit ute i solen och åkt pulka med de minsta barnen. Det kändes som ett gott tecken att himlen var alldeles blå och den bleka solen fick vintervärlden att glittra och bli extra vacker den här sista dagen på året! Vi såg ett rådjur leta mat i skogen...så vackert...som en saga. Och ljuset var nästan magiskt i pulkabacken. Vita träd och mörka stammar...backen som öppnar upp sig och alla träden runt om...kallt vinterljus och blekblå himmel...rosenkindade barn som skrattade och hade kul! 

Och så gick vi hem igen för att laga lite enkel lunchmat! Den vanliga vägen som vi går varje dag. Och som jag tycker är så vacker fast det bara är en vanlig cykelbana...men den svänger så fint och ljuset är alltid särskilt fint just vid den här lilla kröken...På väg hem till oss! 

Pappaledighet och annat!

Nu ska det äntligen bli en till pappamånad. Av de där av staten givna 480 dagarna skall 90 vikas åt pappan. Papporna tar idag ut 25 % av pappadagarna. Under barnets första levnadsår tar papporna bara ut 10 % av dagarna. Och hela 25 % av papporna tar inte ut en enda dag under barnets första två levnadsår. Det här är ett bekymmer och papporna måste pushas att ta fler dagar medan barnen är riktigt små.

Jag tänker - kör på bara. Ju snabbare desto bättre. Dela rakt av. Vad är det de tvekar på? Det måste väl gå att bli färdig någon gång. Bestäm hur det ska vara och kör på. Så det blir klart. Sen finns det inget mer att tjafsa om. Och den som får som den vill gråter inte. Som min mormor sa.

480 dagar. Det är vad ett barn får när det gäller heltidsomsorg av en förälder. 480 dagar. Den som är duktig drar ut på dagarna så de räcker lite längre. Är man riktigt, riktigt duktig kan de räcka i nästan 3 år. Sen är det slut. Sen är barnet statens. Fast staten tar visst inte något ansvar för barnen. Det har de lagt ut på entreprenad. Det är förskollärarna på de statliga och de privata institutionerna som har hand om våra barn. Som fostrar dem och som undervisar dem, som socialiserar dem och som stimulerar dem. Eller ja, det är visst föräldrarna som har ansvaret. På pappret. Och när det är något som inte står rätt till så ropar man förstås alltid efter föräldrarna. De måste fostra barnen!!

480 dagar. Det är väl det som är det märkliga, absurda. Att någon annan bestämmer hur länge ett barn behöver sina föräldrar på heltid. Fast så är det ju inte invänder någon. Vi har ju rätt att göra som vi vill. På pappret. Vi behöver inte jobba om vi inte vill. Vi har rätt att ta hand om barnen i hemmet om vi vill det. På pappret. Men attityderna? Har nån hört talas om såna galenskaper som att ha barn hemma i hemmet hela dagarna efter 1,5 års ålder? Och kan en vuxen verkligen gå och dra och bara ta hand om hem och barn? (ja, förutom förskollärarna och fritidspedagogerna då) Pengarna? Räcker det med en lön? De där 480 dagarna är bedrägliga. De uppfattas som en av Gud given gräns. Man väljer inte själv. Man låter sig väljas åt.

Att inte folk protesterar. Det är väl våra barn! Tänk om vi kunde bli lite som de galna mödrarna! Eller som kvinnorörelsen under 60- och 70-talen. Ställa oss och skrika! "Det är våra barn" "Ropen skalla! Hit med våra ungar!"

Men vi är tysta. Vi håller inte med. Men vi säger inget. Slingrar oss och anpassar oss. Letar kryphål. Eller låter oss dövas och tycker allt är bra. Inbillar oss att vi är fria. Vi kan ju alltid åka på spa. Eller köpa något fint till hemmet. Mumsa i oss lite pizza. Så är allt bra ändå.

Se upp i backen!

Igår kom snön och lyckan var stor! Minstingen var alldeles till sig - är det julafton!? ropade han när flingorna singlade ner på kvällkvisten! För julafton utan snö - det var lite konstigt i alla fall. Idag gav jag mig upp på vinden och tog ner alla bobar och pulkor och sen stack vi iväg till vår backe! Vi var ensamma där en bra stund innan en massa andra barn dök upp. Härligt att susa nerför backen och härligt att rulla runt i snön. Och underbart att se röda barnakinder och höra skratt och stoj!

 När det blev fullt i backen var det inte riktigt lika roligt att åka längre. Och så var barnen så trötta att de knappt orkade släpa sig uppför backen mer. De gav sig in i skogen istället och klättrade (det orkade de!) bland stenar och hittade en koja de grejade i en stund innan det var dags att gå hem och laga mat.

 Hela förmiddagen var det mulet och grått men ändå vackert. Mjuka grårosagula tjocka moln över hela himlen och träden alldeles vita och vintriga. Men när vi gick hem glimtade solen fram och blå himmel lyste fram här och där. Härligt! 

Snart 5!

Snart är vår minste 5 år! Det är härligt att dela vardag och fest med ett barn som är snart 5. Det är ett litet barn som blivit ganska stort och som kan så mycket. Han kan allt själv om han får säga det själv. Och han kan verkligen väldigt mycket själv. Klä sig, knäppa knappar, torka sig själv även om det fortfarande är bäst att få lite hjälp, äta själv och skära det mesta själv och hälla upp själv och hämta saker själv, skriva lite själv och nästan knyta ihop saker själv...

Det är en liten människa som vet att alla tycker om honom och som vet att han tycker om allt och alla som ingår i hans lilla värld också. Han vet sitt värde. Tvekar inte en sekund på att han är värdefull och utgår från att alla förstår det. Varför skulle de inte? Han är som en härskare. Han bestämmer. Vi ska inte tro att det är vi som bestämmer. För visst, vi stora bestämmer över en massa saker men inte 17 bestämmer vi över honom i alla fall. Det säger han helt tvärsäkert och tittar oss utmanande i ögonen. Han funderar en hel del över det där med vem som bestämmer. Frågar och funderar. Han har kommit fram till att jag, som är mamma, den som bestämmer mest här hemma enligt honom, kan få bestämma över människorna men att det är han som bestämmer över alla saker. Och min bestämmandemakt måste inskränkas till att bara röra hans läggtider. För så är det.

Men han är också generös med både saker och kärlek. Han älskar oss. Särskilt mig, hans mamma. Kyssar och kramar delas ut till mig och orden "jag älskar dig" kommer ofta. Han funderar och planerar över hur han ska dela ut sina saker och sin kärlek. Han utgår från att alla vill ha det han vill ge. Att det är fantastiskt för alla att till exempel få sova tillsammans med honom. Han erbjuder det till någon storebror han gillar lite extra just nu - jag kan sova bredvid dig! Och det är ju fantastiskt också och ingen tackar nej. När han köper något räknar han ut att det ska räcka till bröderna också. I tanken i alla fall. Sen kanske det inte blir så på riktigt. Men viljan finns i alla fall.

Han älskar pengar och att räkna. Alla hans miljoner eller är det miljarder? - 59 kronor alltså - räknas om och om igen. Han är rik! Och han kan köpa saker han behöver och vill ha. Eller ge bort om han vill det. Han älskar att räkna allt. Hur många vi är runt bordet, hur många han tycker om, hur många saker han kan se på bilder....Och han tycker om att räkna ihop saker och ting. Och att räkna på engelska..det är också kul, one, two, three, four, five...och sen var det väl six, two igen kanske, nine och ten...eller nåt. Och stora summor. En etta och två nollor - hundra - härligt och om jag tar tre nollor, fyra, fem? Hur mycket är det!? Stora summor på miniräknare - som magi, orden som talar om att det är miljoner, miljarder...Som trollleri! Som om orden i sig kan göra honom rik som ett troll!

Det är härligt att vara nära en sån liten människa som ändå är ganska stor! Se honom sova på morgonen när jag vaknar...den lilla runda pannan med lockigt gult hår som är lite fuktigt av värmen från täcke och närhet...Låta honom sova ut och sedan springa ut och få låtsas skrämma mig! För än tror han att han kan lura oss hur lätt som helst. Ser han inte oss ser vi inte honom. Han har fått sån humor och vet att man kan luras med ord. Om man säger något så är det så...och så kan man säga något annat och så skrattar han "Jag bara lurade er!"

Han är som en kung över sitt eget lilla rike. Rumsterar om som han vill och fixar och donar. Vet var allt finns och har sina planer om vad han ska göra. Rotar bland leksaker och hittar på nya lekar. Sköter om alla rollerna i leken själv lätt som en plätt. Tycker om att spela sällskapsspel och klarar av att vänta på sin tur. Klarar av att följa regler men...inte har man lust hela tiden. Ibland får man vända upp många kort i taget i memory - man vill ju hitta något par, vill ju vinna! Om ingen har lust att spela går det bra att spela med sig själv också! Och till och med bli glad och förvånad över att vinna - över sig själv!

Ja, det är härligt att ha en nästan 5-åring i huset. Som fest varje dag! Glädje och sprallighet och så lätt att komma överens om man bara tar sig lite tid och tar allt med en gnutta humor! Och så ska väl livet vara!?