Julafton!

Juldagen...musik spelar, folk sover, grejar med julklappar, snickrar...skönt och slappt och så får det vara idag. Gröten puttrar på spisen och till lunch/eftermiddagskaffe får det bli risgrönsgröt, bröd, köttbullar, rödbetssallad. Till kvällen tar vi väl fram all julmat igen!

 

Igår var det julafton och lite högre tempo men en mysig och stämningsfull julafton blev det - hela familjen tillsammans och mormor, morfar och farmor.

 

 

Dan före julafton var som alltid, stressig och mycket att göra...Den sista maten skulle lagas, den sista städningen och lite mer pynt, julgranen....Men så härligt när allt är klart och det är rent och fint i hemmet...

Och när man ska somna är det pirrigt och spännande. De tre små killarna somnade tillsammans, alla i samma säng...Det gör de ibland och har så mysigt...fnittrar och pratar och somnar till slut. Extra mysigt var det förstås att veta att julafton väntade morgonen därpå.

 

Vi brukar äta frukost tillsammans framför tv:n på julaftons morgon. Barnen får en liten julklapp oftast en ny tröja eller skjorta de kan ha på julafton. I år fick de dessutom ett sånt där gitarrspel till playstation - det var roligt!

 

Våra tre gäster kom till kaffet. Saffranssockerbullar, vanliga bullar till de som inte gillar saffran, pariservåfflor, chokladsnitt, nynäshamnskringor, pepparkakor och tårta blev det.

 

 

 

 

 

 

 

Receptet till tårtan hittade jag i en gammal veckotidning min mamma hade. Den var riktigt god!

 

Tårtbotten:

4 ägg

2 dl socker

1 dl vetemjöl

1 dl potatismjöl

2 tsk bakpulver

 

Vispa ägg och socker pösigt.

Blanda ner det andra och häll i springform med bakplåtspapper i botten.

Grädda i ca 30 min i nedre delen av ugnen i 200 grader.

Låt svalna och skär i 3 delar.

 

Kräm:

3 äggulor

1,5 msk socker

3 tsk potatismjöl

3 dl kaffegrädde

3 gelatinblad

1 msk vaniljsocker

3 dl vispgrädde

 

Vispa samman gulor, socker, potatismjöl och kaffegrädde i kastrull.

Låt sjuda upp under vispning.

Krama ur de blötlagda gelatinbladen och rör ner dem i den varma krämen.

Låt kallna och blanda i den vispade grädden.

 

Bred krämen mellan tårtbottnarna och runt hela tårtan.

Så långt kan tårtan förberedas.

 

Garnering:

2-3 hg grönfärgad mandelmassa eller ett marspianlock.

2 dl vispgrädde

marsipanfigurer

 

Kavla ut mandelmassan och lägg den på tårtan eller lägg på ett färdigköpt marsipanlock tillskuret i rätt storlek.

Spritsa ut grädde runt tårtan och dekorera med marsipanfigurer.

 

Efter kaffet var det Kalle Anka som vanligt. Snart 5-åringen var exalterad och levde sig in väldigt i de olika äventyren. Sen började han spana efter tomten...

Det var så spännande när han kom...lite otäckt...men lät det inte som pappas röst? Jo, men det var bäst att vara lite försiktig ändå...fast han var fasligt snäll...

Så blev det kvällsmat. Julbord förstås. Samma gamla vanliga mat. Det funkar. Det är gott. Ingen anledning att hitta på något nytt.

Vi hade:

Sill - vanlig klar, senaps och lime

Kallrökt lax med hovmästarsås

Skinka

Hemgjord stark honungssenap och apotekets grovkorniga

Rödbetssallad

Waldorfsallad

Kokt tunga (för det älskar barnen)

Apelsinssallad med valnötter

Janssons frestelse

Köttbullar

Prinskorvar

Bröd och cheddarost och julost

 

 Alla åt och pratade och skrattade och de små barnen avvek när de blev mätta för att leka med sina nya grejer och spela sina nya tv-spel.

 

Och sen samlades vi igen för lite julgodis och mandariner och tv-tittande. Först slutet av Christer Sjögren och sen Tomten är far till alla barnen....kanske inte så lämpligt för småbarn men... vi skrattade gott i alla fall... fast vi sett den några gånger innan.

 

 

 Så var julafton slut...alla nöjda och glada med julklappar men mysigast av allt var det att vara tillsammans med varandra...många människor och avslappnad stämning...folk pratar, byter samtalspartners, minnen, skola, politik, litteratur, filmer, mat...barn som lyssnar, deltar i samtal, går och gör sitt men hör ljuden från oss andra, stora barn som deltar mer och mer på samma villkor som oss vuxna... 

 



Julbröd!

 

 Då är årets julbröd färdigbakat. I år blev det:

 

• Vörtbröd som min pappa var snäll nog att ge oss. Det ligger i frysen och finns inte med på bild men det var väldigt gott.
• Nils-Emils bröd som jag bakade förra veckan och som också ligger i frysen.
• Ljust bröd med vallmofrö på.
• Julbröd
• Fröknäcke

Till en sån här limpa behövs:

25 g jäst

1 tsk salt

1 ägg

2 msk matolja

1 dl vetegroddar

6-7 dl vetemjöl

ägg och vallmofrö uppepå!

 

Blanda degvätskan som man brukar och blanda sen ner mjölet så det inte klibbar.

Jäs i 30 min.

Dela degen i en stor och en liten del.

Forma en limpa av den stora och gör en fläta av den lilla - lägg den på limpan.

Jäs i 30 min.

Pensla med ägg och strö på vallmofrön.

Grädda i 20 min i 200 grader.

Till 2 julbrödslimpor behövs:

 

50 g jäst

1 flaska porter eller svagdricka

1,5 dl mjölk

50 g smör

0,5 dl mörk sirap

2 tsk salt

1 tsk stött fänkål och 1 tsk malet pomeransskal

12 dl rågsikt

2-3 dl vetemjöl

 

Smält smöret och häll i porter och mjölk och värm till 37 grader.

Blanda degvätskan som man brukar.

Häll i kryddor och rågsikt och blanda.

Tillsätt så mycket vetemjöl att degen inte kladdar.

Jäs i 40 min.

Forma 2 limpor och dekorera med små degbitar. Jag tog ut med pepparkaksformar.

Jäs i 40 min.

Grädda i 45 min i 175 grader.

Om du vill att bröden ska bli lite blankare pensla med vatten när de kommer ur ugnen.

Till 3 plåtar fröknäcke behövs:

 

2 dl solrosfrön

2 dl sesamfrön

1 dl linfrön

4 dl vetemjöl

1 dl matolja

4 dl varmt vatten

 2 tsk salt

 

Blanda allt och bred ut tunt på 3 plåtar.

Grädda i 150 grader i 50 min.

Bryt i bitar eller skär bitar att bryta efter innan du gräddar.

 

 

Ja, nu är det nästan jul! Panik och förväntan i en salig blandning. Det känns lite overkligt i och med att det mer känns som vår än vinter men det är ju mörkt på eftermiddagarna så det blir väl mysigt ändå med tända ljus och så...Barnen har bara idag kvar i skolan. De kommer hem om ett par timmar. Och sedan är det äntligen jullov. Som vi längtat! Maken har redan lov och är igång och jobbar för fullt. Han handlar och lagar mat och snickrar på ett soffbord jag beställt! Jag bakar och städar. Barnen ska få hjälpa till när de kommer hem. De vill göra varsin sort julgodis och det är ju bra att de fixar det själva. Och så tänkte jag be dem putsa dörrhandtagen och gnida in ett par skåp med möbelpolish och hjälpa till att putsa kakel på toaletterna och i tvättstugan. Det brukar de tycka är skoj!

 

Minstingen längtar efter jullovet också! Han tycker det blir lov för honom också när alla bröder är hemma! I går tog vi en liten cykeltur hem till mormor och morfar och hjälpte till med att kolla in ett program på datorn - om hur man redigerar hemvideofilmer (så heter det väl inte men...) Det är mysigt att vara ute på utfärd med snart 5-åringen. Han pratar hela tiden - om allt möjligt intressant. Och han är så glad och snitsig. Han njuter av livet - full av upptåg och sprall! Här cyklar han genom en liten skog (man kan skymta honom lite bakom ett träd) - precis som bröderna alltid gjort! En grej som gått i arv. Cykla över stock och sten och komma fram till en liten backe och susa nedför! Härligt!

Föräldrar ska hållas kort!

Det står så mycket i tidningarna om föräldrar nuförtiden. Det är förvirrat. Ibland är föräldrarna jätteviktiga och bra och ibland är de riktigt urusla. Det är föräldrarnas ansvar att fostra barnen så de sköter sig i skolan. Det är deras fel att barnen är bråkiga och kaxiga. Föräldrarnas bildningsnivå och engagemang i skolan styr hur bra det går för barnen i just skolan. Men samtidigt får föräldrarna absolut inte ha några åsikter om skolverksamheten. Det är lärarnas sak. Oavsett vad de håller på med i skolan. Det verkar inte riktigt som om media och allmänhet vet riktigt hur allt hänger i hop.

I en ledare i Expressen kunde man häromdagen läsa att det är lärarna som bestämmer i skolan och att föräldrarna ska hållas kort. Föräldrar kan vara riktiga sänken för lärarna eftersom de har synpunkter på betyg och läxor. Föräldrarna pratar skit om skolan och barnen blir påverkade. Det låter inge vidare. Klart att lärarna ska bestämma i skolan. Och jag tror att många föräldrar skulle önska att lärarna bestämde lite mer i skolan. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera...varför har föräldrar synpunkter på betyg och läxor? Skulle det inte vara bra att få reda på vad det egentligen föräldrarna är missnöjda med? Och varför? Och varför pratar föräldrar skit om skolan? Är det kunskapsförakt? Eller är det ett missnöje som det kanske ligger något i? Det vore kanske intressant att få reda på vad det beror på. Endera är föräldrarna allmänt dumma i huvudet. Och då kanske det vore intressant att få reda på varför? Eller så ligger det något i deras synpunkter. Och då vore det också intressant att få reda på vad i så fall.

Men det lättaste är att bestämma sig för att föräldrar är dumma och elaka. Det är skönt att kunna skylla skolans misslyckanden på någon som i alla fall inte kan göra något åt problemen. Men kanske är det så att de allra flesta föräldrar vill att det ska gå bra för deras barn och deras synpunkter och klagomål kanske helt enkelt är ett uttryck för ett missnöje och en oro som det ligger väldigt mycket i. Vem vet? Men om man börjar ställa såna frågor blir det farligt. Då kanske man kommer på att det faktiskt finns en massa saker i själva skolverksamheten både vad gäller arbetssätt och kompetens som det inte är så värst bevänt med. Och då blir det jobbigt.

Sista helgen innan jul!

Ja, då har sista helgen innan jul kommit och gått. Vi inledde helgen med musikskolans avslutning. 14-årinen spelade piano, Für Elise av Beethoven. Han hade tränat riktigt mycket innan och kunde låten bra förutom ett parti, det tredje partiet som han ville spela snabbt...för snabbt tyckte jag och tjatade om att han skulle dra ner på tempot för hans fingrar tenderade att snubbla över varandra. Men han stod på sig och tränade vidare och satte det precis som han ville! Det är pirrigt att sitta i publiken...kanske ännu pirrigare än att spela själv...och det var så skönt när han spelat klart och vi kunde andas ut!

 

På lördagen hade vi kalas för vår nyblivne 14-åring. Hans mormor och morfar och farmor kom och grattade och senare kom flickvännerna till våra största barn också. Vi drack kaffe och åt tårta. Jag hade gjort en prinsesstårta och en chokladbrownie med hallonmousse. Efter fikat fick födelsedagsbarnet sina presenter - mest pengar - för han sparar till en ny mobil eller en ny dator. Och så tittade vi på film tillsammans - på det vi filmade på vår sommarsemester. Det var roligt att titta och återuppliva det vi varit med om. 

Sen var det dags för kvällsmat. Min pappa hade gjort en quiche lorraine och jag en kycklingpaj. Och så sallad och baguetter och brieost och päron...gott. Kycklingpajen hittade jag receptet på i en gammal Vår kokbok...Den var riktigt god - fast jag kunde inte låta bli att göra några mindre ändringar.

 

Först gör man en pajdeg och trycker ut i en pajform. Och så förgräddar man skalet. Ja, det står i vilken kokbok som helst.

 

Sen finhackar man en lök, tärnar ett gäng champinjoner och klipper ett paket bacon i strimlor. Löken fräses mjuk utan att få färg och lägges sedan på en tallrik. Och så fräser man champinjonerna så att de krymper ihop lite och lägger dem också på tallriken. Sen är det baconets tur att fräsas och så häller man tillbaka allt i stekpannan och häller över 3 msk portvin och kokar i hop lite.

 

Så är det kycklingens tur att tärnas. Jag tog 4 kycklingbröst till en stor pajform (1,5 sats pajdeg). Bitarna bryner man i smör. Och så häller man ihop allting och tillsätter 4 dl crème fraiche och salt och peppar. Så får det puttra ihop.

 

I med allt i pajskalet och så riven ost över. Sedan gräddar man allt i ugnen, 225 grader i ca 15 minuter eller tills pajen fått fin färg. 

På bordet lade jag en löpare i form av en lång handukslängd. Förr köpte man linnehanddukar i långa längder och klippte själv isär dem och fållade och fästa hankar i. Den här längden kommer från min pappas pappas styvmamma och den blev aldrig iordninggjord. Den var riktigt fin tycker jag!

Efter maten spelade vi musik för varandra. 14-åringen spelade piano och 11- och 9-åringarna och jag spelade fiol tillsammans. Och så kom dragspelet vi köpte fram och 9-åringen tog ut melodier. Det är så stort att det är svårt att hantera det för honom men han gör så gott han kan. Mormor som kan spela dragspel försökte spela men hon är van vid pianodragspel och inte knappdragspel som vårt så det var lite svårt att hitta rätt bland alla knappar. Men det gick rätt bra ändå så får hon bara hålla på lite till så kan hon nog! Halva Drömmen om Elin fick hon till i alla fall! Och så blev snart 16-åringen sugen på att spela piano han också. Han spelade några år men tröttnade tyvärr för ett par år sedan. Han har glömt en hel del men halva Für Elise fanns kvar i minnet och nästan hela Ballade pour Adeline. Han spelade så fint och verkade själv tycka att det faktiskt var roligt igen och ville faktiskt själv få lite hjälp med att fräscha upp sina kunskaper! Passar ju bra när det är jullov snart!

 

Det är roligt att spela tillsammans! Alla blir upplivade och glada! Musik är härligt att dela tillsammans!

 

Idag blev det mest slappande och jobb. 14-åringen hade konfirmationsundervisning nästan hela dagen och han hade det bra där. Efter gudstjänsten hade de fått höra om Jesus födelse och julen och varför vi firar det. De andra barnen sov länge och tittade på tv sen och var ute och lekte lite och spelade tv-spel och några hade lite plugg kvar innan lovet och så badade vi bastu eller i badkar och gjorde oss rena inför nästa vecka.

 

Imorgon är det måndag igen och näst sista skoldagen innan lovet! Nu längtar vi allihopa efter långa lediga dagar!

Förskola i kris!

Jag läser i lokaltidningen. Det handlar om förskolan. Barngrupperna är för stora här i kommunen. Och det är många barn som står i kö för att få komma in. Tillfälliga överinskrivningar har gjorts för att lösa problemen. Fast det är nog en sanning med modifikation - har bestämt för mig att de stora barngrupperna har varit ett problem i många år. Och antalet barn är inte det enda problemet. Det är också fler barn som behöver extra hjälp. Det är barn som har andra modersmål än svenska och så barn som har extra behov av något slag. Detta ställer ytterligare krav på verksamheten. Och då är det fritidshemmen. Där är det också problem. Och så har sommarverksamheterna ökat både inom förskolan och på fritids. Jag antar alltså att fler barn går mer tid på somrarna. Ett nytt dagis byggdes för ett drygt år sen och det trodde kommunen skulle räcka för att lösa problemen. Men så blev det inte.

För att lösa problemen krävs:
FLER LOKALER
MER PERSONAL
MER PENGAR

Om man vill minska barn grupperna från 18,7 barn till 17 per grupp (låter mycket det också tycker jag) så behövs det 110 platser till! 110 platser till. Och ändå finns det i min lilla stad på 30 000 invånare 32 dagis! Men mer behövs alltså!

Om man vill minska antalet barn per årsarbetare från 5,6 till rikssnittet på 5,3 behöver man anställa 13 årsarbetare till!

DET ÄR DYRT. OCH DET ÄR SVÅRT ATT REKRYTERA FÖRSKOLLÄRARE.

Med den budget som finns så går det inte att göra något åt problemen. Underskottet är redan 3 miljoner kronor.

Det ser tröstlöst ut. Pengarna räcker inte. Personalen räcker inte. Och där mitt i denna sörja befinner sig människor. Pedagoger. Barn. Undrar hur de mår? Kan det här vara bra? Det är så intressant att ingen någon gång börjar undra lite...är det här rimligt? Även om det fanns pengar till att ta hand om alla dessa barn och även om det fanns tillräckligt med folk som passar barn hela dagarna så...är det rimligt? Ska det vara så här? Ska det vara så dyrt för samhället att ta hand om barn att det dränerar oss? Det är intressant att ingen någon gång kommer på att barnen faktiskt har någon som skulle kunna ta hand om dem. De har ju faktiskt begåvats med ett par föräldrar. Kanske kunde en av dem ta hand om dem litegrand? Man brukar prata om att föräldrar behöver avlastning. Men kanske har det nu blivit så att det är förskolan som behöver avlastning!? Det kanske är dags att föräldrarna rycker in.

Vems ansvar är det att fostra barnen?

Och så var det dags igen! En ny artikel om att barnen nuförtiden är odrägliga och dåligt uppfostrade och bär sig illa åt i skolan och att det inte är lärarnas fel för de är så bra så...Det är FÖRÄLDRARNA som måste börja fostra sina barn. Författaren vet inte varför det blivit så här men hon tror att vi har höga krav på oss. Vi ska ha en karriär, ett perfekt hem eller så vill vi tro att vi har perfekta barn.

Jag vet inte...Jag tänker att författarinnan och alla innan henne som skrivit om precis samma sak står framför ett isberg och ser ytan. Den lilla, lilla biten som sticker upp. De odrägliga barnen, de trötta lärarna, de perfekta hemmen...Men att det bara är precis toppen. Det stora döljer sig därnere i de svarta vattnen. Barnen som lämnats på förskolan redan vid 1 års ålder. Barnen som är ifrån sina föräldrar hela dagarna och bara får en liten stund på morgnar och kvällar tillsammans med sina föräldrar. Barn som är fostrade på institutioner i stora barngrupper. Barn som inte deltagit i vanliga vardagssysslor tillsammans med en förälder. Barn som inte fostrats i sin flock tillsammans med sina syskon av en förälder. Barn som inte blivit pratade med tillräckligt mycket. Barn som inte kramats tillräckligt mycket. Barn som levererats som varor hela sin första barndom. Barn som tillbringar eftermiddagarna på fritids i stora, stora barngrupper och övervakats av några få, utarbetade vuxna. Barn som stressat upp på morgnarna. Barn som sovit för lite. Barn som lämnats ensamma på eftermiddagarna tillsammans med datorer och tv-spel som sällskap i tysta hem. Föräldrar som inte fått vara heltidsföräldrar mer än 480 dagar. Föräldrar som kämpar med jobb, hem, barn och alla sysslor som hör till. Sysslor som ska utföras efter jobbets slut precis när barnen ska få sin dos fostran. Under de där överblivna timmarna på dygnet mellan hämtning och nattning.

Går det fostra barn under de premisserna? Nej. Att fostra barn är ingen bisyssla man klämmer in när man har tid över. Fostran pågår hela tiden, varje vaken sekund. Och om föräldern inte är närvarande då är det någon annan som fostrar alla de andra sekundrarna. Där barnet är - där fostras barnet. Och om barnet är i barngrupper på institutioner den största delen av den vakna tiden då är det där fostran sker. Man kan inte både ha kakan och äta den. Om föräldrar inte är fysiskt på plats tillsammans med barnen då kan de inte fostra barnen. Så enkelt är det.

Vad är ett barn värt?

Det fattas familjehem i Sverige. Det är massor av ensamkommande flyktingbarn som behöver någonstans att bo. Det finns företag som får fram familjehem och de företagen tjänar mycket pengar på att fixa de här platserna. Familjer som tar emot flyktingbarn eller svenska utsatta barn får ekonomisk ersättning. Det är inte så konstigt. Varför skulle man vilja ta hand om andras barn bara för att? Även om man är snäll och vill hjälpa till så kostar barn pengar. De behöver mat och kläder och saker. De sliter på hemmet och bilar ska användas. Och om barnen inte mår bra kanske man inte kan jobba som vanligt. Och utan jobb blir det inga pengar. Så familjehemmen får två typer av ersättningar. En del som är som en lön och den är skattepliktig och pensionsgrundande. Och en del som ska ersätta de omkostnader barnet medför. På en hemsida kunde jag läsa att den ena delen bestod av 21 000 kr i månaden som man skattar för. Och den andra delen, alltså omkostnadsdelen, bestod av 6000 kr i månaden. Det låter väl rimligt. Det är pengar man kan klara sig på om man är gift med någon som jobbar och de där 6000 kr i månaden räcker gott och väl till det barnet behöver i både mat- och klädväg. Det blir nog pengar över till fritidsaktiviteter, busskort, hårklippning, biobesök, presenter om barnet fyller år eller om det råkar bli julafton...Men det är klart att det är rätt att de som har hjärta nog att ta hand om barn som behöver är värda en skälig ersättning.

Men så tänker jag vidare. Om det är rätt. Varför är det då inte rätt att föräldrar som faktiskt också tar hand om barn som någon måste ta hand om har liknande ekonomiska förutsättningar? Vad är liksom skillnaden? Eller är det att andras barn är så jobbiga att ta hand om att de är måste ersättas med en lön till den som utsätter sig för det? Eller är det att det att alla vet att det inte finns äkta kärlek utan "bara" medmänsklighet och omtanke bakom den omsorg man vill ge och att det därför finns en slags professionalitet i den här relationen? Precis som en förskollärare vill ha lön för sitt arbete även om den älskar barnen den tar hand om? Eller en jourhemsfamilj får ersättning för att den utför ett jobb och avlastar en förälder som inte orkar? Och i relationen barn-förälder finns inte den här professionaliteten utan man har skaffat barnen för att man tycker att det är så roligt, ett nöje? Visst, man skaffar oftast barn för att man längtar väldigt mycket och för att man så gärna vill bli förälder. Men det finns fortfarande en professionalitet i den här akten också. Barnen är inte bara föräldrarnas. De är samhällets barn också. Det vet alla. Utan barn - ingen framtid. Ett samhälle där inga barn finns är snart dödsdömt. Så samhället utnyttjar föräldrarnas starka, obändiga drift att skaffa barn. De behöver aldrig ens erkänna att de gör ett viktigt jobb. Vi kan låtsas att det bara är ett litet nöje man skaffat sig.

För om samhället erkände att föräldrar gör ett viktigt jobb. Precis lika viktigt som alla andra som tar hand om barn. Så skulle samhället vara rättvist. Om det är ett jobb att ta hand om andras barn så är det också ett jobb att ta hand om egna. Om andras barn beräknas kosta 6000 kr i månaden så gör förmodligen egna barn det också. Så om samhället ville vara rättvist skulle det ordna det så att ALLA som tar hand om barn fick rättvisa ekonomiska förutsättningar för att göra det. Förslagsvis kunde föräldrar få göra ett skatteavdrag på den summa varje barn beräknas kosta på sin lön. Alltså räkna bort kanske 6000 kr från sin lön varje månad för varje barn som föräldern tar hand om. Så går det till i andra EU-länder. I till exempel Tyskland får föräldrarna göra ett skatteavdrag på 7000 euro varje år för varje barn som försörjs.

Men i Sverige går det inte att tänka så. Det egna är alltid och blott och bart ett nöje, en fritidssysselsättning att ägna sig åt efter rätt antal arbetade timmar. Något obsolet. Onödigt. Inte det verkliga. Det verkliga - det sker alltid utanför familjen. Det är mätbart. Det är stordrift. Det är befriat från känslor. Det är rationellt. Det lustiga är bara att när det kommer till kritan. När hjälp behövs. När någon mår dåligt. Då litar samhället på att det är familjerna som tar hand om det.