Mammas köttbullar, trädgård och lite annat!

Det är skönt med såna där helger när man lagat en massa mat. Vi har ätit midsommarmat ett par dagar nu - sill, köttbullar, matjestårta, gravlax och hovmästarsås. Det har varit en kall vår och det har inte växt så bra i trädgårdslandet. Men salladen är i alla fall klar!

Jag har hittat ett så bra köttbullerecept. Det kommer från en gammal receptbok min mamma har!

6 hg blandfärs

2 kokta kalla potatisar

1 stor gul lök

1 ägg

0,5 dl vispgrädde

0,5 dl vatten

2 tsk salt

1 tsk grovmalen svartpeppar

Även om det inte växt så mycket i trädgårdslandet så växer det så det knakar på andra ställen! Syrenerna har börjat ge sig och blivit lite bruna men som tur är har vi några ungerska syrener som precis har slagit ut!

 Alliumen är så vackra där de sticker upp ur funkiorna. Jag måste komma ihåg att köpa några fler lökar till nästa år. De är fina så länge, både som knoppar och som utslagna och sedan när bara fröställningarna är kvar också.

 Kantnepetorna har slagit ut och lyser så fint blå i framkanten av min långa rabatt!

 Pionerna är på gång och knopparna är så fina tycker jag. Fastän jag vet exakt hur de kommer se ut när de slår ut så är det så spännande! Jag gillar att titta på dem varje dag och se om det börjat hända något. De där knopparna är som små presenter, som löften...

 Förra året fick jag en smörbollsplanta min mamma hade fått över. Den blommar nu! Så fin!

 Alunrötterna blommar och silveraxen likaså! Nävorna bakom har fått knoppar och snart kommer blommorna lysa blå!

 Det är en del prat om sommarlovet. Att det ska kortas därför att det är orättvist att vissa barn inte kan göra något roligt utan bara går och drar. Vi har haft sommarlov en vecka nu och det är härligt! Dagarna flyter ihop och det spelar ingen roll om det är helg eller vardag. Vi har tappat lite räkningen på hur många dagar som har gått och hur många som är kvar. Det är skönt. Än har vi inte gjort något särskilt. Inte ett dugg faktiskt. Vi njuter ändå. Vi sover länge. Vi har altandörren öppen. Vi går ut och in. Vi gör det vi vill. Leker, hoppar studsmatta, är hos kompisar, kompisar kommer hit, tittar på filmer, spelar tv-spel, jobbar i trädgården, pratar, äter glass, kokar kaffe, spelar kubb, letar efter insekter...Vi har det bra. Vi är glada och nöjda. Vi behöver inget spännande just nu. Men det är skönt att jag är hemma hos barnen. Utan mig, navet i tillvaron, skulle det nog inte vara så roligt. Om jag jobbade nu och bara var ledig 4-5 veckor då skulle det nog kännas lite annorlunda. En på dagis, två på fritids och tre som ja, fick göra det de ville utan att jag skulle veta vad det var. Trots att jag bara finns här och vi bara rotar runt...så är jag viktig. Det allra viktigaste är inte fantastiska aktiviteter utan att det finns tid, tillsammans. Ett hem utan en "chef", en förälder, är inte riktigt likadant som ett bemannat hem. Barn behöver föräldrar. Skola kan inte ersätta bristen på närvarande föräldrar.

 

 

Midsommar!

Så har midsommarafton kommit och gått! Det var en riktigt regnig dag men ändå mysig och fin! Vi åkte till en hembygdsgård som vi brukar och min mamma bjöd på jordgubbstårta som hon brukar! Det var gott! Som det brukar! Sedan lyssnade vi på ett par trubadurer som sjöng så vackert. De sjöng gamla visor och lite nyare också och det var väldigt stämningsfullt. Vi dansade inte runt midsommarstången för det var inget barn som ville. Men vi fiskade fiskdamm och spelade på chokladhjul och red på ponnyhästar. Det regnade nästan hela tiden men vi hade både regnjackor och paraplyer så det gick bra!

 

 

 När vi kom hem så sken det upp och vi satte igång grillen och barnen började leka i trädgården. Studsmatta och kubb och trädklättring och lite annat! Vi åt matjestårta ute i trädgården som förrätt...

...och sedan blev det grillat med tillbehör. Caprese utan basilika för det hade jag glömt att köpa hem...

 coleslaw på spetskål och äpple och morot...

 rödvinsmarinerad fläskfilé och små chiliflakestekta potatisar och limesås.

Efter maten skjutsade jag de största barnen till andra aktiviteter...fest med klasskamrater och till en flickvän. Sedan var vi ute i trädgården igen. Barnen tränade karate och ett barn spelade lite fiol och tog fram alla instrument vi kunde uppbåda - flöjter och dragspel och några små trummor. Vi vuxna drog oss inåt och tog en kopp kaffe efter en stund. Vi tittade på Sommarnattskonserten från Wien och njöt av underskön musik och vackra bilder från Schönbrunn. En fin midsommarafton fick vi tillsammans med familjen. Alla var glada och nöjda och hade det roligt tillsammans. Det är en glädje att vara bland det. Höra barnen skratta och leka och prata tillsammans. Ha roligt alla tillsammans. Enkelt men stort på samma gång. 

Sommarlov!

Moderaterna har ett nytt härligt förslag för att få ordning på föräldrarnas livspussel samt höja kvaliteten på våra skolelever! Det är sommarlovet som har hamnat i skottgluggen. Sommarlovet är för långt och detta ställer till det en hel del. Det värsta problemet med det är att de långa loven ställer till det för både barn och familjer. De barn som kommer från tuffare socioekonomiska förhållanden drabbas värst. De får ingen stimulans eftersom de inte har närhet till böcker eller får åka på kollo. Som av en händelse nämner de inte föräldrarna. Det är böcker och kollo som är sällskapet och stimulansen. Inte föräldrar och syskon. Barnen sitter bara hemma och spelar tv-spel och är passiva. Sen är kommunerna olika. Vissa ordnar inte med öppna förskolor och tillgängligt fritids. Och sen tappar barnen i utveckling under långa lov. Det visar internationella undersökningar. Och så igen - föräldrar kan inte pussla i hop livet under sommarloven. Det är alltså bättre att ha tre terminer istället för två.  Kortare sommarlov är en nödvändighet.

Det räcker inte riktigt att bara korta av sommarlovet. Man måste också öka antalet undervisningstimmar. Vi har färre antal undervisningstimmar än OECD-genomsnittet och eftersom vi tappar i PISA så måste timmarna ökas. Det är främst inom matte vi måste jobba mer men också inom programmering.

Jaha. Problemen är alltså två. 1. Föräldrarna får inte ihop sitt livspussel. De jobbar mer än vad barnen är i skolan och då blir det svårt att få ihop det. 2. Barnen är inte duktiga nog i skolan. Och nu kan man alltså slå två flugor i en smäll. Man kan lösa föräldrarnas logistiska problem genom att se till att barnen är i offentlig verksamhet längre tid. Och man kan få barnen duktigare genom att undervisa dem mer.

Det första problemet är så sorgligt. Först ställer man till det så att barnen inte har någon vuxen hemma. Att båda föräldrarna måste jobba. Och att det är heltid som är normen och målet. Och sen måste man plåstra. Man hade inte tänkt på barnen. Var de ska vara någonstans? Men det löser man. Mer förskola, mer skola, mer fritids. Det offentliga äter upp ännu mer av det privata.

Det andra problemet. Skolan. Jo, vi kan ju inbilla oss att barnen kommer bli otroligt mycket duktigare om de är i skolan fler timmar. Men jag tror inte på det. Barnen har redan längre dagar och kortare sommarlov än de hade förr i tiden. Politikerna borde kanske slå upp en skolbok från förr och jämföra med en från nu. Trots längre dagar och längre terminer så hinner man med mindre nu än förr. Det är inte bara tid. Man måste jobba lite också. Kanske blir man mer effektiv om man går i skolan lite kortare tid och jobbar på istället. Och barnen blir piggare och gladare av att få leka mer, vila mer, ägna sig åt sina intressen mer - när de är färdiga med skoljobbet. Många timmar i skolan ägnas åt rena meningslösheter, tidsfördriv som inte leder till någon kunskapsinhämtning.

Men skolan  har blivit barnförvaring. Och då blir kvaliteten lägre förstås. Men så måste det vara. För barnen måste ju vara någonstans. Och föräldrarna kan ju inte ta hand om sina barn heller. Hur skulle det se ut!? Jämställdheten? BNP? Barnens socialisering? Kvinnornas förverkligande? Pensionspoängen? Löneutvecklingen? Karriären? Det går ju inte. Det förstår väl alla. Så får man snurra vidare. Mer och mer av allt som gör oss sjuka och ledsna. Den svenska sommaren. De där 2-3 månaderna av ljus och dofter och glädje som lyser i regnet, rusket, kylan...den ska vi fylla med effektivitet. Då blir nog allt bra till slut. Kanske.

Det ekar lite i mitt huvud. Arbeit macht frei tänker jag. Det är väl så vi jobbar här. Ingen ställer frågan. Vad är det vi jobbar för? Vart är vi på väg?

 

 

Att bli lite osynlig!

Igår fick jag en kommentar som väckte tankar hos mig. Tankar som länge snurrat lite i mig men som jag inte gjort så mycket med. Kommentatorn som jobbade som förskollärare skulle sluta sitt jobb och börja vara hemma med sitt barn istället. Och ingen ställde några frågor. Ingen undrade varför eller var intresserad av valet hon gjort.

Som av en slump så stötte jag på en ingift moster på stan igår. Jag, fyra av mina barn och mina föräldrar var och handlade lite inför semestern. Plötsligt stod den där mostern precis framför oss. Av olika anledningar har vi ingen kontakt med varandra men nu stod vi ju där mitt emot varandra. Vi sa hej. Det var lite obekvämt eftersom vi inte pratat på länge. Mostern tänkte inte ta någon notis om barnen som stod där runt oss och var lite nyfikna på vem den där tanten var. Min mamma presenterade till slut barnen. Sa deras namn och barnen tog i hand med mostern. Hon sa några ord om dem, till dem. Sen tittade hon på mig och frågade: "och du då, vad jobbar du med nu då?" Jag har blivit så bekväm i min hemmafruroll så svaret kommer ur mig helt naturligt nuförtiden. "Jag är hemmafru." Hon såg lite besvärad ut och mumlade lite om att jag kanske hade mycket att stå i.

Det var ett fascinerande möte. Mostern som ändå har känt mig bra förr i tiden, som varit en del av mitt liv i många år, som är förskollärare och förmodligen intresserad av barn...låtsades liksom som ingenting när hon pratade med mig. Inte ett ord om hur många barn jag har. Jag är ju lite ovanlig i och med att vi har hela sex barn. Inte ett ord om att jag är hemma. Hade jag förvärvsarbetat hade jag kanske fått någon följdfråga. Hur jag trivs. Vad jag egentligen gör? Om barnens dagis och fritids? Men nu var alltså intresset obefintligt. Jag fick som så många gånger förr känslan av att vara den där elefanten i rummet. Den som väcker känslor. Den som blir något slags märkligt exempel som till varje pris måste låtsas bort. Göras osynlig. Hon var lite medlidsam. Att jag har ju så mycket att göra så...ja, hon sa det inte rent ut men ...att jag kan inte jobba eftersom jag har så mycket omkring mig.

Men hon skulle bara veta! Alla skulle bara veta!  Jag har tagit mig ut ur fällan. Jag är fri! Det är jag som har det lugnt och skönt trots min arbetsbörda. Jag har mina egna barn omkring mig. Inte andras. Det är jag som kan vara med och uppleva allt som rör mig. Det är jag som tar hand om dem som jag bryr mig allra mest om. Det är jag som är ute i friska luften när jag vill. Det är jag som slappar och tar det lugnt när jag vill. Det är jag som jobbar som en häst med mitt när jag vill det. Jag som har tid att tänka, lära mig mer, utvecklas! Det är inte synd om mig! Det är jag som tycker synd om dig!

Jag har varit med om det här förut. Och jag har tänkt på det många gånger men inte satt mina tankar och känslor på pränt förrän nu. Efter att jag läst den där kommentaren jag fick. Man blir osynlig när man väljer annat. Man blir någon som inte kan få några frågor och som man inte låtsas om riktigt. Jag funderar på varför. Vad är det som är så farligt med att vara den där som gör annorlunda? Ja, endera är det väl så pinsamt att någon har såna dumheter för sig som att hoppa av förvärvsarbete och ägna sig åt hem och barn. Man kanske anses lite som mindre vetande? Eller så är det någon slags avundsjuka. Kanske en gnagande tanke på att det kanske inte är så dumt ändå.

Jag tänker lite på begreppet existentiell skuld. Inom psykologin och filosofin talar man om Existentiell skuld. Att människan har ett ansvar och därmed "skuld" inte bara mot andra utan också mot sig själv för vad man gör med sitt liv. Martin Buber menade att skuld har ett viktigt budskap till oss och att om vi inte tar budskapet på allvar så missar vi en viktig kommunikation med vårt inre. Buber menar att det finns två olika sorters skuld. Den neurotiska skulden är skuldkänslor som förstärks av obearbetade konflikter från tidigare i livet. Men det finns också existentiell skuld, en skuld vi känner när vi handlar mot våra egna djupast liggande mänskliga värderingar. Den existentiella skulden är alltså ett positivt budskap från vårt inre om att vi är på fel väg. Den existentiella skulden kan signalera att vi avviker från våra egna djupast liggande övertygelser. Buber menar att om vi vill bli autentiska äkta människor så måste vi konfrontera sånt vi anser att vi gjort fel. Om vi försöker förklara bort känslan kan det kännas bra för stunden men det hindrar oss från att växa till vår fulla mänsklighet.

Jag tänker att vår ovilja att prata om det här med barn, förskola, livsval...och den här osynligförklaringen av folk som väljer annorlunda har med den här existentiella skulden att göra. Att om vi släpper fram våra inre övertygelser om vad barnen och vi själva behöver och mår bra av så måste vi konfrontera vårt sätt att leva, det sätt vi blir tvingade att leva, rannsaka de val vi gjort och kanske se att det hade varit bättre på ett annat sätt. Och eftersom vi inte kan göra så mycket åt det vi gjort eller vad vi är tvungna till, eller det vi tror att vi är tvungna till så går det inte att ens tänka de där tankarna. Och ännu mindre prata om dem. Det är lättare att flyta med. Inte tänka. Inte ställa följdfrågor ens i sin egen hjärna. Vi får bädda in skulden i vårt inre.

 

Världens bästa förskola!

Jag läser manus till Gustav Fridolins tal till kongressen. Han pratar om förskolan. Svensk förskola är tydligen ett internationellt föredöme. I alla fall om barngrupperna inte blir för stora och när varje barn får tillräckligt med tid. När förskolepedagogiken blir tillgänglig för alla så får det effekter långt upp i åren. Man kan tydligt se att de barn som gått i en bra förskola presterar bättre på PISA-proven. Fridolin säger också att vi en gång i tiden fick internationella studiebesök som ville lära av svensk skola men att nu kan vi istället ta emot studiebesök för vår svenska förskola som ligger i framkant. Och hela världen är intresserad! Och hela världen är välkommen hit!

Jag blir förvirrad. Svensk förskola är ett föredöme. Den ligger i framkant. Man kan se vilka barn som gått i en bra förskola på PISA-proven. Och? Svenska elever har presterat allt sämre på PISA. Då betyder det alltså att förskolan har blivit allt sämre. Är vi då fortfarande ett föredöme? De länder som har presterat bättre - har de bättre förskolor? Är det inte de som är föredömen då? Borde inte vi besöka dem? Sen måste det väl vara väldigt synd om alla de barn som inte presterar så bra i Sverige till följd av att förskolorna inte håller måttet. Svenska staten bestämmer alltså att barn hör hemma på förskolan. Det är den enda omsorgsformen som sponsras ekonomiskt av staten så det blir ju lite som att det är den enda av staten godkända omsorgsformen. Och ändå ser man inte till att alla förskolor håller godtagbar kvalitet. Det är bara vissa förskolor som är så bra att barnen presterar bra i PISA. Kan det verkligen vara rättvist? Ok? Borde det ens vara tillåtet med så varierande kvalitet?

Men ingen bryr sig. Det finns ingen journalist som ställer följdfrågorna. Fridolin för haspla ur sig sina floskler. Eller är vi så dumma att vi tror på vad han säger? Eller är det bara att vi inte bryr oss? Det spelar ju ingen roll. Saker är som de är. Orden ändrar ingenting.

Sommarlov!

Sommarlovet är i full gång! Den femte sommarlovsdagen har börjat! Det är härligt! Vi njuter för fulla drag! Lata dagar. Dagar när man bara gör vad man vill. När man kan släppa lite på alla tider som ska hållas. Vara uppe lite längre. Sova längre. Vara ute så mycket man vill. Vi har inte gjort något särskilt. Varit vid stranden en gång, grillat, någon kompis har sovit över, firat ett födelsedagsbarn, flickvänner har varit här...barnen har hoppat studsmatta, spelat kubb, åkt sparkcykel, lekt dunken, spelat tv-spel tillsammans, haft många vattenkrig, äldsta barnet har börjat sommarjobba... Jag har väntat lite på de där bråken som alltid brukar uppstå de första sommarlovsdagarna när alla ska vänja sig vid att vara tillsammans men än har det inte kommit något. Kanske är det att alla är lite äldre...Det är hur som helst härligt att vara med barnen och se dem vara tillsammans och ha roligt ihop och att få träffa dem lite mer än under terminerna.

Margaretatårta till en 9-åring. Min mormor pratade ofta om att hon tyckte om Margaretatårta. Jag undrade alltid vad det var för jag tror aldrig att jag åt någon som barn. Nu gjorde jag en själv. Den var god men man måste gilla mandelmassa för att tycka om den- det gjorde hälften av familjen. Men jag gjorde en vanlig gräddtårta också så alla blev glada och nöjda.

Vi har grillat en hel del. Barnens nya favorit är Bruschetta. Vi är ofta lite sena med maten och det är perfekt att få något att stoppa i sig medan man väntar.

Grillad helstekt karré i rödvinsmarinad med citronsmör och paprikasmör och grillade majskolvar. Gott tyckte vi alla!

En eftermiddag på stranden! Kallt som 17 i vattnet men barnen tog ett litet dopp i alla fall. Jag nöjde mig med att bada fötterna!

Trädgård och lek!

Det blev visst sommar! Över en natt så ändrade det sig och igår var luften ljummen och skön. I trädgården har det börjat blomma! Min nya bergsvallmo har slagit ut och jag är nästan lite förälskad. Den är nästan onaturligt blå och blombladen är stora och frasiga. Hoppas de sprider sig. Annars får jag köpa några till.

 Ibland kommer det nytt utan att det riktigt var meningen. Vi har fått in en hel del förgätmigejer i kanten av ena tomten och de har börjat vandra in lite i min skuggrabatt och bland smultronen under vinbärsbuskarna. Det kanske är ogräs men det struntar jag i. De är vackra och kan få sprida sig lite till innan jag sätter stopp. Söta är de och den blå färgen är så ljus och ljuv.

 Tre ståtliga allium har börjat slå ut. Gillar dem skarpt. De höga, smala stjälkarna och så ett runt lila klot däruppe!

Förra året köpte jag en ny slags akleja. De är lite mindre än de vanliga och färgen är lite mer mörkt lila. Fina tycker jag!

På förmiddagen i går åkte vi iväg till stan. Vi var där för at handla presenter till ett av barnen som snart fyller år. Det var mysigt som vanligt. Jag gillar att gå på stan med min 4-åring. Det är intressant också att se hur han utvecklas och förändras när det gäller att vara med, foga sig i att inte kunna göra precis som han vill hela tiden. För någon månad sen var det rätt jobbigt att ha honom med. Han ville inte titta på kläder. Han ville inte gå dit jag ville gå. Han ville köpa grejer på ett ganska överdådigt sätt. Men så har det hänt något. Jag har inte gjort något. Jag har inte brytt mig så jättemycket om hans trilska sätt. Försökt att lirka, suckat lite, blivit lite irriterad, kompromissat lite, propsat på att få min vilja...Kort sagt- vi har krånglat lite. Men nu har det alltså ändrat sig. Helt av sig självt. Han gillar att vara med i stadsmiljö. Han håller handen, han springer före, han kollar in grejer, han pratar med mig, han pratar med sig själv, han leker medan han går omkring, han är resonabel när det gäller inköpen. Det är härligt att ha en sån liten kompis med sig när man handlar och annars också. Kanske var han tvungen att krångla sig fram till sitt nya jag? Kanske är det så det är. Att det är jobbigt att utvecklas och att man måste få krångla lite. Måste få lite motstånd också. Och att sen faller det på plats.

 

Vi gick förbi en liten lekpark där vi stannar ibland. Men nu var det en massa förskolebarn där. Det såg man tydligt från långt håll eftersom de hade orangea västar på sig. N kom av sig. Han ville inte gå in i lekparken. Han började gå på muren runt lekparken istället. Normalt sett är han intresserad av andra barn i hans egen ålder. Men av någon underlig anledning är han helt ointresserad av barn i grupper. Det kanske känns märkligt att barnen är i en stor grupp. Förskolebarn är däremot är alltid intresserade av de som är utanför gruppen. Eller så tycker jag att det verkar i alla fall. Det var de här också. Flera stycken stannade upp. De vände sig mot oss och tittade noga på N. Han tittade inte tillbaka. De stirrade utan att röra en min. Följde N med blicken bara. Jag blev stående en stund eftersom N ville klättra på den där muren. Jag roade mig med att studera hur barnen lekte. Det var märkligt. Interaktionen mellan barnen var dålig. De flesta (de verkade vara ca 5 år) lekte i tysthet var för sig. Ett par flickor satt under rutschkanan och pratade. En pojke gick varv på varv runt lekparken. Fem varv räknade jag till. Han var helt allvarlig i ansiktet. Det var märkligt lite ljud och märkligt lite rörelse. Fröknarna satt på en bänk och pratade med varandra. Sedan var det dags att gå och rätt var det var stod barnen i ett led, två och två, och så började de gå. Ingen som protesterade och ville leka mer. Ingen som halkade efter för att åka en gång till eller springa ett varv till. Det var en märklig syn. Jag tänker mycket när jag ser det. Jag tänker hur olika barnens upplevelse av stadsbesöket blir. Hemmabarnet som är med den vuxne och uträttar något, roar sig tillsammans. Förskolebarnet som är med om en organiserad utflykt enkom för att göra något som är till för barnen. Fröknarna som ju ska stimulera barnen så att de utvecklas och som sitter på en bänk precis som alldeles vanliga mammor gör. Fast mammorna brukar beundra sina barn, le mot dem, njuta av att se dem fara runt, njuta av att se dem ta kontakt med andra, springa upp från bänken och hjälpa till, prata om något...Det handlar om samvaro, inte om barnpassning. Fast man brukar säga tvärtom. Att förskollärarna inte passar barn utan är med och möjliggör deras utveckling.

 

På kvällen var vi på karategradering. Jag och barnens mormor och morfar och N satt och tittade på. Det var roligt. I pausen for N upp. Han känner alla karatebarnen. De är äldre än honom, några är 4 år äldre, andra 5 år äldre, vissa 10 år äldre. Han var försiktig först när han började vara med och titta på träningarna. Men så småningom har han börjat ge sig ut. Deltar ibland lite bakom de andra. Är med och springer och leker innan träningen. Har lärt sig barnens namn. Han har lärt känna dem på egen hand. Jag har varit där men lite i bakgrunden. Han har gjort jobbet själv med mig som ett ankare, passiv men ändå där. Det är fascinerande att få se.