Jag tänker på alla tidningsartiklar och blogginlägg om att barn av idag är för curlade. Det verkar vara dags för strängare tag. Föräldrarna måste ta sitt ansvar och fostra barnen, inte vara kompis. Jag funderar och funderar och tankarna vandrar hit och dit. Kom att tänka på ett citat av Astrid Lindgren som känns viktigt.
"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv."
Astrid Lindgren i ett inlägg i en debatt om barns rättigheter
söndag 24 november 2013
fredag 22 november 2013
Vem ska fostra barnen? Vem kan fostra barnen?
Det står en hel del om barnuppfostran just nu i tidningar och på nätet. Det handlar om att barnen har tagit makten och blivit ouppfostrade. Det handlar om att föräldrarna inte har skött sitt jobb. De har blivit kompisar och curlar sina barn. Barnen blir odrägliga och de tål inte motgångar. Det står i tidningarna att föräldrarna fipplar för mycket med sina telefoner och facebookar för mycket och att det går ut över barnen. Det verkar som om skulden ska läggas på föräldrarna. En bloggare skriver så här:
"Tänk om det börjar bli dags att släppa blicken från teknikprylar och superkarriärer en stund och kolla upp vem det är som försöker fostra våra barn? Vems ansvar är det att se till att dina barn växer, utvecklas och blommar? Är det inte dags att vi föräldrar tar vårt ansvar när det gäller uppfostran och ger våra barns lärare ro att undervisa i klassrummen?"
Jag tänker att det inte är så konstigt att föräldrarna har abdikerat och inte längre tar ansvar för sina barn (om det nu är sant för vem vet). Samhället visar vägen. Om föräldrarna förväntas lämna sina barn ifrån sig på heltid från 1 års ålder är det nog svårt att uppfatta sig som fullt ut ansvarig, som fullt ut förälder. Den som är tillsammans med barnen mest tid är den som fostrar. Problemet är bara att i förskolan är det många barn och få pedagoger. Vem ska fostra barnen då? Kan man förvänta sig att pedagogerna klarar av det? Eller blir det barnen som fostrar varandra? Ett annat problem är att pedagogerna inte är barnens anknytningspersoner. De är pedagoger, de är personal. Jag tänker på det som Gordon Neufeldt skriver i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv. Att barn måste vara anknutna, ha givit sitt hjärta till någon för att låta sig fostras. Hur snälla och pedagogiska pedagogerna än är så är de inte föräldrar. Relationen mellan barnen och pedagogerna är ingen äkta relation. Den är tillfällig och villkorad. När barnen har gått färdigt förskolan fortsätter det. Barnen börjar på skolan och sen blir det fritids. Samma sak här: få vuxna, många barn. Vem fostrar barnen? Pedagogerna eller de andra barnen? Och var kommer föräldrarna in i bilden? Kan man fostra barnen en timme på morgonen och ett par timmar på kvällen? Kan man ta i kapp all förlorad tid på helgen? Sen har åren gått. Från 1 år och framåt är det inte föräldrarna som är huvudpersoner i sina barns liv. Det är andra barn som är huvudpersoner i deras liv. Barn som kommer och går, som bor på olika ställen. Som man är tillsammans med många timmar varje dag men ändå inte har en riktig relation till. Som man egentligen inte vet så mycket om eftersom man träffas på en institution och inte i varandras hem tillsammans med varandras familjer. Jag tror att det sätter sina spår.
Jag funderar på det där med fostran också. Det låter så planerat, medvetet och kallt på något sätt. Tycker inte alls om ordet. Tycker mer att det handlar om att lära sig leva tillsammans. När barnet blir lite större kommer det att ha egna idéer om hur det ska gå till. Viljor kommer att kollidera. Föräldern kommer att vara tvungen att visa vägen. Barnet hjälper föräldern att fostra. Samvaron med barnet tvingar föräldern att ta ansvar, fundera över sin roll och sitt eget uppträdande. Men för att få det här samarbetet krävs det att man är tillsammans. Länge. Annars blir det inte så mycket av det. Och emellan kollisionerna kommer barnet och fostraren/föräldern att återställa relationen med trevligt prat, kel och skoj...allt normaliseras och blir harmoniskt igen till nästa kollision. Så jobbar vi oss fram till hur saker ska gå till. I krisåldrarna jobbar vi lite hårdare och hela tiden lär vi känna varandra bättre. För mig är det det som är fostran. Att lära känna varandra. Att lära sig att samexistera. Om barnet får vara med om detta under sin barndom tror jag att det blir moget nog för att kunna samexistera med andra barn och vuxna när det börjar skolan.
Läs också:
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/11/barn-hierarkier-och-sprak.html (om hur barn måste kämpa sig till en plats i den sociala hierarki som förskolan är)
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/07/tankar-om-gordon-neufeldt.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/07/senaste-lasta-bok-vaga-ta-plats-i-ditt.html
"Tänk om det börjar bli dags att släppa blicken från teknikprylar och superkarriärer en stund och kolla upp vem det är som försöker fostra våra barn? Vems ansvar är det att se till att dina barn växer, utvecklas och blommar? Är det inte dags att vi föräldrar tar vårt ansvar när det gäller uppfostran och ger våra barns lärare ro att undervisa i klassrummen?"
Jag tänker att det inte är så konstigt att föräldrarna har abdikerat och inte längre tar ansvar för sina barn (om det nu är sant för vem vet). Samhället visar vägen. Om föräldrarna förväntas lämna sina barn ifrån sig på heltid från 1 års ålder är det nog svårt att uppfatta sig som fullt ut ansvarig, som fullt ut förälder. Den som är tillsammans med barnen mest tid är den som fostrar. Problemet är bara att i förskolan är det många barn och få pedagoger. Vem ska fostra barnen då? Kan man förvänta sig att pedagogerna klarar av det? Eller blir det barnen som fostrar varandra? Ett annat problem är att pedagogerna inte är barnens anknytningspersoner. De är pedagoger, de är personal. Jag tänker på det som Gordon Neufeldt skriver i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv. Att barn måste vara anknutna, ha givit sitt hjärta till någon för att låta sig fostras. Hur snälla och pedagogiska pedagogerna än är så är de inte föräldrar. Relationen mellan barnen och pedagogerna är ingen äkta relation. Den är tillfällig och villkorad. När barnen har gått färdigt förskolan fortsätter det. Barnen börjar på skolan och sen blir det fritids. Samma sak här: få vuxna, många barn. Vem fostrar barnen? Pedagogerna eller de andra barnen? Och var kommer föräldrarna in i bilden? Kan man fostra barnen en timme på morgonen och ett par timmar på kvällen? Kan man ta i kapp all förlorad tid på helgen? Sen har åren gått. Från 1 år och framåt är det inte föräldrarna som är huvudpersoner i sina barns liv. Det är andra barn som är huvudpersoner i deras liv. Barn som kommer och går, som bor på olika ställen. Som man är tillsammans med många timmar varje dag men ändå inte har en riktig relation till. Som man egentligen inte vet så mycket om eftersom man träffas på en institution och inte i varandras hem tillsammans med varandras familjer. Jag tror att det sätter sina spår.
Jag funderar på det där med fostran också. Det låter så planerat, medvetet och kallt på något sätt. Tycker inte alls om ordet. Tycker mer att det handlar om att lära sig leva tillsammans. När barnet blir lite större kommer det att ha egna idéer om hur det ska gå till. Viljor kommer att kollidera. Föräldern kommer att vara tvungen att visa vägen. Barnet hjälper föräldern att fostra. Samvaron med barnet tvingar föräldern att ta ansvar, fundera över sin roll och sitt eget uppträdande. Men för att få det här samarbetet krävs det att man är tillsammans. Länge. Annars blir det inte så mycket av det. Och emellan kollisionerna kommer barnet och fostraren/föräldern att återställa relationen med trevligt prat, kel och skoj...allt normaliseras och blir harmoniskt igen till nästa kollision. Så jobbar vi oss fram till hur saker ska gå till. I krisåldrarna jobbar vi lite hårdare och hela tiden lär vi känna varandra bättre. För mig är det det som är fostran. Att lära känna varandra. Att lära sig att samexistera. Om barnet får vara med om detta under sin barndom tror jag att det blir moget nog för att kunna samexistera med andra barn och vuxna när det börjar skolan.
Läs också:
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/11/barn-hierarkier-och-sprak.html (om hur barn måste kämpa sig till en plats i den sociala hierarki som förskolan är)
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/07/tankar-om-gordon-neufeldt.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/07/senaste-lasta-bok-vaga-ta-plats-i-ditt.html
tisdag 19 november 2013
Kvinnoproblem!
Det handlar mycket om kvinnor och deras löner, arbetstider och obetalda arbete just nu.
- Kvinnor jobbar deltid oftare än män. 40 % jämfört med 15 % av männen.
- Kvinnor är hemma längre med barnen.
- Kvinnor vabbar mer än män.
- Kvinnor är sjukskrivna mer än män.
- Kvinnor utför mer oavlönat arbete i hemmet. Kvinnor och män arbetar lika mycket i tid men kvinnor gör alltså mer hemma - det kan de eftersom de arbetar deltid (40 % av kvinnorna i alla fall så det är väl de som arbetar extra hemma utan lön antar jag).
Allt detta leder till att kvinnor blir fattigare än männen. Varannan kvinnlig pensionär ligger under fattigdomsgränsen. Ja, det är inte lätt att vara kvinna. Men det finns en lösning. Det är bara att:
- Ta hälften av föräldraförsäkringsdagarna. Det är säkert dumt att spara dagar eftersom man kommer ifrån arbetslivet för länge då. Det blir 6,5 månader per förälder. Lagom!
- Arbeta heltid på stört.
- Vabba hälften av vad mannen vabbar.
- Sluta utföra oavlönat arbete hemma. I alla fall måste man se till att det blir exakt lika mycket som mannen gör. Det gäller att spara på krafterna så att de räcker till för det avlönade arbetet. Varje arbetad timme (avlönad) är värdefull.
- Ja, sen gäller det väl att satsa på karriären. Synd bara att det inte finns karriärjobb till alla. Men man kan ju förstås göra karriärjobb av vanliga jobb. Förstelokalvårdare, försteexpedit, förstevårdbiträde...
Om kvinnorna bara gör så här så kommer de att få högre löner, göra karriär och få bra pensioner. Kanske.
Ja, sen var det ju det där med barnet. Hur kommer det in i bilden? Ska vi kvinnor verkligen satsa på att vänta och föda och amma (rätt onödigt om man tänker efter. Det finns ju ersättning och om man köper ersättning bidrar man ju faktiskt till tillväxten i och med att man är med och betalar moms) och sen vara nöjda med att få ut så ynkligt lite av det. De första månaderna i barnets liv är omvälvande för både mor och barn. Mamman har varit med om en förlossning och ska få igång amningen (om man nu väljer det naturliga lite onödigare alternativet alltså), lära känna sitt lilla barn. Det är mycket fysisk omvårdnad av barnet. Man ska mata, byta, tvätta, vagga och vyssa... allt för att barnet ska må bra men också för att mamman ska må bra och för att mor och barn ska knyta an till varandra. Att mamman knyter an till barnet är livsviktigt för barnet. Det är barnets försäkring för att det ska bli ordentligt omhändertaget. Ju mer man pysslar med ett barn desto mer fäst blir man vid det.
Men det är klart, det finns en pappa också. Vi kan väl dela lika!? Lite som att leka med dockor! Rättvist ska det vara! Känslor och sånt där krafs är inget att bry sig om. Och barnet kan inget säga. Det får hänga med. Ja, sen rullar månaderna på och vi byter. Pappan får ta nästa halvår. Det är ett lite lättare halvår eftersom barnet blir lite mer robust och lite mer medvetet om sin omgivning och kan interagera på ett mer direkt sätt. Lite orättvist kanske men det är smällar en kvinna får ta, karriären väntar ju! Pensionen vet ni, den måste man tänka på hela tiden!
Småbarnsåren får rulla på med hämtningar och lämningar och vabbningar (kanske skönt om ungarna blir lite sjuka emellanåt så man får se dem lite mer då och då!). Efter det där första året som man delat på så det blir rättvist och så att pappan riktigt får in i kroppen att han ska diska och dammsuga och allt det där då är det dagis som tar över. Det är ett smidigare sätt att ta hand om barn jämfört med om en mossig mamma gör det. Stordrift är mer rationellt. Det frigör många kvinnor så att de kan yrkesarbeta och tjäna in till sin pension och göra karriär och slippa obetalda sysslor i hemmet. Det är också bra för barnet förstås. Här får barnet socialiseras och utvecklas med hjälp av andra dagiskompisar och utbildad pedagogisk personal. Och det är extra viktigt att dagis finns tillgängligt dygnets alla timmar så att inte någon kvinna hindras i sin karriär.
Ja, så har barnens barndom flutit på. Nästan utan ett spår. Jo, det är klart - det är mycket med lämningar och hämningar och vabbningar förstås. Det verkar vara så mycket att kvinnorna inte riktigt tål det. De blir sjuka av det. Men om de bara kan förstå att om de bara jobbar mer, lämnar barnen tidigare och slutar pyssla med obetalt arbete - då kommer allt att lösa sig! (kanske)
När jag läser om hur vi ska jobba för vår pension för att göra karriär, för att det ska vara millimeterrättvist mellan man och kvinna, ge upp våra barns första barndom för att få det bättre om 30-40 år då tänker jag ofta på den här boken: http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/11/momo.html
- Kvinnor jobbar deltid oftare än män. 40 % jämfört med 15 % av männen.
- Kvinnor är hemma längre med barnen.
- Kvinnor vabbar mer än män.
- Kvinnor är sjukskrivna mer än män.
- Kvinnor utför mer oavlönat arbete i hemmet. Kvinnor och män arbetar lika mycket i tid men kvinnor gör alltså mer hemma - det kan de eftersom de arbetar deltid (40 % av kvinnorna i alla fall så det är väl de som arbetar extra hemma utan lön antar jag).
Allt detta leder till att kvinnor blir fattigare än männen. Varannan kvinnlig pensionär ligger under fattigdomsgränsen. Ja, det är inte lätt att vara kvinna. Men det finns en lösning. Det är bara att:
- Ta hälften av föräldraförsäkringsdagarna. Det är säkert dumt att spara dagar eftersom man kommer ifrån arbetslivet för länge då. Det blir 6,5 månader per förälder. Lagom!
- Arbeta heltid på stört.
- Vabba hälften av vad mannen vabbar.
- Sluta utföra oavlönat arbete hemma. I alla fall måste man se till att det blir exakt lika mycket som mannen gör. Det gäller att spara på krafterna så att de räcker till för det avlönade arbetet. Varje arbetad timme (avlönad) är värdefull.
- Ja, sen gäller det väl att satsa på karriären. Synd bara att det inte finns karriärjobb till alla. Men man kan ju förstås göra karriärjobb av vanliga jobb. Förstelokalvårdare, försteexpedit, förstevårdbiträde...
Om kvinnorna bara gör så här så kommer de att få högre löner, göra karriär och få bra pensioner. Kanske.
Ja, sen var det ju det där med barnet. Hur kommer det in i bilden? Ska vi kvinnor verkligen satsa på att vänta och föda och amma (rätt onödigt om man tänker efter. Det finns ju ersättning och om man köper ersättning bidrar man ju faktiskt till tillväxten i och med att man är med och betalar moms) och sen vara nöjda med att få ut så ynkligt lite av det. De första månaderna i barnets liv är omvälvande för både mor och barn. Mamman har varit med om en förlossning och ska få igång amningen (om man nu väljer det naturliga lite onödigare alternativet alltså), lära känna sitt lilla barn. Det är mycket fysisk omvårdnad av barnet. Man ska mata, byta, tvätta, vagga och vyssa... allt för att barnet ska må bra men också för att mamman ska må bra och för att mor och barn ska knyta an till varandra. Att mamman knyter an till barnet är livsviktigt för barnet. Det är barnets försäkring för att det ska bli ordentligt omhändertaget. Ju mer man pysslar med ett barn desto mer fäst blir man vid det.
Men det är klart, det finns en pappa också. Vi kan väl dela lika!? Lite som att leka med dockor! Rättvist ska det vara! Känslor och sånt där krafs är inget att bry sig om. Och barnet kan inget säga. Det får hänga med. Ja, sen rullar månaderna på och vi byter. Pappan får ta nästa halvår. Det är ett lite lättare halvår eftersom barnet blir lite mer robust och lite mer medvetet om sin omgivning och kan interagera på ett mer direkt sätt. Lite orättvist kanske men det är smällar en kvinna får ta, karriären väntar ju! Pensionen vet ni, den måste man tänka på hela tiden!
Småbarnsåren får rulla på med hämtningar och lämningar och vabbningar (kanske skönt om ungarna blir lite sjuka emellanåt så man får se dem lite mer då och då!). Efter det där första året som man delat på så det blir rättvist och så att pappan riktigt får in i kroppen att han ska diska och dammsuga och allt det där då är det dagis som tar över. Det är ett smidigare sätt att ta hand om barn jämfört med om en mossig mamma gör det. Stordrift är mer rationellt. Det frigör många kvinnor så att de kan yrkesarbeta och tjäna in till sin pension och göra karriär och slippa obetalda sysslor i hemmet. Det är också bra för barnet förstås. Här får barnet socialiseras och utvecklas med hjälp av andra dagiskompisar och utbildad pedagogisk personal. Och det är extra viktigt att dagis finns tillgängligt dygnets alla timmar så att inte någon kvinna hindras i sin karriär.
Ja, så har barnens barndom flutit på. Nästan utan ett spår. Jo, det är klart - det är mycket med lämningar och hämningar och vabbningar förstås. Det verkar vara så mycket att kvinnorna inte riktigt tål det. De blir sjuka av det. Men om de bara kan förstå att om de bara jobbar mer, lämnar barnen tidigare och slutar pyssla med obetalt arbete - då kommer allt att lösa sig! (kanske)
När jag läser om hur vi ska jobba för vår pension för att göra karriär, för att det ska vara millimeterrättvist mellan man och kvinna, ge upp våra barns första barndom för att få det bättre om 30-40 år då tänker jag ofta på den här boken: http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/11/momo.html
söndag 17 november 2013
Virkade tomtar!
Jag har ägnat de senaste veckornas TV-kvällar åt att virka de här söta tomtarna. Minstingen tycker mycket om tomtar och ska få dem i julklapp.
Mönstren finns här:
onsdag 13 november 2013
Snart 3!
Vår minsting är nästan 3 år nu! Det har gått så fort! Det känns som om det var alldeles nyss han kom till världen. Men så tittar jag på honom och ser en liten kille med långa ben som faktiskt har blivit ganska stor. Det finns lite bäbis kvar i hans mjuka hud, hans runda kinder och knubbiga lilla mage men det är helt klart en liten pojke med långa ben som har börjat titta fram.
Han har lärt sig så mycket sen den där kalla vinternatten han föddes. Han kan använda sin kropp till fulländning; springa, hoppa, klättra, göra kullerbyttor, åla, hoppa på ett ben, cykla på tvåhjuling med stödhjul, cykla på sparkcykel, sparka boll...Han kan prata. Och han pratar som en liten pratkvarn. Det är inte bara ord längre utan långa meningar med bra meningsbyggnad. Ord kommer det nya varje dag. Och det är alla möjliga och omöjliga ord. De mest intressanta är de abstrakta orden. Han anstränger sig att få in ofta, brukar, kanske, måste, aldrig... i sina meningar. Han förstår så mycket och han drar sina slutsatser. Han lyssnar på vad vi säger och kommer med sin tolkning. Ofta blir det väldigt roligt. Han har lärt sig att leka. Han tycker om att bygga lego och leka med bilar. Han älskar sina kramdjur och låter dem spela olika roller i lekarna. Han åker på sina cyklar och låtsas åka till jobbet eller åka till affären. Han leker att han är sjuk eller att någon annan är sjuk. Han kan gå ut och in i roller och när jag klappar hunden meddelar han triumferande att nu är han ingen hund längre utan en tiger! Han kan sjunga några sånger och tycker om att spela på pianot. Det är inte bara planlöst klinkande utan man hör att han lyssnar efter en melodi. Trycker ordentligt ner en tangent i taget och försöker få fram något som låter som något. Han tycker om att höra sånger och sagor. Han tycker om böcker och har sin egen smak. Nicke Nyfiken är det bästa. Han läser efter mig och hans viskande röst blir ett litet eko i bakgrunden. Han tycker om Pettson och Findus men texten är för lång så jag får bli författare och berätta kring bilderna.
Men allt är inte idyll. Det är inte fråga om en liten solstråle som alltid har roligt och som alltid kommer överens med sin flock - familjen. En EGEN person har tagit plats i familjen. En egen person med vilja och idéer, minne och möjligheter. Han vet vad han vill och han vill det NU! Mycket av det han vill går att göra. Mycket går jag med på. Vi badar i badkaret fast det inte är baddag och inte ens badtid. Men ett förmiddagsbad har ju aldrig skadat någon. Han har ätit några glassar som inte var planerade. Men jag får skylla mig själv som hade dem i frysen. Han kom ihåg att de var där i söndags när vi åt varsin glass till fikat och visst låg de kvar. Det är ingen idé att bråka. Glassen tar slut och sen kommer det ingen ny helt enkelt. Men andra saker går inte att gå med på. Man får inte slå storebröderna med en flöjt i huvudet. Kan man inte sluta måste mamma ta flöjten. Då blir det mycket gråt och det är inte säkert att det går att trösta så snabbt. Men det går över. Man kan inte få röra i grytor med kokande mat utan att mamma är med. Men man vill inte ha mammas hjälp. Man vill röra alldeles själv. Det går inte. Det är för farligt och så blir det gråt. Vissa dagar är jobbiga. Det är så mycket vilja och så mycket gråt i den där lilla kroppen och då känner jag mig alldeles matt. Fastän jag varit med om samma sak fem gånger innan. Då jämrar vi oss tillsammans ett tag och sen rycker vi upp oss. Efter några såna där jobbiga dagar brukar solskensdagarna komma. Det är som om allt "bråk" och all den starka viljan har lett till något bra. Han blir lugn och får ro att gå in i olika göromål igen. Kanske hände det något inombords, en liten pusselbit lades på plats i strävan efter att bli en mer medveten person. Varje gång det händer förundrar jag mig över att jag aldrig kan komma ihåg att det är så här. Att det bara är några dagar det handlar om och att ur det jobbiga kommer det alltid något gott. Min mamma liknade det vid en förlossning. Värkarna blir aldrig längre än ett visst. Pauserna blir kortare men de försvinner aldrig helt. Och ur det hela kommer det något bra. Smärtan är inte av ondo - de är bra. De är utveckling, en framåtrörelse! Så är det ju med barn också. De måste gå framåt. Det är ett arbete. Det kräver ansträngningar.
Jag njuter och gläder mig i alla fall varje stund åt mitt lilla barn. Jag gläder mig åt att jag får vara med om hans utveckling, hans liv. Att jag får se hans glädje i allt han gör. Se hans skrattande ögon när han njuter av att springa fort, hoppa högt, prata om allt spännande...Att jag får känna hans mjuka små armar runt min hals och hans lilla mun pussa min kind.
Han har lärt sig så mycket sen den där kalla vinternatten han föddes. Han kan använda sin kropp till fulländning; springa, hoppa, klättra, göra kullerbyttor, åla, hoppa på ett ben, cykla på tvåhjuling med stödhjul, cykla på sparkcykel, sparka boll...Han kan prata. Och han pratar som en liten pratkvarn. Det är inte bara ord längre utan långa meningar med bra meningsbyggnad. Ord kommer det nya varje dag. Och det är alla möjliga och omöjliga ord. De mest intressanta är de abstrakta orden. Han anstränger sig att få in ofta, brukar, kanske, måste, aldrig... i sina meningar. Han förstår så mycket och han drar sina slutsatser. Han lyssnar på vad vi säger och kommer med sin tolkning. Ofta blir det väldigt roligt. Han har lärt sig att leka. Han tycker om att bygga lego och leka med bilar. Han älskar sina kramdjur och låter dem spela olika roller i lekarna. Han åker på sina cyklar och låtsas åka till jobbet eller åka till affären. Han leker att han är sjuk eller att någon annan är sjuk. Han kan gå ut och in i roller och när jag klappar hunden meddelar han triumferande att nu är han ingen hund längre utan en tiger! Han kan sjunga några sånger och tycker om att spela på pianot. Det är inte bara planlöst klinkande utan man hör att han lyssnar efter en melodi. Trycker ordentligt ner en tangent i taget och försöker få fram något som låter som något. Han tycker om att höra sånger och sagor. Han tycker om böcker och har sin egen smak. Nicke Nyfiken är det bästa. Han läser efter mig och hans viskande röst blir ett litet eko i bakgrunden. Han tycker om Pettson och Findus men texten är för lång så jag får bli författare och berätta kring bilderna.
Men allt är inte idyll. Det är inte fråga om en liten solstråle som alltid har roligt och som alltid kommer överens med sin flock - familjen. En EGEN person har tagit plats i familjen. En egen person med vilja och idéer, minne och möjligheter. Han vet vad han vill och han vill det NU! Mycket av det han vill går att göra. Mycket går jag med på. Vi badar i badkaret fast det inte är baddag och inte ens badtid. Men ett förmiddagsbad har ju aldrig skadat någon. Han har ätit några glassar som inte var planerade. Men jag får skylla mig själv som hade dem i frysen. Han kom ihåg att de var där i söndags när vi åt varsin glass till fikat och visst låg de kvar. Det är ingen idé att bråka. Glassen tar slut och sen kommer det ingen ny helt enkelt. Men andra saker går inte att gå med på. Man får inte slå storebröderna med en flöjt i huvudet. Kan man inte sluta måste mamma ta flöjten. Då blir det mycket gråt och det är inte säkert att det går att trösta så snabbt. Men det går över. Man kan inte få röra i grytor med kokande mat utan att mamma är med. Men man vill inte ha mammas hjälp. Man vill röra alldeles själv. Det går inte. Det är för farligt och så blir det gråt. Vissa dagar är jobbiga. Det är så mycket vilja och så mycket gråt i den där lilla kroppen och då känner jag mig alldeles matt. Fastän jag varit med om samma sak fem gånger innan. Då jämrar vi oss tillsammans ett tag och sen rycker vi upp oss. Efter några såna där jobbiga dagar brukar solskensdagarna komma. Det är som om allt "bråk" och all den starka viljan har lett till något bra. Han blir lugn och får ro att gå in i olika göromål igen. Kanske hände det något inombords, en liten pusselbit lades på plats i strävan efter att bli en mer medveten person. Varje gång det händer förundrar jag mig över att jag aldrig kan komma ihåg att det är så här. Att det bara är några dagar det handlar om och att ur det jobbiga kommer det alltid något gott. Min mamma liknade det vid en förlossning. Värkarna blir aldrig längre än ett visst. Pauserna blir kortare men de försvinner aldrig helt. Och ur det hela kommer det något bra. Smärtan är inte av ondo - de är bra. De är utveckling, en framåtrörelse! Så är det ju med barn också. De måste gå framåt. Det är ett arbete. Det kräver ansträngningar.
Jag njuter och gläder mig i alla fall varje stund åt mitt lilla barn. Jag gläder mig åt att jag får vara med om hans utveckling, hans liv. Att jag får se hans glädje i allt han gör. Se hans skrattande ögon när han njuter av att springa fort, hoppa högt, prata om allt spännande...Att jag får känna hans mjuka små armar runt min hals och hans lilla mun pussa min kind.
tisdag 12 november 2013
Kvinnor i karriären sliter ut sig i Sverige!
Jag läser en artikel om kvinnors sjukskrivningar. Svenska kvinnors sjuktal är en folkhälsokatastrof. Kvinnor som har barn har höga sjukskrivningstal och de är sjuka mycket oftare än männen.
http://www.expressen.se/halsa/mammor-i-karriaren-sliter-ut-sig-i-sverige/
Britta Svensson säger att vi ska sluta livspussla och våga välja bort istället. Svenska kvinnor lever efter en drömbild där vi kan få allt - karriär, vara heltidsmammor, helst hemmafruar. Vi tror inte att vi behöver offra något alls. Men det går inte!
Hon berättar att i USA väljer man. Karriärkvinnorna står för att de gör karriär och hyr in den hjälp de behöver för att klara av det, barnvakt, chaufförer, hushållerskor...Hemmafruarna kan få briljera med sina hembakta kakor - karriärkvinnorna köper dem och är stolta över det.
Sanningen är förstås att man inte kan få allt, göra allt. Dygnet har bara 24 timmar. Ett barn är bara vaket ett visst antal timmar. Andra saker än jobbet måste skötas. Hemmet ska städas, tvätten tvättas, maten handlas hem och lagas. Man kan inte hinna göra allt! Jobbar man heltid går ca 10 timmar bort från någonting annat. Ett litet barn är vaket ungefär 12 timmar. Ett större barn behöver sova ca 9-10 timmar per natt. Vem som helst kan räkna ut att det inte är så lätt att hinna vara mamma på så kort tid.
Man måste alltså välja! Men att välja i dagens Sverige är inte det allra lättaste. Visst man kan gå ner i arbetstid. Man kan dra ut på föräldradagar. Man kan dra ner på sin levnadsstandard. Fler skulle nog kunna dra ner på sin levnadsstandard en del för att få mer tid till familjen. Men det är ändå så mycket som talar emot att vi ska välja. Attityden i samhället är att vi ska arbeta. Det är den enda möjligheten. Det enda som räknas. Allt pekar på det.
- Skatterna är höga och istället får vi välfärd. Vi får t ex billig förskola till våra barn. Samhället talar alltså om att det är där barnen ska vara. Vi hjälps alla åt att betala till förskolan och de som inte vill ha servicen får inte med av pengarna samhället lägger på barnomsorg.
- Eftersom förskolan är så billig för föräldrarna (bortsett från att de också förstås betalar skatt för att få del av den) är det förstås frestande att lämna barnen dit och kunna tjäna egna pengar till nödvändigheter och konsumtion. De som avstår från förskolan avstår från mycket pengar och får ingen kompensation för att de inte belastar samhället med dyra förskoleplatser samt kostnader för vab och egna sjukskrivningar.
- Föräldradagarna skolar in oss från början i att tänka på att samvaron med barnen är tidsbegränsad. När dagarna är slut då är heltidssamvaron med barnen också slut. Om du är hemma utan föräldradagar då hoppar du ut ur systemet och det känns skrämmande.
- Staten erbjuder gratis förskola till barn över 3 år. Staten erbjuder förskola till barn som har föräldrar som är föräldralediga och arbetslösa. Staten visar alltså att det önskvärda är att barnen är på dagis. Det är något där som är bättre än att vara hemma. Trots att det är dyrt för samhället att erbjuda den här gratistjänsten är det något som gör att det är värt det.
- Staten tar inte varningssignalerna från förskolan (gällande för stora barngrupper och långa dagar) på allvar. Man vill inte lagstifta om gruppstorlekar eller reglera barnens vistelsetider, eller införa arbetsmiljölagar för barnen. Fördelarna med att ha barnen på dagis och mammorna ute i arbetslivet är alltså så stora att det är värt att offra barnen (och kvinnornas hälsa).
Alla signaler samhället sänder ut pekar alltså på att mammor ska jobba och barnen ska vara på förskola.
Jag blir lite fundersam över det där Britta Svensson skriver om karriärkvinnor i USA. Menar hon att det bara är karriärkvinnor som blir sjuka i Sverige? Och att om bara de kvinnorna gjorde ett val och tog konsekvenserna av sitt val så skulle sjukskrivningstalen sjunka? Alla vi andra då? Vi som inte har några karriärjobb som inte har så lätt att välja att välja bort jobbet. Hur gör vi då?
I Sverige är vi alla karriärkvinnor. Politiker talar hela tiden om att det är viktigt att kvinnorna inte komma utanför arbetslivet för länge. De talar om vikten att införa karriärjobb i kvinnoyrkena. Det ska finnas rektorer och förstelärare på förskolorna. Man vill avskaffa vårdnadsbidraget för att hindra kvinnor att fastna i utanförskapet hemma. Vi är som karriärkvinnor lite till mans. men vi har inte de ekonomiska möjligheterna de riktiga karriärkvinnorna har. Vi kan inte köpa in hjälp om vi behöver den och vi kan inte välja bort jobbet om vi vill det. Det blir till att jobba på som vanligt och glädja sig över att förskolan är billig! Och anlednigen till att förskolan är billig är att vi ska kunna jobba! Lite moment 22!
http://www.expressen.se/halsa/mammor-i-karriaren-sliter-ut-sig-i-sverige/
Britta Svensson säger att vi ska sluta livspussla och våga välja bort istället. Svenska kvinnor lever efter en drömbild där vi kan få allt - karriär, vara heltidsmammor, helst hemmafruar. Vi tror inte att vi behöver offra något alls. Men det går inte!
Hon berättar att i USA väljer man. Karriärkvinnorna står för att de gör karriär och hyr in den hjälp de behöver för att klara av det, barnvakt, chaufförer, hushållerskor...Hemmafruarna kan få briljera med sina hembakta kakor - karriärkvinnorna köper dem och är stolta över det.
Sanningen är förstås att man inte kan få allt, göra allt. Dygnet har bara 24 timmar. Ett barn är bara vaket ett visst antal timmar. Andra saker än jobbet måste skötas. Hemmet ska städas, tvätten tvättas, maten handlas hem och lagas. Man kan inte hinna göra allt! Jobbar man heltid går ca 10 timmar bort från någonting annat. Ett litet barn är vaket ungefär 12 timmar. Ett större barn behöver sova ca 9-10 timmar per natt. Vem som helst kan räkna ut att det inte är så lätt att hinna vara mamma på så kort tid.
Man måste alltså välja! Men att välja i dagens Sverige är inte det allra lättaste. Visst man kan gå ner i arbetstid. Man kan dra ut på föräldradagar. Man kan dra ner på sin levnadsstandard. Fler skulle nog kunna dra ner på sin levnadsstandard en del för att få mer tid till familjen. Men det är ändå så mycket som talar emot att vi ska välja. Attityden i samhället är att vi ska arbeta. Det är den enda möjligheten. Det enda som räknas. Allt pekar på det.
- Skatterna är höga och istället får vi välfärd. Vi får t ex billig förskola till våra barn. Samhället talar alltså om att det är där barnen ska vara. Vi hjälps alla åt att betala till förskolan och de som inte vill ha servicen får inte med av pengarna samhället lägger på barnomsorg.
- Eftersom förskolan är så billig för föräldrarna (bortsett från att de också förstås betalar skatt för att få del av den) är det förstås frestande att lämna barnen dit och kunna tjäna egna pengar till nödvändigheter och konsumtion. De som avstår från förskolan avstår från mycket pengar och får ingen kompensation för att de inte belastar samhället med dyra förskoleplatser samt kostnader för vab och egna sjukskrivningar.
- Föräldradagarna skolar in oss från början i att tänka på att samvaron med barnen är tidsbegränsad. När dagarna är slut då är heltidssamvaron med barnen också slut. Om du är hemma utan föräldradagar då hoppar du ut ur systemet och det känns skrämmande.
- Staten erbjuder gratis förskola till barn över 3 år. Staten erbjuder förskola till barn som har föräldrar som är föräldralediga och arbetslösa. Staten visar alltså att det önskvärda är att barnen är på dagis. Det är något där som är bättre än att vara hemma. Trots att det är dyrt för samhället att erbjuda den här gratistjänsten är det något som gör att det är värt det.
- Staten tar inte varningssignalerna från förskolan (gällande för stora barngrupper och långa dagar) på allvar. Man vill inte lagstifta om gruppstorlekar eller reglera barnens vistelsetider, eller införa arbetsmiljölagar för barnen. Fördelarna med att ha barnen på dagis och mammorna ute i arbetslivet är alltså så stora att det är värt att offra barnen (och kvinnornas hälsa).
Alla signaler samhället sänder ut pekar alltså på att mammor ska jobba och barnen ska vara på förskola.
Jag blir lite fundersam över det där Britta Svensson skriver om karriärkvinnor i USA. Menar hon att det bara är karriärkvinnor som blir sjuka i Sverige? Och att om bara de kvinnorna gjorde ett val och tog konsekvenserna av sitt val så skulle sjukskrivningstalen sjunka? Alla vi andra då? Vi som inte har några karriärjobb som inte har så lätt att välja att välja bort jobbet. Hur gör vi då?
I Sverige är vi alla karriärkvinnor. Politiker talar hela tiden om att det är viktigt att kvinnorna inte komma utanför arbetslivet för länge. De talar om vikten att införa karriärjobb i kvinnoyrkena. Det ska finnas rektorer och förstelärare på förskolorna. Man vill avskaffa vårdnadsbidraget för att hindra kvinnor att fastna i utanförskapet hemma. Vi är som karriärkvinnor lite till mans. men vi har inte de ekonomiska möjligheterna de riktiga karriärkvinnorna har. Vi kan inte köpa in hjälp om vi behöver den och vi kan inte välja bort jobbet om vi vill det. Det blir till att jobba på som vanligt och glädja sig över att förskolan är billig! Och anlednigen till att förskolan är billig är att vi ska kunna jobba! Lite moment 22!
söndag 10 november 2013
Fars dag!
I dag är det fars dag! Söndag är en hektisk dag för oss - barnen har träningar på olika tider och det är en hel massa skjutsande. Dessutom håller min man på att röjer ur sin gamle fars hus och trädgård. Helgerna är nästan mer arbetsamma än vardagarna. Jag har inte haft tid att åka och handla varken blommor eller någon pryl men jag och barnen lagade till en god måltid och efterrätt. Barnen gjorde också ett fint kort! Far i huset blev glad över omtanken! Gott blev det också!
Vi åt Kinesisk mandelkyckling - efter ett recept från en gammal Vår kokbok från 70-talet. Jag gillade den här maträtten när jag var barn och den var fortfarande god.
4 p:
1 hel kyckling
2 gula lökar
200g champinjoner
3-4 dl vatten
salt och peppar
2 msk mjöl
konserverad ananas
jordnötter eller rostad mandel
Ris
Dela kycklingen i portionsdelar.
Bryn dem i smör i en stekpanna.
Flytta över till en stekgryta.
Fräs hackad lök och skivade champinjoner.
Lägg över i grytan och häll över vattnet och salt och peppar.
Låt småputtra i 30 minuter.
Rör ner mjölet i lite vatten. Häll i grytan och rör.
Smaka av med soja och ev lite grädde.
Servera med ris, ananasbitar och nötter.
Chokladmousse med kanderad mandel 4 p:
100 g choklad (mörk eller ljus)
2 dl grädde
2 äggulor
Vispa grädden, inte för hårt.
Smält chokladen och rör ner äggulorna.
Blanda ner chokladen i grädden.
Häll upp i formar eller glas.
Låt stå kallt en stund.
Kanderade mandlar:
0,5 dl mandlar
0,75 dl socker
Flisa mandlarna och lägg i en stekpanna.
Häll över sockret och rör runt till sockret smält.
Häll upp på ett oljesmort smörpapper.
Låt kallna och skär den i smådelar.
Strö över moussen. Eller ät den som den är - jättegott!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)