Det står i tidningen att antalet sexbrott bland unga ökar kraftigt. Poliser som utreder såna här brott tycker att de har märkt en förändring till attityder till sex bland vissa grupper av ungdomar - attityderna har blivit råare. Flera killar i taget kan förgripa sig på en enda tonårsflicka. Det kan vara upp till 10-15 pojkar på en flicka. Flickorna tror att de måste ställa upp på saker de inte vill. En polis berättar att han blir rädd när han förhör ungdomar som är inblandade i sånt här. Han skräms av att det finns en känslokyla hos ungdomarna.
- Man kan läsa om hur en 12-årig ficka tvingas ge fyra killar oralsex på en fest.
- Man kan läsa om hur en pojkvän tycker att det är helt ok att dela med sig av sin flickvän till sina kompisar.
- Man kan läsa om hur killarna filmar flickor för att kunna utpressa dem att ge mer sex. Filmerna hamnar på nätet om flickorna inte ställer.
- Man kan läsa om hur pojkar tror att flickor vill ha det på ett visst sätt. Att de tror att om en tjej går med åtta killar in i en park så vill hon ha sex.
- Man kan läsa om hur tjejer som ställt upp sånt de egentligen inte vill mår dåligt senare när det gått upp för dem vad de varit med om. Och att flickorna skäms över vad det gjort.
En utredare ställer sig frågan om hur man ska få killarna att förstå att en tonårstjej som följer med på en fest inte nödvändigtvis vill ha sex. Han ställer också frågan om hur man ska få tjejerna att kunna säga nej.
Jag förstår att många tolkar det som händer som ett bevis på att det finns en könsmaktsordning. Män står över kvinnor och därför kommer de att utnyttja dem på olika sätt. Jag vet inte riktigt...På något sätt känns det som om både pojkar och flickor är offer. Synen på sex är så skev. Förstår de inte att sex hör ihop med kärlek, att sex är något fint, en manifestation av att man älskar någon? Hur kan de ha blivit så råa? Varför vill vissa pojkar skada flickor? Varför känner inte vissa flickor att de har rätt till sin egen kropp?
Jag tänker att så mycket av det som sägs i den där tidningsartikeln är så konstigt. Vad har en 12-årig flicka på en fest med äldre killar att göra? Vem har släppt dit henne? Var finns de vuxna? Varför är en flicka i en situation där hon blir ensam med 10-15 killar? Varför går en flicka ensam in i en park med 8 killar? Vad är motivet? Vad hade hon tänkt sig? Jag vill inte skuldbelägga flickorna men jag kan faktiskt inte låta bli att tycka att det är mycket naivt att tro att man kan ge sig in i såna situationer. Det brukar sägas att ett nej är alltid ett nej och att en flicka ska kunna i princip gå naken på stan utan att bli antastad. Jag vet inte...För mig verkar det konstigt. Om man sänder ut vissa signaler då kanske man får räkna med att man utmanar ödet. Även om det är fel av män att ge sig på flickor sexuellt eller på annat sätt kanske man kan förstå att risken för att det händer är större om man agerar på ett visst sätt. Kanske borde man tala om sånt med flickor. Om hur man ska bete sig. Kanske borde man tala med pojkar om samma sak. Kanske är det dags för vuxenvärlden att ta sitt ansvar och se till att ungdomar inte befinner sig på fel ställe, på fel tidpunker och med fel personer?
Om det inte är könsmaktsordningen då...vad kan det då bero på? Jag tror att det kan bero på dagisordningen och en vuxenvärld som har lämnat barnen åt sitt öde. Pojkar och flickor föds in i samma verklighet. Visst man kan hävda att flickor och pojkar bemöts på olika sätt, att man pratar till dem på olika sätt och förväntar sig olika saker av dem. Men ändock - svenska barn föds in i en verklighet där de allra flesta kommer att lämnas till förskolan någon gång mellan 1 och 2 års ålder. Där kommer de flesta att tillbringa fler vakna timmar än i sitt eget hem. Där kommer de att tas om hand av i första hand kvinnliga pedagoger. Pedagogerna är få men barnen är desto fler. Barnen blir alltså ganska utlämnade åt varandra. Barnen kommer att vara tvungna att lära sig hantera den sociala hierarki som förskolegrupperna är. De måste kämpa om en position bland andra barn. Barnen måste använda sig av olika metoder för att få en position. Vad det är fråga om för metoder kan man fundera på, vet någon?
Jag tycker att jag märker hur könsrollerna har blivit starkare. Barn kläs väldigt olika beroende på om de är pojkar eller flickor. Det har blivit flickaktigare och pojkaktigare. I barngrupperna leker företrädesvis pojkar med varandra och flickor med varandra. Barn blir medvetna om vad som förväntas av dem tidigt. De blir tidigt upplysta av de andra barnen om hur man ska vara, vilka kläder man ska ha, vilka lekar man ska leka...Barn som fostras i hemmet har en annan verklighet. De har en mindre värld. Det finns inte många andra barn att kämpa med. Rangordningen är ganska given. Äldre syskon kommer att ha "högre rang" av den anledningen att de är äldre. Inget annat. Visst kommer det att bli bråk men det är lättare att uppmärksamma bråken och reda ut dem om man som vuxen har hand om färre barn. Och som förälder har man större motivation att lösa bråken och konflikterna på ett varaktigt sätt - eftersom de egna barnen är just egna, de är hela ens liv och man ska fortsätta att ha en relation med dessa barn livet ut och syskonen ska förhoppningsvis också ha en relation med varandra livet ut. Hemmabarn får leka med de personer som finns tillgängliga - med sig själv, eventuella syskon, föräldern och ibland med de kamrater som finns tillgängliga. Det finns inte mycket att välja på och man får ta det som bjuds oberoende av ålder eller kön. Barnen blir på det sättet mer "neutrala" när det gäller sin könsroll när de är små - det är inte så viktigt - det är leken som styr.
Jag tänker på det där med känslokylan poliserna berättade om. Jag funderar på hur unga människor kan känna en sån känslokyla att de kan behandla unga flickor på ett så hemskt sätt. En ung flicka borde inte väcka såna känslor hos pojkar utan tvärtom känslor av ömhet och vilja att beskydda någon som är svagare. Hur kan det bli så fel? Och hur kan flickorna behandla sig själva så vårdslöst att de utsätter sig för så stora risker? Det är naturligtvis omöjligt att veta vad det beror på. Kanske är det inte något stort problem heller men ändock vittnade dessa poliser om att de hade uppmärksammat en förändring som de såg som allvarlig. Jag tänker på små barn som lämnas till förskolan och som gråter när de överges av sin mamma. Jag funderar på vad det gör med barnen. Jag funderar på hur det lilla barnet som inte med ord kan uttrycka vad det känner eller ens formulera för sig själv vad det är med om ska uppfatta det som händer. Och även om barnet kan visa vad det känner till exempel genom gråt och skrik så kan det inte påverka situationen. Det är som det är. Hur hanterar barnet sorgen och förtvivlan över att tryggheten rycks undan? Jag funderar över hur alla timmar under barndomens alla år, utan en nära anknuten vuxen närvarande påverkar barnets uppfattning om sig själv och om verkligheten runt omkring.
Men det här är tankar som det inte kan talas öppet om. Om det skulle ligga något i dem så skulle det betyda att så mycket har gått fel och hur ändrar man det? Det är lättare att prata om könsmaktsordning. Det är något man kan ta på, något man kan passa in i det system vi har arbetat fram kring hur barn ska tas om hand.
lördag 30 november 2013
onsdag 27 november 2013
Att gå på sin magkänsla...
Ibland läser man om att mammor känner att de har ont i magen eller har gråten i halsen när de lämnar sina små på förskolan, eller föris som man lite gulligt säger numera. En mamma skriver att hon känner att det inte är naturligt att lämna sitt barn. Men sen ändrar hon sig och säger att hennes son som verkar vara ca 1,5 år skulle tröttna på att vara med henne hela tiden om hon skulle blir hemmafru. Här ändrar hon sig igen och tycker att det vore härligt att vara hemma med sina barn. Och sen tillbaka igen och skriver att både hon och sonen skulle dö tristessdöden.
Det verkar som om den där magkänslan spökar för många. Det är inte lätt att lämna i från sig små barn som gråter till förskolan. Det verkar som om det finns en tveksamhet hos många - om det verkligen är rätt att lämna barnen från sig så tidigt. Man försöker trösta sig med att det skulle bli tråkigt för både mamma och barn annars, att barnet har så roligt när det väl har vant sig, att barnet får kompisar, att barnet får lära sig så mycket... Man säger att man ändå inte har råd, att man tycker att jobbet är så roligt...
Men ändå verkar det vara något som skaver. Det är väl det där som ropar inuti.
Men å andra sidan. Vi vet ju att föris är jättebra. Vi vet ju att barnen har så roligt där. De får så många kompisar. De lär sig så mycket. Det är bara just när man säger hej då det är jobbigt. Det går över så fort. Eller?
Det är ju så svårt att avstå också. Det är så billigt med förskola. Offret är så stort när man förlorar en hel lön om man struntar i föris. Det är svårt. För många är det omöjligt.
Den där magkänslan som finns där, den har vi inte lärt oss att lyssna till. Den är det ingen som uppmuntrar en att lyssna på. Den är inte önskvärd. Frågan är om den ens finns. Allt i samhället säger något annat. Det är inget särskilt med att få barn. Livet går vidare precis som innan. Det är inget särskilt med att vara mamma. Man bara föder barnet och sen är man som vem som helst. Det finns liksom inget särskilt band mellan mor och barn, den som burit ett liv inom sig och som fört det till världen, som känner en ständig beredskap, som känner det som att man nästan sitter ihop fortfarande...
Mamman har ingen rätt att känna efter vad som känns rätt i magtrakten, i hjärtat. Om det känns bra att lämna barnet ifrån sig kanske redan innan det är ett enda litet år. Om det känns bra att vara ifrån sitt lilla, lilla barn hela långa dagen. Om det känns bra att väcka det lilla, lilla barnet tidigt på morgonen och frakta iväg det till föris (hur gulligt det än låter). Särskilt nu när kylan kommer tänker jag på alla små som ska ut i kalla bilar. Påbyltade och nyvaknade. I väg och hej då. Sen ensam på ett golv med en massa andra små barn runt sig. Men ingen mamma. Hur känns det? Vad säger barnets magkänslor? Är vi intresserade? Och ska man lyssna på sina egna känslor? Kan man?
Det verkar som om den där magkänslan spökar för många. Det är inte lätt att lämna i från sig små barn som gråter till förskolan. Det verkar som om det finns en tveksamhet hos många - om det verkligen är rätt att lämna barnen från sig så tidigt. Man försöker trösta sig med att det skulle bli tråkigt för både mamma och barn annars, att barnet har så roligt när det väl har vant sig, att barnet får kompisar, att barnet får lära sig så mycket... Man säger att man ändå inte har råd, att man tycker att jobbet är så roligt...
Men ändå verkar det vara något som skaver. Det är väl det där som ropar inuti.
Men å andra sidan. Vi vet ju att föris är jättebra. Vi vet ju att barnen har så roligt där. De får så många kompisar. De lär sig så mycket. Det är bara just när man säger hej då det är jobbigt. Det går över så fort. Eller?
Det är ju så svårt att avstå också. Det är så billigt med förskola. Offret är så stort när man förlorar en hel lön om man struntar i föris. Det är svårt. För många är det omöjligt.
Den där magkänslan som finns där, den har vi inte lärt oss att lyssna till. Den är det ingen som uppmuntrar en att lyssna på. Den är inte önskvärd. Frågan är om den ens finns. Allt i samhället säger något annat. Det är inget särskilt med att få barn. Livet går vidare precis som innan. Det är inget särskilt med att vara mamma. Man bara föder barnet och sen är man som vem som helst. Det finns liksom inget särskilt band mellan mor och barn, den som burit ett liv inom sig och som fört det till världen, som känner en ständig beredskap, som känner det som att man nästan sitter ihop fortfarande...
Mamman har ingen rätt att känna efter vad som känns rätt i magtrakten, i hjärtat. Om det känns bra att lämna barnet ifrån sig kanske redan innan det är ett enda litet år. Om det känns bra att vara ifrån sitt lilla, lilla barn hela långa dagen. Om det känns bra att väcka det lilla, lilla barnet tidigt på morgonen och frakta iväg det till föris (hur gulligt det än låter). Särskilt nu när kylan kommer tänker jag på alla små som ska ut i kalla bilar. Påbyltade och nyvaknade. I väg och hej då. Sen ensam på ett golv med en massa andra små barn runt sig. Men ingen mamma. Hur känns det? Vad säger barnets magkänslor? Är vi intresserade? Och ska man lyssna på sina egna känslor? Kan man?
måndag 25 november 2013
De nya missionärerna!
Jag läser en artikel om hur min stads folkhögskola samlar in pengar för att starta en förskola i ett afrikanskt land. De har varit i en by och den närmaste förskolan ligger 4 km bort och eftersom barnen inte har skor är det svårt för dem att ta sig dit. Det behövs alltså en förskola i själva byn. Det lustiga är att det inte står något om att förskolan ska vara till för att mammorna behöver lämna bort sina barn när de ska arbeta. Nej, förskolan behövs för att barnen inte ska hamna efter när de börjar grundskolan. Det låter märkligt. Barn måste tydligen gå i en slags skola innan de börjar den riktiga skolan för att klara av den riktiga skolan. Det verkar som om det är dags för Sverige att sprida sitt budskap över världen!
söndag 24 november 2013
Dagens citat
Jag tänker på alla tidningsartiklar och blogginlägg om att barn av idag är för curlade. Det verkar vara dags för strängare tag. Föräldrarna måste ta sitt ansvar och fostra barnen, inte vara kompis. Jag funderar och funderar och tankarna vandrar hit och dit. Kom att tänka på ett citat av Astrid Lindgren som känns viktigt.
"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv."
Astrid Lindgren i ett inlägg i en debatt om barns rättigheter
"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv."
Astrid Lindgren i ett inlägg i en debatt om barns rättigheter
fredag 22 november 2013
Vem ska fostra barnen? Vem kan fostra barnen?
Det står en hel del om barnuppfostran just nu i tidningar och på nätet. Det handlar om att barnen har tagit makten och blivit ouppfostrade. Det handlar om att föräldrarna inte har skött sitt jobb. De har blivit kompisar och curlar sina barn. Barnen blir odrägliga och de tål inte motgångar. Det står i tidningarna att föräldrarna fipplar för mycket med sina telefoner och facebookar för mycket och att det går ut över barnen. Det verkar som om skulden ska läggas på föräldrarna. En bloggare skriver så här:
"Tänk om det börjar bli dags att släppa blicken från teknikprylar och superkarriärer en stund och kolla upp vem det är som försöker fostra våra barn? Vems ansvar är det att se till att dina barn växer, utvecklas och blommar? Är det inte dags att vi föräldrar tar vårt ansvar när det gäller uppfostran och ger våra barns lärare ro att undervisa i klassrummen?"
Jag tänker att det inte är så konstigt att föräldrarna har abdikerat och inte längre tar ansvar för sina barn (om det nu är sant för vem vet). Samhället visar vägen. Om föräldrarna förväntas lämna sina barn ifrån sig på heltid från 1 års ålder är det nog svårt att uppfatta sig som fullt ut ansvarig, som fullt ut förälder. Den som är tillsammans med barnen mest tid är den som fostrar. Problemet är bara att i förskolan är det många barn och få pedagoger. Vem ska fostra barnen då? Kan man förvänta sig att pedagogerna klarar av det? Eller blir det barnen som fostrar varandra? Ett annat problem är att pedagogerna inte är barnens anknytningspersoner. De är pedagoger, de är personal. Jag tänker på det som Gordon Neufeldt skriver i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv. Att barn måste vara anknutna, ha givit sitt hjärta till någon för att låta sig fostras. Hur snälla och pedagogiska pedagogerna än är så är de inte föräldrar. Relationen mellan barnen och pedagogerna är ingen äkta relation. Den är tillfällig och villkorad. När barnen har gått färdigt förskolan fortsätter det. Barnen börjar på skolan och sen blir det fritids. Samma sak här: få vuxna, många barn. Vem fostrar barnen? Pedagogerna eller de andra barnen? Och var kommer föräldrarna in i bilden? Kan man fostra barnen en timme på morgonen och ett par timmar på kvällen? Kan man ta i kapp all förlorad tid på helgen? Sen har åren gått. Från 1 år och framåt är det inte föräldrarna som är huvudpersoner i sina barns liv. Det är andra barn som är huvudpersoner i deras liv. Barn som kommer och går, som bor på olika ställen. Som man är tillsammans med många timmar varje dag men ändå inte har en riktig relation till. Som man egentligen inte vet så mycket om eftersom man träffas på en institution och inte i varandras hem tillsammans med varandras familjer. Jag tror att det sätter sina spår.
Jag funderar på det där med fostran också. Det låter så planerat, medvetet och kallt på något sätt. Tycker inte alls om ordet. Tycker mer att det handlar om att lära sig leva tillsammans. När barnet blir lite större kommer det att ha egna idéer om hur det ska gå till. Viljor kommer att kollidera. Föräldern kommer att vara tvungen att visa vägen. Barnet hjälper föräldern att fostra. Samvaron med barnet tvingar föräldern att ta ansvar, fundera över sin roll och sitt eget uppträdande. Men för att få det här samarbetet krävs det att man är tillsammans. Länge. Annars blir det inte så mycket av det. Och emellan kollisionerna kommer barnet och fostraren/föräldern att återställa relationen med trevligt prat, kel och skoj...allt normaliseras och blir harmoniskt igen till nästa kollision. Så jobbar vi oss fram till hur saker ska gå till. I krisåldrarna jobbar vi lite hårdare och hela tiden lär vi känna varandra bättre. För mig är det det som är fostran. Att lära känna varandra. Att lära sig att samexistera. Om barnet får vara med om detta under sin barndom tror jag att det blir moget nog för att kunna samexistera med andra barn och vuxna när det börjar skolan.
Läs också:
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/11/barn-hierarkier-och-sprak.html (om hur barn måste kämpa sig till en plats i den sociala hierarki som förskolan är)
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/07/tankar-om-gordon-neufeldt.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/07/senaste-lasta-bok-vaga-ta-plats-i-ditt.html
"Tänk om det börjar bli dags att släppa blicken från teknikprylar och superkarriärer en stund och kolla upp vem det är som försöker fostra våra barn? Vems ansvar är det att se till att dina barn växer, utvecklas och blommar? Är det inte dags att vi föräldrar tar vårt ansvar när det gäller uppfostran och ger våra barns lärare ro att undervisa i klassrummen?"
Jag tänker att det inte är så konstigt att föräldrarna har abdikerat och inte längre tar ansvar för sina barn (om det nu är sant för vem vet). Samhället visar vägen. Om föräldrarna förväntas lämna sina barn ifrån sig på heltid från 1 års ålder är det nog svårt att uppfatta sig som fullt ut ansvarig, som fullt ut förälder. Den som är tillsammans med barnen mest tid är den som fostrar. Problemet är bara att i förskolan är det många barn och få pedagoger. Vem ska fostra barnen då? Kan man förvänta sig att pedagogerna klarar av det? Eller blir det barnen som fostrar varandra? Ett annat problem är att pedagogerna inte är barnens anknytningspersoner. De är pedagoger, de är personal. Jag tänker på det som Gordon Neufeldt skriver i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv. Att barn måste vara anknutna, ha givit sitt hjärta till någon för att låta sig fostras. Hur snälla och pedagogiska pedagogerna än är så är de inte föräldrar. Relationen mellan barnen och pedagogerna är ingen äkta relation. Den är tillfällig och villkorad. När barnen har gått färdigt förskolan fortsätter det. Barnen börjar på skolan och sen blir det fritids. Samma sak här: få vuxna, många barn. Vem fostrar barnen? Pedagogerna eller de andra barnen? Och var kommer föräldrarna in i bilden? Kan man fostra barnen en timme på morgonen och ett par timmar på kvällen? Kan man ta i kapp all förlorad tid på helgen? Sen har åren gått. Från 1 år och framåt är det inte föräldrarna som är huvudpersoner i sina barns liv. Det är andra barn som är huvudpersoner i deras liv. Barn som kommer och går, som bor på olika ställen. Som man är tillsammans med många timmar varje dag men ändå inte har en riktig relation till. Som man egentligen inte vet så mycket om eftersom man träffas på en institution och inte i varandras hem tillsammans med varandras familjer. Jag tror att det sätter sina spår.
Jag funderar på det där med fostran också. Det låter så planerat, medvetet och kallt på något sätt. Tycker inte alls om ordet. Tycker mer att det handlar om att lära sig leva tillsammans. När barnet blir lite större kommer det att ha egna idéer om hur det ska gå till. Viljor kommer att kollidera. Föräldern kommer att vara tvungen att visa vägen. Barnet hjälper föräldern att fostra. Samvaron med barnet tvingar föräldern att ta ansvar, fundera över sin roll och sitt eget uppträdande. Men för att få det här samarbetet krävs det att man är tillsammans. Länge. Annars blir det inte så mycket av det. Och emellan kollisionerna kommer barnet och fostraren/föräldern att återställa relationen med trevligt prat, kel och skoj...allt normaliseras och blir harmoniskt igen till nästa kollision. Så jobbar vi oss fram till hur saker ska gå till. I krisåldrarna jobbar vi lite hårdare och hela tiden lär vi känna varandra bättre. För mig är det det som är fostran. Att lära känna varandra. Att lära sig att samexistera. Om barnet får vara med om detta under sin barndom tror jag att det blir moget nog för att kunna samexistera med andra barn och vuxna när det börjar skolan.
Läs också:
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/11/barn-hierarkier-och-sprak.html (om hur barn måste kämpa sig till en plats i den sociala hierarki som förskolan är)
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/07/tankar-om-gordon-neufeldt.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/07/senaste-lasta-bok-vaga-ta-plats-i-ditt.html
tisdag 19 november 2013
Kvinnoproblem!
Det handlar mycket om kvinnor och deras löner, arbetstider och obetalda arbete just nu.
- Kvinnor jobbar deltid oftare än män. 40 % jämfört med 15 % av männen.
- Kvinnor är hemma längre med barnen.
- Kvinnor vabbar mer än män.
- Kvinnor är sjukskrivna mer än män.
- Kvinnor utför mer oavlönat arbete i hemmet. Kvinnor och män arbetar lika mycket i tid men kvinnor gör alltså mer hemma - det kan de eftersom de arbetar deltid (40 % av kvinnorna i alla fall så det är väl de som arbetar extra hemma utan lön antar jag).
Allt detta leder till att kvinnor blir fattigare än männen. Varannan kvinnlig pensionär ligger under fattigdomsgränsen. Ja, det är inte lätt att vara kvinna. Men det finns en lösning. Det är bara att:
- Ta hälften av föräldraförsäkringsdagarna. Det är säkert dumt att spara dagar eftersom man kommer ifrån arbetslivet för länge då. Det blir 6,5 månader per förälder. Lagom!
- Arbeta heltid på stört.
- Vabba hälften av vad mannen vabbar.
- Sluta utföra oavlönat arbete hemma. I alla fall måste man se till att det blir exakt lika mycket som mannen gör. Det gäller att spara på krafterna så att de räcker till för det avlönade arbetet. Varje arbetad timme (avlönad) är värdefull.
- Ja, sen gäller det väl att satsa på karriären. Synd bara att det inte finns karriärjobb till alla. Men man kan ju förstås göra karriärjobb av vanliga jobb. Förstelokalvårdare, försteexpedit, förstevårdbiträde...
Om kvinnorna bara gör så här så kommer de att få högre löner, göra karriär och få bra pensioner. Kanske.
Ja, sen var det ju det där med barnet. Hur kommer det in i bilden? Ska vi kvinnor verkligen satsa på att vänta och föda och amma (rätt onödigt om man tänker efter. Det finns ju ersättning och om man köper ersättning bidrar man ju faktiskt till tillväxten i och med att man är med och betalar moms) och sen vara nöjda med att få ut så ynkligt lite av det. De första månaderna i barnets liv är omvälvande för både mor och barn. Mamman har varit med om en förlossning och ska få igång amningen (om man nu väljer det naturliga lite onödigare alternativet alltså), lära känna sitt lilla barn. Det är mycket fysisk omvårdnad av barnet. Man ska mata, byta, tvätta, vagga och vyssa... allt för att barnet ska må bra men också för att mamman ska må bra och för att mor och barn ska knyta an till varandra. Att mamman knyter an till barnet är livsviktigt för barnet. Det är barnets försäkring för att det ska bli ordentligt omhändertaget. Ju mer man pysslar med ett barn desto mer fäst blir man vid det.
Men det är klart, det finns en pappa också. Vi kan väl dela lika!? Lite som att leka med dockor! Rättvist ska det vara! Känslor och sånt där krafs är inget att bry sig om. Och barnet kan inget säga. Det får hänga med. Ja, sen rullar månaderna på och vi byter. Pappan får ta nästa halvår. Det är ett lite lättare halvår eftersom barnet blir lite mer robust och lite mer medvetet om sin omgivning och kan interagera på ett mer direkt sätt. Lite orättvist kanske men det är smällar en kvinna får ta, karriären väntar ju! Pensionen vet ni, den måste man tänka på hela tiden!
Småbarnsåren får rulla på med hämtningar och lämningar och vabbningar (kanske skönt om ungarna blir lite sjuka emellanåt så man får se dem lite mer då och då!). Efter det där första året som man delat på så det blir rättvist och så att pappan riktigt får in i kroppen att han ska diska och dammsuga och allt det där då är det dagis som tar över. Det är ett smidigare sätt att ta hand om barn jämfört med om en mossig mamma gör det. Stordrift är mer rationellt. Det frigör många kvinnor så att de kan yrkesarbeta och tjäna in till sin pension och göra karriär och slippa obetalda sysslor i hemmet. Det är också bra för barnet förstås. Här får barnet socialiseras och utvecklas med hjälp av andra dagiskompisar och utbildad pedagogisk personal. Och det är extra viktigt att dagis finns tillgängligt dygnets alla timmar så att inte någon kvinna hindras i sin karriär.
Ja, så har barnens barndom flutit på. Nästan utan ett spår. Jo, det är klart - det är mycket med lämningar och hämningar och vabbningar förstås. Det verkar vara så mycket att kvinnorna inte riktigt tål det. De blir sjuka av det. Men om de bara kan förstå att om de bara jobbar mer, lämnar barnen tidigare och slutar pyssla med obetalt arbete - då kommer allt att lösa sig! (kanske)
När jag läser om hur vi ska jobba för vår pension för att göra karriär, för att det ska vara millimeterrättvist mellan man och kvinna, ge upp våra barns första barndom för att få det bättre om 30-40 år då tänker jag ofta på den här boken: http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/11/momo.html
- Kvinnor jobbar deltid oftare än män. 40 % jämfört med 15 % av männen.
- Kvinnor är hemma längre med barnen.
- Kvinnor vabbar mer än män.
- Kvinnor är sjukskrivna mer än män.
- Kvinnor utför mer oavlönat arbete i hemmet. Kvinnor och män arbetar lika mycket i tid men kvinnor gör alltså mer hemma - det kan de eftersom de arbetar deltid (40 % av kvinnorna i alla fall så det är väl de som arbetar extra hemma utan lön antar jag).
Allt detta leder till att kvinnor blir fattigare än männen. Varannan kvinnlig pensionär ligger under fattigdomsgränsen. Ja, det är inte lätt att vara kvinna. Men det finns en lösning. Det är bara att:
- Ta hälften av föräldraförsäkringsdagarna. Det är säkert dumt att spara dagar eftersom man kommer ifrån arbetslivet för länge då. Det blir 6,5 månader per förälder. Lagom!
- Arbeta heltid på stört.
- Vabba hälften av vad mannen vabbar.
- Sluta utföra oavlönat arbete hemma. I alla fall måste man se till att det blir exakt lika mycket som mannen gör. Det gäller att spara på krafterna så att de räcker till för det avlönade arbetet. Varje arbetad timme (avlönad) är värdefull.
- Ja, sen gäller det väl att satsa på karriären. Synd bara att det inte finns karriärjobb till alla. Men man kan ju förstås göra karriärjobb av vanliga jobb. Förstelokalvårdare, försteexpedit, förstevårdbiträde...
Om kvinnorna bara gör så här så kommer de att få högre löner, göra karriär och få bra pensioner. Kanske.
Ja, sen var det ju det där med barnet. Hur kommer det in i bilden? Ska vi kvinnor verkligen satsa på att vänta och föda och amma (rätt onödigt om man tänker efter. Det finns ju ersättning och om man köper ersättning bidrar man ju faktiskt till tillväxten i och med att man är med och betalar moms) och sen vara nöjda med att få ut så ynkligt lite av det. De första månaderna i barnets liv är omvälvande för både mor och barn. Mamman har varit med om en förlossning och ska få igång amningen (om man nu väljer det naturliga lite onödigare alternativet alltså), lära känna sitt lilla barn. Det är mycket fysisk omvårdnad av barnet. Man ska mata, byta, tvätta, vagga och vyssa... allt för att barnet ska må bra men också för att mamman ska må bra och för att mor och barn ska knyta an till varandra. Att mamman knyter an till barnet är livsviktigt för barnet. Det är barnets försäkring för att det ska bli ordentligt omhändertaget. Ju mer man pysslar med ett barn desto mer fäst blir man vid det.
Men det är klart, det finns en pappa också. Vi kan väl dela lika!? Lite som att leka med dockor! Rättvist ska det vara! Känslor och sånt där krafs är inget att bry sig om. Och barnet kan inget säga. Det får hänga med. Ja, sen rullar månaderna på och vi byter. Pappan får ta nästa halvår. Det är ett lite lättare halvår eftersom barnet blir lite mer robust och lite mer medvetet om sin omgivning och kan interagera på ett mer direkt sätt. Lite orättvist kanske men det är smällar en kvinna får ta, karriären väntar ju! Pensionen vet ni, den måste man tänka på hela tiden!
Småbarnsåren får rulla på med hämtningar och lämningar och vabbningar (kanske skönt om ungarna blir lite sjuka emellanåt så man får se dem lite mer då och då!). Efter det där första året som man delat på så det blir rättvist och så att pappan riktigt får in i kroppen att han ska diska och dammsuga och allt det där då är det dagis som tar över. Det är ett smidigare sätt att ta hand om barn jämfört med om en mossig mamma gör det. Stordrift är mer rationellt. Det frigör många kvinnor så att de kan yrkesarbeta och tjäna in till sin pension och göra karriär och slippa obetalda sysslor i hemmet. Det är också bra för barnet förstås. Här får barnet socialiseras och utvecklas med hjälp av andra dagiskompisar och utbildad pedagogisk personal. Och det är extra viktigt att dagis finns tillgängligt dygnets alla timmar så att inte någon kvinna hindras i sin karriär.
Ja, så har barnens barndom flutit på. Nästan utan ett spår. Jo, det är klart - det är mycket med lämningar och hämningar och vabbningar förstås. Det verkar vara så mycket att kvinnorna inte riktigt tål det. De blir sjuka av det. Men om de bara kan förstå att om de bara jobbar mer, lämnar barnen tidigare och slutar pyssla med obetalt arbete - då kommer allt att lösa sig! (kanske)
När jag läser om hur vi ska jobba för vår pension för att göra karriär, för att det ska vara millimeterrättvist mellan man och kvinna, ge upp våra barns första barndom för att få det bättre om 30-40 år då tänker jag ofta på den här boken: http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/11/momo.html
söndag 17 november 2013
Virkade tomtar!
Jag har ägnat de senaste veckornas TV-kvällar åt att virka de här söta tomtarna. Minstingen tycker mycket om tomtar och ska få dem i julklapp.
Mönstren finns här:
onsdag 13 november 2013
Snart 3!
Vår minsting är nästan 3 år nu! Det har gått så fort! Det känns som om det var alldeles nyss han kom till världen. Men så tittar jag på honom och ser en liten kille med långa ben som faktiskt har blivit ganska stor. Det finns lite bäbis kvar i hans mjuka hud, hans runda kinder och knubbiga lilla mage men det är helt klart en liten pojke med långa ben som har börjat titta fram.
Han har lärt sig så mycket sen den där kalla vinternatten han föddes. Han kan använda sin kropp till fulländning; springa, hoppa, klättra, göra kullerbyttor, åla, hoppa på ett ben, cykla på tvåhjuling med stödhjul, cykla på sparkcykel, sparka boll...Han kan prata. Och han pratar som en liten pratkvarn. Det är inte bara ord längre utan långa meningar med bra meningsbyggnad. Ord kommer det nya varje dag. Och det är alla möjliga och omöjliga ord. De mest intressanta är de abstrakta orden. Han anstränger sig att få in ofta, brukar, kanske, måste, aldrig... i sina meningar. Han förstår så mycket och han drar sina slutsatser. Han lyssnar på vad vi säger och kommer med sin tolkning. Ofta blir det väldigt roligt. Han har lärt sig att leka. Han tycker om att bygga lego och leka med bilar. Han älskar sina kramdjur och låter dem spela olika roller i lekarna. Han åker på sina cyklar och låtsas åka till jobbet eller åka till affären. Han leker att han är sjuk eller att någon annan är sjuk. Han kan gå ut och in i roller och när jag klappar hunden meddelar han triumferande att nu är han ingen hund längre utan en tiger! Han kan sjunga några sånger och tycker om att spela på pianot. Det är inte bara planlöst klinkande utan man hör att han lyssnar efter en melodi. Trycker ordentligt ner en tangent i taget och försöker få fram något som låter som något. Han tycker om att höra sånger och sagor. Han tycker om böcker och har sin egen smak. Nicke Nyfiken är det bästa. Han läser efter mig och hans viskande röst blir ett litet eko i bakgrunden. Han tycker om Pettson och Findus men texten är för lång så jag får bli författare och berätta kring bilderna.
Men allt är inte idyll. Det är inte fråga om en liten solstråle som alltid har roligt och som alltid kommer överens med sin flock - familjen. En EGEN person har tagit plats i familjen. En egen person med vilja och idéer, minne och möjligheter. Han vet vad han vill och han vill det NU! Mycket av det han vill går att göra. Mycket går jag med på. Vi badar i badkaret fast det inte är baddag och inte ens badtid. Men ett förmiddagsbad har ju aldrig skadat någon. Han har ätit några glassar som inte var planerade. Men jag får skylla mig själv som hade dem i frysen. Han kom ihåg att de var där i söndags när vi åt varsin glass till fikat och visst låg de kvar. Det är ingen idé att bråka. Glassen tar slut och sen kommer det ingen ny helt enkelt. Men andra saker går inte att gå med på. Man får inte slå storebröderna med en flöjt i huvudet. Kan man inte sluta måste mamma ta flöjten. Då blir det mycket gråt och det är inte säkert att det går att trösta så snabbt. Men det går över. Man kan inte få röra i grytor med kokande mat utan att mamma är med. Men man vill inte ha mammas hjälp. Man vill röra alldeles själv. Det går inte. Det är för farligt och så blir det gråt. Vissa dagar är jobbiga. Det är så mycket vilja och så mycket gråt i den där lilla kroppen och då känner jag mig alldeles matt. Fastän jag varit med om samma sak fem gånger innan. Då jämrar vi oss tillsammans ett tag och sen rycker vi upp oss. Efter några såna där jobbiga dagar brukar solskensdagarna komma. Det är som om allt "bråk" och all den starka viljan har lett till något bra. Han blir lugn och får ro att gå in i olika göromål igen. Kanske hände det något inombords, en liten pusselbit lades på plats i strävan efter att bli en mer medveten person. Varje gång det händer förundrar jag mig över att jag aldrig kan komma ihåg att det är så här. Att det bara är några dagar det handlar om och att ur det jobbiga kommer det alltid något gott. Min mamma liknade det vid en förlossning. Värkarna blir aldrig längre än ett visst. Pauserna blir kortare men de försvinner aldrig helt. Och ur det hela kommer det något bra. Smärtan är inte av ondo - de är bra. De är utveckling, en framåtrörelse! Så är det ju med barn också. De måste gå framåt. Det är ett arbete. Det kräver ansträngningar.
Jag njuter och gläder mig i alla fall varje stund åt mitt lilla barn. Jag gläder mig åt att jag får vara med om hans utveckling, hans liv. Att jag får se hans glädje i allt han gör. Se hans skrattande ögon när han njuter av att springa fort, hoppa högt, prata om allt spännande...Att jag får känna hans mjuka små armar runt min hals och hans lilla mun pussa min kind.
Han har lärt sig så mycket sen den där kalla vinternatten han föddes. Han kan använda sin kropp till fulländning; springa, hoppa, klättra, göra kullerbyttor, åla, hoppa på ett ben, cykla på tvåhjuling med stödhjul, cykla på sparkcykel, sparka boll...Han kan prata. Och han pratar som en liten pratkvarn. Det är inte bara ord längre utan långa meningar med bra meningsbyggnad. Ord kommer det nya varje dag. Och det är alla möjliga och omöjliga ord. De mest intressanta är de abstrakta orden. Han anstränger sig att få in ofta, brukar, kanske, måste, aldrig... i sina meningar. Han förstår så mycket och han drar sina slutsatser. Han lyssnar på vad vi säger och kommer med sin tolkning. Ofta blir det väldigt roligt. Han har lärt sig att leka. Han tycker om att bygga lego och leka med bilar. Han älskar sina kramdjur och låter dem spela olika roller i lekarna. Han åker på sina cyklar och låtsas åka till jobbet eller åka till affären. Han leker att han är sjuk eller att någon annan är sjuk. Han kan gå ut och in i roller och när jag klappar hunden meddelar han triumferande att nu är han ingen hund längre utan en tiger! Han kan sjunga några sånger och tycker om att spela på pianot. Det är inte bara planlöst klinkande utan man hör att han lyssnar efter en melodi. Trycker ordentligt ner en tangent i taget och försöker få fram något som låter som något. Han tycker om att höra sånger och sagor. Han tycker om böcker och har sin egen smak. Nicke Nyfiken är det bästa. Han läser efter mig och hans viskande röst blir ett litet eko i bakgrunden. Han tycker om Pettson och Findus men texten är för lång så jag får bli författare och berätta kring bilderna.
Men allt är inte idyll. Det är inte fråga om en liten solstråle som alltid har roligt och som alltid kommer överens med sin flock - familjen. En EGEN person har tagit plats i familjen. En egen person med vilja och idéer, minne och möjligheter. Han vet vad han vill och han vill det NU! Mycket av det han vill går att göra. Mycket går jag med på. Vi badar i badkaret fast det inte är baddag och inte ens badtid. Men ett förmiddagsbad har ju aldrig skadat någon. Han har ätit några glassar som inte var planerade. Men jag får skylla mig själv som hade dem i frysen. Han kom ihåg att de var där i söndags när vi åt varsin glass till fikat och visst låg de kvar. Det är ingen idé att bråka. Glassen tar slut och sen kommer det ingen ny helt enkelt. Men andra saker går inte att gå med på. Man får inte slå storebröderna med en flöjt i huvudet. Kan man inte sluta måste mamma ta flöjten. Då blir det mycket gråt och det är inte säkert att det går att trösta så snabbt. Men det går över. Man kan inte få röra i grytor med kokande mat utan att mamma är med. Men man vill inte ha mammas hjälp. Man vill röra alldeles själv. Det går inte. Det är för farligt och så blir det gråt. Vissa dagar är jobbiga. Det är så mycket vilja och så mycket gråt i den där lilla kroppen och då känner jag mig alldeles matt. Fastän jag varit med om samma sak fem gånger innan. Då jämrar vi oss tillsammans ett tag och sen rycker vi upp oss. Efter några såna där jobbiga dagar brukar solskensdagarna komma. Det är som om allt "bråk" och all den starka viljan har lett till något bra. Han blir lugn och får ro att gå in i olika göromål igen. Kanske hände det något inombords, en liten pusselbit lades på plats i strävan efter att bli en mer medveten person. Varje gång det händer förundrar jag mig över att jag aldrig kan komma ihåg att det är så här. Att det bara är några dagar det handlar om och att ur det jobbiga kommer det alltid något gott. Min mamma liknade det vid en förlossning. Värkarna blir aldrig längre än ett visst. Pauserna blir kortare men de försvinner aldrig helt. Och ur det hela kommer det något bra. Smärtan är inte av ondo - de är bra. De är utveckling, en framåtrörelse! Så är det ju med barn också. De måste gå framåt. Det är ett arbete. Det kräver ansträngningar.
Jag njuter och gläder mig i alla fall varje stund åt mitt lilla barn. Jag gläder mig åt att jag får vara med om hans utveckling, hans liv. Att jag får se hans glädje i allt han gör. Se hans skrattande ögon när han njuter av att springa fort, hoppa högt, prata om allt spännande...Att jag får känna hans mjuka små armar runt min hals och hans lilla mun pussa min kind.
tisdag 12 november 2013
Kvinnor i karriären sliter ut sig i Sverige!
Jag läser en artikel om kvinnors sjukskrivningar. Svenska kvinnors sjuktal är en folkhälsokatastrof. Kvinnor som har barn har höga sjukskrivningstal och de är sjuka mycket oftare än männen.
http://www.expressen.se/halsa/mammor-i-karriaren-sliter-ut-sig-i-sverige/
Britta Svensson säger att vi ska sluta livspussla och våga välja bort istället. Svenska kvinnor lever efter en drömbild där vi kan få allt - karriär, vara heltidsmammor, helst hemmafruar. Vi tror inte att vi behöver offra något alls. Men det går inte!
Hon berättar att i USA väljer man. Karriärkvinnorna står för att de gör karriär och hyr in den hjälp de behöver för att klara av det, barnvakt, chaufförer, hushållerskor...Hemmafruarna kan få briljera med sina hembakta kakor - karriärkvinnorna köper dem och är stolta över det.
Sanningen är förstås att man inte kan få allt, göra allt. Dygnet har bara 24 timmar. Ett barn är bara vaket ett visst antal timmar. Andra saker än jobbet måste skötas. Hemmet ska städas, tvätten tvättas, maten handlas hem och lagas. Man kan inte hinna göra allt! Jobbar man heltid går ca 10 timmar bort från någonting annat. Ett litet barn är vaket ungefär 12 timmar. Ett större barn behöver sova ca 9-10 timmar per natt. Vem som helst kan räkna ut att det inte är så lätt att hinna vara mamma på så kort tid.
Man måste alltså välja! Men att välja i dagens Sverige är inte det allra lättaste. Visst man kan gå ner i arbetstid. Man kan dra ut på föräldradagar. Man kan dra ner på sin levnadsstandard. Fler skulle nog kunna dra ner på sin levnadsstandard en del för att få mer tid till familjen. Men det är ändå så mycket som talar emot att vi ska välja. Attityden i samhället är att vi ska arbeta. Det är den enda möjligheten. Det enda som räknas. Allt pekar på det.
- Skatterna är höga och istället får vi välfärd. Vi får t ex billig förskola till våra barn. Samhället talar alltså om att det är där barnen ska vara. Vi hjälps alla åt att betala till förskolan och de som inte vill ha servicen får inte med av pengarna samhället lägger på barnomsorg.
- Eftersom förskolan är så billig för föräldrarna (bortsett från att de också förstås betalar skatt för att få del av den) är det förstås frestande att lämna barnen dit och kunna tjäna egna pengar till nödvändigheter och konsumtion. De som avstår från förskolan avstår från mycket pengar och får ingen kompensation för att de inte belastar samhället med dyra förskoleplatser samt kostnader för vab och egna sjukskrivningar.
- Föräldradagarna skolar in oss från början i att tänka på att samvaron med barnen är tidsbegränsad. När dagarna är slut då är heltidssamvaron med barnen också slut. Om du är hemma utan föräldradagar då hoppar du ut ur systemet och det känns skrämmande.
- Staten erbjuder gratis förskola till barn över 3 år. Staten erbjuder förskola till barn som har föräldrar som är föräldralediga och arbetslösa. Staten visar alltså att det önskvärda är att barnen är på dagis. Det är något där som är bättre än att vara hemma. Trots att det är dyrt för samhället att erbjuda den här gratistjänsten är det något som gör att det är värt det.
- Staten tar inte varningssignalerna från förskolan (gällande för stora barngrupper och långa dagar) på allvar. Man vill inte lagstifta om gruppstorlekar eller reglera barnens vistelsetider, eller införa arbetsmiljölagar för barnen. Fördelarna med att ha barnen på dagis och mammorna ute i arbetslivet är alltså så stora att det är värt att offra barnen (och kvinnornas hälsa).
Alla signaler samhället sänder ut pekar alltså på att mammor ska jobba och barnen ska vara på förskola.
Jag blir lite fundersam över det där Britta Svensson skriver om karriärkvinnor i USA. Menar hon att det bara är karriärkvinnor som blir sjuka i Sverige? Och att om bara de kvinnorna gjorde ett val och tog konsekvenserna av sitt val så skulle sjukskrivningstalen sjunka? Alla vi andra då? Vi som inte har några karriärjobb som inte har så lätt att välja att välja bort jobbet. Hur gör vi då?
I Sverige är vi alla karriärkvinnor. Politiker talar hela tiden om att det är viktigt att kvinnorna inte komma utanför arbetslivet för länge. De talar om vikten att införa karriärjobb i kvinnoyrkena. Det ska finnas rektorer och förstelärare på förskolorna. Man vill avskaffa vårdnadsbidraget för att hindra kvinnor att fastna i utanförskapet hemma. Vi är som karriärkvinnor lite till mans. men vi har inte de ekonomiska möjligheterna de riktiga karriärkvinnorna har. Vi kan inte köpa in hjälp om vi behöver den och vi kan inte välja bort jobbet om vi vill det. Det blir till att jobba på som vanligt och glädja sig över att förskolan är billig! Och anlednigen till att förskolan är billig är att vi ska kunna jobba! Lite moment 22!
http://www.expressen.se/halsa/mammor-i-karriaren-sliter-ut-sig-i-sverige/
Britta Svensson säger att vi ska sluta livspussla och våga välja bort istället. Svenska kvinnor lever efter en drömbild där vi kan få allt - karriär, vara heltidsmammor, helst hemmafruar. Vi tror inte att vi behöver offra något alls. Men det går inte!
Hon berättar att i USA väljer man. Karriärkvinnorna står för att de gör karriär och hyr in den hjälp de behöver för att klara av det, barnvakt, chaufförer, hushållerskor...Hemmafruarna kan få briljera med sina hembakta kakor - karriärkvinnorna köper dem och är stolta över det.
Sanningen är förstås att man inte kan få allt, göra allt. Dygnet har bara 24 timmar. Ett barn är bara vaket ett visst antal timmar. Andra saker än jobbet måste skötas. Hemmet ska städas, tvätten tvättas, maten handlas hem och lagas. Man kan inte hinna göra allt! Jobbar man heltid går ca 10 timmar bort från någonting annat. Ett litet barn är vaket ungefär 12 timmar. Ett större barn behöver sova ca 9-10 timmar per natt. Vem som helst kan räkna ut att det inte är så lätt att hinna vara mamma på så kort tid.
Man måste alltså välja! Men att välja i dagens Sverige är inte det allra lättaste. Visst man kan gå ner i arbetstid. Man kan dra ut på föräldradagar. Man kan dra ner på sin levnadsstandard. Fler skulle nog kunna dra ner på sin levnadsstandard en del för att få mer tid till familjen. Men det är ändå så mycket som talar emot att vi ska välja. Attityden i samhället är att vi ska arbeta. Det är den enda möjligheten. Det enda som räknas. Allt pekar på det.
- Skatterna är höga och istället får vi välfärd. Vi får t ex billig förskola till våra barn. Samhället talar alltså om att det är där barnen ska vara. Vi hjälps alla åt att betala till förskolan och de som inte vill ha servicen får inte med av pengarna samhället lägger på barnomsorg.
- Eftersom förskolan är så billig för föräldrarna (bortsett från att de också förstås betalar skatt för att få del av den) är det förstås frestande att lämna barnen dit och kunna tjäna egna pengar till nödvändigheter och konsumtion. De som avstår från förskolan avstår från mycket pengar och får ingen kompensation för att de inte belastar samhället med dyra förskoleplatser samt kostnader för vab och egna sjukskrivningar.
- Föräldradagarna skolar in oss från början i att tänka på att samvaron med barnen är tidsbegränsad. När dagarna är slut då är heltidssamvaron med barnen också slut. Om du är hemma utan föräldradagar då hoppar du ut ur systemet och det känns skrämmande.
- Staten erbjuder gratis förskola till barn över 3 år. Staten erbjuder förskola till barn som har föräldrar som är föräldralediga och arbetslösa. Staten visar alltså att det önskvärda är att barnen är på dagis. Det är något där som är bättre än att vara hemma. Trots att det är dyrt för samhället att erbjuda den här gratistjänsten är det något som gör att det är värt det.
- Staten tar inte varningssignalerna från förskolan (gällande för stora barngrupper och långa dagar) på allvar. Man vill inte lagstifta om gruppstorlekar eller reglera barnens vistelsetider, eller införa arbetsmiljölagar för barnen. Fördelarna med att ha barnen på dagis och mammorna ute i arbetslivet är alltså så stora att det är värt att offra barnen (och kvinnornas hälsa).
Alla signaler samhället sänder ut pekar alltså på att mammor ska jobba och barnen ska vara på förskola.
Jag blir lite fundersam över det där Britta Svensson skriver om karriärkvinnor i USA. Menar hon att det bara är karriärkvinnor som blir sjuka i Sverige? Och att om bara de kvinnorna gjorde ett val och tog konsekvenserna av sitt val så skulle sjukskrivningstalen sjunka? Alla vi andra då? Vi som inte har några karriärjobb som inte har så lätt att välja att välja bort jobbet. Hur gör vi då?
I Sverige är vi alla karriärkvinnor. Politiker talar hela tiden om att det är viktigt att kvinnorna inte komma utanför arbetslivet för länge. De talar om vikten att införa karriärjobb i kvinnoyrkena. Det ska finnas rektorer och förstelärare på förskolorna. Man vill avskaffa vårdnadsbidraget för att hindra kvinnor att fastna i utanförskapet hemma. Vi är som karriärkvinnor lite till mans. men vi har inte de ekonomiska möjligheterna de riktiga karriärkvinnorna har. Vi kan inte köpa in hjälp om vi behöver den och vi kan inte välja bort jobbet om vi vill det. Det blir till att jobba på som vanligt och glädja sig över att förskolan är billig! Och anlednigen till att förskolan är billig är att vi ska kunna jobba! Lite moment 22!
söndag 10 november 2013
Fars dag!
I dag är det fars dag! Söndag är en hektisk dag för oss - barnen har träningar på olika tider och det är en hel massa skjutsande. Dessutom håller min man på att röjer ur sin gamle fars hus och trädgård. Helgerna är nästan mer arbetsamma än vardagarna. Jag har inte haft tid att åka och handla varken blommor eller någon pryl men jag och barnen lagade till en god måltid och efterrätt. Barnen gjorde också ett fint kort! Far i huset blev glad över omtanken! Gott blev det också!
Vi åt Kinesisk mandelkyckling - efter ett recept från en gammal Vår kokbok från 70-talet. Jag gillade den här maträtten när jag var barn och den var fortfarande god.
4 p:
1 hel kyckling
2 gula lökar
200g champinjoner
3-4 dl vatten
salt och peppar
2 msk mjöl
konserverad ananas
jordnötter eller rostad mandel
Ris
Dela kycklingen i portionsdelar.
Bryn dem i smör i en stekpanna.
Flytta över till en stekgryta.
Fräs hackad lök och skivade champinjoner.
Lägg över i grytan och häll över vattnet och salt och peppar.
Låt småputtra i 30 minuter.
Rör ner mjölet i lite vatten. Häll i grytan och rör.
Smaka av med soja och ev lite grädde.
Servera med ris, ananasbitar och nötter.
Chokladmousse med kanderad mandel 4 p:
100 g choklad (mörk eller ljus)
2 dl grädde
2 äggulor
Vispa grädden, inte för hårt.
Smält chokladen och rör ner äggulorna.
Blanda ner chokladen i grädden.
Häll upp i formar eller glas.
Låt stå kallt en stund.
Kanderade mandlar:
0,5 dl mandlar
0,75 dl socker
Flisa mandlarna och lägg i en stekpanna.
Häll över sockret och rör runt till sockret smält.
Häll upp på ett oljesmort smörpapper.
Låt kallna och skär den i smådelar.
Strö över moussen. Eller ät den som den är - jättegott!
torsdag 7 november 2013
Barn, hierarkier och språk!
Häromdagen råkade jag komma över en dansk artikel om
invandrarbarn och tillägnande av ett andraspråk, alltså danska. Artikeln är
mycket intressant av många anledningar, både när det gäller språkinlärning men
också när det gäller hur leken fungerar i förskolan. Artikeln är så pass intressant att jag har översatt den (lite klurigt med danska men tror att jag fått innehållet rätt i alla fall!)
http://videnskab.dk/kultur-samfund/bornehave-dansk-er-ikke-nok-indvandrerborn
Förskoledanska är inte nog för invandrarbarn
Danska är inte bara danska
Marta Sif Karrebaek följde lille Suliman, som har somaliska föräldrar, från hans start i förskolan när han var lite över 3 år gammal och 9 månader framåt. Här kunde hon dra slutsatsen att det är en mycket lång väg från den danska Suliman lärde sig och till den danska man använder till undervisning. Hon poängterar att man ska tänka över den situation som Suliman lärde sig danska i. Det är stor skillnad på det språk man lär sig genom att leka med andra barn i förskolan och det språk man ska använda sig av för att tillägna sig saker i skolan. ”I en förskola ska du inte undervisas, där leker du. En förskola är som andra sociala grupper präglat av starka makthierarkier. Du finner din plats i hierarkin bland annat på grund av hur bra du är på att leka. Åldern har dessutom en stor betydelse för placeringen i hierarkin. Och när man kom in i förskolan. Och här är språket bara ett av redskapen. Det vill säga att det språk som Suliman använde tid och krafter på att lära sig var det språk som skulle säkra honom den plats i lekhierarkin som han tyckte att han var berättigad till,” förklarar Marta Sif Karrebaek.
Emellertid uppstod det fler och fler konflikter efter hand. Suliman slutade med att blint acceptera den plats i hierarkin som de andra barnen tilldelade honom och ville inte nödvändigtvis vara bebis. Karrebaek menar att det hängde samman med att ju mer danska Suliman lärde sig, ju mer menade han att han hade rätt till en plats högre upp i hierarkin, och ju bättre kunde han gå emot de andra barnens försök att placera honom i bestämda roller. Det var därmed hans uppror via språket som ledde till en negativ hållning både till det danska språket och till förskolan. ”Vi kan inte bara putta in barn i grupper och tro att det går oproblematiskt – varken i förhållande till det språkliga eller det sociala.”
http://videnskab.dk/kultur-samfund/bornehave-dansk-er-ikke-nok-indvandrerborn
Förskoledanska är inte nog för invandrarbarn
Barn lär sig lite
danska av att gå i förskola, men förskoledanska är inte det samma som den
danska man ska ha för att kunna klara sig i skolan visar ett forskningsprojekt.
Av: Charlotte Koldby
Uredalsyaralahamra?
Heltallaabmaee?
Ser det ut som rotvälska? Det är det inte. Det är bara arabiska meningar stavade som vi hör dem. Meningar som är livsnödvändiga om ett treårigt barn ska ha det bra i förskolan. Helt enkla yttranden som ”Kan jag få den röda bilen? Vill du leka med mig?”
Heltallaabmaee?
Ser det ut som rotvälska? Det är det inte. Det är bara arabiska meningar stavade som vi hör dem. Meningar som är livsnödvändiga om ett treårigt barn ska ha det bra i förskolan. Helt enkla yttranden som ”Kan jag få den röda bilen? Vill du leka med mig?”
Fårjadenrödabilen? Villdulekamemej? är också
rotvälska för det lilla barnet som kommer från ett hem där mor och far talar
arbabiska. Inte desto mindre är den slags rotvälskan mycket viktig att lära sig
att hantera för arabisktalande barn när de börjar i den danskspråkiga
barnomsorgen och ska lära sig att klara sig själva. En lång räcka oförståeliga
ljud som noggrant ska ges mening och efter hand dechiffreras.
Språk kommer helt av sig själv – kanske
I Danmark är den dominerande synen, att barn lär
sig språk helt av sig själv genom att vistas i en miljö där barnet möter
språket. Den logiska konsekvensen av denna syn är att om vi därför önskar att
barn till invandrare ska lära sig danska så är det förnuftigt att sätta dem i
förskola. Här möter de språket och de kommer gradvis att lära sig det och bli
välfungerande när det gäller danska.
Martha Sif Karrebaek forskar om sammanhanget
mellan socialisering och språk vid Köpenhamns Universitet. Hon har föresatt sig
att undersöka om verkligheten stämmer överens med den här synen. Hon har precis
fått titeln Philosophie Doktor för en undersökning av om minoritetsbarn lär sig
danska när de går i dansk barnomsorg. Och hennes resultat ger oss en något mer
nyanserad bild av språkinlärningen inom barnomsorgen.
”Slutsatsen är: Barn lär sig danska av att gå i
förskola. Men de lär sig bara språk om de har behov av det, och de lär sig bara
det språk de har användning för.” säger Martha Sif Karrebaek. Språk är en komplicerad företeelse och vi har
ännu inte full överblick över hur vi tillägnar oss språk, varken modersmål
eller ett andraspråk. Danska är inte bara danska
Marta Sif Karrebaek följde lille Suliman, som har somaliska föräldrar, från hans start i förskolan när han var lite över 3 år gammal och 9 månader framåt. Här kunde hon dra slutsatsen att det är en mycket lång väg från den danska Suliman lärde sig och till den danska man använder till undervisning. Hon poängterar att man ska tänka över den situation som Suliman lärde sig danska i. Det är stor skillnad på det språk man lär sig genom att leka med andra barn i förskolan och det språk man ska använda sig av för att tillägna sig saker i skolan. ”I en förskola ska du inte undervisas, där leker du. En förskola är som andra sociala grupper präglat av starka makthierarkier. Du finner din plats i hierarkin bland annat på grund av hur bra du är på att leka. Åldern har dessutom en stor betydelse för placeringen i hierarkin. Och när man kom in i förskolan. Och här är språket bara ett av redskapen. Det vill säga att det språk som Suliman använde tid och krafter på att lära sig var det språk som skulle säkra honom den plats i lekhierarkin som han tyckte att han var berättigad till,” förklarar Marta Sif Karrebaek.
Språket är ett lekredskap
”Språk betyder mycket för politikerna. Det gör det inte för barnen i förskolan. Där är språket ett redskap för att få vara med i förhållande till den roll som barnet menar sig vara berättigat till.”
”Språk betyder mycket för politikerna. Det gör det inte för barnen i förskolan. Där är språket ett redskap för att få vara med i förhållande till den roll som barnet menar sig vara berättigat till.”
Det är ofta grunden till att barnen lär sig ett
mer specifikt lekspråk snarare än det språk som kan förstås utanför
sammanhanget, som ska användas i undervisningssituationer. Genom Martha
Karrebaeks observationer av Suliman kunde hon konstatera att pojken till att
börja med inte talade särskilt mycket och nöjde sig med att hålla sig lågt ner
i lekhierarkin. Bara det att vara med var riktigt tillfredställande, och han
accepterade därför de minst eftertraktade rollerna i leken. Om man till exempel
lekte mamma, pappa, barn så var han gärna barnet medan de andra fördelade
pappa- och storebrorsrollerna mellan sig.
Mer danska ledde till fler konflikterEmellertid uppstod det fler och fler konflikter efter hand. Suliman slutade med att blint acceptera den plats i hierarkin som de andra barnen tilldelade honom och ville inte nödvändigtvis vara bebis. Karrebaek menar att det hängde samman med att ju mer danska Suliman lärde sig, ju mer menade han att han hade rätt till en plats högre upp i hierarkin, och ju bättre kunde han gå emot de andra barnens försök att placera honom i bestämda roller. Det var därmed hans uppror via språket som ledde till en negativ hållning både till det danska språket och till förskolan. ”Vi kan inte bara putta in barn i grupper och tro att det går oproblematiskt – varken i förhållande till det språkliga eller det sociala.”
Suliman gick från att vara en liten, härlig och
glad pojke, som fann sig i den roll han fick sig tilldelad, till en pojke som
sa ifrån med de medel han hade till sin hjälp. Han upplevde att ju mer danska
han talade desto fler konflikter förde det med sig. Och det trots att det var
en riktigt bra förskola med duktig och engagerad personal. Det är för övrigt en
stor skillnad på den miljö som språket i förskolan tillägnas i och som används
av pedagogerna i förskolan och det som barnet befinner sig i i
familjesituationer bland nära omsorgspersonar. Martha Sif Karrebaek menar
att en gruppsituation i en förskola med en kanske utbildad pedagog inte kan ersätta
den trygghet och intimitet som ger det optimala språktillägnandet.
”Vi vet att man lär bäst i trygga ramar och i
en-till-en-situationer. Det är typiskt för samtalet mellan barn och en
omsorgsperson som till exempel föräldrarna,” säger Martha Sif Karrebaek.
Hon påpekar att det inte finns några studier som
helt säkert slår fast att ju tidigare man lär sig ett andraspråk desto bättre
är det. Tvärtemot har bland annat en stor amerikansk undersökning visat att
barn som stöttas i tillägnandet av sitt modersmål klarar sig bättre i skolan än
barn som bara undervisas i andraspråket.
”Vi vet att det är viktigt att få ett välfungerande modersmål. Det är
nödvändigt för att kunna tillägna sig kunskap. Det hänger samman med att man
ska få en språklig förståelse av de abstrakta begrepp man ska lära sig i bland
annat matematik. Men jag tror inte att vi i Danmark kommer att använda ett
annat undervisningsspråk än danska eftersom förskolan är ett ideologiskt
slagfält,” säger Martha Sif Karrebaek.
Jag funderar på det där med hierarkierna i förskolan. Forskaren säger alltså att förskolan är en social konstruktion med starka hierarkier. Det som spelar roll när barnen rangordnar sig är ålder, när de kom in i förskolan och språkkunskaper. Jag förstår det som att de som är yngst, har gått kortast tid och kan sämst språk hamnar längst ner i hierarkin. Om det är sant, och det tror jag att det är, så låter det obehagligt tycker jag. Våra små barn placeras alltså i grupper där de får kämpa för att få en plats i hierarkin. Eller så får de inse att de inte platsar och nöja sig med att vara längst ner. Det är lika skoningslöst för de "starka" som för de "svaga".
Jag tänker på skillnaderna mellan att låta ett barn växa upp i ett hem jämfört med att låta det växa upp på förskolan. På förskolan kommer barnet att vara tvungen att hantera den här lekhierarkin. Det måste kämpa sig till en position och bevaka den. Det kommer förmodligen inte att finnas tillräckligt många vuxna där för att de ska kunna uppfatta spelet mellan barnen fullt ut och de kommer förmodligen inte att kunna skydda de svaga tillräckligt mycket och hålla tillbaka de starka tillräckligt mycket. De små barnen kommer att hamna längst ner i hierarkin. De barn som kommer in senare i gruppen kommer att hamna längre ner i hierarkin liksom de barn som går färre timmar.
I ett hem funkar det inte likadant. Antalet barn är mindre. Barnen är mer spridda i åldrar än på förskolan. Visst finns det hierarkier i hemmet också. Men jag inbillar mig att de ser annorlunda ut. Om de små barnen är mer utsatta på förskolan så är de snarare mer fredade i hemmet. I hemmet lär man ut att små barn måste tas extra hänsyn till. Man måste förstå att de är små. Man måste vara snäll mot små barn. (mot alla barn förstås!) De äldre barnen i hemmet förstår det. Har man tätt mellan barnet är det förstås svårare för storasyskonet att klara av att ta hänsyn till lillasyskonet. Men då kommer förmodligen mamman/pappan att hjälpa till, ingripa när det behövs, förklara, lyfta undan, avleda, krama och trösta. Mamman/pappan kommer förmodligen förstå att det är jobbigt för ett litet storasyskon att klara av att samarbeta med ett ännu mindre barn. De vuxna tar hänsyn till de små. De försöker skydda sina barn. De hjälper till. De jämnar vägen. De ser till att barnen inte behöver ta hela kampen själva.
Jag tänker också på det där med språkutvecklingen. Det är tydligen viktigt för invandrarbarnen att lära sig sitt eget språk först och det mest effektiva sättet att lära sig ett språk är i en trygg miljö i en-till-en-situationer. Jag tycker att det låter vettigt. Men så tänker jag på barn som är infödda. De kan ju inte heller sitt språk fullt ut. De lär sig ju successivt mer. Tänk om infödda barn också lär sig språk bäst tillsammans med en trygg anknytningsperson i en-till-en-situationer. Det skulle i så fall kunna förklara att folk förr i tiden, även människor som bodde i torp i skogen tillsammans med bara sin familj, lärde sig prata!
Jag funderar på det där med hierarkierna i förskolan. Forskaren säger alltså att förskolan är en social konstruktion med starka hierarkier. Det som spelar roll när barnen rangordnar sig är ålder, när de kom in i förskolan och språkkunskaper. Jag förstår det som att de som är yngst, har gått kortast tid och kan sämst språk hamnar längst ner i hierarkin. Om det är sant, och det tror jag att det är, så låter det obehagligt tycker jag. Våra små barn placeras alltså i grupper där de får kämpa för att få en plats i hierarkin. Eller så får de inse att de inte platsar och nöja sig med att vara längst ner. Det är lika skoningslöst för de "starka" som för de "svaga".
Jag tänker på skillnaderna mellan att låta ett barn växa upp i ett hem jämfört med att låta det växa upp på förskolan. På förskolan kommer barnet att vara tvungen att hantera den här lekhierarkin. Det måste kämpa sig till en position och bevaka den. Det kommer förmodligen inte att finnas tillräckligt många vuxna där för att de ska kunna uppfatta spelet mellan barnen fullt ut och de kommer förmodligen inte att kunna skydda de svaga tillräckligt mycket och hålla tillbaka de starka tillräckligt mycket. De små barnen kommer att hamna längst ner i hierarkin. De barn som kommer in senare i gruppen kommer att hamna längre ner i hierarkin liksom de barn som går färre timmar.
I ett hem funkar det inte likadant. Antalet barn är mindre. Barnen är mer spridda i åldrar än på förskolan. Visst finns det hierarkier i hemmet också. Men jag inbillar mig att de ser annorlunda ut. Om de små barnen är mer utsatta på förskolan så är de snarare mer fredade i hemmet. I hemmet lär man ut att små barn måste tas extra hänsyn till. Man måste förstå att de är små. Man måste vara snäll mot små barn. (mot alla barn förstås!) De äldre barnen i hemmet förstår det. Har man tätt mellan barnet är det förstås svårare för storasyskonet att klara av att ta hänsyn till lillasyskonet. Men då kommer förmodligen mamman/pappan att hjälpa till, ingripa när det behövs, förklara, lyfta undan, avleda, krama och trösta. Mamman/pappan kommer förmodligen förstå att det är jobbigt för ett litet storasyskon att klara av att samarbeta med ett ännu mindre barn. De vuxna tar hänsyn till de små. De försöker skydda sina barn. De hjälper till. De jämnar vägen. De ser till att barnen inte behöver ta hela kampen själva.
Jag tänker också på det där med språkutvecklingen. Det är tydligen viktigt för invandrarbarnen att lära sig sitt eget språk först och det mest effektiva sättet att lära sig ett språk är i en trygg miljö i en-till-en-situationer. Jag tycker att det låter vettigt. Men så tänker jag på barn som är infödda. De kan ju inte heller sitt språk fullt ut. De lär sig ju successivt mer. Tänk om infödda barn också lär sig språk bäst tillsammans med en trygg anknytningsperson i en-till-en-situationer. Det skulle i så fall kunna förklara att folk förr i tiden, även människor som bodde i torp i skogen tillsammans med bara sin familj, lärde sig prata!
söndag 3 november 2013
Barn och integritet
Jag lyssnar på Knattetimmen. En pappa ringer och är bekymrad över att hans dotter på 3 år som just blivit torr har problem med att kissa på dagis. Hon håller sig 8-9 timmar varje dag. Hon lider av det och gråter och vill inte gå till dagis.
Malin Alfvén och Louise Hallin som är programledare ger diverse råd. Louise Hallin föreslår att flickan ska ha blöja på dagis och gå på toan hemma. Flickan är enligt henne så stor att hon kan göra skillnad mellan de två miljöerna och förstå att man kan kissa i blöjan på ett ställe och gå på toan på ett annat ställe. Malin Alfvén föreslår att flickan kan försöka komma på en fröken hon känner sig extra trygg med och att den fröken kan ta hand om henne lite extra när flickan behöver gå på toaletten.
Jag får så många tankar i huvudet när jag lyssnar på detta. Jag blir så ledsen av så många saker.
Pappan pratar om att flickan går till sin arbetsdag och är där 8-9 timmar. Hon är 3 år. Ska man ha en arbetsdag då? Ska den i så fall vara så lång?
Louise Hallins råd får mig att må dåligt i hela kroppen. Jag försöker tänka mig in i att själv behöva kissa i en blöja. Det känns helt omöjligt. När man blivit torr finns det ingen väg tillbaka. Man kan inte börja kissa på sig igen. Man kan inte växla mellan att vara torr och inte torr. Hela kroppen knyter sig när jag tänker på att kissa på mig. Jag är säker på att ett torrt barn känner detsamma.
Malin Alfvéns råd är lite bättre. En trygg person som kan hjälpa till känns mer rätt. Men sen tänker jag att den där trygga fröken inte finns där hela tiden. Hon kanske inte har exakt samma arbetstider som fickan. Kanske har hon andra barn att ta hand om.
Jag tänker att frågan pappan ställer speglar ett djupare problem än bara den här specifika flickans problem. Det handlar om hur man ser på barns rätt till integritet. Ett litet barn är beroende av att få hjälp med en massa saker. Saker som berör deras kroppar. Barnen måste få hjälp med att matas, torkas, tvättas och med toalettbestyr. Föräldrarna är en förlängning av barnet själv. Föräldrarna kommer att hjälpa till med alla saker barnet inte klarar själv och gradvis dra tillbaka hjälpen. Det är som en dans som båda dansar tillsammans. Barnet hjälper föräldrarna att anpassa hjälpen. Barnet kommer att markera när det vill klara av mer själv. Barnet kommer att be om hjälp när det behöver. Föräldrarna kommer att märka att barnet inte behöver lika mycket hjälp och bli lite "latare" när det gäller att serva barnet.
Vissa saker är känsligare än andra att få hjälp med. Det där med toalettbesök är det mest känsliga. Frågan är om det är så bra att barn får hjälp med sin intima hygien av främlingar. De lite äldre barnen vet att vissa kroppdelar är privata. Föräldrarna kommer också att gradvis dra tillbaka hjälpen när det gäller detta. Det är privat. Men våra minsta barn tvingas att ta emot den här hjälpen på dagis. De kan inte välja på något annat eftersom de inte klarar av toalettbestyren själva. De minsta barnen kanske inte kommer att reagera på det. Det kanske inte heller är så bra. Är det bra att tro att intimhygien kan skötas av andra än de allra närmaste? Hur påverkas barnets uppfattning av sin egen kropp? De barn som är lite äldre när de börjar dagis vet redan att vissa saker är privata. Det blir också jobbigt. De måste ta emot hjälpen fast det inte känns bra. Eller hålla sig.
Jag förstår experterna på radion. Vad ska de ge för råd egentligen? Om man ska gå djupare och diskutera vilka rättigheter barn egentligen har och vilken syn vi har på barn då hamnar vi på osäker mark. Då måste man diskutera dagis på riktigt.
Malin Alfvén och Louise Hallin som är programledare ger diverse råd. Louise Hallin föreslår att flickan ska ha blöja på dagis och gå på toan hemma. Flickan är enligt henne så stor att hon kan göra skillnad mellan de två miljöerna och förstå att man kan kissa i blöjan på ett ställe och gå på toan på ett annat ställe. Malin Alfvén föreslår att flickan kan försöka komma på en fröken hon känner sig extra trygg med och att den fröken kan ta hand om henne lite extra när flickan behöver gå på toaletten.
Jag får så många tankar i huvudet när jag lyssnar på detta. Jag blir så ledsen av så många saker.
Pappan pratar om att flickan går till sin arbetsdag och är där 8-9 timmar. Hon är 3 år. Ska man ha en arbetsdag då? Ska den i så fall vara så lång?
Louise Hallins råd får mig att må dåligt i hela kroppen. Jag försöker tänka mig in i att själv behöva kissa i en blöja. Det känns helt omöjligt. När man blivit torr finns det ingen väg tillbaka. Man kan inte börja kissa på sig igen. Man kan inte växla mellan att vara torr och inte torr. Hela kroppen knyter sig när jag tänker på att kissa på mig. Jag är säker på att ett torrt barn känner detsamma.
Malin Alfvéns råd är lite bättre. En trygg person som kan hjälpa till känns mer rätt. Men sen tänker jag att den där trygga fröken inte finns där hela tiden. Hon kanske inte har exakt samma arbetstider som fickan. Kanske har hon andra barn att ta hand om.
Jag tänker att frågan pappan ställer speglar ett djupare problem än bara den här specifika flickans problem. Det handlar om hur man ser på barns rätt till integritet. Ett litet barn är beroende av att få hjälp med en massa saker. Saker som berör deras kroppar. Barnen måste få hjälp med att matas, torkas, tvättas och med toalettbestyr. Föräldrarna är en förlängning av barnet själv. Föräldrarna kommer att hjälpa till med alla saker barnet inte klarar själv och gradvis dra tillbaka hjälpen. Det är som en dans som båda dansar tillsammans. Barnet hjälper föräldrarna att anpassa hjälpen. Barnet kommer att markera när det vill klara av mer själv. Barnet kommer att be om hjälp när det behöver. Föräldrarna kommer att märka att barnet inte behöver lika mycket hjälp och bli lite "latare" när det gäller att serva barnet.
Vissa saker är känsligare än andra att få hjälp med. Det där med toalettbesök är det mest känsliga. Frågan är om det är så bra att barn får hjälp med sin intima hygien av främlingar. De lite äldre barnen vet att vissa kroppdelar är privata. Föräldrarna kommer också att gradvis dra tillbaka hjälpen när det gäller detta. Det är privat. Men våra minsta barn tvingas att ta emot den här hjälpen på dagis. De kan inte välja på något annat eftersom de inte klarar av toalettbestyren själva. De minsta barnen kanske inte kommer att reagera på det. Det kanske inte heller är så bra. Är det bra att tro att intimhygien kan skötas av andra än de allra närmaste? Hur påverkas barnets uppfattning av sin egen kropp? De barn som är lite äldre när de börjar dagis vet redan att vissa saker är privata. Det blir också jobbigt. De måste ta emot hjälpen fast det inte känns bra. Eller hålla sig.
Jag förstår experterna på radion. Vad ska de ge för råd egentligen? Om man ska gå djupare och diskutera vilka rättigheter barn egentligen har och vilken syn vi har på barn då hamnar vi på osäker mark. Då måste man diskutera dagis på riktigt.
fredag 1 november 2013
Härliga höstdagar!
Att promenera är en rolig aktivitet att göra tillsammans - föräldrar och barn! Det är något visst med att vara på väg. Att inte kunna göra så mycket annat än att gå och prata och njuta av det man ser. Jo, barn kan förstås göra en hel massa annat. De kan leka medan de är på väg, de kan gå in i en fantasi tillsammans och promenaden blir till något helt annat än bara en promenad. Kommer ihåg hur roligt jag och min bror hade det när vi var små och var ute med våra föräldrar i naturen. Det vill jag ge vidare till mina barn.
En av höstlovsdagarna gick vi ut till en ridskola. Det är härligt och roligt att få vara i närheten av dessa hästar. Barnen tycker om att titta, läsa på namnskyltarna och klappa.
Höstens färger kan man aldrig tröttna på. Den gråa naturen kan helt plötsligt glöda av färger. Det gulnade gräset färgas gyllene av solens låga sken. De jämngråa molnen glider plötsligt isär av den kraftiga blåsten och bakom är den alldeles blå. Molnen skiftar i vitaste vitt till mörkaste lilagrått.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)